2008-04-30

Ät nitrat för magens skull

Magsår och magkatarr är vanliga problem - magsår kallas det när skadan är värre, och 10% får det någon gång i livet. Ett symtom är att det gör ont på en viss plats i övre delen av magen. Magsår kan bero på antingen en för hög produktion av magsyra eller dålig återuppbyggnad av magsäckens slemhinna. Antiinflammatoriska läkemedel försämrar magslemhinnan - det gäller t.ex. treo och magnecyl, dock inte medel med paracetamol som t.ex. alvedon.

Nya spännande rön visar att nitratrika grönsaker aktivt kan bidra till en bättre maghälsa. När man äter nitratrika grönsaker så ombildas en del av nitratet redan i munnen till nitrit, och nitritet gör sedan att det bildas kväveoxid i magsäcken, vilket behövs för att slemhinnan i magen ska kunna återbildas. Tidigare har man trott att nitrithaltiga grönsaker skulle vara en cancerrisk, genom att nitritet ombildas till nitrosaminer; nitrosaminer utgör mycket av det osunda i tobaksrök och snus. Rökning är också mycket dåligt för magslemhinnan.

För de som äter antiinflammatoriska läkemedel finns ett extra stort värde i att äta nitratrika grönsaker. Bra nitratkällor är spenat, rödbetor, mangold och rädisor. (Nitratinnehållet kan skilja sig åt beroende på säsong och jordmån.) Det är bakterier som ombildar nitrat till nitrit, och det kan ske både i munnen och i maten.

Eftersom nitrit i maten har ansetts cancerframkallande har många, tror jag, blivit onödigt uppskrämda från att äta återuppvärmd spenat. Nitrit är ett gift och man bör inte äta för mycket sådant, högt intag av nitrit kan ge huvudvärk och i den extrema förlängningen leda till döden. Man bör särskilt vara återhållsam med sådant till barn under ett år eftersom nitrit kan göra att de får syrebrist.

Allt för lite nitrit är dock inte heller bra - det stimulerar t.ex. salivutsöndringen. Konsumenter i samverkan har en bra artikel om att gifter från växtriket också är bra i mindre doser.

Min tolkning är att man inte bör äta grönsaker med mycket nitrit, t.ex. under lång tid varmhållna grönsaker men att det inte är så farligt som man förut trott. Den aktuella avhandlingen motsäger att nitrit från grönsaker skulle vara cancerframkallande.

Det förvånar mig inte att naturliga nitritkällor är bättre än onaturliga. Nitritsaltet E250 som finns i de flesta charkuterier har t.ex. visats sig öka risken för tarmcancer. Men jag tror å andra sidan inte att E250 är någon fara om det äts sällan och i mindre doser.

PS:
En annan faktor för maghälsan är bakteriefloran i munnen, varför bakteriedödande munsköljmedel inte är så lyckade i sammanhanget. Försök på råttor visar att de som fått antiinflammatoriska läkemedel inte får något skydd av nitratrika grönsaker om de samtidigt fått munspray. Om du har dålig andedräkt så föreslår jag istället att du provar tandtråd och uteslutande av mjölkprodukter.

2008-04-18

Intervju: LCHF för alla?

Styrketräning, skogspromenader, körsång och meditation; sätten att öka sitt välmående är många. Den som har mått dåligt och hittar något som fungerar vill gärna tro att han hittat en generell lösning - men alla sätt passar som vi vet inte alla.

På samma sätt är det intressant att fråga sig hur generell en i sig fungerande kostmodell är; finns det vissa grupper för vilka modellen behöver justeras?

Det har i olika sammanhang på sistone uppkommit en diskussion om hur olika LCHF-debattörer ser på den kostmodellens generalitet. Jag vill med det här inlägget komma ifrån spekulationerna och försöka klargöra vilka åsikter de tunga åsiktsbildarna inom området faktiskt representerar, och huruvida minimerat kolhydratintag ses som en generell metod för bättre hälsa åt alla.

Jag har ställt de tre frågorna nedan till Annika Dahlqvist, Sten Sture Skaldeman, Lars-Erik Litsfeldt och Andreas Eenfeldt (Kostdoktorn), och bett dem att ge relativt koncisa svar. Jag har också svarat på frågorna själv.

För att sätta våra svar i perspektiv kan det vara av intresse att Livsmedelsverket rekommenderar en kostsammansättning av 25-35 E% fett, 10-20 E% protein och 50-60 E% kolhydrater. År 2002 var den faktiska medelkonsumtionen 36 E% fett, 13 E% protein och 51 E% kolhydrater, enligt SCB.

Fetmaparadoxen har gjort en sammanställning av kostens faktiska sammansättning och energinnehåll sedan 1980.

Frågorna:

1. Uttryckt i termer av fett, protein och kolhydrater, hur tycker du att friska människor ska äta? (Frisk i avseendet icke insulinresistent, och som upplever sig själv som frisk).

Annika Dahlqvist:
Jag rekommenderar att friska äter liberalt av naturligt fett. Då blir det automatiskt att de minskar på intaget av kolhydrater eftersom de har en normal aptitreglering. Om man ska räkna tror jag att kolhydratintaget blir halverat jfrt SNR. Protein ska vi äta "normalt" utav, ca 1 g per kg normalvikt.

Lars-Erik Litsfeldt:
Friska människor har större frihet att välja hur de vill sätta samman maten. Ett exempel är de som följer en GI-modell där de äter kolhydrater med lågt GI och klarar sig bra med det. Ju mer insulinresistent man är desto mindre krymper utrymmet för denna frihet om man vill återfå hälsan. Jag kan dock inte se något självändamål för en frisk i att hålla uppe en viss mängd kolhydrater i kosten. Kolhydrater är ju den enda makronutrient vi inte behöver äta. Jag tror de flesta märker vid vilken nivå de mår bäst.

Andreas Eenfeldt:
Jag tror att alla utryck såsom 55:25:20 exempelvis blir godtyckliga och inte särskilt meningsfulla. Godtyckliga eftersom det inte finns jämförande studier mellan skilda fördelningar med relativt lite kolhydrater, varför det bara blir en personlig åsikt utifrån osäkra anekdotiska beskrivningar. Inte särskilt meningsfullt eftersom det bara är en liten minoritet som faktiskt räknar ut fördelningen på vad de äter en vanlig dag.

Min åsikt är att friska som inte tycker sig behöva gå ner i vikt gärna bör utesluta socker i kosten så mycket de kan tänka sig. Övriga kolhydrater bör helst vara naturliga och oraffinerade, dvs lågt GI. Ju mindre fysisk aktivitet, desto försiktigare bör man vara med totalmängden kolhydrater.

Sten Sture Skaldeman:
För friska människor är det viktigaste att de äter naturliga och obehandlade livsmedel, fördelningen i makronutrienter behöver inte stressas. Fett ska stå för huvuddelen av energiintaget, kolhydrater och protein kan dela på resten. 20 E% protein, 10-20 E% kolhydrater och 60-70 E% fett ger en stor rörelsefrihet i kosten.

Mitt svar:
Många olika proportioner kan fungera bra, men jag tror att de flesta skulle må bra av att lägga sig i intervallet 40-60 E% fett, 20-30 E% protein och 10-40 E% kolhydrater. Muskulösa behöver mer proteiner än andra och de som inte kan motionera bör äta mindre kolhydrater än andra. Energifördelningen beror också på hur mycket man äter, en person som är liten i maten kan med fördel få en större del av energiintaget från protein än någon som är stor i maten, eftersom proteiner i så stor utsträckning används som byggstenar och inte energi.

2. Anser du att vissa kan må dåligt av strikt LCHF, just på grund av ett för lågt kolhydratintag, eller är det en väl fungerande kostmodell för alla människor?


Annika Dahlqvist:
Jag vet att vissa upplever att de inte mår perfekt på LCHF, och jag brukar då råda dem att öka kolhydratintaget och minska fettintaget och sedan successivt ändra i riktning LCHF, och se var de hamnar.

Lars-Erik Litsfeldt:
Jag vet inte, men jag tror att må dåligt av lågt kolhydratintag är något övergående. Men det handlar ändå om individer och det kan inte uteslutas att det finns de som behöver ett visst kolhydratintag för att må bra. Jag har hört att de som tränar hårt kan behöva kolhydrater för snabbare återhämtning. Alltså efter kraftansträngningen.

Andreas Eenfeldt:
Jag tror det är möjligt att vissa upplever mer trötthet och muskelsvaghet även efter lång tid på LCHF, dock är det i min erfarenhet troligen inte särskilt vanligt. Jag tror att praktiska problem att äta annorlunda än andra, eller annorlunda än man är van vid är ett betydligt större problem.

Sten Sture Skaldeman:
Nej, inga människor kan må dåligt av ett lågt kolhydratintag, annat än under de första två veckorna. När vi är anpassade till fettdrift är behovet av kolhydrater noll. (Nej, LCHF är inte en väl fungerande kostmodell för alla människor. Den kräver både vilja och intelligens.)

Mitt svar:
Ja, jag betraktar strikt LCHF som en metod främst för insulinresistenta.

Insulinresistens innebär att insulinregleringen inte fungerar som den ska, sannolikt till följd av alltför stor belastning på systemet i form av högglykemisk mat; eftersom insulinnivåerna så ofta varit väldigt höga så har kroppsorganen minskat sin känslighet för insulin. Det leder till problem med höga blodsockernivåer, och detta kan hjälpas med lågkolhydratkost eftersom det framför allt är kolhydrater som höjer blodsockret. (Insulinresistens beror i stor utsträckning på kosten och övriga levnadsvanor, men arvsfaktorer är också väsentliga; har man anlag för det blir man insulinresistent av att äta dålig mat. Ju mer insulinresistent man är, desto viktigare blir minimerandet av kolhydrater.)

Om man däremot övergår till strikt lågkolhydratkost utan att ha problem med insulinresistens och därigenom med högt blodsocker, så börjar blodsockret sjunka; det är ovanligt att blodsockret sjunker och blir varaktigt lågt, utan vad som händer är att olika hormonsystem träder in för att upprätthålla nivån.

Det finns flera hormoner som kan utsöndras för att återställa blodsockret, och vissa är mer önskvärda än andra; kortisol och glukagon är båda blodsockerhöjande, men kortisol är ett stresshormon till skillnad från glukagon som utsöndras t.ex. vid träning. De plötsliga hormonförändringar som blir resultatet i synnerhet vid hastiga kostförändringar får svåröverskådliga effekter, och man kan må dåligt av dem.

Kraftigt insulinresistenta brukar däremot inte ha så mycket övergångsbesvär när de minskar på kolhydrater; deras blodsocker sjunker inte för lågt i första taget eftersom insulinet inte fungerar ordentligt. Man kan också ha en effektiv egen produktion av blodsocker redan innan man börjar med lågkolhydratkost, och i så fall mår man troligen bättre direkt när man minskar på kolhydrater.

3. Vilka skillnader - om några - ser du mellan olika sorters kolhydrater (t.ex. socker och stärkelse), och gör du skillnad på olika kolhydratkällor i dina kostråd?

Annika Dahlqvist:
Jag drar alla kolhydrater i stort sett över en kam. Fortsatt forskning får visa ev skillnader.

Lars-Erik Litsfeldt:
Jag vill inte göra någon skillnad. Fibrer kan för de flesta iofs vara harmlöst men annars menar jag att det är mängden kolhydrater som avgör.

Andreas Eenfeldt:
Ja (som ovan). Det finns mycket som tyder på att överdrivet intag av socker (sackaros) i och med sitt fruktosinnehåll är värre än stort intag av stärkelse. Om kolhydratsintaget inte är extremt lågt totalt sett har även GI betydelse, dvs hur lättsmälta kolhydraterna är.

Sten Sture Skaldeman:
Socker och stärkelse är lika illa. Beroendet är ofta lika starkt. Jag godtar kolhydrater från animaliska källor utan begränsning, t ex lever, skaldjur, ägg och ost. Ovanjordgrönsaker kan ätas ganska fritt av de flesta. Jag är själv sparsam med tomat och mogen paprika, men liberal med lök. Jag menar att löken har hälsoeffekter som uppväger kolhydratinnehållet.

Mitt svar:
Jag anser att det är stor skillnad på olika sorters kolhydrater.

Jag har tidigare skrivit om insulinindex, där skrev jag om studier som tydligt visar att olika kolhydratkällor påverkar kroppen olika, dock är studierna gjorda på unga friska människor - det hade antagligen blivit helt andra resultat om de testat på typ-2-diabetiker. Det väsentliga är att socker ger påvisbart högre insulinsvar än stärkelse; det innebär i förlängningen att insulinresistenta framför allt bör minska på stärkelse, medan icke insulinresistenta främst bör minska på socker.

Fruktos (och disackarider) bör överhuvudtaget inte konsumeras i några stora mängder; kort kan sägas att när glykogenförråden redan är fyllda uppkommer problem med överskottsfruktosen.

Diabetiker borde alltså inte äta speciellt mycket av några sorters kolhydrater - men för de som inte är insulinresistenta och äter en hel del kolhydrater så rekommenderar jag att det till största del är kolhydrater av stärkelsetyp.

Socker är också extra illa för de som har problem med sockersug och beroenden. Det verkar kunna vara beroendeframkallande på ett helt annat sätt än stärkelse. Till saken hör även att socker stimulerar aptiten, mycket på grund av sockrets fruktosdel. Fruktos gör nämligen så att hormonet ghrelin utsöndras, och ghrelin verkar aptitstimulerande. (Ofta förbättras sockersug bara av att man minskar på söta saker, man kanske inte behöver minimera alla kolhydrater.)

Givetvis har GI och kolhydratkällans lättillgänglighet för kroppen också betydelse; t.ex. höjs blodsockret långsammare av parboiled ris än av klibbigt ris. Man bör dock observera att livsmedel med sockerarter som t.ex. fruktos och laktos visserligen får lågt GI - men det är inte nyttigt att äta större mängder av fruktos och laktos!

Som tidigare utlovat kommer jag att vidareutveckla hur fruktos påverkar kroppen i ett senare inlägg.

Jag ifrågasätter inte att LCHF är en bra metod för många människor. I själva verket kan det vara en väldigt bra metod, eftersom den ofta ger mättnad, bra näringsintag, jämnt blodsocker, god mat, lägre blodtryck, bra hormonnivåer och bättre ork i allmänhet.

Å andra sidan kan det vara en dålig metod, framförallt på grund av hormonförändringar. Vissa kan gå upp i vikt, få för lågt blodtryck, för låg aptit, nedstämdhet, för lågt blodsocker, dålig mättnad och oregelbunden menstruation. Ofta kan biverkningar av LCHF gå över efter ett tag om man fortsätter med kosthållningen, men långtifrån alltid.

Jag vill alltså inte att man ska ge sken av att LCHF är mer hälsosamt ju mer strikt den är (med strikt LCHF menar jag en fet kost med väldigt lite kolhydrater, där grönsaker mest är dekoration.) Att få bort fettskräcken är ett allmänintresse; att nästintill bannlysa kolhydraterna är ett särintresse.

2008-04-09

Ägg är fortfarande inte farligt

Dagens Medicin har idag rubriken "Ägg farligt för diabetiker".

Jag och många andra har ju hävdat att ägg är nyttigt, i synnerhet för diabetiker, eftersom ägg utgör en naturlig ersättning för t.ex. frukostmackan med alla dess kolhydrater - så hur går det här ihop? Det gör det inte.

Livsmedelsverkets kostrekommendationer har länge avrådit från äggkonsumtion högre än ett ägg per dag, och USAs Department of Agriculture har haft en ännu mer restriktiv hållning. Anledningen är i båda fallen äggens höga innehåll av kolesterol, parat med föreställningen att kolesterol i sig ökar risken för hjärtkärlsjukdomar. Som jag nämnt tidigare är detta en myt; det stämmer helt enkelt inte. Kolesterolskräcken i Sverige är påtaglig, i det stora landet i väster är den fullständigt galopperande.

Ägg innehåller mycket kolesterol, men det är inget problem. Dessutom är ägg oerhört rikhaltiga på bra fetter, mineraler och vitaminer.

Så vad säger den nya studien? Jo, den visar på en ökad dödlighet för de som åt mer än sju ägg i veckan, och även en ökad dödlighet för diabetiker som överhuvudtaget äter ägg - men äggkonsumtionen är i studien inte kopplat till ökad risk för stroke och hjärtkärlsjukdomar - vilket alltså motsäger den klassiska mytologin kring farligheten med ägg, den mytologi som SLV förlitar sig till.


När man skriver att ägg är farligt för diabetiker har man alltså ingen förklaringsmodell till varför så skulle vara fallet. Studien har pågått i tjugo år, vilket gör att den långvariga skrämselkampanjen mot ägg rimligtvis måste vara en faktor; under studietiden så har ägg konsekvent framställts som mycket onyttigt. De som ändå har ätit mycket ägg har alltså rimligen det gemensamma draget att de inte bryr sig så mycket om kostrekommendationer, ett drag som kanske är associerat med riskbeteenden? De kanske motionerar mindre, äter mer godis, äter mindre grönsaker och röker mer än andra? När man så läser studien så finner man att bara 8% av de manliga läkare som studien är gjord på åt mer än sju ägg per vecka. Den grupp som hade högst konsumtion av ägg var äldre, rökte mer, hade högre blodtryck och motionerade mindre. Studien hade dessutom bristfällig information om övriga kostvanor.

I slutet av ledarartikeln rekommenderas äggviteomelett (s.k. "heart friendly omelet") istället för vanlig omelett, med sitt höga kolesterolinnehåll; detta förvånar givetvis mig eftersom min sammantagna tolkning av studien är att den talar mot kolesterolhypotesen.

Till saken hör att vanliga amerikanska ägg inte är lika nyttiga - de har i allmänhet mycket lågt omega-3 innehåll och högt omega-6 innehåll. I Sverige är äggen bättre, i synnerhet de ekologiska. Så fortsätt äta mycket ägg, välj ägg av god kvalitet - och oroa er inte heller för kolesterolet i sig.

2008-04-04

Mjölkprodukter i skolan?

Apropå det omskrivna flygbladet och öppna brevet skriver Henrik Ennart en tänkvärd krönika om att standardmjölk inte är naturligt; Ennart menar att den är är så gott som lika processad som lätt och mellanmjölk.

Ennart reagerar på att flygbladet pläderar för standardmjölk, men det är egentligen en feltolkning; varken i flygbladet eller i mitt Öppet brev till landets skolor, förskolor och dagis står det standardmjölk, man skulle lika gärna kunna tolka det som gammaldags mjölk. Det står även feta mjölkprodukter på flera ställen och med det menas förstås inte bara fet mjölk, utan också grädde istället för t.ex. matlagningsgrädde, osv.

Grädde och gammaldags mjölk har fördelen att de inte är homogeniserade. Homogeniseringen slår sönder fettpartiklarna, Ennart har förmodligen rätt i att det skadar en del av vitaminerna. Gammaldags mjölk är ekologisk och bibehåller sin naturliga fetthalt (3,8-4,5%), nackdelen är att fettet ofta slängs bort eftersom det tenderar att fastna i mjölkpaketet.

Ennart argumenterar vidare för att naturlig mjölk borde innebära opastöriserad mjölk, och i princip ger jag honom rätt - pastörisering förstör vissa näringsämnen, särskilt utsatta är högpastöriserade produkter med lång hållbarhet - men det är olagligt med opastöriserad mjölk i Sverige. Att gå in på sådana frågor låter sig förstås inte göras i ett koncist flygblad.

Ennarts har alltså vissa poänger - men samtidigt tyder hans förvåning på att han delvis missförstått syftet med uppropet. Nyckelordet är förstås pragmatism. Poängen med flygbladet är att det är så enkelt att byta ut lättprodukter och margariner mot fetare mjölkprodukter och smör; uppoffringen skulle vara försumbar men marginalnyttan närmast enorm, anser jag. Flygbladet besvarar frågan: "om vi ska göra en liten förändring i skolmaten för att uppnå så stora hälsoeffekter som möjligt, vad ska vi göra då?"

En helt annan fråga är vad som är perfekt kost - men dels växer komplexiteten och oenigheten i detaljfrågorna ju närmare en tänkt idealkost man vill komma, och dels är marginalnyttan avtagande - om man t.ex. skulle införa sådan kost som jag äter i alla skolor skulle den ekonomiska kostnaden bli avsevärt högre och det skulle krävas dramatiska förändringar i rutinerna - och därigenom blir det också orimligt att försöka driva igenom ett sådant förslag. (En faktor för skolmaten är ju också att den ska vara god och igenkänningsbar, så att barnen äter den; det torde alltså innebära praktiska svårigheter att förändra den alltför långt från den faktiska normalkosten.) Därtill kommer det faktum att skolmat inte gärna kan ta full hänsyn till individuella skillnader, och när man diskuterar idealkost visar det sig att de individuella skillnaderna faktiskt är ganska stora. Margarin är däremot tveklöst osunt för alla. För mig är det viktigare att många människor äter lite bättre, än att några få äter perfekt.


Däremot är det ingen hemlighet att jag personligen är mycket tveksam till mjölk, och jag ser inte alls standarmjölk som ursprunglig föda. Men allt beror på vad man jämför med. Naturligt fett är en smakbärare och behövs för att man ska få bra upptag av fettlösliga vitaminer, och mycket tyder på att mjölkfettet är den klart nyttigaste komponenten i mjölkprodukter. Smör och helmjölk är mycket mera ursprungligt än lättmjölk och margariner (men feta köttdetaljer från gräsbetande djur torde förstås ligga närmare en tänkt idealkost). Fetare mjölkprodukter ger också bättre mättnad.

Jag vill också invända mot en annan sak i Ennarts krönika; han framställer vitaminberikningen av de magrare mjölkprodukterna som något positivt, men det finns anledning att vara ordentligt skeptisk till vitaminberikning, jag har tidigare skrivit om hälsofaran med tillsatt A-vitamin. A-vitamin tillsätts i både margariner, Bregott, mellanmjölk och lättmjölk. (D-vitamin är visserligen ett undantag bland de fettlösliga vitaminerna, eftersom den till skillnad från de andra i studier har påvisats ge hälsofördelar.)

Livsmedelsverket vill gärna få oss att äta nyckelhålsmärkta produkter med argumentet att de har högre näringsinnehåll, men det näringsinnehållet beror på vitaminberikning. Bra naturliga källor till D-vitamin är för övrigt ägg och fisk, särskilt fet.

Till sist: kost är inte en fråga om allt eller inget. Det är osannolikt att någon perfekt skollunch någonsin kommer att serveras - men låt inte det hindra oss från att göra den så mycket bättre.


PS. Läs gärna även mina inlägg om stenålderskost,vad gör en kosthållning bra och mjölkpropagandan.

PPS: Missa inte Kostdoktorns utmärkta blogg om bland annat den aktuella dispyten, och kika gärna på Zacs utredande text om SLVs mjölksyn.

Tillägg: i efterhand har jag noterat ett par minst sagt märkliga formuleringar i Ennarts krönika; jag borde ha kommenterat dem med en gång. Om mjölkens homogenisering står det:
” fettsyrorna separerats för att sedan sättas ihop enligt ett i förväg bestämt recept som ger förlängd hållbarhetstid och som gör att all mjölk smakar lika.”
Homogenisering innebär bara att fettet finfördelas för att det ska blanda sig jämnt i mjölken; jag kan bara i spekulera i att Ennart kanske blandar ihop mjölkens homogenisering med margarinernas omestring?

I krönikan formuleras också något som skulle kunna tolkas som att opastöriserad mjölk och standardmjölk kan drickas även av laktosintoleranta:
"Varken i lätt- eller i standardmjölk finns heller den naturliga enzymfloran bevarad, exempelvis lactase, som så behändigt gör att även laktosintoleranta kan dricka mjölk."
Den delen av resonemanget ger ett direkt förvirrat intryck. Laktas är ett enzym som produceras i matsmältningssystemet hos laktostoleranta, och det bryter ned laktosen när de dricker mjölk. Laktasens engelska stavning är "lactase". Och vad Ennart egentligen menar förstår jag ärligt talat inte. (Ovanstående fel kommenteras även i bloggarna Matälskaren och Krubb.)

Till sist; Ennart nämner också att naturbetesdjur har gynnsammare fettkvalitet - vilket är korrekt - men jag menar att den väsentliga skillnaden därvidlag är en bättre omega-3-omega-6-kvot och inte lägre innehåll av mättat fett.

2008-04-01

Matkrig?

April, april. Det finns alltså ingen mystisk jättefrukt, vilket förra inlägget handlade om.

Tyvärr är livsmedelsverkets kostråd inget skämt, de menar på fullt allvar att barn bör äta lättmargarin.

Jag noterar att DN, Aftonbladet och SvD skriver om ett "matkrig" mellan Livsmedelsverket och Dr Annika Dahlqvist. Projektet Corpus Livlinan har publicerat ett brev med rubriken "Rädda våra barns hjärnor", och SLV kritiserar det.

När man läser Corpus Livlinans publikation finner man intressant nog att det öppna brevet är en delvis reviderad version av mitt eget gamla inlägg "Öppet brev till landets skolor, förskolor och dagis". Så jag förmodar att SLV precis förklarat matkrig mot mig också? Bring it on.

Texten är fortfarande lika relevant. Kort går den ut på att barn ska äta naturliga fetter med sitt naturliga vitamininnehåll - alltså t.ex. inte margariner eller fettreducerade produkter. Som Annika Dahlqvist mycket riktigt påpekar har SLV inga referenser till stöd för sitt avfärdande av brevets budskap.

I den bästa av världar leder detta till att SLV tvingas erkänna att deras kostråd om lättmjölk och margariner till barn saknar vetenskaplig grund. Vi får se hur det utvecklas.

Den fantastiska frukten Gowk

I förra inlägget berättade jag om ett antal frukter vars förädlade former fått en dramatiskt annorlunda karaktär jämfört med de ursprungliga, vilda varianterna. Det finns dock ett slående exempel på det motsatta förloppet.

Nyligen upptäcktes en frukt på en malaysisk fruktplantage som inte alls liknade de vattenäpplen vars kärnor den grott ifrån; frukten har ett helt unikt utseende som framgår av bilderna nedan:



Vattenäpplet är en saftig frukt som är ungefär lika stort som ett svenskt äpple, medan den muterade ättlingen är över tre meter i diameter! Därav det namn den fått i Malaysia, "Gowk" - det betyder ungefär "det som bara växer och växer och blir hårdare och hårdare". Det är nämligen också så, att Gowken helt förlorat vattenäpplets saftighet; istället är den knallhård, träig och har en pikant smak av skämt kött.

Den malaysiske paleobotanikern Ahpree Foo'Daj har undersökt frukten och skriver så här i en analys:
"Fantastiskt nog är Gowken i varje detalj nära nog identisk med urfrukten Cerealia, så som vi tror att den såg ut att döma av fossila lämningar; Cerealia var utbredd under den geologiska eran Mesozoikum, då många arter var ofantligt stora jämfört med de nu levande."
Men hur kan det då komma sig att en länge sedan utdöd jättefrukt plötsligt återvänt?

Jo, man tror att det rör sig om så kallad "genetisk drift" - vilket helt enkelt innebär att gamla avlagda baspar i den genetiska koden tas i drift igen.

Det i sin tur har inneburit att generna i frukten valt bort den onaturliga, söta, förädlade fenotypen till förmån för den naturliga Mesozoiska jättefruktsfenotypen (så kallat "naturligt urval".)

Den genetiska driften illustreras av den streckade linjen i frukternas fylogenetiska träd nedan:



Fantastiskt nog visar sig också den så ursprungliga Gowken vara oerhört nyttig: nästan alla av de 1400 ortsbor som frukten räckte till säger att de mådde "kanonbra" efteråt, medan en kontrollgrupp av ortsbor som inte fick smaka säger att de "mår rätt dåligt faktiskt."

Tillägg andra april:
Det här var alltså Kost och hälsas aprilskämt - men det förstod ni säkert. April, april!