Idag ska jag tassa lite i utmarkerna av bloggens vanliga kärnämnen. Vi ska nämligen tala om tandkräm, och i synnerhet tandkrämer för barn.
När man tittar lite närmare på hyllan för barntandkräm i butiken så märker man snabbt att skillnaderna mellan olika sorter i princip inskränker sig till vilken seriefigur som fått låna sitt namn och ansikte till tuben; krämerna i sig är alla baserade på fluor och har väldigt söt smak.
Fluor är ett ämne som är giftigt och som kroppen inte behöver. Det har dock en tydlig skyddsverkan mot karies; till allra största delen rör det sig om en lokal effekt när fluoret passerar saliven och bidrar till att mineralisera och stärka emaljen.
Man kan se bruket av fluor som ett bekvämt sätt att i viss mån kompensera för en kosthållning som inte är naturlig för vår tandhälsa. Gemene man äter nu för tiden rikligt med snabba kolhydrater, gärna i frekventa doser, men får i sig relativt lite mineraler och alltför lite D-vitamin.
Jag brukar ju ofta som ett tankeexempel vilja kontrastera det som idag förefaller naturligt just för att det är allmänt förekommande med vad som är naturligt i ett evolutionärt perspektiv - alltså vad som varit allmänt förekommande under vår utvecklingshistoria. I fallet med tandvård kan man notera att många ursprungsbefolkningar och jägar-samlarsamhällen har god tandhälsa trots att de inte borstar tänderna med fluor. Däremot blev dåliga tänder ett mycket utbrett fenomen i jordbrukssamhället. Tidiga tandkrämer bestod i princip av ett slipmedel, som benmjöl eller salt. (Fluor som aktiv ingrediens provades först 1914. Mellan 40-talet och 70-talet var det vanligt att tillsätta fluor till dricksvatten, och i den anglosaxiska världen är det fortfarande utbrett.)
Jag provade i alla fall först en vanlig barntandkräm till min son, men till min förvåning blev han närmast besatt av den och ville ha mer och mer, och helst ville han suga i sig den med detsamma och äta den. När jag smakade själv upplevde jag den som väldigt söt; den närmaste associationen var godisremmar, som jag minns dem från min barndom.
Tandkrämer för vuxna har högre halter av fluor och slipmedel, och mer tillsatser som skumbildande ämnen och dylikt (till exempel det skumbildande ämnet SLS, som har föreslagits vara en bidragande faktor till det vanliga och smärtsamma problemet med afteblåsor; många tandläkare rekommenderar SLS-fria tandkrämer som Zendium för att lindra besvären).
Man håller nere på dessa ämnen och tillsatser i barntandkrämerna eftersom barn inte kan spotta och naturligt äter mer av tandkrämen - men samtidigt görs de alltså medvetet söta för att vinna barnets acceptans. Om en tandkräm dels är fluorbaserad och dels kraftigt stimulerar barnets impuls att äta den blir det lite problematiskt i mitt tycke; för det första hinner fluoret knappast göra så mycket nytta där det kan göra nytta, alltså i munnen, och för det andra hamnar det i större utsträckning där det har potential att åsamka negativa effekter - alltså i matsmältningssystemet. Förutom detta bidrar det förstås till en allmän tillvänjning vid söta smaker.
Jag började hur som haver leta efter alternativa tandkrämer utan sötningsmedel, och fann att det visserligen finns sådana (även om man ofta blir hänvisad till specialbutiker). Dock tenderar det att vara så att man måste välja bort fluoret också om man vill välja bort den söta smaken.
Blotta tanken på att inte ge fluortandkräm till sitt barn väcker ofta ramaskri bland tandläkare och förmenta förståsigpåare - till exempel i Råd & Röns test av barntandkrämer här. Jag frågar mig dock hur stor karieshämmande effekt fluoren faktiskt ger innan den är svald? Och, ställt mot detta, hur stor karieshämmande effekt man i stället kan uppnå genom att motarbeta tillvänjningen vid söta smaker och undvika att barnet delar den nuförtiden allmänt förekommande exponeringen för socker och snabba kolhydrater?
Till sist vill jag förtydliga att jag inte vill driva någon skrämselkampanj mot fluor här. Även om jag för tillfället använder den fluorfria tandkrämen planerar jag att framöver skifta in fluor på olika sätt. Översötman ser jag däremot som en sann styggelse, i tandkrämer som på andra ställen. Liksom inom kostområdet är det också intressant att faktiskt läsa innehållsförteckningen på tandkrämen och reflektera lite över innehållet.