D-vitamin revisited

En kombination av studier och småbarn ledde till ett blogguppehåll som blev något längre än beräknat. Nu är Kost och hälsa emellertid tillbaka.

I går hörde vi varningar på nyheterna om en galopperande D-vitaminbrist hos barn, något jag varnat för tidigare vid flera tillfällen. I Finland vill man öka rekommendationerna, men det svenska Livsmedelsverket låter via sin halsstarriga representant Irene Mattison meddela att "för säkerhets skull" så kan vi inte ändra rekommendationerna här.

Målet torde sättas till att förbättra hälsan i allmänhet och inte bara eliminera de allra värsta fallen av bristsjukdomar - vilket är i högsta grad uppnåeligt just när det gäller D-vitamin, detta eftersom det finns en uppsjö av resultat som styrker tesen att även mild D-vitaminbrist får ett besvärande genomslag genom kanske främst ett försvagat immunsystem. D-vitaminet - eller dess avsaknad - kan här utgöra droppen som urholkar stenen - inte genom sin tyngd, utan genom att ständigt falla - och försvårar allmänna och utbredda hälsoproblem som förkylningar, influensa, reumatism och diabetes till en punkt där de går från att vara besvär till att vara stora problem - på samhälls- såväl som individnivå. Vidare råder det mer eller mindre konsensus bland experter att överdosering av D-vitamin inte är ett problem, och nuvarande rekommendationer, även de nya finska rekommendationerna, är behäftade med en avsevärd säkerhetsmarginal i det avseendet. Med detta i åtanke väger Mattisons invändning att "man skall alltid vara försiktig när det gäller tillskott" ändå ganska lätt, i mitt tycke.


För säkerhets skull borde istället SLV höja rekommendationerna minst till finsk nivå, och för säkerhets skull borde de flesta ta tillskott av D-vitamin - både barn och vuxna. Själv äter jag, som fortfarande ammande, ca 3000 IE.

När ämnet nu aktualiserats vill jag ta tillfället i akt att här på bloggen presentera en text som tidigare utgjort underlag för ett faktablad om D-vitamin publicerat av Sveriges Konsumenter i Samverkan förra hösten:

Vad är D-vitamin?

D-vitamin förekommer i flera olika former och de två huvudsakliga formerna är vitamin D2 och D3. D2 är en vegetabilisk variant som inte anses vara lika effektiv. D3 är den animaliska varianten och finns t.ex. i fet fisk (mest i sill och strömming), äggula och lever. D3 är därför det man ska köpa om man ska ha D-vitamin som kosttillskott.
På Apoteken säljs endast kapsyler med 400 IE, för högre dos krävs recept. I hälsofackhandeln däremot finns tillskott med både 1000 och 2000 IE styrka och blir dessutom betydligt billigare än de som Apoteket säljer.


Solvitaminet D3

Människan är anpassad till ett liv i solen och det naturliga för oss är därför att få ett stort D-vitaminintag. Solljus är det optimala sättet att få i sig D-vitamin - kroppen reglerar själv upptaget och man löper ingen risk för överdosering.

D3 kan bildas direkt i kroppen, till skillnad från andra vitaminer. När huden utsätts för solstrålning kan kolesterol omvandlas till D3, men det är bara mitt på dagen under sommaren som vi i praktiken kan bilda tillräckliga mängder. Det är bara när solen står högt på himlen som UVB-strålningen når fram till oss, så på vinterhalvåret när solen står lågt kan vi inte bilda D-vitamin ens mitt på dagen. Solarier använder alltid UVA-ljus men inte alltid UVB-ljus. Det senare krävs för att kunna få D-vitamintillskott den vägen. Fullspektrumlampor däremot innehåller alltid UVB-ljus och kan därför ge positiva hälsoeffekter.

Tyvärr har många blivit onödigt uppskrämda för att vistas i solen, på grund av rädsla för hudcancer. Solen är dock inte farlig om man solar med måtta, utan tvärtom mycket viktig för vår hälsa. Solskyddsmedel hindrar faktiskt D-vitamin från att bildas i huden, vilket givetvis är ett problem. Det bästa är att börja sola lite försiktigt och inte använda solskyddsmedel.
En annan sak att tänka på i sammanhanget är att inte duscha med tvål direkt efter solbad, eftersom det tar en viss tid för att det D-vitamin som bildats på huden ska tas upp.


Vilka effekter har D-vitamin?

Allt fler studier visar att D-vitamin är väsentligt för vårt immunförsvar. Redan på 80-talet visades att D-vitaminbrist kan orsaka högt blodtryck och insulinresistens. Utöver detta är D-vitamin väsentligt för benstommen eftersom det reglerar balansen och underlättar upptaget av kalcium och fosfor. Kraftig D-vitaminbrist hos barn leder till rakitis, en sjukdom som ger deformerat skelett. Även tandhälsan är starkt kopplad till D-vitamin.

I Sverige finns det ett statistiskt samband mellan graden av sjuklighet och hur långt norrut man bor; globalt sett är också många sjukdomar vanligare i nordliga länder, som t.ex. influensa, typ-1-diabetes och reumatism.

Kontentan är att de flesta behöver kosttillskott med vitamin D3, åtminstone på vinterhalvåret. De som inte får solljus på sig - på grund av heltäckande klädsel eller inomhusvistelse - behöver kosttillskott även på sommaren. Detta kan vara särskilt aktuellt för t.ex. diabetiker, mörkhyade och äldre människor eftersom de har en sämre förmåga att bilda D-vitamin i huden.


Vilka doser rekommenderas?

Faktum är att det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av vitamin D3 är alldeles för lågt satt. I själva verket är RDI så lågt som 10 µg (400 IE) när studier visar på bra effekt först vid 25 µg (1000 IE).

På innehållsförteckningar i Europa används ibland ytterligare ett annat värde för RDI, på 5 µg, och därför kan man bli missledda till att tro att de har ett tillräckligt D-vitaminintag. I Sverige har vi visserligen ett relativt högt intag av D-vitamin från kosten, 4,9 µg för kvinnor och 6,2 µg för män, men det räcker ändå inte långt. (Om en ljushyad person solar hela kroppen tills huden rodnar och blir solbränd, bildas minst 10 000 IE i huden, motsvarande 250 µg.)

Studier har visat att låga doser D-vitamin inte gör någon större skillnad för hälsan, medan många studier tyder på att ett intag av 50 µg (2000 IE) och uppåt ger mycket större positiv hälsoeffekt. (Det bästa är förstås om man testar sin D-vitaminstatus, ett sådant test kan göras med blodprov men är än så länge ovanligt.)

D-vitamin hör till de fettlösliga vitaminerna, och dessa kan bli farliga vid för höga doser - överkonsumtion av D-vitamin kan t.ex. leda till för hög kalciumnivå i blodet, och njursten. Risken för överdosering är dock liten. Uppgifter har förekommit i Läkartidningen om risker vid intag över 10 000 IE. Detta gäller naturligtvis vid intag under en längre tid dagligt kontinuerligt intag men inte för tillfällig terapeutisk dos.

Eftersom D-vitamin är fettlösligt och lagras upp i kroppen behöver man inte sola eller äta tillskott varje dag. På vintern skulle man t.ex. kunna äta sitt tillskott två gånger i veckan, men i högre dos. Detta är en fördel för dem som har svårt att komma ihåg eller för barn som måste trugas. Kom också ihåg att D-vitamin behöver ätas tillsammans med fett för att man ska få ett bra upptag. Vissa tillskott innehåller också en fettkälla, men det är onödigt om man tar som vana att äta tillskottet i samband med en måltid som innehåller fett.

Det finns mängder med studier som visar att personer med låga D-vitaminnivåer i blodet oftare har sjukdomar så som autism, depression, hjärtsjukdomar och fibromyalgi. De får också fler förkylningar och mer influensa.

En mindre studie visar att ett tillskott av 1100 IE D3-vitamin minskar risken för cancer väsentligt. Andra mindre studier visar att förkylnings- och influensafrekvensen minskar betydligt av D3-vitamin-tillskott. En lägre daglig dos vitamin D3 (800 IE) eliminerade säsongsvariationer och en högre (2 000 IE eller mer) eliminerade praktiskt taget alla symtom på övre luftvägsinfektioner.

Numera rekommenderas D-vitamindroppar till barn under två år (tidigare innehöll dropparna även A-vitamin). Rekommendationen är 5 droppar per dag vilket ger 400 IE. Detta är en ganska låg nivå och 10 – 12 droppar per dag är bättre. Vi i Sverige får generellt i oss väldigt lite D-vitamin och samtidigt relativt mycket A-vitamin; eftersom dessa vitaminer motverkar varandra så har den sneda balansen lett till att intaget av A-vitamin har blivit för högt, vilket t.ex. har ökat risken för benskörhet. Vårt i relativa mått höga intag av A-vitamin har resulterat i att kostråden till gravida innebär uteslutande av lever, men egentligen handlar det mest om att vi får i oss för lite D-vitamin. Den observerade giftverkan hos A-vitamin kan alltså främst hänföras till underskott av D-vitamin.


Var finns D-vitamin i kosten?

Magra mjölkprodukter är berikade med D-vitamin. Vanligtvis innehåller mjölkprodukter en del D-vitamin bundet till fettet men det försvinner när produkterna reduceras på fett. D-vitaminhalten i animaliska produkter brukar vara som högst på sensommaren eftersom djuren då har gått ute mycket i solen. Berikningen var från början till för att ersätta det D-vitamin som naturligt finns i mjölken, men har sedan använts som ett argument i sig för att rekommendera magra mjölkprodukter. Även margariner berikas med D-vitamin eftersom de inte innehåller något naturligt D-vitamin, till skillnad från det naturliga smöret som är den produkt som man försöker imitera.

Som sagt är det mycket svårt att få i sig tillräckliga mängder D-vitamin från maten. Det krävs t.ex. 35 ägg eller 13 liter lättmjölk per dag för att man ska få i sig 2000 IE. Det enda livsmedel som i praktiken skulle kunna ge tillräckligt mycket D-vitamin är fet fisk, men 350 gram fet fisk är i praktiken orimligt att rekommendera som dagligt intag. Fisk kan ändå ses som en av förklaringarna till att inuiterna klarade sig så bra på sin ursprungliga kost.


Vad säger EU?

Europeiska kommissionen bedömer att 2000 IE av D3 för vuxna och 1000 IE för barn är en nivå som med marginal är säker. Det finns studier som tyder på att 4000 IE per dag är ännu bättre.

Sammantaget finns det mycket som talar för en allmän rekommendation av tillskott med D3-vitamin och det finns inte någon anledning att vänta på att ytterligare och större studier ska publiceras.

PS: I motsats till SLVs repressiva reaktion står en artikel jag läste idag i Los Angeles Times: "A reversal on carbs". Här citeras professorer och nutritionsexperter som ger bilden av att ett paradigmskifte faktiskt inletts; det är i deras kretsar inte längre fettet utan de raffinerade kolhydraterna som ses som problemet. Till slut, när alla andra i världen svängt till de moderna och mer korrekta rönen, så kanske även stofiler som Mattison vågar ändra uppfattning - när det inte längre är det minsta kontroversiellt.

D-vitamin skydd mot insulinresistens?

UNT skriver idag om en studie som visar att typ-2-diabetiker behöver mer insulin på vintern.

Männen som undersökts under vintern hade i genomsnitt 12 procent sämre förmåga att ta upp ett extra tillskott av socker än de män som undersökts under sommartid.
- Det innebär att det mellan vintern och sommaren normalt sker en förbättring av insulinkänsligheten som ligger i samma storleksordning som den som uppnås med läkemedel som i dag används för att behandla diabetes.

Min första impuls när jag hör talas om sådana här årstidsrelaterade skillnader är att överväga om det kan finnas kopplingar till brist på D-vitamin; till min stora förvåning är det inte något som berörs i artikeln - istället spekuleras i huruvida det skulle kunna vara kopplat till kyla.



På vintern får vi som bor här uppe i norr inte någon som helst D-vitamin från solen; solen står helt enkelt för lågt. Vi får visserligen i oss en del D-vitamin från maten, men oftast lider vi ändå ett påtagligt underskott. Fler och fler studier pekar också mot att det optimala D-vitaminintaget är mycket högre än det av livmedelsverket rekommenderade dagliga intaget på 10 mikrogram (på innehållsförteckningar används av outgrundlig anledning 5 mikrogram som RDI).

Jag har själv sedan en tid tillbaka tagit D-vitamin som tillskott. Jag tycker mig också märka en förbättring hos mig själv och bekanta som också tar tillskottet; vi har varit relativt skonade från förkylningar och akne, och har känt oss piggare. Givetvis är det vanskligt att dra slutsatser utifrån egna erfarenheter, men i och med att D-vitaminet är mycket betydelsefullt för immunförsvaret så finns det mekanismer som talar för de observerade effekterna.

Som sagt finns det många studier som visar på D-vitaminets fördelar:

Låga D-vitaminnivåer ökar risken för förkylningar, särskilt hos de med astma. Traditionellt sett brukar folk äta extra C-vitamin för att förbättra sitt immunförsvar - men det minst lika viktigt att se över sitt D-vitaminintag.

D-vitamin skyddar också mot hjärtinfarkter, högt blodtryck och prostatacancer - dessa tillstånd har också alla med insulinresistens och det metabola syndromet att göra.

Fler exempel på sjukdomar som lindras av ett väl tillgodosett D-vitaminbehov är benskörhet, reumatism, MS, typ-1-diabetes och depressioner.

Man bör observera att det visserligen inte är bevisat för alla dessa sjukdomar att D-vitamintillskott hjälper, men det finns klara samband mellan låga D-vitaminnivåer och högre risk för sjukdom. Och eftersom D-vitamin är så betydelsefullt i kroppen så är det inte så förvånande att låga nivåer är förödande.

Undvikandet av solljus (som motiveras av cancerrisken) har i sig blivit en hälsorisk i västvärlden. Gravida kvinnor med låga D-vitaminnivåer i blodet föder ofta för tidigt och barnen får oftare autism.

Jag menar att alla som bor i Sverige borde ta tillskott av D-vitamin på vintern; en eller två tabletter Holistics per dag torde vara lagom. Dosen kan eventuellt ökas för riskgrupper - som t.ex. äldre, överviktiga, veganer, mörkhyade och sådana som inte får sol på huden. För många kan tillskott behövas även under sommarhalvåret, det är nämligen bara mitt på dagen som kroppen kan bilda D-vitamin. Tänk också på att inte duscha direkt efter solbadandet - då blir upptaget mycket dåligt, eftersom D-vitaminet tas upp från huden under en tid efter exponeringen.

PS: Ni har väl inte missat sågningen av livsmedelsverkets 72 studier i Dagens Medicin?

Innehållsförteckningar

Vi borde vara glada för att det finns innehållsförteckningar; för bara några decennier sedan hade man så gott som ingen aning om vad maten bestod av. Tyvärr är de ofta svåra att förstå för en lekman, och många bryr sig nog inte om att försöka.

Det finns mycket lurigt med innehållsförteckningar. Vissa E-nummer är t.ex. svåra att lära sig, jag tänker främst på azo-färgerna som har E-nummer utspridda i intervallet 102-180; i samma intervall finns också betydligt bättre färgämnen som t.ex. rödbetsrött (E162).

Azo-färgämnen kan ge allergiska reaktioner och orsaka hyperaktivitet hos barn. De finns fortfarande kvar i mängder av godis och läsk. Wasabiärtorna på bilden innehåller t.ex. azo-färgen tartrazin (E102). Jag har även sett lussebullar i butiken vars färg kom från azo-färg istället för saffran, man använde alltså inte ens budgetalternativet gurkmeja.


En annan sak att se upp med på innehållsförteckningar är RDI-värden, rekommenderade dagliga intag - de stämmer nämligen inte överens med de RDI-värden som anges i SNR, de svenska näringsrekommendationerna. Vad som anges som RDI av vitaminer och mineraler i innehållsförteckningar är i allmänhet mycket lägre än SNRs värden - som även de ofta är klart i underkant. RDI för D-vitamin och folsyra är t.ex. bara hälften så högt på innehållsförteckningar som i SNR.

Nu har nya regler för vitaminer, mineraler och fibrer införts, en positiv nyhet är att även selen och K-vitamin får anges i innehållsförteckningarna.

Jag brukar undersöka de allra flesta innehållsförteckningar, men ibland är det ändå svårt att få reda på vad maten innehåller. För en tid sedan skrevs det om att vad som i kaffeautomaterna kallas mjölkpulver i själva verket består av härdat fett och glukossirap, alltså inte på något sätt mjölkrelaterat och dessutom väldigt onyttigt. Givetvis är det särskilt lurt med onyttig mat när det är svårt för konsumenten att själv kontrollera innehållet.

Även i restauranger är det svårt att veta vad man får i sig. Från myndigheternas håll har man därför fört fram nyckelhålsmärkning av restauranger - men som läsekretsen kanske noterat utgör nyckelhålsmärkning ingen nyttighetsstämpel, utan bara ett konstaterande av att maten är fettsnål och fiberrik. Ofta är fiberinnehållet dessutom i form av vetekli och fettet är utbytt mot snabba kolhydrater och tillsatser:

Minikeso innehåller både modifierad stärkelse och extra mjölksocker - till skillnad från vanlig keso.

Light-leverpastej innehåller mer vatten och snabba kolhydrater än vanlig leverpastej. Vattnet gör att produkten behöver mer konserveringsmedel eftersom vattnigare produkter möglar lättare.

Rydbergs lätta skagenröra innehåller hela 23 tillsatser. Den innehåller bara 8% fett och för att produkten inte ska blir blaskig tillsätts olika stabiliseringsmedel. En fettsnål produkt smakar inte heller så mycket och i just den här produkten finns fyra smakförstärkare. Surimi används i sådana här produkter istället för dyra skaldjur och svarar, för flera av tillsatserna t.ex. en del av färgämnena.

Rydbergs lätta skagenröra

Surimi(37%)(alaska pollock, vetestärkelse, krabbextrakt, kalciumkarbonat), vatten, räkor(10%), vegetabilisk olja, stabiliseringsmedel (E407, E412, E413, E415, E460, E466, E1414, E1422), ägg, lodda-rom, ättika, lök, socker, konserveringsmedel (E202, E211), salt, arom, senap, mjölkpulver, dill, citronsaft, syra(E270, E296, E300, E330), färg(E104, E120, E160a, E171), kryddblandning (kryddor bl.a. muskotnöt, smakförstärkare (E575, E621, E627, E631).

Bild lånad från Rydbergs hemsida.

Trots alla problem med nyckelhålet och dess högst tveksamma påstådda nyttighet så ska nyckelhålet nu införas i Norge och Danmark, tråkigt nog.

Det har föreslagits att även flytande margarin ska få märkas med nyckelhålet - bisarrt på sätt och vis, men det skulle kanske vara positivt, för då börjar nog fler ifrågasätta att nyckelhålsmärkningen verkligen skulle påvisa nyttiga produkter; i nuläget kan både jättenyttig mat som fryst makrill nyckelhålsmärkas liksom t.ex. riktigt onyttiga flingor.

Lightprodukter innehåller mer kolhydrater än originalprodukterna, men de har också särskilt långa och svårförståeliga innehållsförteckningar (på grund av alla ersättningsämnen). Kolhydrater i allmänhet bryts visserligen ned till enkla sockerarter, men de har ändå väsentliga skillnader.

Jag är ingen motståndare till kolhydrater i sig, men tycker att det är desto viktigare att kolhydratkällorna är bra och framförallt att man undviker de sämre sorterna. Det gör att man särskilt bör se upp med lightprodukter.

De allra flesta kolhydrater är uppbyggda av enkla sockerarter, t.ex:

• fruktos
• glukos
• galaktos

Disackarider är två enkla sockerarter som sitter ihop, t.ex:

• laktos - en glukos och en galaktos
• maltos - två glukos (finns t.ex. i öl och bröd)
• sackaros (vanligt socker) - en glukos och en fruktos

Polysackarider är långa kedjor av glukos. Polysackariden stärkelse finns i potatis, ris och pasta. I levern och musklerna finns glykogen. Cellulosa är också en polysackarid, men en som vi inte kan bryta ner i tunntarmen.

Kolhydratkedjor kan brytas ner till enkla sockerarter med hjälp av enzymer eller syra. I munnen finns t.ex. amylas som bryter ner stärkelse. I magen finns också enzymer men framförallt så finns det syra som bryter ner stärkelsen. Om man har för lite magsyra så blir nedbrytningen av stärkelse lidande vilket kan ge upphov till magont.

Kolhydratkedjor kan också brytas ner industriellt, även där av syra eller enzymer. Processen att spjälka kolhydratkedjor kräver vatten och därför kallas processen för hydrolysering. Det krävs alltså en vattenmolekyl för att vi ska kunna spjälka t.ex. socker och maltos.

Här kommer några av de vanligaste kolhydratkällorna som återfinns i innehållsförteckningen:

• Glukos - druvsocker
• Dextros – kristalliserad glukos
• Fruktos – fruktsocker
• Sackaros - socker
• Laktos – mjölksocker
• Maltos – maltsocker
• Invertsocker – hydrolyserat socker (fruktos och glukos som inte är bundna till varandra)
• Hydrolyserad stärkelse (mellanlånga kolhydratkedjor)
• Stärkelsesirap, majssirap, glukossirap och glykos är i princip samma sak och består främst av glukos och maltos. Det är en trögflytande sockerlösning som binder vatten och förhindrar bildandet av sockerkristaller. Det här återfinns ofta i glass och godis.
• Modifierad stärkelse eller maltodextrin - ett mellanting mellan glukos och stärkelsesirap. Mycket lättlösligt men smakar inte sött. Används som konsistensgivare, och finns ofta i lightprodukter.

Ibland får man höra från lågkolhydratförespråkare att det inte spelar någon roll hur långa kolhydratkedjorna är eftersom allihopa ändå bryts ner till enkla sockerarter. Det man då förbiser är att det är stor skillnad i hur lång tid det tar; blodsockerhöjningen och insulinhöjningen efter måltiden blir olika stor för olika kolhydratsorter. (En del stärkelse går också igenom tunntarmen onedbrutet. Särskilt från kall potatis, så kallad resistent stärkelse.)

Förenklat så har kortare kolhydratkedjor större blodsockerhöjande effekt än långa - åtminstone om det handlar om kedjor av glukos, fruktos fungerar annorlunda. Här följer en tabell över olika kolhydratkedjors GI-värden (taget från Pauluns GI-tabell):

• Vitt bröd 100
• Glukos, druvsocker 141
• Maltodextrin 137
• Maltos 150
• Laktos 66
• Socker, sackaros 97
• Fruktos, fruktsocker 27
• Honung, 46-124 (snitt 78)

Det är alltså stor skillnad på olika kolhydratsorter. Dessutom är de flesta av innehållsförteckningarnas märkliga kolhydratsorter helt befriade från vitaminer och mineraler - något som annars följer med naturligt.

Matens blodsockerhöjande effekt har också med andra faktorer som fiberinnehåll, protein och fettinnehåll att göra.

Kostrådsdebatt

I måndags anordnade Uppsala Universitet ett föredrag på temat "En statlig kostcirkel eller många kändisbantare - vem kan man lita på?". Agneta Andersson, forskare i kostvetenskap, Christian Berne, professor i medicin, Karin Bojs, journalist och vetenskapsredaktör på DN och Irene Mattisson, nutritionist, Livsmedelsverket höll varsitt anförande följt av debatt och frågestund.


Det nämndes att en översyn av de nordiska näringsrekommendationerna kommer att inledas, och att den beräknas ta fyra år; Bojs påpekade att det innebär att vi får fortsätta dras med dåliga rekommendationer till dess.

Karin Bojs briljerade också genom att rikta den kanske mest relevanta frågan någonsin till SLV:

"Varför begränsas inte kostrekommendationerna till att enbart röra områden där det finns tillräcklig evidens?"

Just så! Varför envisas Livsmedelsverket med att lägga sig i stort och smått, oaktat om de förlitar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet, har uppåt väggarna fel eller bara sitter och gissar i blindo? För en tid sedan gick jag igenom hur olika europeiska länders kostråd till gravida såg ut, och vissa länder begränsade sig till en kortfattad formulering om att äta folsyra och inte röka. Det finns något mycket sympatiskt i det; att ge rekommendationer som är verkningsfulla, väl underbyggda, har hög evidens och dessutom går ta till sig. Jämför det med den ogenomträngliga skog av råd och pekpinnar som emanerar från SLV, där det blir omöjligt för den enskilde att avgöra vad som är relevant och vad som är hittepå.

Efter debatten frågade jag Agneta Andersson om hon var säker på att margarin var bättre än smör; "Nej", svarade hon bara. Ändå inskärps det med hetta att alla barn ska äta lättmargarin. Irene Mattison tyckte att margariner fått oförtjänt dåligt rykte och hävdade att det är ungefär samma sak som olja; hon förnekade helt att det skulle vara något problem med dess höga omega-6-halter. Jag menar tvärtemot att man ej bör äta margariner och inga större mängder med vegetabiliska oljor som har högt omega-6-innehåll. Det finns många studier som visar att omega-6 ger ökad sjukdomsrisk och mer inflammationer.

Så:

Varför begränsas inte kostrekommendationerna till att enbart röra områden där det finns tillräcklig evidens?

Boktips: Salvekvick och kvacksalveri

Jag återkommer igen till frågan om humbug och lurendrejeri. Med min bakgrund från teknisk fysik reagerar jag särskilt starkt på de hårresande modeller och påhitt som ständigt dyker upp inom området kost och hälsa.

Jag kritiserar ju själv ofta officiella källor och har full förståelse för att den som inte är naturvetenskapligt bevandrad har svårt för att se igenom vilka s.k. alternativa metoder som är rappakalja och vilka som kan vara fruktbara hypoteser - men det gäller att se upp. Tre faror ligger och lurar i detta:

Den första faran är en önskan att ersätta en förlorad tro på auktoriteter med en lika allmän misstro; det målas upp dramatiska konspirationsteorier - men ofta räcker det nog med lättja och okunskap för att förklara dålig forskning, man behöver inte förutsätta systematisk illvilja.

Den andra faran är frestelsen att kasta ut barnet med badvattnet och helt avfärda den etablerade vetenskapen och dess metodik bara för att vissa resultat som presenteras från officiellt håll visar sig vara dåligt underbyggda. Säkerligen förekommer styrd forskning och mörkade resultat, men majoriteten av vetenskapliga studier är välgjorda.

Den tredje faran är tankefelet att min fiendes fiende är min vän; alltför många tar kritik mot etablissemanget (t.ex. bevis på att livsmedelsverket gett dåliga kostråd) som intäkt för att allt som utmanar etablissemanget är trovärdigt eller rymmer åtminstone ett korn av sanning. Så är det förstås inte. Etablissemanget har t.ex. betraktat mättat fett som farligt, eftersom tendentiöst gjorda studier pekat på korrelation mellan hjärtohälsa och fettkonsumtion. Att etablissemanget betraktar t.ex. homeopati som verkningslöst har däremot en oerhört mycket starkare grund; homeopati står nämligen i direkt konflikt med grundmekanismerna i biologi, kemi och fysik.


De gällande kostråden i Sverige och större delen av världen är inte vetenskapligt baserade - det är givetvis problematiskt - men för den sakens skull så behöver ju inte godtyckliga dieter och preparat vara bättre. Det är inget fel på vetenskaplig metodik som metod, även om det förstås kan vara mycket svårt att vetenskapligt bevisa olika kostrelaterade samband; kroppen är ju ett komplext dynamiskt system, med lös och långsiktig återkoppling mellan vad man förtär och vad man blir.

Nyligen kom en bok ut som heter "Salvekvick och kvacksalveri : alternativmedicinen under luppen", den verkar mycket förtroendeingivande och författarna är välrenommerade. DN skriver en bra sammanfattning av boken och de publicerar också tre listor, en med alternativmedicinska metoder som fungerar, en med sådana som definitivt inte fungerar och en med tveksamma metoder.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av alternativmedicin att ta del av detta. Mycket av det som författarna kommit fram till känns för mig helt självklart, som att homeopati, feng shui och magnetarmband inte fungerar. De konstaterar också att tarmsköljningar, zonterapi och detox saknar effekt; jag har visserligen misstänkt att dessa metoder är överreklamerade, men nu är jag övertygad om att de inte alls fungerar. Boken borde kunna vara en bra vägkarta när man försöker orientera sig i alternativmedicinen, och funderar på vad som är myt och sanning. Även om vissa metoder kan komma att omvärderas något upp eller ned.

Vissa som äter varianter på stenålderskost gör regelbundet tarmsköljningar. Jag hakar upp mig på den inbyggda motsägelsen i detta; om de verkligen funnit en ursprunglig föda som passar dem, varför skulle det behövas tarmsköljningar? Det här är en tumregel jag brukar använda; om en kosthållning eller metod står i konflikt med evolutionen och vår ursprungliga miljö, så finns det stor anledning till skepticism.

Det finns också anledning att vara skeptisk till akupunktur, det finns med på tveksamt-listan. Akupunktur används inom många områden i vården och har ett oförtjänt gott rykte med tanke på att det bara är gällande smärta och illamående som det finns visst stöd.

Jag anser att privatpersoner ska kunna köpa behandling utan några vetenskapliga belägg om de vill, men jag tycker att det är skandal att skattepengar går till sådant, förutom utprovande studier förstås. Ett par skräckexempel är när landstingsanställda bjöds på fortbildning på temat "Fotografering av fingertoppsauror påstås kunna bekräfta att personen har cancer i tjocktarmen eller avslöja att det bara handlar om oro för cancer", och den s.k. vattenvirvlare som installerats i riksdagshuset.

Jag är lite osäker på författarnas slutsats om att ortomolekylär medicin skulle vara biologiskt orimligt - kanske är det en fråga om definitioner. Jag har hört om pågående studier på höga doser selen till lungcancerpatienter, med vad som sägs vara lovande laboratorieresultat . Även om det inte är biologiskt orimligt så är det dock definitivt ett vågspel att laborera med höga doser av mineraler på egen hand, de brukar ha stark giftverkan. Om sådan behandling fungerar bör det ske med en läkares insyn.

För i slutändan är det ju den kanske viktigaste distinktionen att kunna göra - vilka humbugmetoder är bara verkningslösa, och vilka är faktiskt direkt farliga? Placeboeffekten hos ett verkningslöst men oskadligt preparat skall förstås inte underskattas, men bör ses för vad den är. Till skillnad från många vanliga mediciner som kan ha kraftiga biverkningar är faran med många alternativpreparat framför allt att de undergräver förståelse och gräver djupa hål i konsumenternas plånböcker.

Frukt är frukt och grönt är grönt

Under gårdagskvällen såg jag två tv-program, det ena var seriestarten av Toppform och det andra var studio Belinda på åttan.

Årets upplaga av Toppform går ut på att Blossom Tainton ska få en niondeklass att bli mer hälsosamma; genom ett 12-veckorsprogram skall de få bättre kondition, bättre matvanor, känna sig mindre stressade och sova bättre. Som kulmen ska de tävla mot skolans fotbollsklass på en hinderbana.

Jag brukade titta på Toppform för några år sedan och tyckte då att det var bra och faktaspäckat, även om jag förstås så här i retrospektiv tycker att de var väl fettskrämda - men så var ju tidsandan. Toppform nu för tiden visar sig emellertid vara en besvikelse. Gesterna är stora och tilltalet är högljutt, men det vidlyftiga utanpåverket skramlar tämligen tomt - bara rikoschetterna från enstaka buzzwords som "ekologiskt", "lättmjölk" och "frukt & grönt" når fram; lättmjölk ger jag som bekant inte mycket för och frukten har jag också haft mina tvivel kring.

Eleverna fick skriva på ett kontrakt att de lovade att satsa på detta, men det framgick i alla fall inte för tittarna, och som det verkar inte heller för deltagarna, vad satsningen gick ut på och skulle bestå i rent konkret.

Flera av eleverna verkade skeptiska men ändå skrev alla på i den allmänna yran. De skulle börja äta nyttigt, men vad är nyttigt? Ekologiskt skall det vara. Man förklarar inte varför. Satsas hårt skall det göras. Man argumenterar inte för hur. Jag hade önskat ett format som tillät större mått av problematiserande och reflektion kring vad som är nyttigt och varför, och gav utrymme för frön av kritiskt tänkande att slå rot.

Det andra programmet, Studio Belinda, hade också behövt någon kritiker. Claude Marcus var gäst i sin egenskap av överläkare vid Rikscentrum för överviktiga barn - ämnet för diskussionen var hur man ska få bukt på den ökande barnfetman. Marcus betonade gång på gång att föräldrar till överviktiga barn inte ska ta saken i egna händer utan ta hjälp av skolläkare eller dylikt, med argumentet att föräldrar inte förväntas vårda barnen själva när det gäller andra sjukdomar - men vården har ju i detta fall inget att erbjuda. Marcus överviktsenhet kan inte visa några varaktiga resultat. Tvärtom tror jag att nyckeln till problemet ligger hos föräldrarna, och lösningen går inte via lightläsk som Marcus direkt rekommenderade.

Claude Marcus tog också till vapnet "mycket frukt och grönt", som vanligt i atomär sammansättning och helt oproblematiserat. Jag vill en gång för alla klyva det begreppet, frukt bör diskuteras för sig och grönt för sig - för de är inte jämförbara entiteter för metabolismen bara för att de ligger i samma hylla på affären.

Frukt är förstås bra om man faktiskt söker något sött, men det här om att fruktosen skulle vara ett mycket bättre alternativ till glukos stämmer helt enkelt inte. SvD skrev igår om en ny studie som tydligt visar att fruktos är mycket mer fettbildande än glukos - något som jag behandlat tidigare i bloggen - och det är hög tid att diskutera hur nyttigt det är med frukt, och i vilken utsträckning det är skillnad på frukt och frukt; läs gärna mitt inlägg "Är frukt ursprunglig föda" för en första tankeställare.

Till sist vill jag kommentera en kortfattad notis i DN: "Fel fett till småbarn". Notisen berör en avhandling (fulltext) från Umeå Universitet där barns kost, BMI och blodfettsnivåer har studerats. I undersökningen studerades nästan 300 barn mellan 6 och 18 månaders ålder, och drygt hundra av dessa följdes upp när de var fyra år gamla. Det finns en del av intresse i materialet (som t.ex. genomgången av vad barnens kost består i), men varningen om mättat fett som är det enda som sipprat ut till medierna hör knappast dit; rekommendationen är att äta mindre än 10 E% mättat fett, samma gränsvärde som för vuxna, och nästan samtliga barn överskred det värdet vid tolv månaders ålder; 15 % av barnen ammades fortfarande.

När kartan stämmer illa med verkligheten är det kartan som bör ifrågasättas, och när rekommendationerna står i konflikt med naturen står det klart att rekommendationerna inte är bättre än det material de baseras på. Som tidigare påpekats; däri ligger brister. Att mättat fett skulle vara dåligt finns det inget fog för, studien visar bara att det i kombination med lågt intag av fleromättat fett ger högre kolesterolvärden och dylikt. Men det här med vad för kolesterolvärden som är hälsosamma är inte självklart, något som jag tidigare skrivit om.

Det är ett intressant faktum att bröstmjölk i sig är relativt rikt på mättat fett (det innehåller 2 % mättat fett och totalt 4,6 % fett). Man frågar sig stilla om tanken är att mödrarna ska sluta med amning för att få ner halten mättat fett? Att barn ska serveras lättmjölk och andra magra alternativ är för mig helt surrealistiskt. (Därmed inte sagt att spädbarnens kost skulle vara mycket kolhydratsnål - bröstmjölk innehåller 7,2% kolhydrater, något som behövs för att de ska växa ordentligt.)

Alltnog. Studien visar med signifikans att omega-6 ökar risken för övervikt, antagligen på grund av att det ökar kroppens inflammationer. Ändå påpekar de i studien att barnen äter för lite fleromättat fett (livsmedelsverkets har höga rekommendationer av fleromättat fett).

Studien visar också att de barn som äter mycket ost har lite hål i tänderna och att de fyra-åringar som äter mycket mjölkprotein har större övervikt. Ingen korrelation har visats för mjölkfett, så kanske är det lättmjölk och liknande som är problemet - det bidrar inte till mättnad på samma sätt som fetare mjölkprodukter och kan därmed bidra till övervikt.

Kostråd till gravida

Nyligen presenterade livsmedelsverket en ny broschyr som riktar sig till gravida. Det mesta är sig likt; fokuset ligger på fettsnålhet, mycket frukt och grönt och nyckelhålsmärkt mat. Magra mjölkprodukter och lättmargarin rekommenderas.

Idag skriver SvD om att gravida riskerar att få i sig för lite jod och forskarna rekommenderar tillskott - men föga förvånande så anser Livsmedelsverket att det inte behövs, som vanligt med argumentet att de som följer kostrekommendationerna får i sig tillräckligt.

Sammanfattningsvis så är livsmedelsverkets kostråd till gravida dåliga, men det har faktiskt blivit bättre på några punkter. Råden om att hålla nere på koffeinhaltiga drycker verkar vara bra liksom råd om folsyratillskott och uteslutande av alkohol. Numera tillåts också gravida att äta fräsch vacuumförpackad mat och många fler fisksorter än förut, och även nygjord sushi. (Även om sushi inte är så nyttigt som många kanske tror, med sin höga glykemiska last från riset och sin i allmänhet odlade lax. Den vanliga odlade laxen innehåller inte alls så mycket omega-3 som vild fisk, utan i stället är omega-6-innehållet högt. DN skriver om detta idag, jag har berört det mer ingående tidigare.)

En klar förbättring är i allafall att vikten av att äta fisk i allmänhet poängteras - de gamla formuleringarna ledde många gravida till tolkningen att det är säkrast att undvika fisk. Jag är fortfarande skeptisk till förhållningsråden för strömming - bara 2-3 gånger per år. Strömming är en vanlig fisk och nyttan med vild fet fisk är vad jag kan bedöma mycket större än hälsorisken med miljögifterna i den.

Det kan jämföras med kvällstidningspropaganda, när faktiska men mycket osannolika samband blir uppblåsta till larmrapporter utan att sättas i sammanhang som möjliggör en rimlig riskvärdering. Det handlar förstås om att livsmedelsverket vill hålla sig på den säkra sidan med en tilltagen marginal. På ett sätt kan jag hålla med, men i praktiken leder kostråden till en rädsla och osäkerhet hos de gravida, vilket torde vara av ondo i sig. I praktiken så äter nog de flesta gravida sådant som är "förbjudet" ibland ändå.

När det kommer till synen på fettlösliga vitaminer blir det riktigt snurrigt - man får här hålla i bakhuvudet att alla råd emanerar ur axiomet att animaliskt fett bör undvikas till varje pris. Det är ett dåligt axiom, inte minst för att det blir mycket svårt att få ihop en sammanhängande kostmodell med den utgångspunkten, och råden blir delvis motstridiga och med drag av nödlösningar.

De som inte äter D-vitaminberikade livsmedel rekommenderas tillskott - det är främst margariner och magra mjölkprodukter som berikas. Men om man får i sig D-vitamin från naturliga källor då? D-vitamin finns rikligt i fettet från djur som fått vara ute i solen. Jag rekommenderar att man håller sig till sådana naturliga källor.

SLV avråder helt gravida från att äta lever och fiskleverolja på grund av dess höga innehåll av A-vitamin - men A-vitamin från leverpastej, tillskott och margarin betraktas som ok.

RDI av A-vitamin (retinol) är 0,8 mg för gravida. Upp till 1 mg om dagen som tillskott anser SLV vara ok plus det som tillsätts till margariner, magra mjölkprodukter och finns naturligt i leverpastej och annan mat.

A-vitamin är giftigt i höga doser så jag håller med om att man inte ska äta för mycket A-vitamin, men vore det inte mer lämpligt om man rekommenderade naturliga källor? Fiskleverolja borde vara en förhållandevis bra källa eftersom det innehåller mycket omega-3 liksom lever som innehåller väldigt mycket folsyra och mineraler. Jag rekommenderar alltså gravida att äta lever även om man förstås bör vara försiktig med dosen, speciellt nötlever och grislever. (Nötlever innehåller ca 19 mg per 100 gram och grislever 15 mg.) Leverpastej och margarin avråder jag däremot från, på grund av deras innehåll av dåligt fett, socker och tillsatser. (Nyckelhålsmärkt leverpastej innehåller särskilt mycket tillsatser; komiskt nog har SLV heller ingen gräns för hur mycket leverpastej gravida bör äta - den innehåller ju så lite lever!)

A-vitamin är fettlösligt så man behöver inte äta A-vitamin varje dag, det lagras i kroppen och det går alltså bra att äta högre doser någon gång i bland. Ett bra sätt att fylla förråden kan vara en mindre portion lever några gånger i månaden istället för tillsatsfyllda leverpastejer. Kycklinglever innehåller nästan lika lite A-vitamin som leverpastej. 9,7 mg jämfört med 8 mg per 100 gram. Visserligen äts kycklinglever vanligtvis i större dos än leverpastej, men leverpastej brukar istället ätas desto oftare.

Utöver det ovanstående saknar jag också råd kring vissa andra livsmedel, jag skulle t.ex. gärna se något om tillsatser.

Fyra liter lightläsk om dagen räknas som en säker nivå för en gravid kvinna - något som jag tycker står i skarp kontrast mot den försiktighetsprincip som tillämpas på andra områden. Jag skulle råda gravida att vara försiktiga med lightläsk med aspartam och azofärgämnen - visserligen är vådan av dessa något omtvistad, men att avstå är inte heller förknippat med tillnärmelsevis samma alternativkostnad som gäller för strömmingen. Det verkar vara klart att aspartam fungerar som gift mot åtminstone myror - för att nu inte tala om den störning av aptitregleringen som skulle bli resultatet av en dylik lightläskkonsumtion.

Härdat fett och transfett borde man också varna för tycker jag - det kan t.ex. leda till missfall, allergier och förlossningsdepressioner.

Kusin D-vitamin

Jag tror att kanske jag har berört just den här vurpan av Livsmedelsverket tidigare, men det förtjänar att dras en vända till.

D-vitaminbrist är ett allvarligt problem med bäring på ett flertal vanliga och allvarliga sjukdomar - cancer, reumatism och MS för att nämna några. D-vitamin är en antioxidant som reducerar radikalbildning.

Som tidningarna (lite yrvaket) rapporterade igår är solljus - följt av fet fisk - vår viktigaste källa till D-vitamin , så att helt undvika solen för att minska sin risk för cancer är en tveksam strategi som troligen ökar risken för andra cancerformer. Det har också spekulerats i att solljus visserligen ökar risken för hudcancer i allmänhet, men inte för den allvarligaste formen av hudcancer - malignt melanom.

Så långt har vi en intressant debatt där nya forskningsrön håller på att förändra riskbedömningarna. (Läs gärna Kostdoktorns synpunkter på studien också.) Men lika intressant blir det när vi tar ett steg tillbaka och ser hur man har försökt förhålla sig dessa och andra risker genom aningslöst tillämpande av den förkastliga försiktighetsprinicipen.

Att utsätta sig för sol har blivit stigmatiserat till följd av den misstänkta cancerrisken. Att äta fet fisk har blivit stigmatiserat till följd dels av den missriktade fettskräcken som genomsyrat kostrekommendationerna, dels av en oro för bioackumulerade miljögifter. Detta leder ofrånkomligen till lägre D-vitaminkonsumtion och -produktion, vilket i sin tur gör oss mindre robusta och mer sjukdomskänsliga.

Tankegången har varit att avstå från sol och östersjöfisk för säkerhets skull - men man glömmer alltför lätt och alltför ofta att inget kan väljas eller väljas bort i isolering. Ett val sker alltid på bekostnad av ett alternativ, och vice versa.

Så står man inför en hotande D-vitaminbrist med ett Livsmedelsverk redo att rekommendera bort missförhållandena. Vad händer? Ett system med livsmedelsberikning växer fram, där margariner och magra mjölkprodukter tillförs D-vitamin; dessa produkter betraktas som goda bärare av tillsatsen eftersom de har en bred konsumentbas.

Som jag har påpekat vid ett antal tillfällen är "berikning" en form av missledande nyspråk - vad det handlar om är tillsatser, ofta av en viss variant av vitaminet som inte ger samma effekt och inte tas upp på samma sätt som den spretiga flora av vitamin som förekommer i naturliga kontexter. Men de naturliga kontexterna är ju per definition feta, ty D-vitamin är fettlösligt - och förkastas därför, av försiktighetsprincipen.

Så följer vansinnet sin egen logik; i nästa steg blir nämligen (det syntetiska) D-vitamininnehållet i margarinerna och lättmjölken själva argumentet för att rekommendera dem! Alla är rädda för solen, alla är rädda för fett. Alla behöver allt D-vitamin de kan lägga vantarna på - och innan vi vet ordet av äter alla margariner, fria från naturliga antioxidanter men fulla med omestrade fetter, transfetter und so weiter und so fort. Cirkeln sluts och ohälsan breder ut sig över landet som mjukt margarin.

SLVs kommentar till de senaste rönen är talande: man vill vänta med att höja rekommendationen (RDI är bara 10 mikrogram per dag), avvakta fler studier. För säkerhets skull. Enligt försiktighetsprincipen.

PS:
Värt att notera är att ister också är en ypperlig källa till naturligt D-vitamin.

PPS:
Jag har behandlat bloggen lite styvmoderligt en tid, vilket delvis beror på att jag är mitt uppe i en flytt. På grund av det har jag ätit på IKEAs restaurang vid ett par tillfällen på sistone, och har förvånats över att de enbart erbjuder Becel till brödet. Jag föreslår alltid i kassan att de borde ha smör eller bregott som alternativ. Gör det ni också, när ni stöter på restauranger med enbart margarin.

Presskonferens

Det skrivs en hel del om kost och hälsa i tidningarna, men jag förvånas ofta över hur illa koststudier beskrivs på nyhetsplats. I dag fick jag tillfälle att se närmare på hur det går till när dåliga, feltolkande kostartiklar föds - jag var nämligen på presskonferens på Karolinska Institutet, där ett antal forskare pratade om kost- och livsstilsstudier.

Jag reagerade på två saker; dels att nivån på själva presskonferensen var så låg, och dels att det ställdes så få frågor till forskarna som höll presentationen.

En sak står tydligare för mig ju mer jag läser och ju mer jag lär mig om kostområdet - att det är mycket komplext. Mängder av system samverkar och samvarierar, och det är svårt att göra mätningar som entydigt visar att om man äter A så leder det till B - just eftersom människan är ett dynamiskt system - och på grund av detta är ämnet infekterad av myter och gamla halvsanningar baserade på dålig forskning och förhastade slutsatser. Därför blev jag närmast förfärad av att höra Alicja Wolk, en av forskarna, säga att "kost och hälsa är enkelt" och "alla vet redan hur man ska äta hälsosamt".

Mai-Lis Hellénius presenterade en enkätstudie som ställt frågan: "brukar du äta regelbunden frukost, lunch och middag?" Studien visade att de som "sällan eller aldrig" gjorde det hade sämre hälsa än de som svarade att de gjorde det "ofta eller alltid", och de med mer oregelbundna kostvanor led i högre grad av det metabola syndromet.

I dag skriver också DN rubriken "Oregelbundet ätande skadligt", och fortsätter "Personer som äter oregelbundet löper större risk att drabbas av insulinresistens och metabolt syndrom."

Gången är densamma som så många gånger förr; en märklig enkätstudie som knappast förmår visa någonting presenteras. Journalisterna förmår inte (eller vill inte) göra distinktionen mellan korrelation och kausalitet, och rätt vad det är har en kostrekommendation bakats ihop ur tomma luften. I bästa fall är den menlös, i värsta fall direkt skadlig.

För ingenstans visas ju att det oregelbundna ätandet i sig skulle vara skadligt. Visserligen förenklas budskapet även i deras pressmedelande, men Mai-Lis Hellénius poängterade själv att man inte vet om det var de oregelbundna kostvanorna som var onyttiga eller ifall skillnaden i hälsa berodde på skillnad i matvanor. (Många som äter oregelbundet hoppar över måltider och ersätter dem med chips, läsk och snabbmat.)

Jag frågade också på presskonferensen om det inte kunde vara så att människor som har metabolt syndrom kanske hoppade över frukosten på grund av att de helt enkelt inte är så hungriga, och därför inte åt frukost? Som bekant har ju människor med metabolt syndrom, t.ex. typ-2-diabetiker, ofta högt blodsocker på morgonen. Hellénius höll med - det är ogörligt att säga vad som är hönan och ägget. Det är lätt att se ytterligare felkällor; väldigt stressade människor kan säkert utveckla både oregelbundna matvanor och sjukdomar just till följd av sin stress. Som vanligt så kan man inte göra några säkra analyser när det finns så många parametrar.

Alicja Wolk höll en utläggning om kosttillskott, och kom fram till att det det bästa var att äta varierat och få i sig vitaminer och mineraler den vägen. Eftersom hon redan avfärdat rött kött som onyttigt och började framföra margariner som ett bra sätt att få i sig D-vitamin så ställde jag frågan om hur hon såg på animalier, som ägg, i det avseendet - ägg är ju som bekant en ypperlig D-vitamin-källa. Hon verkade inte ha reflekterat över att det finns vitaminer och mineraler i ägg, men tyckte att det var ointressant eftersom det äts så lite ägg - varpå jag påpekade att den låga konsumtionen till stor del borde bero på att kostrekommendationerna (på obefintliga grunder) bestämt avrått och fortfarande avråder från att äta mer än ett ägg om dagen. Det kände hon inte till.

Ändå dessa uttalanden som att "nyttig kost är enkelt, det är bara att följa kostråden" . Jag tvivlar på att man har förstått sitt eget forskningsområde om man gör den typen av uttalanden och inte ser att axiomen "kött och mättat fett är onyttigt", "fullkorn, frukt och grönt är nyttigt" vuxit ur samma infekterade jord.

Varför man ska misstro kostråden

Som läsekretsen kanske noterat så skiljer sig mina åsikter om kost och hälsa i många fall från Livsmedelsverkets. Men Livsmedelsverket (SLV) är ju en myndighet med allt vad det innebär av auktoritet och resurser, invänder förstås många - så hur skulle de kunna ha fel? Varför ska man misstro deras kostråd? Det finns några förklaringar.

De har målat in sig i ett hörn; de håller fast vid gamla råd med argumentet att ett starkt vetenskapligt stöd krävs för att förändra kostråden - men när kostråden utformades från början gjordes det inte med sådana krav på vetenskaplig metodik. Konsekvensen blir en tröghet och en låsning vid gamla, felaktiga modeller.

Livsmedelsverkets rekommendationer bygger på omröstningar och konsensus kring riktlinjer inom expertgrupper. Som Fatlies träffsäkert kommenterar står konsensutänkandet i kontrast till vetenskaplighet.

Det görs otroligt mycket studier men det är inte alla studier som blir omskrivna. Vissa studier får oproportionerligt mycket publicitet. I fallet med rött kött så finns det både studier som visar på fördelar och nackdelar men oftast är det bara de negativa studierna som blir omskrivna. Eftersom det finns otroligt mycket studier av både bättre och sämre kvalitet så kan man med vitt skilda agendor hitta en studie som gynnar ens syften, eller för de företag som har råd så kan man beställa en passande studie. Om studien inte lyckas visa det önskvärda resultatet brukar inte resultatet publiceras.

De referenser som SLV stödjer sig på är oftast till översiktsartiklar av studier. Inte sällan så är sådana översiktsartiklar vinklade och innehåller rena felaktigheter som inte stämmer överens med originalstudierna. Ibland är det något företag som beställt översiktsartikeln.

Många studier som Livsmedelsverket förlitar sig till har väldigt dålig kvalitet - mycket beroende på att kostrelaterade studier ofta är trubbiga och illa designade. Man kan inte veta vad som är nyttigt respektive onyttigt om man tittar på många parametrar samtidigt. Nyligen skrevs det i t.ex. SVD att "frukt skyddar mot infarkt". Kostdoktorn tyckte att det var årets dummaste rubrik, jag håller nog med. Sådana analyser är helt godtyckliga, en annan helt godtycklig tolkning av studien är att de som dricker mindre läsk har lägre infarktrisk. Personligen tror jag att det är en bättre analys, men som sagt så kan man inte veta.

Den här sortens feltänk är förvånansvärt vanliga. Många studier buntar t.ex. ihop mättat fett med konstgjort transfett och får fram sambandet att de båda ökar risken för hjärtkärlsjukdomar och olika sorters cancer. Problemet blir när t.ex. livsmedelsverket tar en sådan studie som underlag för sina råd om minskad konsumtion av mättat fett, det är ju inte vad studien visade; bara för att mättat fett och konstgjort transfett är farligt så behöver ju inte båda komponenterna vara farliga. I det här fallet så finns det ett gediget stöd för att konstgjort transfett är hälsovådligt, men det finns inga välgjorda studier som visat att vanligt mättat fett skulle öka risken för sjukdomar.

De som har läst en del kostrelaterade studier brukar slås av att många studiers sammanfattningar har uteslutit viktig information och därmed blir sammanfattningen mer eller mindre felaktig. Ibland är slutsatserna helt tagna ur luften i så måtto att de inte har något med studien att göra. De flesta bryr sig inte om att läsa hela studier och märker därför inte av felaktigheterna, de tror ju att sammanfattningen är bra skriven. Dessutom kan det kosta pengar att få tillgång till en hel studie samtidigt som det är bekvämt och tidssparande att bara utgå från sammanfattningen.


Jag har flera gånger gått in på livsmedelsverkets hemsida och letat efter referenser, men det är sällan de hänvisar till några enskilda studier. Oftast hänvisar de istället till olika rapporter och samlingar med mängder av studier. De flesta bryr sig inte om att gå igenom referenserna men får nog ändå intrycket av att kostrekommendationerna har ett gediget forskningsunderlag. Jag läste en gång en godtycklig studie som stod med i referenslistan. Upplägget var att en referensgrupp som inte gjorde några förändringar jämfördes med en grupp som fick råd om att äta enligt tallriksmodellen samtidigt som de också började motionera. När de fick bättre värden hänfördes detta till tallriksmodellen.

Gång på gång så används alltså dåligt gjorda studier som underlag för kostrekommendationerna. Särskilt märkligt är det i fallet med kostråden till typ-2 diabetiker, i underlaget finns enbart studier gjorda på friska individer, studier på diabetiker är till och med aktivt borttagna från underlaget. Ändå är diabetes typ-2 en sjukdom som definitionsmässigt innebär att de reagerar annorlunda på intag av kolhydrater. Då måste man givetvis testa kosten på någon som har typ-2 diabetes.

Olika aktörer hävdar att det finns belägg för det ena och det andra men de kan inte uppvisa några studier, de hänvisar bara till olika samlingsdokument. Ett exempel på detta är Claude Marcus, expert på barnfetma som i tv sade: "Det finns bevis på att om man byter ut mejeriprodukter mot andra fetter i kontrollerade studier så minskar mängden hjärtinfarkt." Men vid förfrågan så har han ingen studie att visa upp.

Man kan undra över hur mycket av kostrekommendationerna som handlar om andra prioriteringar än folkhälsan. Det finns flera dokumenterade fall av jäv, människor som arbetat med att utforma kostråden har också haft uppdrag för industrin, t.ex. Wasabröd och två margarinföretag. Anmärkningsvärt nog görs inget åt detta, trots att det finns riktlinjer och rutiner som ska upptäcka sådant.

Jag blev förstås mycket upprörd när jag fick läsa om hur stor makt organisationen ILSI har fått över EU:s kostråd. ILSI startades 1978 av bland annat Coca Cola, General Foods, Heinz, Kraft och Procter & Gamble. Nu ingår flera hundra företag i organisationen. Tidigare har organisationen motarbetat att kostråden skulle få lägre sockerkonsumtion, jag tror att det är på grund av ILSI som tillsatt socker fortfarande anses kunna ligga på hela 10E%. Nu har OLSI fått 13,2 miljoner euro från EU-kommissionen som ska gå till att få EU-ländernas kostråd mer enhetliga.

Kostråd handlar tyvärr i stor utsträckning om politik - och kostrekommendationerna blir precis som den politiska dagordningen mer och mer färgade av miljöargument. Men när SLV blandar in moralargument och miljöargument kostråden så blir de obegripliga och motstridiga! Syftar t.ex. rekommendationen att äta mindre rött kött till att minska miljöbelastningen, eller menar de att det är nyttigare? Ska sjuka människor tvingas äta miljövänlig mat istället för hälsosam? Jag tycker att kostråden borde separeras, så att det framgår vilka som är miljöbaserade, moralbaserade, ekonomibaserade respektive hälsobaserade. Det blir ju så fel också när de kommer med ett facit, hälsosam mat är avancerat och det är ju också olika för olika personer. Miljövänlig mat är också avancerat. SLV förenklar frågan alldeles för mycket t.ex. när de jämför miljöbelastning av nötkött med kyckling. Kyckling mättar inte lika bra så en direkt jämförelse blir missvisande. Jag tycker också att det ska vara upp till var och en hur man vill prioritera mellan hälsa och miljö.

Politiskt skulle det förmodligen vara mycket bättre om Livsmedelsverket sorterade under Folkhälsoinstitutet istället för Jordbruksverket, eftersom Jorbruksverket också ska representera livsmedelsindustrin.

Fler och fler personer börjar nog intressera sig för kostfrågor och tänka kritiskt kring Livsmedelsverkets kostråd; tyvärr så blir man ändå utsatt för deras riktlinjer och rekommendationer eftersom de inte riktar sig enbart till konsumenter - den osunda A-vitaminberikningen är ett exempel. Bregott är ett mycket bra alternativ till de vanliga margarinerna men den är i gengäld berikad. Kostråden ligger ju också till grund för bl.a. skolmatens sammansättning.

Slutligen så måste man ifrågasätta SLVs kunnighet och arbetsmetoder, när de t.ex. misslyckas med analyser av kakors fettinnehåll, eller när de kommer med närmast naiva påståenden som att "man blir lika fet på ljus choklad som mörk". Fetma handlar förstås inte bara om kalorier, och hälsa handlar inte bara om fetma.

Mjölkprodukter i skolan?

Apropå det omskrivna flygbladet och öppna brevet skriver Henrik Ennart en tänkvärd krönika om att standardmjölk inte är naturligt; Ennart menar att den är är så gott som lika processad som lätt och mellanmjölk.

Ennart reagerar på att flygbladet pläderar för standardmjölk, men det är egentligen en feltolkning; varken i flygbladet eller i mitt Öppet brev till landets skolor, förskolor och dagis står det standardmjölk, man skulle lika gärna kunna tolka det som gammaldags mjölk. Det står även feta mjölkprodukter på flera ställen och med det menas förstås inte bara fet mjölk, utan också grädde istället för t.ex. matlagningsgrädde, osv.

Grädde och gammaldags mjölk har fördelen att de inte är homogeniserade. Homogeniseringen slår sönder fettpartiklarna, Ennart har förmodligen rätt i att det skadar en del av vitaminerna. Gammaldags mjölk är ekologisk och bibehåller sin naturliga fetthalt (3,8-4,5%), nackdelen är att fettet ofta slängs bort eftersom det tenderar att fastna i mjölkpaketet.

Ennart argumenterar vidare för att naturlig mjölk borde innebära opastöriserad mjölk, och i princip ger jag honom rätt - pastörisering förstör vissa näringsämnen, särskilt utsatta är högpastöriserade produkter med lång hållbarhet - men det är olagligt med opastöriserad mjölk i Sverige. Att gå in på sådana frågor låter sig förstås inte göras i ett koncist flygblad.

Ennarts har alltså vissa poänger - men samtidigt tyder hans förvåning på att han delvis missförstått syftet med uppropet. Nyckelordet är förstås pragmatism. Poängen med flygbladet är att det är så enkelt att byta ut lättprodukter och margariner mot fetare mjölkprodukter och smör; uppoffringen skulle vara försumbar men marginalnyttan närmast enorm, anser jag. Flygbladet besvarar frågan: "om vi ska göra en liten förändring i skolmaten för att uppnå så stora hälsoeffekter som möjligt, vad ska vi göra då?"

En helt annan fråga är vad som är perfekt kost - men dels växer komplexiteten och oenigheten i detaljfrågorna ju närmare en tänkt idealkost man vill komma, och dels är marginalnyttan avtagande - om man t.ex. skulle införa sådan kost som jag äter i alla skolor skulle den ekonomiska kostnaden bli avsevärt högre och det skulle krävas dramatiska förändringar i rutinerna - och därigenom blir det också orimligt att försöka driva igenom ett sådant förslag. (En faktor för skolmaten är ju också att den ska vara god och igenkänningsbar, så att barnen äter den; det torde alltså innebära praktiska svårigheter att förändra den alltför långt från den faktiska normalkosten.) Därtill kommer det faktum att skolmat inte gärna kan ta full hänsyn till individuella skillnader, och när man diskuterar idealkost visar det sig att de individuella skillnaderna faktiskt är ganska stora. Margarin är däremot tveklöst osunt för alla. För mig är det viktigare att många människor äter lite bättre, än att några få äter perfekt.


Däremot är det ingen hemlighet att jag personligen är mycket tveksam till mjölk, och jag ser inte alls standarmjölk som ursprunglig föda. Men allt beror på vad man jämför med. Naturligt fett är en smakbärare och behövs för att man ska få bra upptag av fettlösliga vitaminer, och mycket tyder på att mjölkfettet är den klart nyttigaste komponenten i mjölkprodukter. Smör och helmjölk är mycket mera ursprungligt än lättmjölk och margariner (men feta köttdetaljer från gräsbetande djur torde förstås ligga närmare en tänkt idealkost). Fetare mjölkprodukter ger också bättre mättnad.

Jag vill också invända mot en annan sak i Ennarts krönika; han framställer vitaminberikningen av de magrare mjölkprodukterna som något positivt, men det finns anledning att vara ordentligt skeptisk till vitaminberikning, jag har tidigare skrivit om hälsofaran med tillsatt A-vitamin. A-vitamin tillsätts i både margariner, Bregott, mellanmjölk och lättmjölk. (D-vitamin är visserligen ett undantag bland de fettlösliga vitaminerna, eftersom den till skillnad från de andra i studier har påvisats ge hälsofördelar.)

Livsmedelsverket vill gärna få oss att äta nyckelhålsmärkta produkter med argumentet att de har högre näringsinnehåll, men det näringsinnehållet beror på vitaminberikning. Bra naturliga källor till D-vitamin är för övrigt ägg och fisk, särskilt fet.

Till sist: kost är inte en fråga om allt eller inget. Det är osannolikt att någon perfekt skollunch någonsin kommer att serveras - men låt inte det hindra oss från att göra den så mycket bättre.


PS. Läs gärna även mina inlägg om stenålderskost,vad gör en kosthållning bra och mjölkpropagandan.

PPS: Missa inte Kostdoktorns utmärkta blogg om bland annat den aktuella dispyten, och kika gärna på Zacs utredande text om SLVs mjölksyn.

Tillägg: i efterhand har jag noterat ett par minst sagt märkliga formuleringar i Ennarts krönika; jag borde ha kommenterat dem med en gång. Om mjölkens homogenisering står det:

” fettsyrorna separerats för att sedan sättas ihop enligt ett i förväg bestämt recept som ger förlängd hållbarhetstid och som gör att all mjölk smakar lika.”

Homogenisering innebär bara att fettet finfördelas för att det ska blanda sig jämnt i mjölken; jag kan bara i spekulera i att Ennart kanske blandar ihop mjölkens homogenisering med margarinernas omestring?

I krönikan formuleras också något som skulle kunna tolkas som att opastöriserad mjölk och standardmjölk kan drickas även av laktosintoleranta:

"Varken i lätt- eller i standardmjölk finns heller den naturliga enzymfloran bevarad, exempelvis lactase, som så behändigt gör att även laktosintoleranta kan dricka mjölk."

Den delen av resonemanget ger ett direkt förvirrat intryck. Laktas är ett enzym som produceras i matsmältningssystemet hos laktostoleranta, och det bryter ned laktosen när de dricker mjölk. Laktasens engelska stavning är "lactase". Och vad Ennart egentligen menar förstår jag ärligt talat inte. (Ovanstående fel kommenteras även i bloggarna Matälskaren och Krubb.)

Till sist; Ennart nämner också att naturbetesdjur har gynnsammare fettkvalitet - vilket är korrekt - men jag menar att den väsentliga skillnaden därvidlag är en bättre omega-3-omega-6-kvot och inte lägre innehåll av mättat fett.

Matkrig?

April, april. Det finns alltså ingen mystisk jättefrukt, vilket förra inlägget handlade om.

Tyvärr är livsmedelsverkets kostråd inget skämt, de menar på fullt allvar att barn bör äta lättmargarin.

Jag noterar att DN, Aftonbladet och SvD skriver om ett "matkrig" mellan Livsmedelsverket och Dr Annika Dahlqvist. Projektet Corpus Livlinan har publicerat ett brev med rubriken "Rädda våra barns hjärnor", och SLV kritiserar det.

När man läser Corpus Livlinans publikation finner man intressant nog att det öppna brevet är en delvis reviderad version av mitt eget gamla inlägg "Öppet brev till landets skolor, förskolor och dagis". Så jag förmodar att SLV precis förklarat matkrig mot mig också? Bring it on.

Texten är fortfarande lika relevant. Kort går den ut på att barn ska äta naturliga fetter med sitt naturliga vitamininnehåll - alltså t.ex. inte margariner eller fettreducerade produkter. Som Annika Dahlqvist mycket riktigt påpekar har SLV inga referenser till stöd för sitt avfärdande av brevets budskap.

I den bästa av världar leder detta till att SLV tvingas erkänna att deras kostråd om lättmjölk och margariner till barn saknar vetenskaplig grund. Vi får se hur det utvecklas.

Vetenskap och beprövad erfarenhet

Doktor Annika Dahlqvist blev för drygt två år sedan anmäld till Socialstyrelsen av två dietister, med anklagelsen att hon inte gav patienterna råd som var "förenliga med vetenskap och beprövad erfarenhet". Hon gav nämligen kostråd som innebär lite kolhydrater och mycket fett, så kallad LCHF. Hon fick inte fortsätta ge sådana kostråd och slutade därför på Njurunda vårdcentral.

Socialstyrelsen har nu kommit med sin bedömning - de anser att Annika Dahlqvists råd var förenliga med vetenskap och beprövad erfarenhet; de studier som stödjer LCHF gick väl inte längre att bortse ifrån.

Socialstyrelsens beslut innebär förstås en stor framgång för LCHF-kosthållningen och för Dr. Dahlqvist personligen. Men det som sticker i ögonen är att de gamla råden fortfarande betraktas som vetenskap och beprövad erfarenhet; man kan tycka att de borde vara ömsesidigt uteslutande eftersom de är så diametralt olika, men Socialstyrelsen vill särskilt understryka att beslutet inte tar ställning till frågan om vilka kostråd som i första hand bör användas vid olika tillstånd och i olika situationer. Detta innebär alltså ingen omedelbar förändring av t.ex. diabetesvården, även om det underlättar för de sjukvårdsutövare som självmant vill ge LCHF-råd.

SvD skriver om att allt fler - "Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, diabetesexperter, Dietisternas riksförbund och olika GI-anhängare" - efterfrågar en stor studie som jämför "kost enligt de nuvarande rekommendationerna med den nya GI-strategin där den största skillnaden är synen på fettkonsumtionen". (Här blandar tidningen ihop begreppen en del med ett förvirrande språkbruk, men vad som avses torde vara en större studie som jämför tallriksmodellen med lågkolhydratkost.)

En sådan studie skulle bli väldigt dyr - enligt artikeln skulle det krävas statlig finansiering för att uföra den. Stora studier brukar annars bekostas av läkemedelsföretag, men i det här fallet finns inga företag som vill betala.

Man kan givetvis invända (som t.ex. Henrik Alexandersson gör) att det inte är statens sak att ta reda på vad vi ska äta - men i praktiken så är det redan statliga kostråd som ligger till grund för mat inom vård och skola och som inte minst via medierna förs ut till oss alla. Men Livsmedelsverket säger nu alltså själva att en stor jämförande studie behövs för att kvaliteten hos dessa kostråd ska kunna utvärderas.

Jag tycker att Livsmedelsverket omedelbart borde upphöra att ge kostråd, eftersom de inte kan garantera den vetenskapliga basen. Det finns redan en mängd studier som visar att Livsmedelsverkets kostråd är fel, t.ex. att mättat fett och kolesterol inte är farligt. Risken med en stor studie är att vi väntar i flera år till med att förändra kostråden.

Den föreslagna studien skulle med ett deltagarantal på 20 000 kosta ca 300-400 miljoner kronor. Den skulle ge bättre svar på hur bra eller dåligt det är med kolhydrater. Dock är jag övertygad om att studien inte skulle ge något definitivt besked i det avseendet; det är nämligen mycket individuellt hur väl vi tål kolhydrater. Det väsentliga är i stor utsträckning att ha ett någorlunda jämnt blodsocker - vilket för somliga kan kräva att man nästan avstår från kolhydrater, medan andra kan tolerera tämligen hög konsumtion - även om jag har svårt att se att någon skulle må bäst av de höga 55-60 energiprocent kolhydrater som förordas i de aktuella kostråden från SLV.

Över- eller underskott av kolhydrater kan i förlängningen ge problem med hormonerna så att t.ex. ägglossning eller aptit fungerar sämre; i hälsodebatten talar man oftast om de som väger för mycket och har för hög aptit - men det är också många som väger för lite och nästan saknar aptit. Av olika anledningar är jag övertygad om att inte alla kan följa samma mall. Att iscensätta en enorm studie för att identifiera en sådan mall vore, är jag rädd, en graaljakt.

En stor studie som jämför tallriksmodellen med andra dieter vore också att ge alltför stor respekt till Livsmedelsverkets tallriksdiet. Som t.ex. framgår av den utmärkta boken "Ideologin pengarna kostråden" så framkommer det tydligt att tallriksmodellen aldrig har haft någon grund i "vetenskap och beprövad erfarenhet". Inte heller har noggranna genomgångar av olika studier någonsin kommit fram till att tallriksmodellen skulle vara hälsosam. Jag tänker framförallt på den bok som den flerfaldigt prisbelönta Gary Taubes gav ut i höstas: "Good calories, bad calories".

Även om en sådan statligt finansierad jämförande studie kanske inte är helt rätt väg att gå är det förstås väsentligt att fortsätta slå hål på myterna om fettets, kolesterolets och köttets farlighet, liksom att utröna riskerna med margariner, härdat fett och de så vanliga vegetabiliska oljorna.

Moralverket slår till igen

Livsmedelsverket har enligt vad SvD erfar för avsikt att förändra kostråden på grund av miljöaspekten.

En japansk studie konstaterar att för varje kilo producerat kött skapas växthusgaser motsvarande 36,4 kilo koldioxid, främst i form av metan från djurens matsmältning. Siffran gäller för japansk normalproduktion, och taget i isolering säger det nu inte så mycket; ingen jämförelse görs t.ex. med miljöbelastningen av andra livsmedel som skulle kunna vara alternativ till kött, eller hur det ekologiska fotavtrycket ser ut från en vegan jämfört med en köttätare i ett livstidsperspektiv. Det är heller inte syftet; syftet med studien är att komma fram till hur köttproduktionen kan modifieras för att minska utsläppen.

Studien ger förvisso en del förslag, och metanutsläppen från köttproduktionen är också minskande. Enligt en svensk studie från 2003 minskar utsläppen dessutom kraftigt vid produktion av ekologiskt kött; djur uppfödda på gräs snarare än kraftfoder släpper ut 40 procent mindre växthusgaser. (Läs gärna Zacs genomgång om köttproduktion och miljö.)

Om man över huvud taget ska blanda in miljöargument i kostråden kan man diskutera. Jag tycker att SLVs kostråd enligt deras uppdrag borde vara renodlat fokuserade på individens hälsa; men visst, miljöfrågor är kopplade till hälsan, så det kan kanske vara befogat i den mån avvägningarna däremellan är möjliga att göra och i den mån förståelsen finns för hur det ena påverkar det andra. Kanske ännu en anledning att förespråka naturkött framför spannmålsuppfött kött, är alltså vad man med ett folkhälsoperspektiv för ögonen möjligen kan koka ner det hela till.

Annika Sohlström på Livsmedelsverket vill emellertid inte göra den tolkningen.

"Eventuellt blir det även en rekommendation att äta mindre nötkött på grund av den konstaterade inverkan på miljön",

säger hon, och drar därmed ett utilitaristiskt miljöskynke över den individbaserade grundtanken i SLVs uppdrag. Den här studien är knappast ett relevant underlag för att ge den rekommendationen. Det handlar inte om folkhälsa eller nyttig mat här. SLV moraliserar.

Men inget är nytt under solen.

SLV har alltid varit en moralinstitution. I kostrådens värld sätts gärna en skarp gräns mellan nyttiga och onyttiga produkter; tag skillnaden i synen på sockerkaka och matbröd som exempel. Om man studerar den faktiska skillnaden däremellan i näringshänseende så ser man att det egentligen är samma skrot och korn; något mer socker i det förstnämnda måhända - men även nyckelhålsmärkt bröd kan innehålla tio procent socker, och påverkan på organismen av stärkelse och socker är ganska likartad.

Mackor ska vi äta till varje måltid enligt råden, men kaffebröd förs till kategorin "utrymmesmat"; en särskild kvot av onyttigheter som skall ätas sparsamt. Till "utrymmesmaten" förs också exempelvis choklad, och annat som traditionellt betraktas som "godis".

Skillnaden mellan mackor och bullar är emellertid marginell, och mer av ett kontinuum än en skarp gräns, och i praktiken kan choklad vara ett bättre mål än bröd, i synnerhet om kakaohalten är hög och brödet nyckelhålsmärkt. Riktigt mörk choklad är hälsokost.

Att hög konsumtion av snabba kolhydrater är av ondo är de flesta överens om, men i analogi med vad ovan sagts skiljer sig synen en del på vilka kolhydrater som är snabba. När SLV talar om snabba kolhydrater menar de godis och läsk, men mäter man den glykemiska lasten ser man att basmaten potatis är avsevärt snabbare än socker.

Gränserna mellan livsmedlen förefaller alltså inte vara dragna efter vetenskapliga principer; de är snarare utformade som morallagar, enligt principen att visst äts för nöje och inte för nytta. Precis som man nu vill väva in miljöhänsyn i kostrådens flätverk av motstridiga mål, har man redan tidigare vävt in en gammaldags matmoral, där man ser ned på sovelhunden som tar för mycket köttgryta till potatisen och äter för mycket av det som smakar gott i munnen i stället för den billiga basmaten. (Deras nyfunna iver att avråda från nötkött av miljöskäl passar förstås som hand i handske med denna sovelhundsmoral. Annars drar de ju gärna ärenden i långbänk.)

Den här kategoriuppdelningen verkar för övrigt vara ganska djupt rotad även i folkbilden av kost och hälsa. När man talar med folk verkar det ofta som om många tänker sig att de har två magar, en för nyttig mat och en för god mat; en moralmage som skall fyllas av stabila frukostar, fullkorn och nyttig, tråkig mat - och därtill en efterrättsmage, utan koppling till organismen i övrigt, där man kan fylla på med vad som helst för att "unna sig" - fast först när man har fullgjort sin müsliplikt, förstås.

Det är på sätt och vis en konsekvens av nyckelhålsmodellen. Problemet är tvåfaldigt. De flesta tycker inte att det är lika gott med lightprodukter och nyckelhålsmärkta varor, ty fett är en smakbärare, och när det reduceras och ersätts med vetekli och vatten försvinner mycket av matglädjen. Man försakar.

När man tar bort fettet måste det också ersättas av socker, konserveringsmedel och smakförstärkare. Det ger i sig, på biokemisk, hormonstyrd väg, ett sug - ett sug efter mer socker, och efter "utrymmesmat". Och man unnar sig.

Intressant att notera är att nyckelhålsmärkningen i detta blivit något av en kvinnofälla; kvinnor väljer nyckelhålsmärkt i större utsträckning. (Jag föreställer mig dock att billiga ersättningsprodukter som transfett i högre grad drabbar män, till följd av högre konsumtion av färdigfabrikat).

Människor med synsättet ovan frågar ofta om ett visst livsmedel är "nyttigt" eller "onyttigt", och har ibland svårt att förstå att de flesta matvaror har både fördelar och nackdelar. Kanske har systemet med RDI (rekommenderat dagligt intag) en skuld i detta; man förleds lätt att tro att man behöver en viss mängd nyttigheter, sedan är man klar. I själva verket ökar behovet av antioxidanter med belastningen av t.ex. onyttig mat, och allt man stoppar i sig bidrar till en helhet. Det är mer harmlöst att då och då äta en skiva sockerkaka än att vanemässigt äta mängder av mindre sött bröd - en distinktion som modellen med "utrymmesmat" inte förmår fånga.

SLV tycker alltså att vi bör öka konsumtionen av nyckelhålsmärkta lightprodukter - det följer då förstås av grundantagandet att fett är av ondo. Men vad leder det egentligen till?

Tag leverpastej som exempel. Skillnaden mellan en vanlig leverpastej och en nyckelhålsmärkt light-leverpastej är att den senare är utspädd. Den är utspädd med vatten och med snabba kolhydrater (snabba i faktisk mening, inte SLVs). Detsamma gäller för andra nyckelhålsmärkta köttprodukter, vilket också leder till att light-varianterna innehåller mer konserveringsmedel; vattnigare produkter möglar lättare.

Det framgår av statistiken att den totala fettkonsumtionen inte har minskat sedan nyckelhålsmärkningen infördes 1989; däremot har den relativa andelen gått ned. Är det kanske i själva verket så att vi äter större mängd av de utspädda produkterna, som smakar och mättar mindre, än vi skulle ha gjort av standardprodukterna? I så fall blir konsekvensen av att välja nyckelhålsmärkt bara ett nettotillskott av snabba kolhydrater, konserveringsmedel och dylikt - och hur blir det ekologiska fotavtrycket av detta?

Jämför nu med slutsatsen i Frank Hus studie som jag skrev om i förra inlägget:

"In addition to fostering misunderstanding among the general public, the low-fat campaign has spurred a compensatory increase in consumption of refined carbohydrates and added sugars - an unintended consequence that likely fueled the twin epidemics of obesity and diabetes."

Där kom man fram till att det var gynnsamt för hjärt-kärl-hälsan att öka mängden omättat fett samtidigt som man minskar på mättat fett, transfett och kolhydrater, medan det inte gav effekt att minska totalfettet. (Som vissa påpekade i kommentarsfältet till förra inlägget så var det just omättat fett som lyftes fram, inte mättat fett, men man bör observera att mättat fett, transfett och kolhydrater betraktades som en grupp i jämförelsen. Hur enbart en ökning av mängden mättat fett skulle påverka studerades inte).

När vi nu debatterar matmoral så måste jag passa på att kommentera en underlig idé som vädrades på Sveriges Radios vetenskapsradio nyligen: "skatt på fet mat kan rädda liv"
skriver man, och påstår med hänvisning till en brittisk studie (abstract) att en skatt på fettrik mat skulle kunna rädda tusentals människor från en förtida död. Vad studien emellertid kommer fram till är att punktskatter på vissa typer av livsmedel visserligen skulle förändra folks matvanor, men att riskerna för ohälsosamma kompenserande beteenden är överhängande. Man skriver t.ex:

"The calculations showed that applying VAT to foodstuffs high in saturated fats would increase salt intake instead, and could actually increase deaths"

Man räknade i studien på effekten av olika riktade skatter, men gemensamt för alla modellerna är att de är gravt förenklade och mycket lätt skulle bli felriktade - precis som nyckelhålet. För att raljera lite: om man verkligen vill beskatta efter hälsorisk, varför inte ta steget fullt ut och låta maten man köper vara kostnadsneutral men komplettera skattedeklarationen med en kontrollvägning så att man får betala skatt efter kroppsvikt? Fetma är inte heller någon lysande markör för ohälsa, men bättre än konsumtion av totalfett.

PS:

Faktoiden att fetma följer av inaktivitet är ju också i högsta grad moralrelaterad; det gäller att inte ligga på latsidan, utan röra sig mera. Vi kunde häromveckan läsa på DN debatt att idrottsstjärnor kräver fler idrottstimmar i skolan för att komma till rätta med den ökande barnfetman. Forskare på Karolinska Institutet sågade dock förslaget:

"Man löser inte överviktsproblemet med ökad aktivitet. Aktivitet är en sak, övervikt en annan. Övervikten är kopplad till matintaget."

Och det stämmer ju. Att få bort nyckelhålsvarorna ur skolmatsalarna torde vara klart viktigare för att få bukt med problemet.

PPS:

Jag snuddade vid problematiken förknippad med RDI ovan. RDI av kostfiber är särskilt besvärande; den nytta man påvisat av kostfiber gäller för lösliga fibrer, men RDI sätts för fibrer i allmänhet. Det värde som angetts är dessutom hart när omöjligt att uppnå utan att äta spannmål, vilket betyder att det är olösliga, onyttiga fibrer från vetekli som vi förleds att stoppa i oss.