2008-05-30

Fruktos

Här kommer nu mitt utlovade inlägg om fruktos.

Fruktos är en enkel sockerart, som är intressant av flera skäl. Dels hanteras den annorlunda av matsmältningssystemet, vilket leder till att effekterna av högt fruktosintag skiljer sig ganska mycket från ett högt glukosintag. Dels marknadsförs fruktos i många sammanhang som "nyttigare" - detta eftersom det har lågt GI, i sig en konsekvens av hur det metaboliseras.

I Sverige är den överlägset största fruktoskällan vanligt socker, sackaros, som består av lika delar glukos och fruktos. Det är lätt att tänka att fruktos är sockret som finns i frukt - det låter ju så på namnet. I själva verket innehåller de flesta frukter ungefär lika mycket fruktos som glukos (runt 5% av vikten). Proportionerna skiftar förstås mellan olika frukter; äpplen, päron och vindruvor är särskilt fruktosrika. (Och pressar man dem till juice höjs fruktosandelen ytterligare.) En tabell över fruktosinnehållet i några vanliga frukter och grönsaker finns sist i inlägget.

Fruktaner

Fruktos kan också bildas vid tillagning, eftersom långa fruktoskedjor, fruktaner, då bryts sönder. Fruktaner är definitionsmässigt lösliga fibrer eftersom de inte bryts ner i tunntarmen. Den mest kända av fruktanerna är inulin; stekt lök blir söt just på grund av att stekningen bryter ned inulinet till fruktos. Fruktaner finns också i bland annat choklad, kronärtskocka och sparris. Fruktaner är bra för bakterierna i tjocktarmen, men de leder också till gasbildning så man behöver ju inte äta så mycket i taget. När vegetabilier mognar så ombildas lösliga fibrer till vanliga kolhydrater, vilket gör att fruktoshalten blir extra hög i många övermogna frukter.

Att fruktos har lågt Glykemiskt index (GI 27, att jämföra med 141 för glukos, 97 för sackaros och 100 för vitt bröd) beror på att det måste ombildas till glukos i levern innan det kan höja blodsockret. Blodsocker består nämligen av glukos, vilket är den enda enda energikälla som kroppens alla celler kan använda. Det finns en ärftlig sjukdom som gör att man inte kan bryta ner fruktos, fruktosintolerans. Den sjukdomen innebär att man får fruktos i blodet, för friska människor blir fruktoshalterna i blodet däremot obetydliga. Fruktos behöver inte insulin för att tas upp av cellerna, till skillnad från glukos.


Glykogenreserverna

En del av fruktosen man äter lagras som en kolhydratreserv i levern (i form av glykogen), speciellt om blodsockret redan är tillräckligt högt. Fruktosen kan också ombildas till fett och även i den formen lagras i levern. Om det blir fullt i levern skickas fettet ut i kroppen och det är därför fruktos i större mängder ökar triglyceridhalten i blodet, blodfetterna. Vad som händer med fruktosen man äter beror bland annat på hur mycket sockerarter man äter och hur högt blodsocker man har.

På grund av leverns begränsade kapacitet så blir fruktos onyttigt i större mängder. Vad som är mycket och lite är förstås väldigt olika för olika personer, främst beroende på hur mycket glykogen som redan finns i levern. Även andra kolhydrater och i viss mån protein och fett fyller på glykogenförråden.

Glykogen lagras inte bara i levern utan också i musklerna - så en muskulös person tål kolhydrater mycket bättre. Muskulösa personer har ju också en större energiförbrukning på grund av sina muskler. I levern kan man lagra ungefär 90-100 gram glykogen och i musklerna kanske några hundra gram. Efter nattvilan brukar glykogenförråden bli mindre fulla och då klarar kroppen förstås av mer fruktos.

Hur mycket fruktos man kan äta till övriga måltider beror på hur tömda förråden blivit sedan förra måltiden; glykogenförråden används ju mellan måltiderna för att fylla på blodsockret. Om man är liten i maten eller om det gått många timmar sedan senaste måltid så är glykogenförråden relativt tömda. Även motion minskar förstås på glykogenförråden. Sen handlar det ju om vad man vill åstadkomma; viktnedgång blir förstås svårt med välfyllda glykogenförråd - små glykogenförråd gör att kroppen i högre grad använder kroppsfett som energikälla. Notera dock att glykogenförråden så gott som aldrig blir helt tömda, de fylls på succesivt från kroppsfettet. Om man motionererar och glykogenförrådet börjar bli tomt så går man in i väggen och orken försvinner.

För många som är anpassade till lågkolhydratkost så fylls glykogenförråden på effektivt av protein och fett och därmed kan de träna hårt även utan kolhydrater. Dock brukar även de behöva kolhydrater för riktigt hård träning.

Är det nyttigt?

Som sagt så har GI-hypen gjort att livsmedel med mycket fruktos betraktats som nyttigare. Det har gjort att personer med ett tillstånd som heter fruktosmalabsorption fått mer besvär. De får problem dels av höga fruktoshalter i absolut mening, och dels av fruktoshalter högre än glukoshalter, som fallet är med t.ex. äpple och päron. Fruktosmalabsorption är inte så omtalat, men verkar vara mycket vanligt - 30-40% av europeer är drabbade, varav ca. hälften får symtom. Vanliga symtom är svaghetskänsla, luddighet i huvudet och magbesvär av IBS-typ, alltså t.ex. upplåst mage och ont i magen.

Det är en tvistefråga huruvida fruktos är gynnsamt för typ-2-diabetes eller inte. Jag tolkar de studier jag läst som att fruktos är skonsamt för stunden eftersom man inte får några omedelbara inflammationer, till skillnad från glukos som höjer blodsockret väldigt mycket. Men fruktos i större mängder är ändå inte bra eftersom det ökar risken för att få diabetes och att förvärra sjukdomen. För typ-1 diabetiker så ökar risken för lågt blodsocker markant av att äta mycket fruktos.

Fruktos har som sagt betraktats som något av en hälsoprodukt och därför utvinns det från olika stärkelsekällor, i USA används oftast majs som råvara. Fruktosen tillverkas alltså av glukos; det är för dyrt att utvinna naturlig fruktos från källor som t.ex. frukt, där ju fruktoshalten också är relativt låg.

Särskilt i USA används High Fructose Corn Syrup i många produkter (t.ex. läsk) istället för vanligt socker. Mycket talar för att amerikanernas höga fruktosintag är en bakomliggande orsak till den höga frekvensen av fetma. Fruktos mättar inte alls lika bra som glukos.

Om man äter ren fruktos så rånas kroppen på mineraler och mikronutrienter, framförallt koppar. Kopparbrist gör också att man får svårare att metabolisera fruktos. Kopparbrist leder till benskörhet, anemi, defekter i bindväv, kärl och ben, infertilitet, hjärtinfarkt och oförmåga att kontrollera blodsockernivåerna. En studie visade att järn-, magnesium-, kalcium- och zink-balansen blev sämre efter intag av fruktos jämfört med vanligt socker. Fri fruktos stör också hjärtats användning av magnesium, koppar och krom, och därmed ökar risken för blodpropp. Kopparbrist är ovanligt, däremot är brister vanliga av järn, magnesium och zink.

Med naturlig fruktos (från honung, bär och i viss mån frukt) följer det med näringsämnen som behövs för att fruktosen ska kunna metaboliseras. Dock tror jag inte att näringsinnehållet i en näringsmässigt utarmad produkt som förädlade äpplen räcker till för att hantera det höga fruktosinnehållet, eftersom mineralinnehållet är så lågt. Ännu värre står det till med kommersiella fruktdrycker; de är pastöriserade en eller flera gånger vilket gör att de flesta vitaminer dör. En lösning kan förstås vara att äta äpplen men se till att man får i sig ordentligt med mineraler från andra källor.


Det verkar alltså inte skadligt med fruktos om det följer med vitaminer och mineraler, som t.ex. honung av god kvalitet. Konstgjorda sockerblandningar med hög andel fruktos får många ont i magen av, men den mer naturliga honungen är skonsam mot magen.

Fruktos kontra glukos

Glukos bildas ur fotosyntesen och är mycket vanligt i naturen. Fruktos är inte så vanligt, vilket kan ha att göra med att fruktos mycket lättare reagerar med proteiner och fett i en process som kallas glycation. Glycation kan förstöra många enzymer i kroppen och tros vara förklaringen till att diabetiker ofta blir blinda, får njursvikt och problem med känseln. Att djur och växter i mycket högre grad använder glukos än fruktos skulle kunna vara en evolutionär anpassning till en mer stabil monosackarid. Fruktos har ett högre behov av medföljande vitaminer och mineraler.

Den s.k. Maillardreaktionen, en reaktion mellan protein eller fett med olika sockerarter är en faktor vid åldrande och diabetes (det var detta som varningarna för "bruna livsmedel" för någon vecka sedan handlade om). Fruktos (och även galaktos från mjölk) reagerar mycket lättare än glukos i Maillardreaktion, och blir följaktligen mycket onyttigare vid tillagning.

Studier har också associerat fler effekter med högt fruktosintag, t.ex. leverskador liknande de alkoholister får, ökad koncentration av urinsyra (som kan vara ett tecken på hjärtkärlsjukdom), förhöjd mjölksyra i blodet (särskilt hos diabetiker), samt förhöjda insulinnivåer hos kvinnor som äter p-piller.

Slutsatser

Det har varit svårt att komma fram till huruvida fruktos är att betrakta som nyttigt eller onyttigt - något enkelt svar på den frågan finns inte. De flesta studier är gjorda på rent fruktos och de resultaten är förstås inte direkt överförbara på mer naturliga fruktoskällor. För mig är det tydligt att fruktos är onyttigt från onaturliga källor där det inte följer med några vitaminer och mineraler, i synnerhet i större mängder. Bra källor till fruktos är bär och honung, men de ska helst ätas otillagade så att vitaminerna och antioxidanterna finns kvar.

Det är mer skadligt om fruktosintaget är större än glukosintaget, det ökar t.ex. risken för gikt. Snart kommer jag ta upp fler nackdelar med högt fruktosintag, i ett inlägg om fruktosmalabsorption.

Många människor har ett stort intag av fruktos från socker, ren fruktos och high fructose corn syrup; sådana fruktoskällor utgör en stor riskfaktor för att utveckla insulinresistens. Men även fruktoskällor som kan låta naturliga bör intas med måtta, som honung, torkad frukt och äppeljuice. Fruktos är framförallt riskabelt för de som är stora i maten, eftersom glykogenförråden då blir överfulla och mängden blodfetter ökar.

För den som vill gå ner i vikt eller av annan orsak vill få minskad aptit rekommenderar jag att minska ner på fruktosen eftersom även frukt kan hålla liv i ett problematiskt sötsug. Fruktos påverkar nämligen de aptitreglerande hormonerna ghrelin och leptin klart annorlunda än glukos. Det förklaras på lite olika sätt men tydligt är att fruktos inte alls mättar lika bra som glukos. Fruktos från söta drycker verkar snarare öka aptiten än verka mättande.

Många skriver att fruktos inte höjer insulinet alls, men det stämmer inte - insulinet höjs indirekt, på grund av ombildningen till glukos. Det är då frågan om en långsam insulininsöndring. Fruktos kan även höja insulinet ganska mycket, jag tror att det beror på hur det kombineras med andra livsmedel. Som vanligt så verkar olika personer reagera olika, kanske delvis på grund av att sötman upplevs olika.

Länge sa man samma sak om sötningsmedel, alltså att det inte påverkar vare sig insulinet eller aptiten, men studier visar tydligt att många människor får ökad aptit av sötningsmedel. Jag tror att allt som upplevs som sött kan höja insulinet. Insulinhöjningen borde komma långsammare när man ätit fruktos. En vanlig erfarenhet är att om man äter söta saker som sackaros eller fruktos snarare än stärkelse, så är det större risk för blodsockerfall någon timme efteråt. Blodsockerfallet ger då ett nytt sötsug. Stärkelse bryts ned till glukos, och avsaknaden av fruktos i stärkelse är en stor anledning till att jag gör skillnad på stärkelse och andra kolhydrater.

Appendix: tabell över fruktos- och glukoshalt i några livsmedel

(Tabellen återger ett urval av olika källor, bland andra den här.)
































fruktoshalt i %glukoshalt i %

äpple
5,92,4
päron6,22,8
vattenmelon3,41,6
russin29,827,8
morot1,81,6
squash1,41,1
tomat2,01,3
tomatpuré4,73,0
nypon5,24,2
röda vinbär4,42,9
hallon2,21,6
honung40,935,7
fikon16,114,7
torkade dadlar21,627,2
vindruvor7,87,6
HFCS55-9045-10
torkad aprikos10,020,8
banan2,74,4
ananas1,42,3
broccoli0,71,2
lök1,51,6
brysselkål0,71,2
blåbär2,93,0
sirap21,724,2

2008-05-28

Presskonferens

Det skrivs en hel del om kost och hälsa i tidningarna, men jag förvånas ofta över hur illa koststudier beskrivs på nyhetsplats. I dag fick jag tillfälle att se närmare på hur det går till när dåliga, feltolkande kostartiklar föds - jag var nämligen på presskonferens på Karolinska Institutet, där ett antal forskare pratade om kost- och livsstilsstudier.

Jag reagerade på två saker; dels att nivån på själva presskonferensen var så låg, och dels att det ställdes så få frågor till forskarna som höll presentationen.

En sak står tydligare för mig ju mer jag läser och ju mer jag lär mig om kostområdet - att det är mycket komplext. Mängder av system samverkar och samvarierar, och det är svårt att göra mätningar som entydigt visar att om man äter A så leder det till B - just eftersom människan är ett dynamiskt system - och på grund av detta är ämnet infekterad av myter och gamla halvsanningar baserade på dålig forskning och förhastade slutsatser. Därför blev jag närmast förfärad av att höra Alicja Wolk, en av forskarna, säga att "kost och hälsa är enkelt" och "alla vet redan hur man ska äta hälsosamt".

Mai-Lis Hellénius presenterade en enkätstudie som ställt frågan: "brukar du äta regelbunden frukost, lunch och middag?" Studien visade att de som "sällan eller aldrig" gjorde det hade sämre hälsa än de som svarade att de gjorde det "ofta eller alltid", och de med mer oregelbundna kostvanor led i högre grad av det metabola syndromet.

I dag skriver också DN rubriken "Oregelbundet ätande skadligt", och fortsätter "Personer som äter oregelbundet löper större risk att drabbas av insulinresistens och metabolt syndrom."

Gången är densamma som så många gånger förr; en märklig enkätstudie som knappast förmår visa någonting presenteras. Journalisterna förmår inte (eller vill inte) göra distinktionen mellan korrelation och kausalitet, och rätt vad det är har en kostrekommendation bakats ihop ur tomma luften. I bästa fall är den menlös, i värsta fall direkt skadlig.

För ingenstans visas ju att det oregelbundna ätandet i sig skulle vara skadligt. Visserligen förenklas budskapet även i deras pressmedelande, men Mai-Lis Hellénius poängterade själv att man inte vet om det var de oregelbundna kostvanorna som var onyttiga eller ifall skillnaden i hälsa berodde på skillnad i matvanor. (Många som äter oregelbundet hoppar över måltider och ersätter dem med chips, läsk och snabbmat.)

Jag frågade också på presskonferensen om det inte kunde vara så att människor som har metabolt syndrom kanske hoppade över frukosten på grund av att de helt enkelt inte är så hungriga, och därför inte åt frukost? Som bekant har ju människor med metabolt syndrom, t.ex. typ-2-diabetiker, ofta högt blodsocker på morgonen. Hellénius höll med - det är ogörligt att säga vad som är hönan och ägget. Det är lätt att se ytterligare felkällor; väldigt stressade människor kan säkert utveckla både oregelbundna matvanor och sjukdomar just till följd av sin stress. Som vanligt så kan man inte göra några säkra analyser när det finns så många parametrar.

Alicja Wolk höll en utläggning om kosttillskott, och kom fram till att det det bästa var att äta varierat och få i sig vitaminer och mineraler den vägen. Eftersom hon redan avfärdat rött kött som onyttigt och började framföra margariner som ett bra sätt att få i sig D-vitamin så ställde jag frågan om hur hon såg på animalier, som ägg, i det avseendet - ägg är ju som bekant en ypperlig D-vitamin-källa. Hon verkade inte ha reflekterat över att det finns vitaminer och mineraler i ägg, men tyckte att det var ointressant eftersom det äts så lite ägg - varpå jag påpekade att den låga konsumtionen till stor del borde bero på att kostrekommendationerna (på obefintliga grunder) bestämt avrått och fortfarande avråder från att äta mer än ett ägg om dagen. Det kände hon inte till.

Ändå dessa uttalanden som att "nyttig kost är enkelt, det är bara att följa kostråden" . Jag tvivlar på att man har förstått sitt eget forskningsområde om man gör den typen av uttalanden och inte ser att axiomen "kött och mättat fett är onyttigt", "fullkorn, frukt och grönt är nyttigt" vuxit ur samma infekterade jord.

2008-05-21

Varför man ska misstro kostråden

Som läsekretsen kanske noterat så skiljer sig mina åsikter om kost och hälsa i många fall från Livsmedelsverkets. Men Livsmedelsverket (SLV) är ju en myndighet med allt vad det innebär av auktoritet och resurser, invänder förstås många - så hur skulle de kunna ha fel? Varför ska man misstro deras kostråd? Det finns några förklaringar.

De har målat in sig i ett hörn; de håller fast vid gamla råd med argumentet att ett starkt vetenskapligt stöd krävs för att förändra kostråden - men när kostråden utformades från början gjordes det inte med sådana krav på vetenskaplig metodik. Konsekvensen blir en tröghet och en låsning vid gamla, felaktiga modeller.

Livsmedelsverkets rekommendationer bygger på omröstningar och konsensus kring riktlinjer inom expertgrupper. Som Fatlies träffsäkert kommenterar står konsensutänkandet i kontrast till vetenskaplighet.

Det görs otroligt mycket studier men det är inte alla studier som blir omskrivna. Vissa studier får oproportionerligt mycket publicitet. I fallet med rött kött så finns det både studier som visar på fördelar och nackdelar men oftast är det bara de negativa studierna som blir omskrivna. Eftersom det finns otroligt mycket studier av både bättre och sämre kvalitet så kan man med vitt skilda agendor hitta en studie som gynnar ens syften, eller för de företag som har råd så kan man beställa en passande studie. Om studien inte lyckas visa det önskvärda resultatet brukar inte resultatet publiceras.

De referenser som SLV stödjer sig på är oftast till översiktsartiklar av studier. Inte sällan så är sådana översiktsartiklar vinklade och innehåller rena felaktigheter som inte stämmer överens med originalstudierna. Ibland är det något företag som beställt översiktsartikeln.

Många studier som Livsmedelsverket förlitar sig till har väldigt dålig kvalitet - mycket beroende på att kostrelaterade studier ofta är trubbiga och illa designade. Man kan inte veta vad som är nyttigt respektive onyttigt om man tittar på många parametrar samtidigt. Nyligen skrevs det i t.ex. SVD att "frukt skyddar mot infarkt". Kostdoktorn tyckte att det var årets dummaste rubrik, jag håller nog med. Sådana analyser är helt godtyckliga, en annan helt godtycklig tolkning av studien är att de som dricker mindre läsk har lägre infarktrisk. Personligen tror jag att det är en bättre analys, men som sagt så kan man inte veta.

Den här sortens feltänk är förvånansvärt vanliga. Många studier buntar t.ex. ihop mättat fett med konstgjort transfett och får fram sambandet att de båda ökar risken för hjärtkärlsjukdomar och olika sorters cancer. Problemet blir när t.ex. livsmedelsverket tar en sådan studie som underlag för sina råd om minskad konsumtion av mättat fett, det är ju inte vad studien visade; bara för att mättat fett och konstgjort transfett är farligt så behöver ju inte båda komponenterna vara farliga. I det här fallet så finns det ett gediget stöd för att konstgjort transfett är hälsovådligt, men det finns inga välgjorda studier som visat att vanligt mättat fett skulle öka risken för sjukdomar.

De som har läst en del kostrelaterade studier brukar slås av att många studiers sammanfattningar har uteslutit viktig information och därmed blir sammanfattningen mer eller mindre felaktig. Ibland är slutsatserna helt tagna ur luften i så måtto att de inte har något med studien att göra. De flesta bryr sig inte om att läsa hela studier och märker därför inte av felaktigheterna, de tror ju att sammanfattningen är bra skriven. Dessutom kan det kosta pengar att få tillgång till en hel studie samtidigt som det är bekvämt och tidssparande att bara utgå från sammanfattningen.


Jag har flera gånger gått in på livsmedelsverkets hemsida och letat efter referenser, men det är sällan de hänvisar till några enskilda studier. Oftast hänvisar de istället till olika rapporter och samlingar med mängder av studier. De flesta bryr sig inte om att gå igenom referenserna men får nog ändå intrycket av att kostrekommendationerna har ett gediget forskningsunderlag. Jag läste en gång en godtycklig studie som stod med i referenslistan. Upplägget var att en referensgrupp som inte gjorde några förändringar jämfördes med en grupp som fick råd om att äta enligt tallriksmodellen samtidigt som de också började motionera. När de fick bättre värden hänfördes detta till tallriksmodellen.

Gång på gång så används alltså dåligt gjorda studier som underlag för kostrekommendationerna. Särskilt märkligt är det i fallet med kostråden till typ-2 diabetiker, i underlaget finns enbart studier gjorda på friska individer, studier på diabetiker är till och med aktivt borttagna från underlaget. Ändå är diabetes typ-2 en sjukdom som definitionsmässigt innebär att de reagerar annorlunda på intag av kolhydrater. Då måste man givetvis testa kosten på någon som har typ-2 diabetes.

Olika aktörer hävdar att det finns belägg för det ena och det andra men de kan inte uppvisa några studier, de hänvisar bara till olika samlingsdokument. Ett exempel på detta är Claude Marcus, expert på barnfetma som i tv sade: "Det finns bevis på att om man byter ut mejeriprodukter mot andra fetter i kontrollerade studier så minskar mängden hjärtinfarkt." Men vid förfrågan så har han ingen studie att visa upp.

Man kan undra över hur mycket av kostrekommendationerna som handlar om andra prioriteringar än folkhälsan. Det finns flera dokumenterade fall av jäv, människor som arbetat med att utforma kostråden har också haft uppdrag för industrin, t.ex. Wasabröd och två margarinföretag. Anmärkningsvärt nog görs inget åt detta, trots att det finns riktlinjer och rutiner som ska upptäcka sådant.

Jag blev förstås mycket upprörd när jag fick läsa om hur stor makt organisationen ILSI har fått över EU:s kostråd. ILSI startades 1978 av bland annat Coca Cola, General Foods, Heinz, Kraft och Procter & Gamble. Nu ingår flera hundra företag i organisationen. Tidigare har organisationen motarbetat att kostråden skulle få lägre sockerkonsumtion, jag tror att det är på grund av ILSI som tillsatt socker fortfarande anses kunna ligga på hela 10E%. Nu har OLSI fått 13,2 miljoner euro från EU-kommissionen som ska gå till att få EU-ländernas kostråd mer enhetliga.

Kostråd handlar tyvärr i stor utsträckning om politik - och kostrekommendationerna blir precis som den politiska dagordningen mer och mer färgade av miljöargument. Men när SLV blandar in moralargument och miljöargument kostråden så blir de obegripliga och motstridiga! Syftar t.ex. rekommendationen att äta mindre rött kött till att minska miljöbelastningen, eller menar de att det är nyttigare? Ska sjuka människor tvingas äta miljövänlig mat istället för hälsosam? Jag tycker att kostråden borde separeras, så att det framgår vilka som är miljöbaserade, moralbaserade, ekonomibaserade respektive hälsobaserade. Det blir ju så fel också när de kommer med ett facit, hälsosam mat är avancerat och det är ju också olika för olika personer. Miljövänlig mat är också avancerat. SLV förenklar frågan alldeles för mycket t.ex. när de jämför miljöbelastning av nötkött med kyckling. Kyckling mättar inte lika bra så en direkt jämförelse blir missvisande. Jag tycker också att det ska vara upp till var och en hur man vill prioritera mellan hälsa och miljö.

Politiskt skulle det förmodligen vara mycket bättre om Livsmedelsverket sorterade under Folkhälsoinstitutet istället för Jordbruksverket, eftersom Jorbruksverket också ska representera livsmedelsindustrin.

Fler och fler personer börjar nog intressera sig för kostfrågor och tänka kritiskt kring Livsmedelsverkets kostråd; tyvärr så blir man ändå utsatt för deras riktlinjer och rekommendationer eftersom de inte riktar sig enbart till konsumenter - den osunda A-vitaminberikningen är ett exempel. Bregott är ett mycket bra alternativ till de vanliga margarinerna men den är i gengäld berikad. Kostråden ligger ju också till grund för bl.a. skolmatens sammansättning.

Slutligen så måste man ifrågasätta SLVs kunnighet och arbetsmetoder, när de t.ex. misslyckas med analyser av kakors fettinnehåll, eller när de kommer med närmast naiva påståenden som att "man blir lika fet på ljus choklad som mörk". Fetma handlar förstås inte bara om kalorier, och hälsa handlar inte bara om fetma.

2008-05-14

Kostrådgivarutbildning

Den 23:e juni startar en kostrådgivarutbildning i Stockholm, och jag kommer att vara med som föreläsare. Mänskliga företag, som anordnar kursen, delar min uppfattning att människor är olika och att olika lösningar passar olika personer. Upplägget på kursen känns väldigt bra, till viss del kommer kursen att handla om LCHF med Annika Dahlqvist och Frank Nilsson som föreläsare.

Det finns fortfarande några platser kvar för den som är intresserad.

2008-05-11

Tre lästips

Gunnar Lindgren är debattör och miljöforskare. Han har en intressant hemsida - min favorit är artikelsamlingen Matfett - och han skriver också ett läsvärt nyhetsbrev inom kost- och miljöområdet. Senaste nyhetsbrevet handlar bland annat om varför Livsmedelsverkets kostråd borde skrotas, att kolhydratsnål kost minskar risken för epileptiska anfall och vilka skillnader som finns mellan naturliga och industriella transfetter.

En särskilt intressant uppgift ur nyhetsbrevet var att smöraromämnet Diacetyl ger dödliga lungskador; det är ett ämne som tillsätts i riklig mängd i margariner och micropopcorn för att få det att smaka som smör. Det förekommer också i bland annat chips, frysmat, dressingar, smältost, gräddfil och glasyrer.

För att anmäla sig som prenumerant skickar man epost till gunnar.lindgren[at]ale.mail.telia.com.

Lowcarbkost är en bra samlingssida för intresserade av kolhydratsnåla kostmodeller - där sammanställs de senaste blogginläggen från några av de största bloggarna inom området. De här bloggarna följer ofta aktivt med i nyhetsflödet, så Lowcarbkost blir samtidigt en god källa till kostrelaterade nyheter.

Till sist vill jag tipsa om en blogg som heter Matklok. Där Kost och hälsa lägger fokus på att diskutera kostmodeller är Matklok istället en källa till handfast information om mat i praktiken; t.ex. vad specifika livsmedel innehåller och hur de produceras, och hur man kan hitta mer naturlig mat utan onödiga tillsatser.

2008-05-09

Kost och hälsa provar nya uttrycksformer

På tisdag den 13/5 kl. 18.00 kommer jag att hålla ett enklare kostföredrag med frågestund. Jag kommer att resonera fritt kring bland annat punkterna:

* Vad är ursprunglig föda?
* Varför bör vi äta mer mättat fett?
* Hur fungerar aptiten?
* Vad är det för fel på nyckelhålsmärkningen?

Vi kommer hålla till i Täljstensvägens samlingslokal i Uppsala.
(Täljstensvägen 1B, mitt emot Preem i Eriksberg. Buss 6 eller 7 från Stora Torget, hållplats Täljstenen.)

Intresserade är välkomna i mån av plats, skicka gärna ett mejl så jag får koll på hur många vi blir. (johanna[at]soderlund.cc)