Jag tycker det är lite märkligt vilka slutsatser man ofta drar ur studier. Några exempel:
Som SvD och DN skrev igår har man sett att kvinnor med hög konsumtion av magra mjölkprodukter har svårare att bli gravida än kvinnor som företrädesvis väljer fetare sådana. Aha, tänker jag; insulinresistens har ju kända kopplingar till fertilitet, och mjölkfett förbättrar insulinkänsligheten.
Men huvudförfattaren till studien spekulerar i stället i huruvida det kan vara hormoner från mjölken som påverkar ägglossningen, och inskärper att resultatet inte innebär att man ska öka sitt intag av mättade fetter, och vidare rekommenderas kvinnor att återgå till magra mjölkprodukter när de väl blivit gravida. (Andra forskare tror att det finns mest hormoner i magra mjölkprodukter och använder det som förklaring till korrelationen med akne.)
En annan studie, även den omskriven i SvD och DN, kom fram till att stort intag av vitamintillskott gav negativa hälsoeffekter (till skillnad från intag av antioxidanter i sin naturliga kontext). Rekommendationen är emellertid att man inte ska oroa sig utan fortsätta med sina tillskott. Men även om tillskotten inte är direkt skadliga (eftersom doserna är lägre än i studien) så kan man ju fundera på om de är värda att lägga pengar på, och varför grönsaker ger effekt men inte vitamintillskott? Dock kan det för många vara positivt med tillskott av mineraler, dilemmat är att till exempel zink bara finns i multivitamineraltillskott.
Det rådande paradigmet är att mättat fett är av ondo, och att givna proportioner av makronutrienter ska kompletteras med vissa utpekade mikronutrienter.
I mina (lekmanna)ögon börjar det ansamlas en hel del empiriska data som allt mer går emot och falsifierar de hypoteser som ligger till grund för detta; det är förvånande för mig att de kunniga forskare som presenterar studier som de ovan nämnda inte använder dem för att utmana paradigmet, utan i stället väljer att sätta upp stödhypoteser.
PS:
Jag vill passa på att rekommendera en krönika från NY Times: jag håller inte med om alla slutsatserna, men krönikören ger en ganska lång men läsvärd bakgrund till utvecklingen av det ovan nämnda paradigmet. De spekulerar i att maten började bli ohälsosam i samband med att matvarorna fick hälsobudskap på sig.
Självlärt och analyserande om kost och hälsa, med betoning på varför människor är olika.
Jag skriver om kost och hälsa med tyngdpunkt på ursprunglig föda (stenålderskost, paleolitisk kost) - den mat som vi är byggda för.
2007-02-28
2007-02-26
LCHF
Allt fler studier talar för att fett inte är skadligt, inte heller mättat fett. Istället förefaller det som att dagens onaturliga kolhydrater skapar ohälsa; idag skriver t.ex. SvD om sambandet mellan högt blodsocker och cancer.
Livsmedelsverket förespråkar en kost med 55-60 E% kolhydrater, 10-15 E% protein och max 30 E% fett. Samma rekommendation gäller diabetiker. Det är mycket kolhydrater och lite fett; vi kan kalla modellen för HCLF (High Carb-Low Fat).
HCLF är i allmänhet inte helt lyckad, men är särskilt bekymmersam för diabetiker som inte alls kan handskas med de resulterande höga blodsockernivåerna.
Den så kallade karlshamnsstudien har undersökt effekterna på diabetiker av en lågkolhydratdiet: 20 E% kolhydrater, 30 E% protein och 50 E% fett (LCHF, Low Carb-High Fat). En grupp på 16 personer ordinerades lågkolhydratkost och en referensgrupp på 15 personer ordinerades vanlig diabeteskost enligt officiella rekommendationer.
Alla i LCHF-gruppen gick ner i vikt, i genomsnitt 11 kg på sex månader. Genomsnittet för referensgruppen var 2 kg.
Alla i LCHF-gruppen förbättrade sina blodsockervärden. Tre kunde sluta helt med insulin, och även de övriga kunde minska kraftigt på insulinet. I referensgruppen var insulinbehovet oförändrat. Efter 22 månader hade lågkolhydratgruppen fortfarande mycket bättre resultat än referensgruppen (det är annars vanligt att dieter ger en initial viktnedgång men inga bestående hälsoeffekter).
Trots karlshamnsstudiens lovande resultat rekommenderas diabetiker och alla andra fortfarande att äta HCLF. Läkarna hänvisar till livsmedelsverket - men livsmedelsverket kan inte visa upp vetenskapliga studier som stödjer vare sig denna idé eller deras 5 kostråd.
Dr Annika Dahlqvist är kanske den mest kända förespråkaren för LCHF i landet. Hon har själv gett diabetiker kostråd stridande mot den gängse modellen, vilket har kostat henne jobbet.
Hon (och andra) förordar en ännu mer långtgående kolhydratminskning än i karlshamnsstudien; för diabetiker och de som vill gå ner i vikt rekommenderas en kostsammansättning med 5 E% kolhydrater, 70 E% fett och 25 E% protein.
(Dr Dahlqvist bloggar själv och har en mängd länkar till andra LCHF-sidor och även studier som stödjer LCHF. Hon skrev nyligen om att vissa vårdcentraler har förbjudit kostdiskussioner i personalrummen.)
En av de som gått ner i vikt och blivit av med sin diabetes via LCHF är Lars-Erik Litsfeldt. Hans lättlästa bok "fettskrämd" ger en bra inblick i mekanismerna som ligger bakom diabetes, blodsocker och insulin. Den rekommenderas, i synnerhet till diabetiker och kraftigt överviktiga.
LCHF-arna har en stor poäng i att fett är nyttigt; animaliskt fett innehåller mycket näringsämnen. Eskimåerna levde i princip bara på protein och fett och de hade mycket god hälsa.
En fördel med LCHF är att man blir mätt och kan upprätthålla ett stabilt blodsocker - därmed kan man gå ner i vikt och bli av med många olika hälsoproblem. Ytterligare en fördel med fett är att det på ett naturligt sätt framhäver smaker; fettsnåla produkter kompenseras ofta med ett stort innehåll av salt, socker och mindre lyckade smaktillsatser (glutamat, sukralos etc.).
Påpekas bör emellertid att även HCLF-kost kan vara hälsosam; på exempelvis Kitava, där man äter ursprunglig föda, är kolhydratintaget mycket högt. Även där är det allmänna hälsotillståndet gott. Många av oss klarar emellertid inte av en sådan kosthållning eftersom vi har utvecklat insulinresistens - troligen på grund av ett överintag av magra mjölkprodukter och snabba kolhydrater.
Poängen är att vi i grunden är mycket flexibla. Vi har potential att må bra via både LCHF och HCLF (om vi äter ursprunglig föda). För många av oss (som utvecklat en känslighet för kolhydrater) är det ändå troligen bättre att välja mer fett och mindre kolhydrater.
De flesta klarar ganska stora mängder kolhydrater från frukt, bär och grönsaker, men har sämre tolerans för större mängder av potatis, ris, bröd och majs.
En brasklapp är också på sin plats. Vissa förespråkare för LCHF tenderar att okritiskt ersätta fettskräcken med en lika förenklande omfamning av charkuterier och mjölkprodukter. LCHF är, anser jag, ingen komplett teoribildning som i isolering kan användas för att identifiera bra kost. Precis som GI är LCHF-metoden bara ett verktyg tillämpbart på en del av problematiken - även om det verkar vara ett bra och fungerande verktyg.
GI-dieten försöker extrapolera en heltäckande kosthållning ur en teori för kolhydrater, och misslyckas. På samma sätt riskerar LCHF att misslyckas om man inte tar hänsyn till andra faktorer utöver andelen totalfett. Det är där ursprunglig föda kommer in; man måste göra skillnad mellan olika feta livsmedel, och bacon är rimligtvis inte det samma som fett naturkött.
PS:
I morgon (27 februari 20:00) börjar TV3 sända serien "Vi äter oss till döds". Första avsnittet handlar om magsäcksoperationer. (Eftersom HCLF inte verkar ge hållbar viktminskning blir dylika operationer den utväg som återstår för gravt feta som försöker följa livsmedelsverkets kostråd, utan att LCHF-metoden ens prövas - mer om detta här.) I andra avsnittet berättar Kia, som prövat LCHF, om sina erfarenheter.
Livsmedelsverket förespråkar en kost med 55-60 E% kolhydrater, 10-15 E% protein och max 30 E% fett. Samma rekommendation gäller diabetiker. Det är mycket kolhydrater och lite fett; vi kan kalla modellen för HCLF (High Carb-Low Fat).
HCLF är i allmänhet inte helt lyckad, men är särskilt bekymmersam för diabetiker som inte alls kan handskas med de resulterande höga blodsockernivåerna.
Den så kallade karlshamnsstudien har undersökt effekterna på diabetiker av en lågkolhydratdiet: 20 E% kolhydrater, 30 E% protein och 50 E% fett (LCHF, Low Carb-High Fat). En grupp på 16 personer ordinerades lågkolhydratkost och en referensgrupp på 15 personer ordinerades vanlig diabeteskost enligt officiella rekommendationer.
Alla i LCHF-gruppen gick ner i vikt, i genomsnitt 11 kg på sex månader. Genomsnittet för referensgruppen var 2 kg.
Alla i LCHF-gruppen förbättrade sina blodsockervärden. Tre kunde sluta helt med insulin, och även de övriga kunde minska kraftigt på insulinet. I referensgruppen var insulinbehovet oförändrat. Efter 22 månader hade lågkolhydratgruppen fortfarande mycket bättre resultat än referensgruppen (det är annars vanligt att dieter ger en initial viktnedgång men inga bestående hälsoeffekter).
Trots karlshamnsstudiens lovande resultat rekommenderas diabetiker och alla andra fortfarande att äta HCLF. Läkarna hänvisar till livsmedelsverket - men livsmedelsverket kan inte visa upp vetenskapliga studier som stödjer vare sig denna idé eller deras 5 kostråd.
Dr Annika Dahlqvist är kanske den mest kända förespråkaren för LCHF i landet. Hon har själv gett diabetiker kostråd stridande mot den gängse modellen, vilket har kostat henne jobbet.
Hon (och andra) förordar en ännu mer långtgående kolhydratminskning än i karlshamnsstudien; för diabetiker och de som vill gå ner i vikt rekommenderas en kostsammansättning med 5 E% kolhydrater, 70 E% fett och 25 E% protein.
(Dr Dahlqvist bloggar själv och har en mängd länkar till andra LCHF-sidor och även studier som stödjer LCHF. Hon skrev nyligen om att vissa vårdcentraler har förbjudit kostdiskussioner i personalrummen.)
En av de som gått ner i vikt och blivit av med sin diabetes via LCHF är Lars-Erik Litsfeldt. Hans lättlästa bok "fettskrämd" ger en bra inblick i mekanismerna som ligger bakom diabetes, blodsocker och insulin. Den rekommenderas, i synnerhet till diabetiker och kraftigt överviktiga.
LCHF-arna har en stor poäng i att fett är nyttigt; animaliskt fett innehåller mycket näringsämnen. Eskimåerna levde i princip bara på protein och fett och de hade mycket god hälsa.
En fördel med LCHF är att man blir mätt och kan upprätthålla ett stabilt blodsocker - därmed kan man gå ner i vikt och bli av med många olika hälsoproblem. Ytterligare en fördel med fett är att det på ett naturligt sätt framhäver smaker; fettsnåla produkter kompenseras ofta med ett stort innehåll av salt, socker och mindre lyckade smaktillsatser (glutamat, sukralos etc.).
Påpekas bör emellertid att även HCLF-kost kan vara hälsosam; på exempelvis Kitava, där man äter ursprunglig föda, är kolhydratintaget mycket högt. Även där är det allmänna hälsotillståndet gott. Många av oss klarar emellertid inte av en sådan kosthållning eftersom vi har utvecklat insulinresistens - troligen på grund av ett överintag av magra mjölkprodukter och snabba kolhydrater.
Poängen är att vi i grunden är mycket flexibla. Vi har potential att må bra via både LCHF och HCLF (om vi äter ursprunglig föda). För många av oss (som utvecklat en känslighet för kolhydrater) är det ändå troligen bättre att välja mer fett och mindre kolhydrater.
De flesta klarar ganska stora mängder kolhydrater från frukt, bär och grönsaker, men har sämre tolerans för större mängder av potatis, ris, bröd och majs.
En brasklapp är också på sin plats. Vissa förespråkare för LCHF tenderar att okritiskt ersätta fettskräcken med en lika förenklande omfamning av charkuterier och mjölkprodukter. LCHF är, anser jag, ingen komplett teoribildning som i isolering kan användas för att identifiera bra kost. Precis som GI är LCHF-metoden bara ett verktyg tillämpbart på en del av problematiken - även om det verkar vara ett bra och fungerande verktyg.
GI-dieten försöker extrapolera en heltäckande kosthållning ur en teori för kolhydrater, och misslyckas. På samma sätt riskerar LCHF att misslyckas om man inte tar hänsyn till andra faktorer utöver andelen totalfett. Det är där ursprunglig föda kommer in; man måste göra skillnad mellan olika feta livsmedel, och bacon är rimligtvis inte det samma som fett naturkött.
PS:
I morgon (27 februari 20:00) börjar TV3 sända serien "Vi äter oss till döds". Första avsnittet handlar om magsäcksoperationer. (Eftersom HCLF inte verkar ge hållbar viktminskning blir dylika operationer den utväg som återstår för gravt feta som försöker följa livsmedelsverkets kostråd, utan att LCHF-metoden ens prövas - mer om detta här.) I andra avsnittet berättar Kia, som prövat LCHF, om sina erfarenheter.
2007-02-23
6 laxar i en laxask
Kost och hälsa kan nu avslöja vilka laxarna i laxasken egentligen är: öringen, regnbågen, forellen, rödingen, stillahavslaxen och atlantlaxen.
Skämt åsido; det finns ett antal laxfiskar i fiskdisken, och det är inte alla gånger så lätt att veta vad som skiljer dem åt. Låt oss därför försöka bena upp situationen.
Atlantlax, eller Salmo salar, är nog det vi vanligen menar när vi talar om lax. Den finns dels vildlevande, och dels odlad i t.ex. Norge.
De laxarter som lever i Stilla havet har släktnamnet Oncorhynchus. Ofta ser man chumlax eller hundlax i handeln (Oncorhynchus keta). Det är en mager, vildfångad fisk.
99% av atlantlax är odlad, medan mer än 80% av stillahavslaxen är vildfångad.
Oncorhynchus mykiss är en nordamerikansk art som odlas i Sverige och säljs under namnet regnbåge eller laxforell.
Laxen är en havsvandrande fisk som förökar sig i sötvatten men annars lever i havet. De är rovfiskar, och i havet lever de på kräftdjur och småfisk.
Laxköttet är ju rött eller laxrosa, det beror på antioxidanten astaxantin. Vildfångad lax får sin färg från krill, medan odlad lax får syntetiskt astaxantin som kosttillskott.
Man brukar ju säga att lax är rik på omega-3. Det stämmer, rovfiskar har höga halter DHA och EPA eftersom de äter mindre fiskar som redan producerat dessa fettsyror.
Problemet med den odlade laxen är att den, så rovfisk den är, till stor del utfodras med vegetabilier - spannmål, soja, raps etc. Laxen är emellertid inget vidare på att tillverka DHA och EPA av kortkedjad omega-3 - och därför blir odlad lax en dålig omega-3-källa för människa. Odlad lax innehåller visserligen mycket omega-3, men kortkedjad sådan, beroende på deras föda. Dessutom är omega-6 innehållet högt.
DN har skrivit om nyttan av lax, och refererar i artikeln en studie enligt vilken den odlade laxen är nyttigare än den vildfångade eftersom den är fetare. Men halterna av fettsyror är också relevanta, och vilket foder den odlade laxen fötts upp på. Om detta vet man emellertid föga som konsument; det är ett dilemma.
Det vore i omega-3-avseende bättre att odla fiskar som är naturliga växtätare som till exempel lodda. Lodda kan man föda upp med omega-3-rik olja (som till exempel rapsolja), och få en fisk med höga halter DHA och EPA. Den odlade laxen kunde sedan födas upp på lodda.
Hur som haver; feta fiskar är utmärkt och nyttig mat, och både odlad och vildfångad lax har sina fördelar. Men glöm inte heller bort de andra feta matfiskarna, t.ex. makrill, strömming och sill.
Skämt åsido; det finns ett antal laxfiskar i fiskdisken, och det är inte alla gånger så lätt att veta vad som skiljer dem åt. Låt oss därför försöka bena upp situationen.
Atlantlax, eller Salmo salar, är nog det vi vanligen menar när vi talar om lax. Den finns dels vildlevande, och dels odlad i t.ex. Norge.
De laxarter som lever i Stilla havet har släktnamnet Oncorhynchus. Ofta ser man chumlax eller hundlax i handeln (Oncorhynchus keta). Det är en mager, vildfångad fisk.
99% av atlantlax är odlad, medan mer än 80% av stillahavslaxen är vildfångad.
Oncorhynchus mykiss är en nordamerikansk art som odlas i Sverige och säljs under namnet regnbåge eller laxforell.
Laxen är en havsvandrande fisk som förökar sig i sötvatten men annars lever i havet. De är rovfiskar, och i havet lever de på kräftdjur och småfisk.
Laxköttet är ju rött eller laxrosa, det beror på antioxidanten astaxantin. Vildfångad lax får sin färg från krill, medan odlad lax får syntetiskt astaxantin som kosttillskott.
Man brukar ju säga att lax är rik på omega-3. Det stämmer, rovfiskar har höga halter DHA och EPA eftersom de äter mindre fiskar som redan producerat dessa fettsyror.
Problemet med den odlade laxen är att den, så rovfisk den är, till stor del utfodras med vegetabilier - spannmål, soja, raps etc. Laxen är emellertid inget vidare på att tillverka DHA och EPA av kortkedjad omega-3 - och därför blir odlad lax en dålig omega-3-källa för människa. Odlad lax innehåller visserligen mycket omega-3, men kortkedjad sådan, beroende på deras föda. Dessutom är omega-6 innehållet högt.
DN har skrivit om nyttan av lax, och refererar i artikeln en studie enligt vilken den odlade laxen är nyttigare än den vildfångade eftersom den är fetare. Men halterna av fettsyror är också relevanta, och vilket foder den odlade laxen fötts upp på. Om detta vet man emellertid föga som konsument; det är ett dilemma.
Det vore i omega-3-avseende bättre att odla fiskar som är naturliga växtätare som till exempel lodda. Lodda kan man föda upp med omega-3-rik olja (som till exempel rapsolja), och få en fisk med höga halter DHA och EPA. Den odlade laxen kunde sedan födas upp på lodda.
Hur som haver; feta fiskar är utmärkt och nyttig mat, och både odlad och vildfångad lax har sina fördelar. Men glöm inte heller bort de andra feta matfiskarna, t.ex. makrill, strömming och sill.
2007-02-19
Blir vi rikare av berikning?
A-vitamin har betydelse för ögats och epitelcellernas funktion, och för mörkerseendet. Det ökar resistensen mot infektioner, förgiftningar och allergiska reaktioner, och ökar också koncentrationen av syre i cellerna. Vid brist kan man till exempel få hudinflammationer, mjäll och sköra naglar.
Dessutom skyddar A-vitamin (från naturliga källor) mot magcancer, som UNT nyligen skrev - men i artikeln avråder man faktiskt från att äta A-vitamin.
Fast det är galenskap, är det ändå metod i galenskapen. Det bakomliggande resonemanget är detta:
A-vitamin är gynnsamt i lagom doser, men kan överdoseras. Högt A-vitaminintag har särskilt pekats ut som en stor riskfaktor för benskörhet. Vi behöver emellertid inte äta färdigt A-vitamin, utan kan konstruera det själva - t.ex av förstadierna alfa- och betakaroten från morot. Omvandlingen är dock ofullständig; allt karoten man äter omvandlas inte - och förhoppningen skulle då vara att risken för överdosering minskar. Därför rekommenderar man alfa- och betakaroten.
A-vitamin finns i olika former, men nästan bara i animalier - framför allt tätt tillsammans med fettet i animaliska produkter, där det skyddar fettet mot att härskna. När vi äter animaliskt fett verkar A-vitaminet också som skydd mot radikalbildning i kroppen. I magra mjölkprodukter är fettet borttaget, och med det det naturliga A-vitaminet.
I Sverige har det länge varit lag på att magra mjölkprodukter ska berikas med A-vitamin, så att nivån blir "normal". Den "normala" nivån har satts till sommarens A-vitaminhalt, vilket gett en hög nivå året runt. Jag förstår inte vilken funktion de höga halterna A-vitamin ska ha i till exempel minimjölk - en nästan fettlös produkt.
Nya EU-regler har gjort att mjölk- och margarinproducenterna i Sverige inte längre behöver berika sina produkter, men fortfarande är många margariner och magra mjölkproduker berikade med A-vitamin. Många äter också kosttillskott med höga halter A-vitamin. Sverige har högst förekomst i världen av benskörhet, samtidigt som vi har en omfattande berikning av olika matvaror. Sverige är det enda landet i EU som berikar mjölkprodukter med A-vitamin.
Det är inte första gången berikning av mat leder till problem eller misslyckas med att uppnå sitt syfte. Forskningen kopplar hög konsumtion av lever, berikade produkter och kosttillskott till benskörhet. Jag tror inte att det är någon större risk med andra A-vitaminkällor; i naturliga källor förekommer A-vitamin tillsammans med en mängd andra ämnen, inte bara fett, och ett margarin berikat med A-vitamin är inte detsamma som A-vitamin i sin naturliga miljö. Många ämnen är involverade och vi känner inte till de exakta mekanismerna. Även karotener kan för övrigt göra skada i stora doser, ryckta ur sitt sammanhang.
Det märkliga i sammanhanget är att problemen med berikning leder till rekommendationen att sluta med de naturliga källorna i form av animaliskt A-vitamin.
Omvandlingen från vegetabiliernas karotenoider till A-vitamin är ett tveeggat svärd; många klarar inte av omvandlingen, t.ex. diabetiker, små barn och personer med svag sköldkörtel.
Smör, ägg och fetare kött innehåller lättabsorberat A-vitamin och är bra källor till olika vitaminer och mineraler även för de som inte äter några större mängder frukt och grönsaker.
Länge har vegetabilier haft monopol på att vara nyttiga – men faktiskt så finns alla de vitaminer och mineraler vi behöver i animaliska produkter. (Värt att notera i sammanhanget kan dock vara att vattenlösliga vitaminer ofta är värmekänsliga, och animalier äter vi oftare värmda. C-vitaminhalten i animalier är också relativt låg.)
Dessutom skyddar A-vitamin (från naturliga källor) mot magcancer, som UNT nyligen skrev - men i artikeln avråder man faktiskt från att äta A-vitamin.
Fast det är galenskap, är det ändå metod i galenskapen. Det bakomliggande resonemanget är detta:
A-vitamin är gynnsamt i lagom doser, men kan överdoseras. Högt A-vitaminintag har särskilt pekats ut som en stor riskfaktor för benskörhet. Vi behöver emellertid inte äta färdigt A-vitamin, utan kan konstruera det själva - t.ex av förstadierna alfa- och betakaroten från morot. Omvandlingen är dock ofullständig; allt karoten man äter omvandlas inte - och förhoppningen skulle då vara att risken för överdosering minskar. Därför rekommenderar man alfa- och betakaroten.
A-vitamin finns i olika former, men nästan bara i animalier - framför allt tätt tillsammans med fettet i animaliska produkter, där det skyddar fettet mot att härskna. När vi äter animaliskt fett verkar A-vitaminet också som skydd mot radikalbildning i kroppen. I magra mjölkprodukter är fettet borttaget, och med det det naturliga A-vitaminet.
I Sverige har det länge varit lag på att magra mjölkprodukter ska berikas med A-vitamin, så att nivån blir "normal". Den "normala" nivån har satts till sommarens A-vitaminhalt, vilket gett en hög nivå året runt. Jag förstår inte vilken funktion de höga halterna A-vitamin ska ha i till exempel minimjölk - en nästan fettlös produkt.
Nya EU-regler har gjort att mjölk- och margarinproducenterna i Sverige inte längre behöver berika sina produkter, men fortfarande är många margariner och magra mjölkproduker berikade med A-vitamin. Många äter också kosttillskott med höga halter A-vitamin. Sverige har högst förekomst i världen av benskörhet, samtidigt som vi har en omfattande berikning av olika matvaror. Sverige är det enda landet i EU som berikar mjölkprodukter med A-vitamin.
Det är inte första gången berikning av mat leder till problem eller misslyckas med att uppnå sitt syfte. Forskningen kopplar hög konsumtion av lever, berikade produkter och kosttillskott till benskörhet. Jag tror inte att det är någon större risk med andra A-vitaminkällor; i naturliga källor förekommer A-vitamin tillsammans med en mängd andra ämnen, inte bara fett, och ett margarin berikat med A-vitamin är inte detsamma som A-vitamin i sin naturliga miljö. Många ämnen är involverade och vi känner inte till de exakta mekanismerna. Även karotener kan för övrigt göra skada i stora doser, ryckta ur sitt sammanhang.
Det märkliga i sammanhanget är att problemen med berikning leder till rekommendationen att sluta med de naturliga källorna i form av animaliskt A-vitamin.
Omvandlingen från vegetabiliernas karotenoider till A-vitamin är ett tveeggat svärd; många klarar inte av omvandlingen, t.ex. diabetiker, små barn och personer med svag sköldkörtel.
Smör, ägg och fetare kött innehåller lättabsorberat A-vitamin och är bra källor till olika vitaminer och mineraler även för de som inte äter några större mängder frukt och grönsaker.
Länge har vegetabilier haft monopol på att vara nyttiga – men faktiskt så finns alla de vitaminer och mineraler vi behöver i animaliska produkter. (Värt att notera i sammanhanget kan dock vara att vattenlösliga vitaminer ofta är värmekänsliga, och animalier äter vi oftare värmda. C-vitaminhalten i animalier är också relativt låg.)
Etiketter:
bakgrundsfakta,
fettkvalitet,
forskning,
mina kostråd,
slv
2007-02-12
Mjölk
Mjölk är det naturliga livsmedlet för oss alla - när vi är nyfödda. Men då menar jag modersmjölk, och modersmjölk och komjölk skiljer sig åt på flera punkter, till exempel vad gäller sammansättningen: modersmjölk innehåller 1.1 % protein, 4.2 % fett och 7.0 % laktos, medan komjölk innehåller 3.4 % protein, 3.6 % fett och 4.6 % laktos.
För att bryta ned mjölksockret, laktos, behövs enzymet laktas. Människan (liksom andra arter) producerar laktas under de första levnadsåren, men förmågan avtar successivt och det naturliga för vuxna är alltså att vara laktosintoleranta. Runt 30 % av världens befolkning har emellertid en mutation som gör att förmågan bibehålls livet igenom; det gäller t.ex. de flesta med västeuropeisk härstamning.
Det har uppskattats att den här mutationen uppkom för ca. 5000 år sedan. Förekomsten av en sådan anpassning är givetvis av intresse när man diskuterar huruvida mjölk är ursprunglig föda eller inte. Klart är emellertid att det går snabbare att utveckla en anpassning där ett drag från barndomen utsträcks till vuxen ålder - så kallad neoteni - än att utveckla ett helt nytt drag. Laktostolerans behöver därför inte innebära att man också är anpassad till att tåla andra egenskaper hos mjölk.
Som sagt är vanan att dricka mjölk tämligen ny; man har istället företrädesvis konsumerat mjölkprodukter i form av smör och ost - där laktoshalten också är lägre. (Enligt romerska källor använde man färsk mjölk som laxermedel; är man laktosintolerant och dricker mjölk kommer tarmbakterierna att fermentera den ospjälkade laktosen, och man får gasbildning och diarré). Även laktostoleranta kan få ont i magen av laktos. Nedbrytningsprodukterna av laktos har också kopplats till äggstockscancer.
Studier visar att feta mjölkprodukter ger skydd mot hjärtkärlsjukdomar och olika sorters cancer. I undersökningar kan man se att de som äter magra mjölkprodukter väger mer än de som äter feta mjölkprodukter (även om energiintaget är lika). Detta är inte så konstigt som det kan låta; mjölkfett innehåller ganska mycket mättat fett, och mättat fett är mättande. Vidare är fett inte lika fettbildande som kolhydrater.
Det finns många olika proteiner i mjölk; de mest namnkunniga är vassle och kaseiner. Flera av dem kan ge upphov till allergi. Mjölkproteiner kan också hindra upptag av antioxidanter, vilket har visats för te drucket med mjölk, och för mjölkchoklad.
Mjölkprotein har också kopplingar till autoimmuna sjukdomar, möjligen genom en process som kallas molekylär mimikry. Det innebär att immunförsvaret reagerar mot ett ämne som har strukturer liknande kroppens egna, och av misstag angriper de kroppsegna vävnaderna. Mjölkproteinet beta-kasein är liksom gluten särskilt bekymmersamt och involverat i många auotoimmuna sjukdomar. T.ex. MS, autism och reumatism blir ofta bättre om man utesluter både mjölkprotein och gluten. Mjölkprotein bidrar till åderförkalkning, även detta tros bero på antikropparna som kroppen bildar mot mjölkprotein.
Både gluten och beta-kasein har också misstänkts kunna ge ett slags beroende hos vissa - de ger opioidaktivitet i hjärnan lik den som uppstår av narkotika (Jag skulle rekommendera bulimiker att prova en gluten- och mjölkfri diet). Mjölkprotein kan också ge dålig kroppslukt och andedräkt. Risken för akne ökar med mjölkintag, det kanske beror på hormonerna i mjölken.
Mjölk har lågt GI, vilket gör att GI-förespråkare ofta talar sig varma för mjölkprodukter. Det tycker jag är lurendrejeri - mjölkprodukter har nämligen högt insulinindex, vilket enkelt uttryckt innebär att de ger högre insulinsvar än vad de höjer blodsockret. Främst vassle, men även kaseinerna i mjölk har den här förmågan (det är vanligen kolhydraterna i maten som ger insulinhöjning, men vissa proteiner gör det också). Generellt vill man ha en låg insulinnivå i kroppen.
Fil och yoghurt är trögflytande på grund av att kaseinproteinerna i filen har koagulerat (koagulerat kasein tros vara hälsosammare). I youghurt är en del av laktosen nedbruten, vilket är förklaringen till den extra sura smaken. Deras innehåll av vassle är dock hög, precis som mjölk, keso och kesella – vilket betyder att de har ett högt insulinindex.
I produktionen av hårdost hälls vasslen bort och ost ger därför lägre insulinhöjning. Det mesta av proteinet som blir kvar är koagulerat (flera av mjölkproteinerna förändrar sin struktur vid upphettning).
Ostfett skiljer sig från annat mjölkfett i att det saknar två fettsyror (15:0 och 17:0). Många studier (bland annat de jag hänvisat till i detta inlägg) har bara undersökt effekten av vanligt mjölkfett och säger alltså ingenting om intag av ostfett. Klart är att konsumtion av mjölkfett är kopplat till viktnedgång, vilket till viss kan förklaras av att insulinkänsligheten förbättras av mjölkfett. Insulinkänsligheten försämras av mjölkprotein och mjölksocker. Mer om insulin kommer i senare inlägg.
Mjölkprodukter är ingen ursprunglig föda, men mjölkfett ger hälsofördelar. Undvik framförallt magra mjölkprodukter.
För att bryta ned mjölksockret, laktos, behövs enzymet laktas. Människan (liksom andra arter) producerar laktas under de första levnadsåren, men förmågan avtar successivt och det naturliga för vuxna är alltså att vara laktosintoleranta. Runt 30 % av världens befolkning har emellertid en mutation som gör att förmågan bibehålls livet igenom; det gäller t.ex. de flesta med västeuropeisk härstamning.
Det har uppskattats att den här mutationen uppkom för ca. 5000 år sedan. Förekomsten av en sådan anpassning är givetvis av intresse när man diskuterar huruvida mjölk är ursprunglig föda eller inte. Klart är emellertid att det går snabbare att utveckla en anpassning där ett drag från barndomen utsträcks till vuxen ålder - så kallad neoteni - än att utveckla ett helt nytt drag. Laktostolerans behöver därför inte innebära att man också är anpassad till att tåla andra egenskaper hos mjölk.
Som sagt är vanan att dricka mjölk tämligen ny; man har istället företrädesvis konsumerat mjölkprodukter i form av smör och ost - där laktoshalten också är lägre. (Enligt romerska källor använde man färsk mjölk som laxermedel; är man laktosintolerant och dricker mjölk kommer tarmbakterierna att fermentera den ospjälkade laktosen, och man får gasbildning och diarré). Även laktostoleranta kan få ont i magen av laktos. Nedbrytningsprodukterna av laktos har också kopplats till äggstockscancer.
Studier visar att feta mjölkprodukter ger skydd mot hjärtkärlsjukdomar och olika sorters cancer. I undersökningar kan man se att de som äter magra mjölkprodukter väger mer än de som äter feta mjölkprodukter (även om energiintaget är lika). Detta är inte så konstigt som det kan låta; mjölkfett innehåller ganska mycket mättat fett, och mättat fett är mättande. Vidare är fett inte lika fettbildande som kolhydrater.
Det finns många olika proteiner i mjölk; de mest namnkunniga är vassle och kaseiner. Flera av dem kan ge upphov till allergi. Mjölkproteiner kan också hindra upptag av antioxidanter, vilket har visats för te drucket med mjölk, och för mjölkchoklad.
Mjölkprotein har också kopplingar till autoimmuna sjukdomar, möjligen genom en process som kallas molekylär mimikry. Det innebär att immunförsvaret reagerar mot ett ämne som har strukturer liknande kroppens egna, och av misstag angriper de kroppsegna vävnaderna. Mjölkproteinet beta-kasein är liksom gluten särskilt bekymmersamt och involverat i många auotoimmuna sjukdomar. T.ex. MS, autism och reumatism blir ofta bättre om man utesluter både mjölkprotein och gluten. Mjölkprotein bidrar till åderförkalkning, även detta tros bero på antikropparna som kroppen bildar mot mjölkprotein.
Både gluten och beta-kasein har också misstänkts kunna ge ett slags beroende hos vissa - de ger opioidaktivitet i hjärnan lik den som uppstår av narkotika (Jag skulle rekommendera bulimiker att prova en gluten- och mjölkfri diet). Mjölkprotein kan också ge dålig kroppslukt och andedräkt. Risken för akne ökar med mjölkintag, det kanske beror på hormonerna i mjölken.
Mjölk har lågt GI, vilket gör att GI-förespråkare ofta talar sig varma för mjölkprodukter. Det tycker jag är lurendrejeri - mjölkprodukter har nämligen högt insulinindex, vilket enkelt uttryckt innebär att de ger högre insulinsvar än vad de höjer blodsockret. Främst vassle, men även kaseinerna i mjölk har den här förmågan (det är vanligen kolhydraterna i maten som ger insulinhöjning, men vissa proteiner gör det också). Generellt vill man ha en låg insulinnivå i kroppen.
Fil och yoghurt är trögflytande på grund av att kaseinproteinerna i filen har koagulerat (koagulerat kasein tros vara hälsosammare). I youghurt är en del av laktosen nedbruten, vilket är förklaringen till den extra sura smaken. Deras innehåll av vassle är dock hög, precis som mjölk, keso och kesella – vilket betyder att de har ett högt insulinindex.
I produktionen av hårdost hälls vasslen bort och ost ger därför lägre insulinhöjning. Det mesta av proteinet som blir kvar är koagulerat (flera av mjölkproteinerna förändrar sin struktur vid upphettning).
Ostfett skiljer sig från annat mjölkfett i att det saknar två fettsyror (15:0 och 17:0). Många studier (bland annat de jag hänvisat till i detta inlägg) har bara undersökt effekten av vanligt mjölkfett och säger alltså ingenting om intag av ostfett. Klart är att konsumtion av mjölkfett är kopplat till viktnedgång, vilket till viss kan förklaras av att insulinkänsligheten förbättras av mjölkfett. Insulinkänsligheten försämras av mjölkprotein och mjölksocker. Mer om insulin kommer i senare inlägg.
Mjölkprodukter är ingen ursprunglig föda, men mjölkfett ger hälsofördelar. Undvik framförallt magra mjölkprodukter.
2007-02-05
Mättat fett
Jag har lovat att nästa inlägg skulle handla om mjölk - men ibland måste man lägga allt åt sidan och sätta ner foten. Det här är ett sådant tillfälle.
Svenska Dagbladet toppar i skrivande stund med rubriken "Dåliga fetter ersätts av ännu sämre olja". Resonemanget som förs är att opinionen mot transfetter i praktiken är av ondo, eftersom den har lett till att livsmedelsindustrin dragit ned på transfetterna och istället ersatt dem med mättade fetter - företrädesvis palmolja.
Man skall alltid använda rätt ord.
Nu är det en gång så här: folk vill köpa kakor. Kakor gör man av hårt fett, annars härsknar kakorna. Hårt fett innebär härdat fett eller mättat fett. Härdat fett innebär transfett, och det vill vi inte ha. Att det i stor utsträckning börjat försvinna även från utbudssidan är inte en försämring. Man skall alltid använda rätt ord, och ordet vi söker är strålande.
"En ökning av mängden mättat fett är inte önskvärd", skriver man i artikeln.
Jag tycker det är tråkigt att just fett alltid ska förenklas och problematiseras, istället för att behandlas som vad det i själva verket är: ett fundamentalt näringsämne med komplex verkan i kroppen (t.ex. är det väsentligt i cellmembranen).
Mättat fett är ett samlingsbegrepp för en mängd olika saker, i direkt analogi med den tidigare diskussionen om omättade fetter. Till att börja med kan mättat fett delas in i olika fettsyror efter kolkedjornas längd. Bara för att nämna två i mängden: palmitinsyra innehåller 16 kolatomer och stearinsyra är 18 kolatomer lång.
Ett mättat fett innehåller sedan en cocktail av ett antal olika sådana fettsyror, men halten av palmitinsyra är högre i t.ex. palmfett och spannmålsuppfött kött, medan stearinsyra överväger i t.ex. kakaosmör och naturbeteskött. Dagens genomsnittliga kost ger en hög halt palmitinsyra och en låg halt stearinsyra.
En fettmolekyl består sedan av tre fettsyror som sitter på en glycerolmolekyl; de kan vara lika eller olika, och egenskaperna förändras dessutom beroende på vilken fettsyra som sitter på vilken position: modersmjölk har t.ex. 68 % av sin palmitinsyra i 2-position, medan komjölk har 43 % av sin i 2-position - vilket leder till sämre upptag av palmitinsyra från komjölk.
Att säga att mättat fett är något vi ska äta mindre av är alltså otvetydigt en övergeneralisering; i mitt tycke ungefär lika begåvat som att säga att skottar är snåla. Klart är däremot att olika mättade fetter har olika egenskaper.
Kakor innebär som sagt mättat fett. Mättat fett innebär oftast omestrade tropiska vegetabiliska fetter eller animaliska fetter. Tropiska vegetabiliska fetter innebär palm- och kokosolja. Animaliska fetter kan innebära ister eller smör.
Det är bra att transfettet försvinner. Smolket i glädjebägaren är inte att det ersätts av mättat fett, utan att det ersätts av omestrat fett.
Omestringen innebär att fettsyrorna slumpmässigt omplaceras på glycerolmolekylen, och konsekvensen blir fettmolekyler med naturfrämmande struktur. Det innebär i sin tur förändrade egenskaper i metaboliseringen. Det skulle vara att föredra om kakorna i butiken var bakade av smör (då skulle de dessutom bli godare).
Mättat fett generellt har egentligen alla de egenskaper som ett livsmedel för viktnedgång bör ha: det mättar, ger långsam energi och fördröjer tömningen av magsäcken så att man håller sig mätt längre utan att bli sötsugen. Eftersom mättat fett gör att man oftast minskar ner på portionerna och därmed på kolhydrater så går man ner i vikt. Mättat fett och grönsaker är en bra kombination. Mättat fett (inte totalfett) minskar åderförkalkningen, medan kolhydrater ökar den.
De få studier som visar nackdelar med mättat fett har inte gjort skillnad mellan härdat eller omestrat fett och naturligt mättat fett. Om man inte ser upp innebär högre mättat fett-intag också en sämre omega-3/omega-6-kvot, eftersom mycket kött och mjölkprodukter kommer från spannmålsuppfödda djur och många köttätare äter för lite fisk. Mer om hur myten om mättat fett kom till kan man t.ex. läsa på Annika Dahlqvists blogg.
Det finns ingenting som säger att den ursprungliga födan nödvändigtvis hade låg halt mättat fett. Mjölkprodukter är ingen ursprunglig föda, men animaliskt fett är mer ursprungligt än vegetabiliska oljor. Feta mjölkprodukter innehåller den fleromättade fettsyran CLA som också finns i fett från idisslande djur. Eftersom de flesta inte äter så mycket fett från idisslande djur så kan vi istället få CLA från till exempel smör. Fettet i ekologiska mjölkprodukter ligger närmare det fett som ges av en ursprunglig föda (högre halter CLA, stearinsyra och omega-3).
Ät mättat fett från naturliga källor! då följer också vitaminer och annat nyttigt med på köpet.
Svenska Dagbladet toppar i skrivande stund med rubriken "Dåliga fetter ersätts av ännu sämre olja". Resonemanget som förs är att opinionen mot transfetter i praktiken är av ondo, eftersom den har lett till att livsmedelsindustrin dragit ned på transfetterna och istället ersatt dem med mättade fetter - företrädesvis palmolja.
Man skall alltid använda rätt ord.
Nu är det en gång så här: folk vill köpa kakor. Kakor gör man av hårt fett, annars härsknar kakorna. Hårt fett innebär härdat fett eller mättat fett. Härdat fett innebär transfett, och det vill vi inte ha. Att det i stor utsträckning börjat försvinna även från utbudssidan är inte en försämring. Man skall alltid använda rätt ord, och ordet vi söker är strålande.
"En ökning av mängden mättat fett är inte önskvärd", skriver man i artikeln.
Jag tycker det är tråkigt att just fett alltid ska förenklas och problematiseras, istället för att behandlas som vad det i själva verket är: ett fundamentalt näringsämne med komplex verkan i kroppen (t.ex. är det väsentligt i cellmembranen).
Mättat fett är ett samlingsbegrepp för en mängd olika saker, i direkt analogi med den tidigare diskussionen om omättade fetter. Till att börja med kan mättat fett delas in i olika fettsyror efter kolkedjornas längd. Bara för att nämna två i mängden: palmitinsyra innehåller 16 kolatomer och stearinsyra är 18 kolatomer lång.
Ett mättat fett innehåller sedan en cocktail av ett antal olika sådana fettsyror, men halten av palmitinsyra är högre i t.ex. palmfett och spannmålsuppfött kött, medan stearinsyra överväger i t.ex. kakaosmör och naturbeteskött. Dagens genomsnittliga kost ger en hög halt palmitinsyra och en låg halt stearinsyra.
En fettmolekyl består sedan av tre fettsyror som sitter på en glycerolmolekyl; de kan vara lika eller olika, och egenskaperna förändras dessutom beroende på vilken fettsyra som sitter på vilken position: modersmjölk har t.ex. 68 % av sin palmitinsyra i 2-position, medan komjölk har 43 % av sin i 2-position - vilket leder till sämre upptag av palmitinsyra från komjölk.
Att säga att mättat fett är något vi ska äta mindre av är alltså otvetydigt en övergeneralisering; i mitt tycke ungefär lika begåvat som att säga att skottar är snåla. Klart är däremot att olika mättade fetter har olika egenskaper.
Kakor innebär som sagt mättat fett. Mättat fett innebär oftast omestrade tropiska vegetabiliska fetter eller animaliska fetter. Tropiska vegetabiliska fetter innebär palm- och kokosolja. Animaliska fetter kan innebära ister eller smör.
Det är bra att transfettet försvinner. Smolket i glädjebägaren är inte att det ersätts av mättat fett, utan att det ersätts av omestrat fett.
Omestringen innebär att fettsyrorna slumpmässigt omplaceras på glycerolmolekylen, och konsekvensen blir fettmolekyler med naturfrämmande struktur. Det innebär i sin tur förändrade egenskaper i metaboliseringen. Det skulle vara att föredra om kakorna i butiken var bakade av smör (då skulle de dessutom bli godare).
Mättat fett generellt har egentligen alla de egenskaper som ett livsmedel för viktnedgång bör ha: det mättar, ger långsam energi och fördröjer tömningen av magsäcken så att man håller sig mätt längre utan att bli sötsugen. Eftersom mättat fett gör att man oftast minskar ner på portionerna och därmed på kolhydrater så går man ner i vikt. Mättat fett och grönsaker är en bra kombination. Mättat fett (inte totalfett) minskar åderförkalkningen, medan kolhydrater ökar den.
De få studier som visar nackdelar med mättat fett har inte gjort skillnad mellan härdat eller omestrat fett och naturligt mättat fett. Om man inte ser upp innebär högre mättat fett-intag också en sämre omega-3/omega-6-kvot, eftersom mycket kött och mjölkprodukter kommer från spannmålsuppfödda djur och många köttätare äter för lite fisk. Mer om hur myten om mättat fett kom till kan man t.ex. läsa på Annika Dahlqvists blogg.
Det finns ingenting som säger att den ursprungliga födan nödvändigtvis hade låg halt mättat fett. Mjölkprodukter är ingen ursprunglig föda, men animaliskt fett är mer ursprungligt än vegetabiliska oljor. Feta mjölkprodukter innehåller den fleromättade fettsyran CLA som också finns i fett från idisslande djur. Eftersom de flesta inte äter så mycket fett från idisslande djur så kan vi istället få CLA från till exempel smör. Fettet i ekologiska mjölkprodukter ligger närmare det fett som ges av en ursprunglig föda (högre halter CLA, stearinsyra och omega-3).
Ät mättat fett från naturliga källor! då följer också vitaminer och annat nyttigt med på köpet.
2007-02-02
Mjölkpropagandan
I drygt hundra år har man druckit komjölk som måltidsdryck.
Man har hållit boskap i tusentals år, men mjölken har använts för att göra smör och ost, som till skillnad från färsk mjölk är tåliga och lagringsbara produkter. Mjölken lät man stå tills grädden kunde skummas av, och skummjölken som blev över användes, halvsur, till gröt, matlagning och djurfoder.
Att dricka färsk mjölk är således ingen kvarleva från bondesamhället; istället växte mjölkdrickandet fram under industrialiseringen i slutet av 1800-talet. Transportmöjligheterna hade då förbättrats så att färsk mjölk kunde fraktas och säljas innan den hunnit surna, och separatorn och pastöriseringen revolutionerade mejeriindustrin.
Mjölk hade tidigare överfört tuberkulos och andra bakteriealstrade sjukdomar, och kallades "det vita giftet", men den pastöriserade mjölken betraktades istället som ett hälsosamt livsmedel, rikt på vitaminer och protein, och särskilt lämpligt för den undernärda arbetarklassen.
Så småningom började man också homogenisera mjölken, det vill säga finfördela fettet så att det blir jämnt fördelat i mjölken (den produkt som idag säljs som "gammaldags mjölk" har ingen likhet med den gamla skummjölken - däremot är den inte homogeniserad.)
1923 bildades föreningen Mjölkpropagandan, som producerade mängder av broschyrer och annat material, bland annat för skolbruk, med syftet att stimulera mjölkkonsumtionen - som i den här skoltävlingen från 1951, där barnen ska fylla i de ord som saknas:
Verksamheten finansierades av jordbrukare och mejerier, men även riksdagen bidrog med anslag; bonderörelsen ville få avsättning för sina produkter, och socialdemokratin såg mjölk i skolan som en viktig del av en progressiv socialpolitik.
Mjölkens ställning i det allmänna medvetandet måste förstås utifrån den här bakgrunden. Under ett århundrade har myndigheter och företag gjort gemensam sak för att lära oss att "mjölk är livet" och "mjölk ger starka ben". Mjölkpropagandan finns inte längre, men dess uppgifter har övertagits av organisationen Mjölkfrämjandet.
Mjölkkonsumtionen har halverats sedan 1945, men den nya kaffekulturen har inneburit ett uppsving; café latte består ju till två tredjedelar av mjölk.
När mjölkdrickandet etablerades betraktades det alltså som nyttigt, men med tiden har detta blivit mycket omtvistat. Intressant är att just mjölkfettet ansågs nyttigt i början; under andra världskriget fick t.ex. diabetiker extra ransoneringskort på smör.
I nuläget rekommenderar livsmedelsverket magra mjölkprodukter och ostar. De anser att mjölkprodukter är väsentliga för att garantera intaget av kalcium, men betraktar feta mjölkprodukter och grädde som ohälsosamma på grund av innehållet av mättat fett.
Min bild är den motsatta; mjölkfettet är mjölkens största fördel, medan jag framförallt är skeptisk till mjölkprotein. I nästa inlägg ska jag försöka förklara varför.
Man har hållit boskap i tusentals år, men mjölken har använts för att göra smör och ost, som till skillnad från färsk mjölk är tåliga och lagringsbara produkter. Mjölken lät man stå tills grädden kunde skummas av, och skummjölken som blev över användes, halvsur, till gröt, matlagning och djurfoder.
Att dricka färsk mjölk är således ingen kvarleva från bondesamhället; istället växte mjölkdrickandet fram under industrialiseringen i slutet av 1800-talet. Transportmöjligheterna hade då förbättrats så att färsk mjölk kunde fraktas och säljas innan den hunnit surna, och separatorn och pastöriseringen revolutionerade mejeriindustrin.
Mjölk hade tidigare överfört tuberkulos och andra bakteriealstrade sjukdomar, och kallades "det vita giftet", men den pastöriserade mjölken betraktades istället som ett hälsosamt livsmedel, rikt på vitaminer och protein, och särskilt lämpligt för den undernärda arbetarklassen.
Så småningom började man också homogenisera mjölken, det vill säga finfördela fettet så att det blir jämnt fördelat i mjölken (den produkt som idag säljs som "gammaldags mjölk" har ingen likhet med den gamla skummjölken - däremot är den inte homogeniserad.)
1923 bildades föreningen Mjölkpropagandan, som producerade mängder av broschyrer och annat material, bland annat för skolbruk, med syftet att stimulera mjölkkonsumtionen - som i den här skoltävlingen från 1951, där barnen ska fylla i de ord som saknas:
"Det finns i ost och mjölk och smör
de vitaminer som susen ___
Mjölk i glas och mjölk på fat
är härlig dryck och nyttig ___"
Verksamheten finansierades av jordbrukare och mejerier, men även riksdagen bidrog med anslag; bonderörelsen ville få avsättning för sina produkter, och socialdemokratin såg mjölk i skolan som en viktig del av en progressiv socialpolitik.
Mjölkens ställning i det allmänna medvetandet måste förstås utifrån den här bakgrunden. Under ett århundrade har myndigheter och företag gjort gemensam sak för att lära oss att "mjölk är livet" och "mjölk ger starka ben". Mjölkpropagandan finns inte längre, men dess uppgifter har övertagits av organisationen Mjölkfrämjandet.
Mjölkkonsumtionen har halverats sedan 1945, men den nya kaffekulturen har inneburit ett uppsving; café latte består ju till två tredjedelar av mjölk.
När mjölkdrickandet etablerades betraktades det alltså som nyttigt, men med tiden har detta blivit mycket omtvistat. Intressant är att just mjölkfettet ansågs nyttigt i början; under andra världskriget fick t.ex. diabetiker extra ransoneringskort på smör.
I nuläget rekommenderar livsmedelsverket magra mjölkprodukter och ostar. De anser att mjölkprodukter är väsentliga för att garantera intaget av kalcium, men betraktar feta mjölkprodukter och grädde som ohälsosamma på grund av innehållet av mättat fett.
Min bild är den motsatta; mjölkfettet är mjölkens största fördel, medan jag framförallt är skeptisk till mjölkprotein. I nästa inlägg ska jag försöka förklara varför.
2007-02-01
Googles automagiska funktion för att föreslå förbättringar i sökfraser blir lite komisk ibland. En av bloggens besökare under veckan hittade till exempel hit genom att göra googlesökningen "choklad är onyttigt" - men raskt replikerade sökmotorn med följande lite förnumstiga fråga:
Och det är ju faktiskt inte så dumt tänkt.
Tyvärr visar det sig att Googles förståelse av näringslära trots allt inte går fullt så djupt.
"Menade du: choklad är nyttigt?"
Och det är ju faktiskt inte så dumt tänkt.
Tyvärr visar det sig att Googles förståelse av näringslära trots allt inte går fullt så djupt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)