Fruktosmalabsorption

Det här inlägget blir en sorts uppföljning på det tidigare inlägget om fruktos.

Fruktosmalabsorption är inte så omtalat, men är ett mycket vanligt tillstånd - 30-40% av europeer är drabbade, varav ca. hälften får symtom. Vanliga symtom är magbesvär av IBS-typ, alltså t.ex. upplåst mage och ont i magen. IBS (Irritable Bowel Syndrome) innebär ofta omväxlande hård och lös mage, medan fruktosmalabsorption främst ger problem med diarré. Andra problem som de fruktosmalabsorbanta kan få är svaghetskänsla, luddighet i huvudet och humörsvängningar.

Problemen kan utlösas av flera saker: dels av höga fruktoshalter i absolut mening, och dels av livsmedel med fruktoshalt högre än glukoshalt - som fallet är med t.ex. äpple och päron.

I grunden innebär tillståndet att enzymerna inte fungerar som de ska, vilket leder till att fruktosen inte bryts ner ordentligt och därför inte kan tas upp av tarmluddet. Istället passerar fruktosen vidare ner till tjocktarmen, där den bryts ned av bakteriefloran; då bildas vätgas, koldioxid och kortkedjade fettsyror. Magsmärtorna kommer av gasbildningen.

Diagnosticeringen av fruktosmalabsorption mäter just förekomst av vätgas i utandningsluften; det är annars svårt att diagnostisera fruktosmalabsorption eftersom kunskapen är så bristfällig. Det blandas lätt ihop med en känslighet för vissa matvoror, eller så får man helt enkelt diagnosen IBS.

Men det är som sagt inte bara den totala fruktosmängden som avgör om man får problem, utan också proportionerna mellan fruktos och glukos. Det blir av någon anledning lättare för kroppen att bryta ner fruktosen om den intas tillsammans med glukos. Som tidigare konstaterats innehåller många livsmedel ungefär lika mycket fruktos som glukos, så det är inte alltid man får besvär. I viss mån torde också stärkelserika produkter kunna jämna ut obalansen mellan fruktos och glukos, eftersom stärkelse bryts ner till glukos - men inte i så stor utsträckning eftersom processen tar tid, särskilt om källan har lågt GI.

En fruktosmalabsorbant borde alltså äta något mer glukos än fruktos, och samtidigt hålla nere det totala fruktosintaget. Här är en tabell över några vanliga livsmedel och deras fruktos- och glukoshalter:

Med högre fruktoshalt:
	fruktoshalt i %	glukoshalt i %
äpple	5,9	2,4
päron	6,2	2,8
vattenmelon	3,4	1,6
russin	29,8	27,8
morot	1,8	1,6
squash	1,4	1,1
tomat	2,0	1,3
tomatpuré	4,7	3,0
nypon	5,2	4,2
röda vinbär	4,4	2,9
hallon	2,2	1,6
honung	40,9	35,7
fikon	16,1	14,7
vindruvor	7,8	7,6
HFCS	55-90	45-10
Med högre glukoshalt:
torkade dadlar	21,6	27,2
torkad aprikos	10,0	20,8
banan	2,7	4,4
ananas	1,4	2,3
broccoli	0,7	1,2
lök	1,5	1,6
brysselkål	0,7	1,2
blåbär	2,9	3,0
sirap	21,7	24,2

Rotfrukter har proportioner gynnsamma för fruktosmalabsorbanta, möjligtvis med undantag för morot.

Värdena i tabellen är tagna från Fineli, Dansukker och Wikipedia. Honung och HFCS (high fructose corn syrup) har särskilt skiftande proportioner, och värdena i allmänhet överensstämmer inte särskilt väl mellan olika källor; det kan dels bero på att t.ex. morötter finns av många olika sorter, dels på att faktorer som t.ex. skiftande mognadsgrad inverkar på halterna. Fruktoshalten brukar stiga när frukterna mognar - det förklarar också hur t.ex. banan kan ges så skiftande GI. Ofta har frukter med lågt GI extra högt innehåll av fruktos, som t.ex äpple och päron. Jag tror också att förklaringen till att katrinplommon och sultanrussin är sötare och har lägre GI än plommon respektive russin är en högre fruktoshalt.

Känsligheten inom gruppen fruktoskänsliga varierar stort, och även andra människor kan få problem av mycket högt fruktosintag eftersom en del av fruktosen passerar tunntarmen och istället ger vätgasbildning i tjocktarmen.

Personer med fruktosmalabsorption får alltså ont i magen av fruktos på grund av att fruktosen bryts ner i tjocktarmen istället för i tunntarmen. Av samma anledning brukar man få ont i magen vid diarré; maten hinner inte bearbetas tillräckligt innan den kommer ner till tjocktarmen.

Värt att notera är också att personer med fruktosmalabsorption har signifikant lägre folsyranivå än andra. Det kan dels bero på att maten passerar fortare genom tunntarmen med sämre näringsupptag som konsekvens, och dels kan det bero på en förändrad bakterikultur i tarmarna - folsyra kan nämligen skapas av bakterierna i tjocktarmen om tarmhälsan är bra. (Risker med folsyrabrist är depression och fosterskador.)

Personer med fruktosmalabsorbtion har oftare röda ögon (sore eyes), benskörhet, blodbrist och allmänt dålig hud, hår och naglar. Min fundering kring detta är att det skulle kunna bero på sämre näringsupptag och mer kelatbildning. Fruktos kan nämligen binda till mineraler i kelatbindningar, vilket gör att spårämnen försvinner ut ur kroppen.

Fruktos är den enda sockerarten som ökar halten urinsyra i blodet, och fruktosrika produkter har funnits öka risken för gikt. Detta sker via samma mekanismer som vid alkoholintag. Jag tror att det kan finnas en koppling till fruktosmalabsorption här eftersom den ökade risken för gikt inte funnits för vanlig läsk eller lightläsk, bara för den som är sötad med HFCS. (Vanlig läsk har lika delar fruktos och glukos.)

Fruktosmalabsorption ska nu inte förväxlas med fruktosintolerans; det är en mycket ovanlig och ärftlig sjukdom, som är väldigt allvarlig. Det innebär brist på leverenzym som metaboliserar fruktos, och de drabbade måste utesluta all fruktos. Fruktosmalabsorption handlar snarare om att inte äta för mycket fruktos åt gången, och det är inte heller något konstant tillstånd, man kan vara bättre och sämre i perioder, vilket kan vara nog så besvärligt. Barn har ofta fruktosmalabsorption, vilket hos spädbarn kan ge koliksymtom. Generellt klarar barn av fruktos bättre ju äldre de blir. Många barn får diarré av vanliga fruktjuicer, i synnerhet av päronjuice - främst beroende på den höga fruktoshalten men även fruktskalen.

Sorbitol kan ge liknande problem hos fruktosmalabsorbanta som fruktos, det finns i xylitoltuggummin och i vissa sorters sockerfria godissorter. Även fruktaner - lösliga fibrer mestadels bestående av fruktos - bör man som fruktoskänslig vara försiktig med eftersom de bryts ner till fruktos i tjocktarmen. Jag skrev om fruktaner i fruktosinlägget.

Anmärkningsvärt nog anger Fineli samma kolhydratvärden för stekt lök och kokt morot som otillagad lök och morot - det kan omöjligt stämma, eftersom lök är rikt på fruktaner som bryts ned till fruktos även vid tillagning. Jag frågade Fineli om detta och fick följande svar:

"Tack för din fråga. I de näringsvärden som beräknats utgående från ingredienserna har förlusten av näringsfaktorer vid tillredningen beaktats för följande vitaminers del (alltså inte fruktos): A-vitamin, C-vitamin, B12-vitamin, tiamin, niacin, folsyra, riboflavin ja pyridoxin."

Jag har rekommenderat Finelis databas eftersom den är så detaljerad - men det här svaret visar ju på att det är många värden som inte stämmer.

SLV:s databas stämmer nog bättre i det här avseendet, för där är proportionerna för rå och kokt morot olika. Tyvärr kan man inte se hur mycket som är fruktos respektive glukos.