2008-07-30

Om att ha matbegär

I det här något subjektiva inlägget reflekterar jag kring livsmedel och beteenden som jag upplever som aptitstörande.

I stora delar av mitt liv har jag haft stora begär efter mat; vid ett par tillfällen har jag ätit så mycket att jag senare fått upp maten, och vid ett tillfälle när jag var bara något år gammalt så var min mamma tvungen att vända mig upp och ner, eftersom jag hade proppat hela matstrupen full med mat. Jag fick helt enkelt inte luft.

Kanske hade jag kunnat utveckla bulimi om mina livsomständigheter varit annorlunda, men jag tror inte att jag är något extremfall, många människor har under vissa omständigheter svårt att kontrollera sig själva och sitt begär efter mat; den där känslan av att maten är så god så att man bara vill ha mer och mer, i kombination med mycket dåligt fungerande mättnadssignaler. Konstigt nog så mådde jag inte direkt dåligt i samband med mina fall av överätning, bara strax innan maten kom upp igen. Annars kan man ju må dåligt av att man ätit för mycket och så att säga blivit för mätt.

Den första gången detta hände var nog när jag var 12 år och jag åt mängder med ovanligt goda mackor. Den andra gången var det spaghetti med köttfärssås gjord på creme fraiche. Jag undviker numera gluten och mjölkprotein i några större mängder, delvis på grund av att jag upplever att det stimulerar överätande hos mig. Jag tycker mig märka den här effekten även av andra livsmedel - förr om åren, när jag fortfarande åt t.ex. chips och pizza hade jag mycket svårt för att sluta.

Råttor äter betydligt mer mat om de får glutamat i kosten - detta fenomen används i djurförsök när man vill få feta råttor. Många uppskattar glutamat för att de upplever maten som välsmakande, till stor del beror detta på att glutamat ger hög insulininsöndring. En annan effekt av den höga insulininsöndringen är att man blir hungrig fortare igen.

Viss sorts mat ger opioidaktivitet i hjärnan. Gluten och kasein (vissa mjölkproteiner) bildar ämnen som ger aktivitet i hjärnan på liknande sätt som droger. Jag märker själv av begärkänslor efter gluten och många sorters ost, men inte till glutenfritt bröd och ghi (mjölkfett). Givetvis kan man inte likställa gluten och kasein med droger eftersom det är väldigt stor skillnad i graden av begär och beroende. Men min upplevelse av att äta vitt bröd eller ost är att jag får ett sug efter liknande mat i några dagar, sen går det över. Vissa kan få ett starkare begär än så och många upplever nog ingen effekt alls av gluten och kasein.

Även söt smak ger opioidaktivitet i hjärnan, men denna opioidaktivitet är till skillnad från gluten och kasein naturlig - då inga främmande ämnen bildas. Det här med söt smak är också något jag haft problem med; söt smak ger helt enkelt sug efter mer söt smak. Delvis beroende på blodsockersvängningar och delvis på grund av opioideffekten som fås av söt smak. Jag har alltså inte problem med socker i sig; om det finns socker i en bitter choklad så går det bra, men om jag äter en tomatsås så får jag problem. Sockermängden hos tomatsås är inte stor men sötman är desto kraftigare på grund av stor andel fruktos.

Frukt, nötter (särskilt rostade och saltade), ost och mjölkprodukter kan också stimulera aptiten. Även snabba kolhydrater brukar ge problem och för vissa så gott som alla kolhydrater. Även fett är faktiskt aptitstimulerande, men till skillnad från söt smak så avtar effekten med tiden.

Senaste åren har det här matbegäret försvunnit mer och mer, allteftersom jag förbättrat min kost. Till stor del vill jag hänföra det till uteslutande av glutamat och en allmänt bättre fettkvalitet i maten - i synnerhet mindre transfett och mer omega-3. Brist på omega-3 ökar faktiskt risken för att fastna i beroenden, så även matbegär. Det kan vara så att omega-3-brist helt sunt manifesterar sig som ett sug efter fet mat; tyvärr associerar ju många fet mat i första hand till chips och pommes frites - ovanligt dåliga fettkällor - vilket därför bara förvärrar problemet.

2008-07-06

Sorbitol

Många människor är känsliga för sorbitol, något som t.ex. kan märkas efter flitigt tuggummituggande. Men hur många vet att frukt och bär också innehåller sorbitol? Jag visste det inte, och Finelis databas är på detta område helt felaktigt. Efter att förgäves ha letat efter en bra sammanfattning om sorbitol så slutar det som så ofta förr; jag skriver själv den text som jag önskar att någon annan redan skrivit. Håll till godo:

Sorbitol är en sockeralkohol som finns i vissa sockerfria godissorter, t.ex. xylitoltuggummin. Sorbitol är inte dåligt för tänderna - det finns också i hög dos i barntandkrämer.

Sorbitol finns även i kärnfrukter och bär. Högst är halterna i torkade katrinplommon med 14,7 gram per 100 gram. Näst mest finns i päron, följt av körsbär. Persikor, äpplen, nektarin, aprikos, jordgubbar och hallon innnehåller också lite sorbitol, men jag har inte hittat några värden annat än för aprikos som innehåller 0,3 gram per 100 gram. Citrusfrukter är däremot sorbitolfria.

Koncenrationen av sorbitol blir 5-10 gånger högre i torkad frukt, vilket förklarar varför många blir dåliga i magen av torkad frukt.

Den sorbitol man får via kosten tas i mycket liten grad upp från tunntarmen. Det allra mesta fortsätter ner i tjocktarmen där det bryts ner av bakterier.

Sorbitol bildas också i kroppen, utifrån glukos. Särskilt mycket sorbitol bildas om man har ett högt blodsocker, vilket är vanligt hos typ-2-diabetiker. Sorbitol drar åt sig vätska och bidrar t.ex. till att diabetiker brukar få ögonproblem. Sorbitol kan också omvandlas vidare till fruktos - till exempel lever spermierna på fruktos som ombildats från sorbitol.

Sorbitol från kosten kan i större mängder ge gasbildning, uppblåsning och diarré då den har laxerande verkan, i varierande grad för olika personer. Människor som har fruktosmalabsorption eller IBS är extra känsliga i så måtto att de brukar få förvärrade symtom av sorbitol.

Som en tillsats har sorbitol ett E-nummer, E420 - det fungerar som emulgeringsmedel och ger även sötma och fuktighet.