2014-04-12

Styrketräning för barn

Hoppas att jag kan komma igång och blogga igen, har saknat det :) Ska försöka med fler men kortare inlägg.

Sverige präglas på många sätt av trygghetsnarkomani, vilket jag skrivit en del om tidigare.

Ett fenomen som är speciellt för Sverige är uppmaningen att barn inte bör träna hårt och i synnerhet inte styrketräna. När jag var liten ville jag gå på aerobics men si det var inte tillåtet för barn under 16 år. Istället fortsatte jag som tidigare och tränade mest ingenting, förutom cykelturerna till skolan vilka tog musten ur mig. Det konstiga var dessutom att de som gick på fotboll och liknande minsann fick träna hårt.

Jag har länge tyckt att det här med barn och träning varit konstigt, men det har aldrig funnits något belägg för att sådant skulle vara farligt. Istället finns det starka belägg för att styrketräning i barndomen minskar skaderisken både som barn och vuxen, dessutom leder träning till ett starkare skellett.

En eloge till Friskis och Svettis som har speciell träning för barn och ungdomar. Speciellt viktigt för de som inte har råd eller lust att hålla på med mer tävlingsinriktad träning.

Tillägg:
Jag anser att det är olämpligt att låta mindre barn träna på gym, men främst för att maskinerna är gjorda för vuxna och att det är lätt att göra fel. Men principiellt så förstår jag inte varför ett barn skulle må dåligt av att lyfta lite vikter t.ex. (Så länge det sker med bra teknik). Men oftast anser jag att det är fullt tillräckligt och mer lämpligt att använda den egna kroppsvikten vid styrketräning för barn.

2012-10-06

Förkylningar

Jag har inte sett någon studie på det, men är rätt säker på att högt blodsocker är starkt relaterat till snuva. Hos mig själv och andra som äter LCHF så har jag märkt att om man har en förkylning i kroppen (lite halsont eller så) och äter relativt mycket kolhydrater så blir man snuvig, men om man äter relativt strikt LCHF så klarar man sig.
Vissa människor är nästan alltid snuviga, min hypotes är att de har för högt blodsocker.

Givetvis påverkar också D-vitamin förkylningar! Så till den grad att jag rekommenderar alla som har besvärliga förkylningar att äta mer D-vitamin, oavsett vad de äter för kost.

Det kan vara svårt att veta hur mycket D-vitamin man ska äta, ca 2000-3000IE per dag brukar vara bra. Men ta gärna mer om du glömt på sistone eller känner att en förkylning håller på att bryta ut.

Tillägg: En nyligen publicerad studie visar ej på några tydliga resultat vad gäller att förhindra förkylningar av D-vitamintillskott. Många studier som har resulterat i kraftiga förbättringar av tillskott har haft deltagare med ett utgångsläge av mycket låga D-vitaminnivåer. Vilket ofta är fallet i Sverige på vinterhalvåret.

Dessutom finns mängder med studier som visar att de som fått höga D-vitaminnivåer från solen har mycket bra immunförsvar. Givetvis kan man inte ersätta solen fullt ut med tillskott, det finns andra fördelar med solen också, men tillskott är ändå bra, och inte alla har råd med solsemester eller fullspektrumlampor.

http://www.dagensmedicin.se/vetenskap/allmanmedicin/forkylt-trots-d-vitamin/

2011-07-20

Barntandkräm

Idag ska jag tassa lite i utmarkerna av bloggens vanliga kärnämnen. Vi ska nämligen tala om tandkräm, och i synnerhet tandkrämer för barn.

När man tittar lite närmare på hyllan för barntandkräm i butiken så märker man snabbt att skillnaderna mellan olika sorter i princip inskränker sig till vilken seriefigur som fått låna sitt namn och ansikte till tuben; krämerna i sig är alla baserade på fluor och har väldigt söt smak.

Fluor är ett ämne som är giftigt och som kroppen inte behöver. Det har dock en tydlig skyddsverkan mot karies; till allra största delen rör det sig om en lokal effekt när fluoret passerar saliven och bidrar till att mineralisera och stärka emaljen.


Man kan se bruket av fluor som ett bekvämt sätt att i viss mån kompensera för en kosthållning som inte är naturlig för vår tandhälsa. Gemene man äter nu för tiden rikligt med snabba kolhydrater, gärna i frekventa doser, men får i sig relativt lite mineraler och alltför lite D-vitamin.

Jag brukar ju ofta som ett tankeexempel vilja kontrastera det som idag förefaller naturligt just för att det är allmänt förekommande med vad som är naturligt i ett evolutionärt perspektiv - alltså vad som varit allmänt förekommande under vår utvecklingshistoria. I fallet med tandvård kan man notera att många ursprungsbefolkningar och jägar-samlarsamhällen har god tandhälsa trots att de inte borstar tänderna med fluor. Däremot blev dåliga tänder ett mycket utbrett fenomen i jordbrukssamhället. Tidiga tandkrämer bestod i princip av ett slipmedel, som benmjöl eller salt. (Fluor som aktiv ingrediens provades först 1914. Mellan 40-talet och 70-talet var det vanligt att tillsätta fluor till dricksvatten, och i den anglosaxiska världen är det fortfarande utbrett.)

Jag provade i alla fall först en vanlig barntandkräm till min son, men till min förvåning blev han närmast besatt av den och ville ha mer och mer, och helst ville han suga i sig den med detsamma och äta den. När jag smakade själv upplevde jag den som väldigt söt; den närmaste associationen var godisremmar, som jag minns dem från min barndom.

Tandkrämer för vuxna har högre halter av fluor och slipmedel, och mer tillsatser som skumbildande ämnen och dylikt (till exempel det skumbildande ämnet SLS, som har föreslagits vara en bidragande faktor till det vanliga och smärtsamma problemet med afteblåsor; många tandläkare rekommenderar SLS-fria tandkrämer som Zendium för att lindra besvären).

Man håller nere på dessa ämnen och tillsatser i barntandkrämerna eftersom barn inte kan spotta och naturligt äter mer av tandkrämen - men samtidigt görs de alltså medvetet söta för att vinna barnets acceptans. Om en tandkräm dels är fluorbaserad och dels kraftigt stimulerar barnets impuls att äta den blir det lite problematiskt i mitt tycke; för det första hinner fluoret knappast göra så mycket nytta där det kan göra nytta, alltså i munnen, och för det andra hamnar det i större utsträckning där det har potential att åsamka negativa effekter - alltså i matsmältningssystemet. Förutom detta bidrar det förstås till en allmän tillvänjning vid söta smaker.


Jag började hur som haver leta efter alternativa tandkrämer utan sötningsmedel, och fann att det visserligen finns sådana (även om man ofta blir hänvisad till specialbutiker). Dock tenderar det att vara så att man måste välja bort fluoret också om man vill välja bort den söta smaken.

Blotta tanken på att inte ge fluortandkräm till sitt barn väcker ofta ramaskri bland tandläkare och förmenta förståsigpåare - till exempel i Råd & Röns test av barntandkrämer här. Jag frågar mig dock hur stor karieshämmande effekt fluoren faktiskt ger innan den är svald? Och, ställt mot detta, hur stor karieshämmande effekt man i stället kan uppnå genom att motarbeta tillvänjningen vid söta smaker och undvika att barnet delar den nuförtiden allmänt förekommande exponeringen för socker och snabba kolhydrater?

Till sist vill jag förtydliga att jag inte vill driva någon skrämselkampanj mot fluor här. Även om jag för tillfället använder den fluorfria tandkrämen planerar jag att framöver skifta in fluor på olika sätt. Översötman ser jag däremot som en sann styggelse, i tandkrämer som på andra ställen. Liksom inom kostområdet är det också intressant att faktiskt läsa innehållsförteckningen på tandkrämen och reflektera lite över innehållet.

2011-04-03

Tarmfloran

Förra inlägget var alltså Kost och hälsas traditionella aprilskämt, om någon missade det, och det finns mig veterligen inget margarin som heter Tarm-flora.

Allt i inlägget var dock inte skämt. Tarmfloran (i traditionell betydelse) är mycket riktigt essentiell för immunförsvaret, och fekal transplantation (att avföring från en frisk givare förs över direkt till tarmen på en sjuk person för att förbättra uppsättningen tarmbakterier) är en faktisk behandling med goda resultat. Det används dock mest vid mycket svåra sjukdomsfall. Förhoppningsvis kan man utveckla tekniken och använda den mer framöver, i den länkade artikeln talar man om att utvinna själva bakterieinnehållet och föra över det.

Det är heller inga svenska företag som importerar avföring från Nordkorea, även om det faktiskt säljs i inhemska butiker som gödsel.

Probiotika - alltså levande bakterier som man intar via munnen och som ger effekter i kroppen - var för övrigt ett av de ämnen som diskuterades när jag deltog i evenemanget Forum för miljöforskning.

Magsäcken innehåller nästan inga bakterier alls, tunntarmen innehåller lite och tjocktarmen innehåller väldigt mycket bakterier. Det är många fler bakterier i tarmen än vad vi har celler i kroppen.

Tyvärr stämmer det också att många av de livsmedel med probiotika som finns i handeln inte är så effektiva i praktiken - i produkter så som yoghurt dör de flesta bakterier innan de når tarmen och gör därmed begränsad nytta. Magsäcken är väldigt sur vilket är orsaken till att bakterier har svårt att överleva passagen ner till tunntarmen. Normalt sett är det positivt men blir förstås en nackdel när vi försöker få i oss nyttiga bakterier.

Probiotika har stor effekt på patienter med IBS (irritabel tarm); bara antidepressiva medel visar bättre resultat, rimligen kopplat till serotonineffekterna. Det mesta av kroppens serotonin finns faktiskt kring tarmarna. Serotonin påverkar tarmrörelserna och därför kan läkemedel som hämmar eller ökar serotoninupptaget hjälpa vid IBS.

Allergi och kolik hos barn är också kopplat till dålig tarmflora. För 50 år sedan var det mer bakterier i maten, då var också allergier mer ovanliga. Även antibiotikabruk påverkar tarmfloran negativt.

En produkt jag tycker är intressant inom probiotikan är Lacto Vital som innehåller 10 olika bakteriestammar. Yoghurtar innehåller ofta bara en sorts bakteristam och andra tillskott brukar ha 3-5 stammar, medan tarmen i bästa fall rymmer 500 stammar. Man säger sig också ha förbättrat överlevnadsgraden genom inkapsling. Tyvärr är Lacto Vital dyrt, men barn kan ta mindre dos.

2011-04-01

Äntligen ett skitbra margarin!

En intressant ny behandlingsmetod för patienter med långvariga magproblem har på senare tid visat goda resultat. Det handlar om s.k. fekal transplantation, som innebär att avföring från en frisk givare förs över direkt till tarmen på den sjuke, som därigenom kan få en sundare uppsättning av tarmbakterier.

Relaterat till detta är den s.k. probiotikan som många livsmedel och functional foods är berikade med; kulturer av levande, nyttiga bakterier, som när man äter dem förhoppningsvis kan klara sig levande genom matsmältningssystemet och ned till tarmarna där de har sin plats. I praktiken är ofta upptaget bristfälligt från yoghurt och dylikt, men mycket talar i alla fall för att rätt sorts bakterier i rätt mängd är oerhört väsentligt för hälsan, bl.a. för immunförsvaret.

Den som läst bloggen tidigare har säkert noterat att jag ibland anklagat margarintillverkarna för att rent ut sagt skita i folkhälsan - men idag måste jag delvis nyansera den bilden. I dagarna lanseras nämligen ett nytt margarin, berikat med probiotika och inspirerat av resultaten jag beskrev ovan. Namnet är särskilt väl valt - det heter nämligen Tarm-Flora.


Det som skiljer Tarm-flora från andra produkter med probiotika är att det genom inblandning av små mängder avföring har getts en relativt hög halt av helt naturliga tarmbakterier från människa. (Råvaran importeras från Nordkorea, och därigenom blir produkten också rättvisemärkt.)

Livsmedelsteknikern Pesce d'Aprile berättar mer om lanseringen:

"Vi behöver varken tillsätta de vanliga färgämnena eller smörsmakämne, som alla vanliga margariner innehåller. Margarinet är ändå lite brunare till färgen än vanligt margarin, vilket är bra eftersom eventuella brödsmulor som fastnar i byttan inte syns så väl."
Livsmedelsverket ställer sig odelat positiva till den nya produkten, eftersom den kommer att ha ett lågt innehåll av mättat fett.

Det är ännu oklart om produkten också kommer att lanseras som flytande margarin.

Tillägg tredje april:
Det här var alltså Kost och hälsas aprilskämt - men det förstod ni säkert. April, april! Läs gärna uppföljande inlägg om tarmfloran

2011-03-18

Delar fettkriget dieterna?


En artikel i Svenska Dagbladet idag med rubriken "Fettkrig delar dieterna" fångade mitt intresse. Det visade sig vara en märklig historia, där man säger sig gå i genom de sju dieter som är mest på tapeten just nu. I själva verket är det dock inte sju populära dieter utan sju aktuella böcker som man går igenom, och jag skulle snarare beskriva det som att flera av dem är olika människors egna implementationer av ett fåtal bredare strömningar inom kostområdet; Ferry food är t.ex. inte svår att inrymma under paraplybeteckningen LCHF, och att ge sken av de sju skulle vara lika utbredda är direkt fånigt.

Ovanstående tycker jag kan ses som ett symptom på en obehaglig underton som flödar genom hela artikeln (och många andra liknande), nämligen att den utveckling som har ägt rum på kostområdet på något vis är oseriös och reducerbar till trender och hastigt uppblossande och utdöende modeflugor, som i princip bara är bantningsmetoder som passerar revy på kvällstidningslöpen. Det är tråkigt, för en sådan verklighetsbeskrivning tenderar att i sig skänka legitimitet åt Livsmedelsverkets statiska kostråd bara för att de alltid är de samma, medan dieterna kommer och går. Livsmedelsverkets dogmatiska fastlåsning vid den ovetenskapliga tallriksmodellen görs därigenom till dygd i stället för last - och mycket riktigt avrundas artikeln med en hänvisning till SLVs fem kostråd, som vore de ett fyrbåk att navigera efter i diethavet.

Givetvis finns det sådana oseriösa bantningsmetoder och dieter, men t.ex. LCHF och stenålderskost är bredare strömningar som vilar på en helt annan vetenskaplig och erfarenhetsmässig grund, och går betydligt djupare i hälsoavseende än att bara fokusera på vikten. GI och LCHF kan i många avseenden ses som gradskillnader av en och samma kostmodell som fokuserar på blodsockerstabilitetens betydelse. Skrivbordskonstruktioner som "Nordisk kost" (med sitt margarin) spelar i sammanhanget mer i gärdsgårdsserien.

Vad gäller artikelns innehåll i övrigt konstaterar jag att Irene Mattisson får vara med och halmgubbeargumentera igen. Angående essentiella fettsyror i fiskfett säger hon:
"Barn till föräldrar som följer en strikt LCHF-diet med mycket bacon och smör kan få för lite om man inte också äter fisk".

Ja. Liksom alla andra som inte också äter fisk. Så vad är poängen? LCHF har som kostmodell inget emot fisk, tvärtom.

Vidare ges Mai-Lis Hellénius från Karolinska institutet stort utrymme, dels som författare till "Medelhavsmaten", en av de sju böckerna, och dels i någon sorts allmän Kassandraroll, där hon kommer med följande hårresande uttalande:
"Två stora, nya studier gjorda i USA där man följt 130 000 män och kvinnor under tjugo års tid visar dessutom att de som följer en strikt LCHF-diet med mycket smör, ägg och grädde har 23 procents högre dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar"


Det finns ingen direkt referens i artikeln men jag misstänker att hon syftar på den här epidemiologiska studien.

Först det egentligen uppenbara och som jag kommenterat tidigare i bloggen: epidemiologiska studier kan inte säga någonting om orsaksamband.

I epidemiologiska studier handlar det så mycket om vad som är vedertaget; om personer som har ambitionen att leva hälsosamt t.ex. lever under en utbredd missuppfattning att animaliskt fett är ohälsosamt så kommer bruket att äta mättat fett att samvariera med verkligt ohälsosamma livsstilsmönster - helt enkelt eftersom de båda förekommer hos den grupp människor som inte bryr sig om vad som är hälsosamt. I en epidemiologisk studie finns alltså risken att en faktor pekas ut genom guilt by association.

Ett annat gravt tankefel uppkommer när man som Hellénius här ogenerat gör; försöker använda en dylik studie som tittar 20 år bakåt i tiden för att dra slutsatser om för och nackdelarna med en ny och specifik kostmodell som LCHF.

Vad man gör i sådana här studier är att man delar in de undersökta i kvartiler, och jämför t.ex. den högsta kvartilen med den lägsta kvartilen - alltså, den fjärdedel som t.ex. äter högst andel kolhydrater med den fjärdedel som äter lägst andel.

De i studien som åt relativt låg andel kolhydrater kan dock bara för den sakens skull inte sägas äta LCHF. I allmänhet visar sig både högsta och lägsta kvartilerna falla långt utanför LCHF-definitionen. Om det överhuvudtaget fanns några av de 130 000 som åt strikt LCHF för 20 år sedan och framåt (lågkolhydratkost i USA har f.ö. traditionellt inte samtidigt varit fettrik), så försvinner de i bruset i studien, som i sin helhet inte säger någonting om dessa utan gör svepande jämförelser mellan folk som äter icke-LCHF med andra som äter icke-LCHF på något annorlunda sätt, samtidigt som de gör en massa andra saker annorlunda i andra avseenden. Förutom att bevisvärdet är noll, är det alltså inte ens relevant för diskussionen.

Kul i alla fall att Martin Ingvars "Hjärnkoll på maten" var med bland de sju böckerna - se mitt tidigare inlägg om Forum för Miljöforskning.

2011-02-20

Forum för Miljöforskning - Maten - Del 1

Jag har i veckan deltagit i evenemanget Forum för miljöforskning, då det i år hade maten som tema. Det är ett årligt evenemang samarrangerat av Formas, Mistra och Naturvårdsverket, med totalt drygt 300 deltagare i år och många medverkande från SLU och Livsmedelsverket.


Ett huvudtema i år var hur jordbruket behöver förändras för att vi ska klara matförsörjningen i framtiden, och de hållbarhetsproblem som världens matproduktion och jordbruk står inför - exempelvis en allt för hög vattenförbrukning, manifesterat av det faktum att 25% av världens floder inte längre når till havet.

Jordbrukets beroende av insatsvaror som olja och handelsgödsel är förstås också en kärnfråga i sammanhanget, liksom trender som GMO och länders uppköp av jordbruksmark utomlands - men också lovande möjligheter, som utsikter att ersätta bekämpningsmedel med bakterier eller att kunna utveckla perenna versioner av de stora sädesslagen.

Det är stora frågor och jordbruket förtjänar ett eget inlägg som kommer framöver. Jag filar också på ett inlägg om gifter i maten, som var ett annat tema under evenemanget. I det här inlägget ska jag sammanfatta en del av vad som avhandlades i övrigt.

Martin Ingvar, professor i integrativ medicin, höll ett mycket intressant anförande. Förra året släppte han boken "hjärnkoll på maten", som verkar väldigt bra. Jag har länge intresserat mig för hur signalsubstanserna påverkar oss, se t.ex. mitt tidigare inlägg "sötsug och varför man äter", och Ingvar talade just om hur svårt det är att gå ner i vikt om man inte beaktar hormonerna i kroppen.

Enligt Martin Ingvar leder många bantningspreparat till svåra biverkningar just på grund av uteblivet hormonpåslag; i synnerhet bildas det för lite dopamin om man äter för lite riktig mat. (Dopamin reglerar t.ex. muskelrörelser, glädje och entusiasm.) Han menade vidare att dagens kostmodell är alldeles för enkel eftersom den saknar basal modellering av belöningssystemen. Jag instämmer - om man har ett snabbt sjunkande blodsocker är det inte lätt att välja nyttig mat eftersom ens hormoner gör att man fattar omedvetna beslut. Småätande är ofta automatiserat.


Sötsuget sätter nämligen igång för att blodsockret snabbt sjunker och är på så sätt kroppens sätt att undvika för lågt blodsocker i framtiden. Blodsockret kan alltså vara väldigt högt när man blir sötsugen - och detta är förklaringen till att mat som pizza brukar ge kraftigt sötsug ganska snart efter maten, när blodsockret är högt men sjunker snabbt.

Om man vill ha kontroll över sitt födointag måste man alltså äta så att blodsockret håller sig relativt stabilt, annars delegerar man i princip kontrollen till de ej viljestyrda hormonsystemen. På köpet får man också en second meal effect, alltså att efter en bra frukost ger lunchen en lägre blodsockerhöjning än om man ätit en dålig frukost.

Från Ingvars föredrag:
  • 50% av svenska män är överviktiga
  • 50% av svenska kvinnor bantar ofta
  • Hyperinsulinism (för högt insulin) är ett utbrett tillstånd
  • Den vanligaste anledningen till att man slutar äta i USA är att maten på tallriken tagit slut
  • Den vanligaste anledningen till att man slutar äta i Frankrike är att man blivit mätt
Jag lyssnade också på Stephan Rössner, som under rubriken "spelar det någon roll vad vi äter?" försökte förklara varför människor väger så mycket nuförtiden.

Jag har ofta kritiserat Rössner, inte minst för att han ställt sig bakom den absurda s.k. in och ut-teorin: att vikten bestäms entydigt av hur många kalorier man äter och hur stor energiförbrukning man har. Han fokuserade också denna gång mycket på energiförbrukningen, och gav fjärrkontrollerna skuld för fetmaepidemin genom den nutida avsaknaden av vardagsmotion. Liksom i tv-inslaget jag skrev om nyligen argumenterade han också för att människor äter så mycket nuförtiden eftersom det finns mat tillgänglig överallt.

Sedan visade han dock en lång lista med faktorer som skulle kunna påverka övervikt; listan innehöll punkter som virus, hög höjd, minskad sömn och att vi inte fryser lika mycket som förr. Detta gav mig först intrycket att han tagit avstånd från in och ut, men han hävdade att han fortfarande står fast vid den.

För mig är det uppenbart att även om antalet kalorier man äter är konstant så blir upptaget och responsen olika beroende på vilken form kalorierna kommer i och under vilka omständigheter; det är ju uppenbarligen så att olika personer kan äta olika mycket utan att gå upp i vikt. Det är t.ex. i synnerhet lätt för kroppen att tillgodogöra sig kolhydrater och relativt svårt att tillgodogöra sig energi från proteiner.

I studier där människor får skriva ned allt de äter och deras viktutveckling studeras blir det uppenbart att intag inte är samma sak som upptag - Rössner hade som exempel en man som "bara" gått ner 3,5 kilo när han "borde" ha gått ner 13 kilo - men när resultaten avviker från de beräknade vill Rössner i stället förklara det med att deltagarna helt enkelt ljugit om hur mycket de ätit. Bortsett från cynismen är det också ett slående exempel på hur en hopplös teori stagas upp med hjälphypoteser i stället för att förkastas; även om självskattningar inte alltid är sanningsenliga så är det de facto stor skillnad på hur olika människokroppar reagerar på samma födointag.

När jag pratade med Rössner efteråt så lät han nästan uppgiven; jag undrade speciellt varför man inte ville prova att ge kostråd med LCHF-inriktning på överviktsenheten med tanke på de gräsliga resultat de haft med andra kostråd. Han svarade i princip att det inte spelar någon roll vilka råd de ger eftersom folk ändå inte ändrar sina vanor.

För övrigt talade han väl om fettsnål stenålderskost, och menade att maten oftast var mager förr i tiden. Själv tycker jag att det låter absurt, nutida folk som lever ursprungligt föredrar fettet framför rent protein. (Därmed inte sagt att alla ursprungsfolk äter och har ätit LCHF.)

Rössner passade också på att kritisera LCHF under anförandet och sa något om att "fettdoktorn spårat ur" med syftning på Annika Dahlqvist. Han följde upp detta med att sprida ren desinformation när han hävdade att Robert Atkins avlidit av hjärtinfarkt - i själva verket dog han i sviterna av en halkolycka, vilket jag påpekade. Läs mer om detta i Doktor Dahlqvists blogg.

Till sist: Rössner presenterade under föredraget svenskarnas 10 i topp-lista över maträtter, som jag också har länkat till i bloggen några gånger. Den kan vara värd att återge igen i all sin prakt:
  • Falukorv
  • Köttfärssås
  • Pizza
  • Pasta med ketchup
  • Fiskpinnar
  • Pannfärdig biff
  • Djupfryst färdigmat
  • Färdiga köttbullar
  • Snabba soppor
  • Kycklingrätter
Det var tänkt att det skulle hållas en debatt mellan Ingvar och Rössner vilket hade varit mycket intressant. Tyvärr blev den inställd då Ingvar hade andra engagemang, varför Rössner till stor del fick stå oemotsagd. På det hela taget var det i alla fall två givande och intressanta dagar.