Styrketräning för barn

Hoppas att jag kan komma igång och blogga igen, har saknat det :) Ska försöka med fler men kortare inlägg.

Sverige präglas på många sätt av trygghetsnarkomani, vilket jag skrivit en del om tidigare.

Ett fenomen som är speciellt för Sverige är uppmaningen att barn inte bör träna hårt och i synnerhet inte styrketräna. När jag var liten ville jag gå på aerobics men si det var inte tillåtet för barn under 16 år. Istället fortsatte jag som tidigare och tränade mest ingenting, förutom cykelturerna till skolan vilka tog musten ur mig. Det konstiga var dessutom att de som gick på fotboll och liknande minsann fick träna hårt.

Jag har länge tyckt att det här med barn och träning varit konstigt, men det har aldrig funnits något belägg för att sådant skulle vara farligt. Istället finns det starka belägg för att styrketräning i barndomen minskar skaderisken både som barn och vuxen, dessutom leder träning till ett starkare skellett.

En eloge till Friskis och Svettis som har speciell träning för barn och ungdomar. Speciellt viktigt för de som inte har råd eller lust att hålla på med mer tävlingsinriktad träning.

Tillägg:
Jag anser att det är olämpligt att låta mindre barn träna på gym, men främst för att maskinerna är gjorda för vuxna och att det är lätt att göra fel. Men principiellt så förstår jag inte varför ett barn skulle må dåligt av att lyfta lite vikter t.ex. (Så länge det sker med bra teknik). Men oftast anser jag att det är fullt tillräckligt och mer lämpligt att använda den egna kroppsvikten vid styrketräning för barn.

Epigenetik och alvedon

Läsekretsen minns säkert Lamarcks idéer om att förvärvade egenskaper går i arv - t.ex. att giraffer utvecklat sitt karakteristiska utseende eftersom de under generation efter generation sträckt sig efter blad och tänjt och tränat sina halsar.

Lamarckismen avfärdades ju så småningom och ersattes av darwinismens beskrivning av det naturliga urvalet. Nu talar man dock allt mer om en en process som inte riktigt täcks in av klassisk darwinistisk teori, nämligen epigenetiken.


Genomet i sig är ju bara en ritning, och själva konstruktionen kan bli olika genom att olika delar av DNA aktiveras och tillåts uttryckas som byggstenar.

Epigenetik kan kort beskrivas som förändringar inte i själva DNA men väl i sättet som generna uttrycks, som orsakas av levnadsbetingelser och omständigheter hos individen och som kan gå i arv till avkomman. Prefixet "epi" betyder ungefär "över", alltså ett lager som ligger över genetiken i protokollstacken.

Man talar i sammanhanget om ett "cellminne", en funktion i cellen som bevarar information om dess förflutna, vilket i sin tur styr hur den svarar på omgivningens signaler. Exempelvis kan enäggstvillingar som växer upp i olika miljöer och med olika kostvanor få märkbart olika utseende, trots att deras gener ju är de samma.

Det här är förstås intressant eftersom konsekvensen är att saker som kostvanor, exponering för miljögifter och bruk av mediciner påverkar vilka gener som används i kroppen. Till min stora fascination gäller det inte bara den aktuella individen utan även dess barn och barnbarn; detta fenomen har observerats i Holland, där barn som föddes under svåra svältförhållanden i samband med andra världskriget har fått betydligt sämre hälsa än de barn som föddes före och efter svältperioden. De undernärda fostren har även senare i livet betydligt högre risk för många sjukdomar, t.ex. cancer, diabetes och allergier. Dessutom har deras barn också större risk för sjukdom; epigenetiken gör alltså att vårt levnadssätt påverkar framtida generationer.

Jag skulle tro att de undernärda fostren i Holland utvecklade metabolt syndrom, och att det är detta som sedan gått i arv. Metabolt syndrom innebär ofta en kombination av högt blodsocker och högt blodtryck, något som med starkt vetenskapligt stöd lindras med lågkolhydratkost. Egentligen är det inte så konstigt att en människokropp som utsätts för svält ställer in sig på att snåla med energin - och oavsett om man varit i en riktig svältsituation eller gått på en svältdiet så riskerar man att ens genuttryck förändras, dock inte nödvändigtvis permanent.

Apropå detta kan man reflektera över hur vissa miljögifter orsakar larm medan andra utbredda exponeringar går mer under radarn.

Det har varit mycket tal om att gravida och småbarn ska undvika vissa plaster, framförallt Bisfenol A som gör plasten hård och genomskinlig. Främst repiga och upphettade plastkärl utsöndrar sedan ämnet, som verkar hormonstörande (det liknar östrogen) och kan leda till för tidig pubertet hos flickor.

Visserligen håller jag med om att man om möjligt bör undvika Bisfenol, men om plasten är hel och inte utsätts för så höga temperaturer torde det inte vara någon större fara.

Något jag tror är ett större problem i praktiken är alla de hormonstörande mediciner som gravida och småbarn får i sig; framförallt tänker jag på paracetamol (t.ex. alvedon och panodil) som länge har utgjort de enda tillåtna värktabletterna för gravida, ammande och småbarn.

Att just paracetamol har varit den gällande rekommendationen beror mest på att många andra vanliga värktabletter inte blivit utprovade på dessa riskgrupper, och försiktighetsprincipen har fått råda. Relativt nyligen har läkemedelstester med Ibuprofen (finns i Ipren och det billigare Ibuprofen) slutförts och numera rekommenderas även dessa.

Kanske till följd av ovanstående har alvedon fått rykte som skonsamt och harmlöst, men om man tar alvedon i storleksordningen max rekommenderad dos så leder det till leverskador. Även om leverskador brukar reparerar sig själva med tiden så tycker jag att det är något som måste beaktas. I synnerhet gäller detta eftersom många människor verkar ta alvedon mer eller mindre godtyckligt och ofta i onödan, t.ex. på grund av feber.


Det är vanligt att folk självmedicinerar och äter alvedon flera gånger i veckan på grund av t.ex. stressrelaterad huvudvärk - men om man har huvudvärk så ofta behöver man förändra sitt leverne på något sätt för att råda bot på den underliggande orsaken, inte lägga sten på börda genom att tillföra en mer eller mindre konstant exponering till alvedon.

Större intag av värktabletter kan faktiskt leda till kronisk huvudvärk, njursvikt och ofrivillig barnlöshet. En ny dansk studie visar att paracetamol har tre gånger så stor hormonpåverkande effekt på testiklar och spermakvalitet som de ökända mjukgörarna ftalater i PVC-plast. En annan ny studie visar att gravida som äter mycket paracetamol i början av graviditeten och föder pojkar har 30% högre förekomost av missbildade könsorgan.

Slutligen så vill jag påpeka att jag inte vill svartmåla alvedon som produkt, men däremot uppfattningen att slentrianbruk är harmlöst. Jag skulle gärna se en större medvetenhet om att värktabletter i allmänhet ger hormonpåverkan i hela kroppen. Om tabletten hjälper mot huvudvärken så påverkas även t.ex. testiklarna. I stället för att byta ut plasterna man använder kan det vara värt att reflektera över om det går begränsa antalet värktabletter eller rent av minska värken genom livsstilsförändringar eller kostomläggning.

PS: Inspiration till det här blogginlägget kommer från SVD:s "Paracetamol hade inte godkänts idag" från slutet av förra året.

Kampanjer och prioriteringar

Just nu är många engagerade i rosa-bandet-kampanjen, en kampanj som länge har fått väldigt mycket uppmärksamhet. I sig är det förstås inget fel med det, men det känns samtidigt en aning snett att så många lägger så mycket resurser och engagemang på just bröstcancer. Prostatacancer - som ändå är Sveriges vanligaste cancerform - är det t.ex. förhållandevis lite tal om.


Det är många som förespråkar allmän screening av äldre män för att hitta prostatacancer, men det är ett osäkert test och det finns många andra åtgärder som torde vara mer samhällsekonomiskt lönsamma; visserligen hittar testet en del cancerfall, men det leder också till att en mängd människor blir opererade i onödan vilket kan leda till impotens och inkontinens.

Att miljögifter skulle öka risken för prostatacancer är osannolikt, åtminstone i den utsträckning som det skrevs om i förra veckan. Det vetenskapliga stödet för att miljögifter skulle vara en stor förklaring till den ökade frekvensen av prostatacancer finns inte.

Nyligen skrev DN att forskare kommit fram till att egen kontroll av bröst inte minskar dödligheten i bröstcancer, ändå fortsätter Elizabet Johansson från Cancerfonden att rekommendera äldre kvinnor att regelbundet kontrollera sina bröst. Effekten kan bli att människor går och oroar sig för att brösten känns konstiga helt i onödan - och vissa blir också behandlade i onödan.


Personligen känner jag mig mycket mer motiverad att stödja röda fjädern-kampanjen än cancerforskning, eftersom cancerforskningen ändå får så mycket uppmärksamhet. Röda fjädern stödjer forskning angående beroendesjukdomar, något som kostar samhället enorma pengar och orsakar stort mänskligt lidande, både för de drabbade men också för de anhöriga. Konstigt nog så läggs det förvånansvärt lite pengar på sådan forskning med tanke på hur vanligt det är och hur mycket pengar beroenden kostar samhället. Kanske tror människor fortfarande att beroenden bara är ett tecken på dålig karaktär? I själva verket så är beroenden en sjukdom på samma sätt som cancer - beroenden innebär att man har en hjärna som är sjuk.

Det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt att lägga mer resurser på att hjälpa de som är beroende. Liksom många andra sjukdomar så underlättas ett tillfrisknande av en kostomläggning, t.ex. mer naturlig mat, mindre socker, mer omega-3, mindre omega-6 och mer D-vitamin.

Samhället skulle förmodligen göra enorma vinster på att ge allmänna rekommendationer om D-vitamintillskott (även om det för de flesta inte behövs på sommaren) eftersom det hjälper mot så många olika sjukdomar. Läkare skulle också i högre grad kunna kontrollera D-vitaminnivåerna i blodet istället för att ägna tid och pengar åt en massa pseudovariabler så som totalkolesterol. För tillfället så görs det intensiv reklam för Becel pro.activ - en produkt vars förmenta förtjänst är att den sänker kolesterolet. Samtidigt finns inga belägg för att en sänkning av kolesterolet i sig skulle vara hälsosamt; tvärtom så visar studier att de som har ett lågt kolesterol får en ökad sjukdomsrisk. Personer med lågt kolesterol drabbas t.ex. oftare av depressioner. Oavsett så är margarin i allmänhet väldigt onyttigt, och i synnerhet Becel pro.active. (Bregott, vilket faktiskt är definierat som ett margarin, är undantaget i sammanhanget.)

Nu är det för övrigt en bra tid på året att börja med D3-tillskott, eftersom solen inte längre ger någon D-vitaminbildning i huden. D-vitamin är bra mot det mesta men många kosttillskott kostar ganska mycket om man vill få i sig en bra dos så därför tänkte jag tipsa om det billigaste preparatet som jag har sett: Vitamin D3 från Bättre hälsa. Man kan köpa det härifrån. Jag rekommenderar en till två tabletter per dag á 2000 IE för vuxna och en tablett varannan dag till barn under 10 år, eller motsvarande mängd från D-droppar.


D3 från kosttillskott utvinns från ull. (Djur liksom människor bildar D-vitamin i huden eller pälsen utifrån kolesterol om man får UVB-ljus på sig). Katter får i sig D-vitamin genom att slicka sin päls. Det finns också en vegetabilisk variant av D-vitamin, D2, som t.ex. finns i kantareller. Den behöver omvandlas i kroppen till D3 och behövs därför i mycket större doser för att få samma effekt.

Jag vill i sammanhanget tipsa om en utmärkt och faktaspäckad artikel om D-vitamin som man får del av om man blir medlem i Sveriges Konsumenter i Samverkan. Prova på-abonnemang kostar 100 kr.

Förvirringen kring medelhavskost

Allt som oftast kan man läsa att det finns något som mer eller mindre allmänt betraktas som nyttigt, och det kallas medelhavskost. Det är dock mycket olika vad man fyller det begreppet med.

Mycket tyder på att den ursprungliga medelhavskosten utgjordes av en förhållandevis fet kost, med mycket animaliskt fett från fisk, frigående höns, ägg och feta mjölkprodukter. Troligtvis åt man också en hel del grönsaker och även nötter och olivolja. Det är också vad jag menar i de fall jag skriver om medelhavskost. Andra har sina egna definitioner, och man får ibland intrycket att många framhåller minsta samband mellan den kost de förespråkar och den ursprungliga medelhavskosten, för att skänka trovärdighet åt sin egen agenda.



Trots den ursprungliga medelhavskostens goda rykte är det nog ingen som menar att man ska äta så som man numera äter i medelhavsområdet; i Grekland t.ex. är konsumtionen av pommes frites och annat onyttigt mycket hög - numera är också greker relativt hårt drabbade av välfärdsjukdomar.

Om man så betraktar den studie på medelhavskost som DN skrev om igår så finner man stora olikheter med många av de olika synsätten på vad medelhavskost är; den innehåller anmärkningsvärt nog mycket spannmål, men lite fisk.

Studiens medelhavskost bestod av mycket spannmål, grönsaker, frukt, nötter och olivolja, måttligt med fisk och rött vin samt sparsamt med mjölkprodukter, rött kött och socker.

Studiedeltagarna delades upp i tre grupper, en som åt fettsnålt, en som åt medelhavskost (enligt ovan) med en liter olivolja per vecka och en som åt medelhavskost (enligt ovan) med 30 gram nötter per dag.

Blodvärdena hade förbättrats och midjeomfånget hade minskat hos 2 procent av deltagarna i lågfettgruppen, hos olivoljegruppen var siffran 6,7 procent och hos nötgruppen 13,7 procent. Resultatet beskrivs som en stor framgång, även om siffrorna knappast var sensationella. Vikten var för övrigt oförändrad hos de allra flesta.

Sådana här studier är svårtolkade eftersom det är svårt att veta vilka komponenter som svarar för de goda resultaten - vad man i det här fallet har jämfört med är dock fettsnål kost, och det är tydligt att många varianter av medelhavskost är nyttigare än sådan kost.

Jag tycker alltså inte att en sådan här variant på medelhavskost är något att stå efter. Andra studier med lägre kolhydratintag och högre fettintag har fått bättre resultat på både blodfetter och viktnedgång; framförallt bör spannmålsintaget vara lägre och både fisk och rött kött borde rekommenderas, tycker jag.

I DN-artikeln spekuleras det i om nötgruppen fått bättre värden på grund av omega-3 från valnötter. Det ställer jag mig tvekande till, eftersom vegetabiliskt omega-3 bara till liten del omvandlas till de antiinflammatoriska långkedjade omega-3-fettsyrorna. Kanske är det istället mineralinnehållet i nötter som ger den hälsosamma effekten? Det är dock svårt att dra några säkra slutsatser.

Valnötter är visserligen nyttigt, men det vurmas lite väl mycket för valnötter på grund av dess höga omega-3-halt. I själva verket gör deras höga omega-3-innehåll att de lätt härsknar; billiga storpack av valnötter har ofta skrumpna, beska och något svarta valnötter - de är härskna och är inte alls nyttiga. Hela valnötter är att föredra; nu inför jul är de av god kvalitet och inte så dyra. Nötter betraktar jag alltså som hälsosamma i allmänhet, men vissa kan uppleva ett stimulerat matbegär av dem.

Det är svårt för konsumenter att navigera bland alla företag som marknadsför sig med hälsoargument. Därför vill jag tipsa om hemsidan för Konsumenter i Samverkan, de samordnar konsumenter utan inblandning från kommersiella företag, granskar kostråd och kostförespråkare, och har t.ex. gjort en intressant simulering av energipriset för matfett och mjölk, vilket är ett av argumenten de har för att påverka skolmaten.

Stödjer man Konsumenter i Samverkan med 250 kr per år får man konsumentnyckeln och en del köptips - mer om detta här. Även om jag inte alltid håller med dem i sakfrågorna och köptipsen kanske inte alltid ger så mycket, så ser jag ändå positivt på deras grundtanke och jag tycker att de successivt förbättrat sig och är öppna för ny forskning. De har länge förespråkat originalprodukter istället för nyckelhålsmärkningar och lightprodukter - till skillnad från t.ex. Skolans Vänner eller Råd och Rön, som också säger sig stå på konsumentens sida. Den förstnämnda är en partsinlaga från företag, den senare är fullständigt okritisk till kostråden.

Fibrer på gott och ont

De allra flesta som ger kostrekommendationer rekommenderar mer fibrer och fullkornsprodukter. I egenskap av kostbloggerska har jag själv vid flera tillfällen fått utskick från olika företag om olika müsli, mellanmålsbars och bröd; jag har dock inte skrivit om dem (till skillnad från många andra bloggar) eftersom produkterna varken varit speciellt bra eller speciellt dåliga. Jag har även fått erbjudanden om att skriva om t.ex. linser och rekommendera vart man kan köpa sådant, men det skulle förstås kännas fel - jag brukar ju inte köpa linser.

Det intressanta ligger förstås i själva antagandet; bara för att jag skriver om kost och hälsa så förutsätter olika företag att jag också förespråkar fullkornsfibrer och bönor.

Frågan om fibrer har jag skrivit om tidigare; jag kom då fram till att det främst är de lösliga som är hälsosamma - men även detta är egentligen en förenkling. Begreppet fibrer är stort och vitt och omfattar en mängd olika sorter. Vidare är det väldigt olika för olika personer vad man mår bra av; för de flesta är fibrerna i en lök nyttiga och välgörande, men de kan också ge magont och diarré för andra. Det är framförallt människor med dålig tarmflora som är känsliga för fibrer. Att äta så mycket fibrer så att man får en besvärlig diarré är givetvis inte nyttigt - det leder till dåligt näringsupptag och att bakterierna får svårt att fästa vid tarmslemhinnan.

En undersökning har visat att smala människor har bättre tarmflora än tjocka - eller, utryckt på tidningarnas vis: "Tarmflora kan förklara fetma". Kostdoktorn har kommit med intressanta synpunkter angående den här studien, och jag håller med honom om att logiken i studien kan ifrågasättas - vad som är hönan och ägget är inte självklart.

Det är nämligen välkänt att kosten påverkar tarmfloran. Vi mår bra av en rik och varierad tarmflora, och det får man av att variera sitt grönsaksintag; olika bakterier äter nämligen olika sorters fibrer, och därför förutsätter variation i det ena också variation i det andra.

Bakterierna i tjocktarmen spelar en betydande roll för immunförsvaret. Många sjuka har t.ex. tarmproblem som sammanfaller med sjukdomen - sambandet är bland annat påtagligt vad gäller allergier. Probiotika - tillskott av bakterier - ger därmed ett bättre immunförsvar, och i ljuset av detta är det föga förvånande att människor som äter en dålig kost med mycket socker i sin tur tenderar att utveckla en dålig tarmflora och därmed ett sämre fungerade immunförsvar.

Vissa som blir dåliga i magen av kolhydrater och fibrer väljer att helt sonika utesluta sådant - en sådan lösning kan fungera bra, men det torde resultera i att bakteriekulturen minskar i tarmarna. Å andra sidan så har man då inte lika stort behov av bakterier. Hur kött påverkar bakterierna och tarmflorans kvalitet vet jag inte, men jag tycker att det skulle vara rimligt om t.ex. blodigt kött vore gynnsamt i sammanhaget. Numera är det vedertaget att lite bakterier i födan bara är bra, t.ex. för att minska risken för diabetes, reumatism och infektioner.

Bakterierna i tjocktarmen äter som sagt upp fibrer som kommer ner i tjocktarmen. Som restprodukt bildas gas. Även vanliga kolhydrater som kommer intakta till tjocktarmen ger gasbildning - t.ex. resistent stärkelse från kall potatis.

Gasbildningen kan vara mer eller mindre obehaglig och ge mer eller mindre otrevliga väderspänningar, och till viss del så är det en vanesak hur väl magen klarar av t.ex. bönor. Kroppen kan anpassa sig. Gasen kan också tas upp i blodet runt tjocktarmen och fraktas till lungorna där den avgår med andningen. Men om man har problem med mycket och besvärande gasbildning så rekommenderar jag att man sänker sitt fiber och kolhydratintag.

Om man lyssnar på den falang som förespråkar fibrer och bönor som någon sorts universalmedel kan man få intrycket att allt som har med gasbildning att göra är nyttigt. Bönor innehåller dock också mycket lektiner och ämnen som hämmar upptaget av proteiner och mineraler, förutom fibrer. Lektiner är växtgifter som vi inte mår bra av, speciellt inte i större mängder. Många känner nog inte ens till att det finns onyttiga ämnen i växter - jag planerar ett uppföljande inlägg om detta.

Sammanfattningsvis: vissa lågkolhydratförespråkare anser att vi inte ska äta fibrer alls, medan Livsmedelsverket och de många andra hävdar att alla ska äta rikligt av fibrer av alla de slag. Ofta blir fibrernas kvalitet inte alls ämne för diskussion. Jag vill återigen inskärpa att fibrer är en heterogen grupp som inte kan likställas, de finns av många olika slag, de gör nytta om de varieras och de gör olika nytta i olika magar. För de flesta så är fibrer från frukt och grönt nyttiga, medan spannmålsfibrer i praktiken bara utgör en onödig belastning, och leder till försämrat näringsupptag.

Lästips på Forskning och Framsteg: Så gör laktobaciller oss friskare.

Boktips: Salvekvick och kvacksalveri

Jag återkommer igen till frågan om humbug och lurendrejeri. Med min bakgrund från teknisk fysik reagerar jag särskilt starkt på de hårresande modeller och påhitt som ständigt dyker upp inom området kost och hälsa.

Jag kritiserar ju själv ofta officiella källor och har full förståelse för att den som inte är naturvetenskapligt bevandrad har svårt för att se igenom vilka s.k. alternativa metoder som är rappakalja och vilka som kan vara fruktbara hypoteser - men det gäller att se upp. Tre faror ligger och lurar i detta:

Den första faran är en önskan att ersätta en förlorad tro på auktoriteter med en lika allmän misstro; det målas upp dramatiska konspirationsteorier - men ofta räcker det nog med lättja och okunskap för att förklara dålig forskning, man behöver inte förutsätta systematisk illvilja.

Den andra faran är frestelsen att kasta ut barnet med badvattnet och helt avfärda den etablerade vetenskapen och dess metodik bara för att vissa resultat som presenteras från officiellt håll visar sig vara dåligt underbyggda. Säkerligen förekommer styrd forskning och mörkade resultat, men majoriteten av vetenskapliga studier är välgjorda.

Den tredje faran är tankefelet att min fiendes fiende är min vän; alltför många tar kritik mot etablissemanget (t.ex. bevis på att livsmedelsverket gett dåliga kostråd) som intäkt för att allt som utmanar etablissemanget är trovärdigt eller rymmer åtminstone ett korn av sanning. Så är det förstås inte. Etablissemanget har t.ex. betraktat mättat fett som farligt, eftersom tendentiöst gjorda studier pekat på korrelation mellan hjärtohälsa och fettkonsumtion. Att etablissemanget betraktar t.ex. homeopati som verkningslöst har däremot en oerhört mycket starkare grund; homeopati står nämligen i direkt konflikt med grundmekanismerna i biologi, kemi och fysik.


De gällande kostråden i Sverige och större delen av världen är inte vetenskapligt baserade - det är givetvis problematiskt - men för den sakens skull så behöver ju inte godtyckliga dieter och preparat vara bättre. Det är inget fel på vetenskaplig metodik som metod, även om det förstås kan vara mycket svårt att vetenskapligt bevisa olika kostrelaterade samband; kroppen är ju ett komplext dynamiskt system, med lös och långsiktig återkoppling mellan vad man förtär och vad man blir.

Nyligen kom en bok ut som heter "Salvekvick och kvacksalveri : alternativmedicinen under luppen", den verkar mycket förtroendeingivande och författarna är välrenommerade. DN skriver en bra sammanfattning av boken och de publicerar också tre listor, en med alternativmedicinska metoder som fungerar, en med sådana som definitivt inte fungerar och en med tveksamma metoder.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av alternativmedicin att ta del av detta. Mycket av det som författarna kommit fram till känns för mig helt självklart, som att homeopati, feng shui och magnetarmband inte fungerar. De konstaterar också att tarmsköljningar, zonterapi och detox saknar effekt; jag har visserligen misstänkt att dessa metoder är överreklamerade, men nu är jag övertygad om att de inte alls fungerar. Boken borde kunna vara en bra vägkarta när man försöker orientera sig i alternativmedicinen, och funderar på vad som är myt och sanning. Även om vissa metoder kan komma att omvärderas något upp eller ned.

Vissa som äter varianter på stenålderskost gör regelbundet tarmsköljningar. Jag hakar upp mig på den inbyggda motsägelsen i detta; om de verkligen funnit en ursprunglig föda som passar dem, varför skulle det behövas tarmsköljningar? Det här är en tumregel jag brukar använda; om en kosthållning eller metod står i konflikt med evolutionen och vår ursprungliga miljö, så finns det stor anledning till skepticism.

Det finns också anledning att vara skeptisk till akupunktur, det finns med på tveksamt-listan. Akupunktur används inom många områden i vården och har ett oförtjänt gott rykte med tanke på att det bara är gällande smärta och illamående som det finns visst stöd.

Jag anser att privatpersoner ska kunna köpa behandling utan några vetenskapliga belägg om de vill, men jag tycker att det är skandal att skattepengar går till sådant, förutom utprovande studier förstås. Ett par skräckexempel är när landstingsanställda bjöds på fortbildning på temat "Fotografering av fingertoppsauror påstås kunna bekräfta att personen har cancer i tjocktarmen eller avslöja att det bara handlar om oro för cancer", och den s.k. vattenvirvlare som installerats i riksdagshuset.

Jag är lite osäker på författarnas slutsats om att ortomolekylär medicin skulle vara biologiskt orimligt - kanske är det en fråga om definitioner. Jag har hört om pågående studier på höga doser selen till lungcancerpatienter, med vad som sägs vara lovande laboratorieresultat . Även om det inte är biologiskt orimligt så är det dock definitivt ett vågspel att laborera med höga doser av mineraler på egen hand, de brukar ha stark giftverkan. Om sådan behandling fungerar bör det ske med en läkares insyn.

För i slutändan är det ju den kanske viktigaste distinktionen att kunna göra - vilka humbugmetoder är bara verkningslösa, och vilka är faktiskt direkt farliga? Placeboeffekten hos ett verkningslöst men oskadligt preparat skall förstås inte underskattas, men bör ses för vad den är. Till skillnad från många vanliga mediciner som kan ha kraftiga biverkningar är faran med många alternativpreparat framför allt att de undergräver förståelse och gräver djupa hål i konsumenternas plånböcker.

GrowingPeople

SvD gör mig upprörd idag, de har någon slags expert från growingPeople som påstår att ett 2-årigt barn inte bör äta mer än ett ägg om dagen, med argumentet att ägg tyvärr innehåller en hel del kolesterol. Varför är det ett problem? Kroppens produktion av kolesterol minskar om man äter mer kolesterol - vilket de också skriver själva.

Visserligen finns det nog ingen direkt forskning på hur bra barn mår av att äta mycket ägg, men det finns sannerligen inte några belägg för att barn skulle må bättre av att äta annan typisk frukostmat som flingor, mackor och gröt. Bara för att forskning om kostvanor är avancerat och komplicerat så kan man ju inte godtyckligt välja och vraka mellan den forskning som finns för att få fram argument för sina ståndpunkter. Läs mer om detta hos Kostdoktorn (angående en aktuell insändare i Läkartidningen). För övrigt är kolesterol i kosten ingen riskfaktor för hjärtkärlsjukdomar.

GrowingPeople skriver på sin hemsida angående sina råd "Så långt möjligt är fakta och råd evidensbaserade". Det skulle vara intressant att höra vad de har för belägg angående äggrestriktion åt barn och vad de rekommenderar istället.

Som ni märker så brinner jag för att barn ska få äta goda ägg. Många små barn tycker om nyttig naturlig mat, men tragiskt nog så blir de omvanda till att föredra snabba näringsfattiga kolhydrater istället.

Det verkar som att growingPeople är en stor organisation och att de har stort infllytande i samhället. Jag får mejla och fråga dem om förtydliganden, återkommer när jag får svar.

Frukt är frukt och grönt är grönt

Under gårdagskvällen såg jag två tv-program, det ena var seriestarten av Toppform och det andra var studio Belinda på åttan.

Årets upplaga av Toppform går ut på att Blossom Tainton ska få en niondeklass att bli mer hälsosamma; genom ett 12-veckorsprogram skall de få bättre kondition, bättre matvanor, känna sig mindre stressade och sova bättre. Som kulmen ska de tävla mot skolans fotbollsklass på en hinderbana.

Jag brukade titta på Toppform för några år sedan och tyckte då att det var bra och faktaspäckat, även om jag förstås så här i retrospektiv tycker att de var väl fettskrämda - men så var ju tidsandan. Toppform nu för tiden visar sig emellertid vara en besvikelse. Gesterna är stora och tilltalet är högljutt, men det vidlyftiga utanpåverket skramlar tämligen tomt - bara rikoschetterna från enstaka buzzwords som "ekologiskt", "lättmjölk" och "frukt & grönt" når fram; lättmjölk ger jag som bekant inte mycket för och frukten har jag också haft mina tvivel kring.

Eleverna fick skriva på ett kontrakt att de lovade att satsa på detta, men det framgick i alla fall inte för tittarna, och som det verkar inte heller för deltagarna, vad satsningen gick ut på och skulle bestå i rent konkret.

Flera av eleverna verkade skeptiska men ändå skrev alla på i den allmänna yran. De skulle börja äta nyttigt, men vad är nyttigt? Ekologiskt skall det vara. Man förklarar inte varför. Satsas hårt skall det göras. Man argumenterar inte för hur. Jag hade önskat ett format som tillät större mått av problematiserande och reflektion kring vad som är nyttigt och varför, och gav utrymme för frön av kritiskt tänkande att slå rot.

Det andra programmet, Studio Belinda, hade också behövt någon kritiker. Claude Marcus var gäst i sin egenskap av överläkare vid Rikscentrum för överviktiga barn - ämnet för diskussionen var hur man ska få bukt på den ökande barnfetman. Marcus betonade gång på gång att föräldrar till överviktiga barn inte ska ta saken i egna händer utan ta hjälp av skolläkare eller dylikt, med argumentet att föräldrar inte förväntas vårda barnen själva när det gäller andra sjukdomar - men vården har ju i detta fall inget att erbjuda. Marcus överviktsenhet kan inte visa några varaktiga resultat. Tvärtom tror jag att nyckeln till problemet ligger hos föräldrarna, och lösningen går inte via lightläsk som Marcus direkt rekommenderade.

Claude Marcus tog också till vapnet "mycket frukt och grönt", som vanligt i atomär sammansättning och helt oproblematiserat. Jag vill en gång för alla klyva det begreppet, frukt bör diskuteras för sig och grönt för sig - för de är inte jämförbara entiteter för metabolismen bara för att de ligger i samma hylla på affären.

Frukt är förstås bra om man faktiskt söker något sött, men det här om att fruktosen skulle vara ett mycket bättre alternativ till glukos stämmer helt enkelt inte. SvD skrev igår om en ny studie som tydligt visar att fruktos är mycket mer fettbildande än glukos - något som jag behandlat tidigare i bloggen - och det är hög tid att diskutera hur nyttigt det är med frukt, och i vilken utsträckning det är skillnad på frukt och frukt; läs gärna mitt inlägg "Är frukt ursprunglig föda" för en första tankeställare.

Till sist vill jag kommentera en kortfattad notis i DN: "Fel fett till småbarn". Notisen berör en avhandling (fulltext) från Umeå Universitet där barns kost, BMI och blodfettsnivåer har studerats. I undersökningen studerades nästan 300 barn mellan 6 och 18 månaders ålder, och drygt hundra av dessa följdes upp när de var fyra år gamla. Det finns en del av intresse i materialet (som t.ex. genomgången av vad barnens kost består i), men varningen om mättat fett som är det enda som sipprat ut till medierna hör knappast dit; rekommendationen är att äta mindre än 10 E% mättat fett, samma gränsvärde som för vuxna, och nästan samtliga barn överskred det värdet vid tolv månaders ålder; 15 % av barnen ammades fortfarande.

När kartan stämmer illa med verkligheten är det kartan som bör ifrågasättas, och när rekommendationerna står i konflikt med naturen står det klart att rekommendationerna inte är bättre än det material de baseras på. Som tidigare påpekats; däri ligger brister. Att mättat fett skulle vara dåligt finns det inget fog för, studien visar bara att det i kombination med lågt intag av fleromättat fett ger högre kolesterolvärden och dylikt. Men det här med vad för kolesterolvärden som är hälsosamma är inte självklart, något som jag tidigare skrivit om.

Det är ett intressant faktum att bröstmjölk i sig är relativt rikt på mättat fett (det innehåller 2 % mättat fett och totalt 4,6 % fett). Man frågar sig stilla om tanken är att mödrarna ska sluta med amning för att få ner halten mättat fett? Att barn ska serveras lättmjölk och andra magra alternativ är för mig helt surrealistiskt. (Därmed inte sagt att spädbarnens kost skulle vara mycket kolhydratsnål - bröstmjölk innehåller 7,2% kolhydrater, något som behövs för att de ska växa ordentligt.)

Alltnog. Studien visar med signifikans att omega-6 ökar risken för övervikt, antagligen på grund av att det ökar kroppens inflammationer. Ändå påpekar de i studien att barnen äter för lite fleromättat fett (livsmedelsverkets har höga rekommendationer av fleromättat fett).

Studien visar också att de barn som äter mycket ost har lite hål i tänderna och att de fyra-åringar som äter mycket mjölkprotein har större övervikt. Ingen korrelation har visats för mjölkfett, så kanske är det lättmjölk och liknande som är problemet - det bidrar inte till mättnad på samma sätt som fetare mjölkprodukter och kan därmed bidra till övervikt.

Bloggtips: Junkfood Science

Jag vill passa på att rekommendera den engelskspråkiga bloggen Junkfood Science, som verkar skriva såväl sakligt som initierat och spännande om kost, hälsa och övervikt.

I ett intressant inlägg avfärdas myter om bestrålning av grönsaker, och i det senaste inlägget diskuteras (det tvivelaktiga) värdet av operationer mot fetma.

Fetma är inte alls så farligt som många tycks tro, däremot så finns det en hel del som tyder på att viktuppgång är dåligt eftersom det brukar innebära en försämring i insulinkänslighet. I bloggen kommenteras en färsk studie som sägs visa att magsäcksoperationer är kostnadseffektiva; man hävdar t.om. att man sparar in operationskostnaderna redan efter fyra år. Studien är ovanligt dåligt utförd; kontrollgruppen var sjukare och hade sämre försäkringsskydd än gruppen som opererades. Dessutom togs bara 0,6% av de opererade med i studien, de som hade onormalt lite komplikationer.

Svenska medier har nyligen skrivit om ett förslag från försäkringsbolaget If, om att företag ska kunna försäkra sina anställda så att de som blir väldigt feta ska få en magsäcksoperation bekostad genom företaget. Stefan Rössner har för Ifs räkning gjort en studie som visar att feta kostar mer för företagen än smala och drar utifrån det slutsatsen att fler borde få magsäcksoperationer - men det finns inga välgjorda studier som visar på någon ekonomisk besparing av att utföra magsäcksoperationer. Man måste givetvis jämföra kostnaden för operationen, tillhörande komplikationer och den extra sjukskrivning som det leder till och jämföra med kostnaden för den sjukskrivning som feta belastar företaget med; en anställd som får en magsäcksoperation blir inte automatiskt lika frisk som en smal anställd.

Ett tidigare inlägg på Junkfood Science analyserar en studie på Amishfolket som sägs bevisa att hög grad av motion leder till lägre vikt även hos personer med genetisk markör för fetma; i själva verket visar det sig att även de minst aktiva i studien rör på sig 10-12 timmar per dag, medan de mest aktiva rör sig 14-16 timmar per dag - och i genomsnitt var skillnaden mellan dessa grupper 2.1 BMI-enheter, alltså inte tillräckligt för att utgöra hela skillnaden mellan fetma och normalvikt.

Junkfood Science drar i stället slutsatsen att ärftlig övervikt bara i liten grad kompenseras även med kopiös grad av fysisk aktivitet (med våra mått) - amishfolket visar sig ha ungefär lika hög andel överviktiga. Däremot är risken att få hjärt-kärlsjukdom och diabetes typ 2 hälften så stor för Amish-folket jämfört med övriga USA. Amish lever i ett jordbrukssamhälle med traditionell kosthållning - ägg, kött, smör, bröd osv. De delar inte vårt smalhetsideal och har inte stigmatiserat animaliskt fett på det sätt som det övriga samhället har.

Observationerna ligger således i linje med eller motsäger i alla fall inte vad jag brukar argumentera för:

• att övervikt per se inte leder till sjukdom
• att övervikt och sjukdom i vissa fall är parallella symptom på osund kost
• att osund kost alltså är ett hälsoproblem medan övervikt inte behöver vara det
• att rädsla för eller överdriven begränsning av naturligt, animaliskt fett gör en kost osund
• att motion visserligen är nyttigt men på inget vis utgör ett alexanderhugg mot ohälsan

Däremot vill jag inte framhålla amishkost som någon sorts idealdiet; jämfört med ännu mer ursprungliga befolkningar så är ändå deras risk för diabetes och hjärtkärlsjukdomar stor, och jag tror att de hälsomässigt skulle gynnas av en kost med mindre kolhydrater, framför allt bröd, i synnerhet eftersom de i stor utsträckning verkar ha anlag för övervikt.

Junkfood Science delar också ut en del (välförtjänta) rallarsvingar mot överbeskyddande myndighetsinterventioner på kostområdet; missa t.ex. inte inlägget om varningstexter på mat, eller diskussionen om placeboverkan av officiella kostrekommendationer riktade till barn.

Samma tema återkommer i mer skrämmande form här, i ett inlägg om från regeringshåll föreslagna brittiska åtgärder mot fetma (via Foresight-programmet). Programmet utgår från premissen "att övervikt orsakas av en obalans mellan konsumerade och genom fysisk aktivitet förbrukade kalorier", förutspår att "regeringen måste vara redo att gripa in och agera", och föreslår att sådana ingripanden kan bestå i exempelvis skatteavdrag för "hälsosam livsstil", årliga BMI-mätningar i skolor, och elektroniska ransoneringskort för att begränsa fetas inköp av vissa livsmedel; samma elektroniska kort föreslås också kunna användas för att identifiera "överviktiga tonåringar som borde delta i statliga sommarträningsläger".

Att mer eller mindre tvångsinternera överviktiga barn är hisnande nog i sig, men om man beaktar det mycket klena kausalsambandet mellan övervikt och motion blir förslaget än vidrigare. Onekligen blir många barn lidande av dålig kost (såväl hemma som i skolan), och det kan förvisso ses som övergrepp mot barnen - men att omhänderta barn och sätta dem i träningsläger för att de är överviktiga är ungefär lika precist och rättssäkert som att döma föräldrar för barnmisshandel för att barnen har mardrömmar - och sedan tvinga i barnen varm mjölk för att lösa problemet.

Ursprunglig träning?

Jag ställer mig ofta frågan vad som är att betrakta som ursprungligt i kostfrågor, alltså vad vi är anpassade till - och jag tror att frågan är relevant även när det gäller träning. Vad för slags träning mår vi bäst av?

Jag läser i Läkartidningen om vådan av att dricka mycket vatten vid träning; en kvinna har gått på maratonspinning och enligt egen utsago druckit 10-12 liter vatten. Hon blev rejält sjuk och omväxlande svimmade och kräktes. Ett extremt exempel förstås, men det har länge varit en hälsotrend att dricka mycket vatten även om man inte är törstig, särskilt vid träning - vilket saknar vetenskapligt stöd, och kan resultera i besvär med t.ex. inkontinens. Under vår utvecklingshistoria vände vi oss förmodligen inte till vattenflaskan mellan vart och vartannat steg.

Jag brukar ju framhålla att man ska lyssna på sin aptit för när man ska äta, och inte följa ett mellanmålsschema för sakens skull - och att aptiten är ett känsligt reglersystem som man ska behandla varsamt, och inte provocera sönder. En direkt analogi torde kunna dras till törsten.

Många som tränar hårt får mycket skador, till stor del beroende på kosten. Den här intressanta studien på ett norskt fotbollslag belyser detta, googleöversättning här. Men det handlar också om att många tränar på fel sätt; jag tror att det är fruktbart att försöka anlägga det evolutionära perspektivet även när man väljer träningsformer.

Mänskliga företag (samma företag genom vilket jag ska hålla kostföreläsningar i sommar) startar den 28 juli en utbildning till funktionell tränare, som verkar mycket intressant i sammanhanget. Man kontrasterar t.ex. mellan tvådimensionell träning - träning i ett plan, en viss muskel i taget - som klassisk gymträning - och tredimensionell träning, exempelvis träning med boll - som mer efterliknar naturlig rörelse.

Så här beskrivs kursen av Jonas Bergkvist:

"Utbildningen till Lic. Funktionell tränare ger dig kunskaper för att skräddarsy träningsråd utifrån individers olika förutsättningar. Du lär dig kroppens anatomi och får en djup förståelse för hur muskler, nerver och skelett rör sig och belastas under träning och rörelse. Funktionell träning handlar om att stärka kroppens evolutionärt utvecklade rörelsemönster, att integrera balans, rörlighet, koordination och styrka i samma övningar och att balansera upp och stärka varje individs kropp utifrån individens hållning, rörlighet och funktionell styrka. Tillsammans med rätt kost ger det förutsättningar för maximal hälsa och välmående."

Läs mer här.

Presskonferens

Det skrivs en hel del om kost och hälsa i tidningarna, men jag förvånas ofta över hur illa koststudier beskrivs på nyhetsplats. I dag fick jag tillfälle att se närmare på hur det går till när dåliga, feltolkande kostartiklar föds - jag var nämligen på presskonferens på Karolinska Institutet, där ett antal forskare pratade om kost- och livsstilsstudier.

Jag reagerade på två saker; dels att nivån på själva presskonferensen var så låg, och dels att det ställdes så få frågor till forskarna som höll presentationen.

En sak står tydligare för mig ju mer jag läser och ju mer jag lär mig om kostområdet - att det är mycket komplext. Mängder av system samverkar och samvarierar, och det är svårt att göra mätningar som entydigt visar att om man äter A så leder det till B - just eftersom människan är ett dynamiskt system - och på grund av detta är ämnet infekterad av myter och gamla halvsanningar baserade på dålig forskning och förhastade slutsatser. Därför blev jag närmast förfärad av att höra Alicja Wolk, en av forskarna, säga att "kost och hälsa är enkelt" och "alla vet redan hur man ska äta hälsosamt".

Mai-Lis Hellénius presenterade en enkätstudie som ställt frågan: "brukar du äta regelbunden frukost, lunch och middag?" Studien visade att de som "sällan eller aldrig" gjorde det hade sämre hälsa än de som svarade att de gjorde det "ofta eller alltid", och de med mer oregelbundna kostvanor led i högre grad av det metabola syndromet.

I dag skriver också DN rubriken "Oregelbundet ätande skadligt", och fortsätter "Personer som äter oregelbundet löper större risk att drabbas av insulinresistens och metabolt syndrom."

Gången är densamma som så många gånger förr; en märklig enkätstudie som knappast förmår visa någonting presenteras. Journalisterna förmår inte (eller vill inte) göra distinktionen mellan korrelation och kausalitet, och rätt vad det är har en kostrekommendation bakats ihop ur tomma luften. I bästa fall är den menlös, i värsta fall direkt skadlig.

För ingenstans visas ju att det oregelbundna ätandet i sig skulle vara skadligt. Visserligen förenklas budskapet även i deras pressmedelande, men Mai-Lis Hellénius poängterade själv att man inte vet om det var de oregelbundna kostvanorna som var onyttiga eller ifall skillnaden i hälsa berodde på skillnad i matvanor. (Många som äter oregelbundet hoppar över måltider och ersätter dem med chips, läsk och snabbmat.)

Jag frågade också på presskonferensen om det inte kunde vara så att människor som har metabolt syndrom kanske hoppade över frukosten på grund av att de helt enkelt inte är så hungriga, och därför inte åt frukost? Som bekant har ju människor med metabolt syndrom, t.ex. typ-2-diabetiker, ofta högt blodsocker på morgonen. Hellénius höll med - det är ogörligt att säga vad som är hönan och ägget. Det är lätt att se ytterligare felkällor; väldigt stressade människor kan säkert utveckla både oregelbundna matvanor och sjukdomar just till följd av sin stress. Som vanligt så kan man inte göra några säkra analyser när det finns så många parametrar.

Alicja Wolk höll en utläggning om kosttillskott, och kom fram till att det det bästa var att äta varierat och få i sig vitaminer och mineraler den vägen. Eftersom hon redan avfärdat rött kött som onyttigt och började framföra margariner som ett bra sätt att få i sig D-vitamin så ställde jag frågan om hur hon såg på animalier, som ägg, i det avseendet - ägg är ju som bekant en ypperlig D-vitamin-källa. Hon verkade inte ha reflekterat över att det finns vitaminer och mineraler i ägg, men tyckte att det var ointressant eftersom det äts så lite ägg - varpå jag påpekade att den låga konsumtionen till stor del borde bero på att kostrekommendationerna (på obefintliga grunder) bestämt avrått och fortfarande avråder från att äta mer än ett ägg om dagen. Det kände hon inte till.

Ändå dessa uttalanden som att "nyttig kost är enkelt, det är bara att följa kostråden" . Jag tvivlar på att man har förstått sitt eget forskningsområde om man gör den typen av uttalanden och inte ser att axiomen "kött och mättat fett är onyttigt", "fullkorn, frukt och grönt är nyttigt" vuxit ur samma infekterade jord.

Ägg är fortfarande inte farligt

Dagens Medicin har idag rubriken "Ägg farligt för diabetiker".

Jag och många andra har ju hävdat att ägg är nyttigt, i synnerhet för diabetiker, eftersom ägg utgör en naturlig ersättning för t.ex. frukostmackan med alla dess kolhydrater - så hur går det här ihop? Det gör det inte.

Livsmedelsverkets kostrekommendationer har länge avrådit från äggkonsumtion högre än ett ägg per dag, och USAs Department of Agriculture har haft en ännu mer restriktiv hållning. Anledningen är i båda fallen äggens höga innehåll av kolesterol, parat med föreställningen att kolesterol i sig ökar risken för hjärtkärlsjukdomar. Som jag nämnt tidigare är detta en myt; det stämmer helt enkelt inte. Kolesterolskräcken i Sverige är påtaglig, i det stora landet i väster är den fullständigt galopperande.

Ägg innehåller mycket kolesterol, men det är inget problem. Dessutom är ägg oerhört rikhaltiga på bra fetter, mineraler och vitaminer.

Så vad säger den nya studien? Jo, den visar på en ökad dödlighet för de som åt mer än sju ägg i veckan, och även en ökad dödlighet för diabetiker som överhuvudtaget äter ägg - men äggkonsumtionen är i studien inte kopplat till ökad risk för stroke och hjärtkärlsjukdomar - vilket alltså motsäger den klassiska mytologin kring farligheten med ägg, den mytologi som SLV förlitar sig till.


När man skriver att ägg är farligt för diabetiker har man alltså ingen förklaringsmodell till varför så skulle vara fallet. Studien har pågått i tjugo år, vilket gör att den långvariga skrämselkampanjen mot ägg rimligtvis måste vara en faktor; under studietiden så har ägg konsekvent framställts som mycket onyttigt. De som ändå har ätit mycket ägg har alltså rimligen det gemensamma draget att de inte bryr sig så mycket om kostrekommendationer, ett drag som kanske är associerat med riskbeteenden? De kanske motionerar mindre, äter mer godis, äter mindre grönsaker och röker mer än andra? När man så läser studien så finner man att bara 8% av de manliga läkare som studien är gjord på åt mer än sju ägg per vecka. Den grupp som hade högst konsumtion av ägg var äldre, rökte mer, hade högre blodtryck och motionerade mindre. Studien hade dessutom bristfällig information om övriga kostvanor.

I slutet av ledarartikeln rekommenderas äggviteomelett (s.k. "heart friendly omelet") istället för vanlig omelett, med sitt höga kolesterolinnehåll; detta förvånar givetvis mig eftersom min sammantagna tolkning av studien är att den talar mot kolesterolhypotesen.

Till saken hör att vanliga amerikanska ägg inte är lika nyttiga - de har i allmänhet mycket lågt omega-3 innehåll och högt omega-6 innehåll. I Sverige är äggen bättre, i synnerhet de ekologiska. Så fortsätt äta mycket ägg, välj ägg av god kvalitet - och oroa er inte heller för kolesterolet i sig.

Vad gör en kosthållning bra?

Låt oss för ett ögonblick reflektera lite kring nyttobegreppet; vad är det i en kosthållning som gör att den kan betraktas som nyttig? Förenklat så skulle jag vilja framhålla två huvudsakliga komponenter:

1. Hur väl kosten uppfyller näringsbehovet
2. Hur kosten påverkar blodsockret

De är inte oberoende av varandra - det går t.ex åt mer mineraler vid blodsockersvängningar, och högt insulin ger större behov av krom - men båda är nödvändiga och ingen tillräcklig för att en diet ska vara bra och fungera i längden.

Näringsbehovet först. Många har svårt att få i sig alla vitaminer och mineraler de behöver, och problemet är just att maten är så näringsfattig.

Kött, fisk och ägg är alla mycket näringstäta och näringsbehovet blir lättare att uppfylla med sådana inslag i huvudmåltiderna. Spannmål och bönor ger mycket energi, men i förhållande till energimängden ganska lite näring, även fullkornsvarianterna. D-vitamin-, järn-, folat- och magnesiumbrist är mycket vanliga hos svenskar, och beror i stor utsträckning på lågt intag av animaliska produkter. Folat finns det gott om i lever och äggula, förutom i grönt. (Folats motsvarighet i tillskott är folsyra.)

Problemet att tillgodose näringsbehovet kan också formuleras om som problemet att äta tillräckligt näringstätt, med andra ord att undvika att den nödvändiga matvolymen och därmed energimängden blir orimligt hög.

Den konstlade lösningen på detta är pulverdieterna - t.ex Nutrilett och Herbalife. De sägs innehålla allt man behöver, och innehåller förvisso de flesta mineraler och vitaminer. Men är det verkligen så enkelt?

Nej, långt ifrån. För det första så finns det en del vitaminer som vi inte får någon hälsofördel av från tillskott, som t.ex C-vitamin. Folsyra ger dålig effekt förutom för ryggmärgsbråck, medan A-vitamin är direkt skadligt. Mineraler är generellt lättare att ta upp än vitaminer, men de kräver naturligt fett för att upptaget ska fungera - och fett är det mycket snålt med i pulvren. Exempelvis så blir kalciumupptaget bäst i kombination med animaliskt fett och vitaminerna A och D.

Blodsockerfrågan så. Många populära dieter verkar ha glömt näringsbehovet helt, och är i stället främst inriktade på att jämna ut blodsockret (även om många misslyckas med det också). Ett jämnt blodsocker är också det som snabbast ger effekt på välmåendet, det brukar ta längre tid innan en näringsbrist fylls på så pass att man mår bättre.

Normalkosten utgör en berg-och-dalbana för blodsockret. Det leder till humörsvängningar i det korta perspektivet och sjukdomar i det längre; faran med både högt blodsocker och högt insulin är att det ger inflammationer i blodkärlen.

Ett första steg och en bra grund för alla är att undvika margariner och transfetter eftersom de försämrar blodsockerkontrollen.

De populära dieterna har klart olika sätt att ta itu med blodsockerproblemet. Många förespråkar numera att man ska äta långsamma kolhydrater, alltså äta kolhydrater som får blodsockernivån att höjas långsamt efter måltiden. Det är en bra grundregel, men i praktiken råder många missförstånd:

• Vanligt grovt bröd är inte långsamt; det krävs hela korn eller en stor del surdeg.
• Mat med lågt GI mättar inte lika bra för stunden; om det kompenseras med en större portion kan den glykemiska belastningen ändå blir högre i slutändan.
• Blodsockerhöjningen kan inte beräknas som en funktion av enbart vikt och GI för de kolhydrater man äter; den är också situationsberoende: om magsäcken är tom, i vilken ordning man äter maten, etc.

Dessutom finns ganska stora individuella skillnader i hur olika kolhydrater påverkar blodsockret; alla långsamma kolhydrater är i själva verket inte långsamma för alla.

Många tror att man t.ex. kan ersätta en portion parboiled ris med en halv portion bönor och en halv portion potatismos och få samma blodsockersvar - detta eftersom parboiled ris har medelhögt GI, potatismos högt och bönor lågt. I själva verket är det det högsta GI:t på tallriken som i störst grad styr blodsockersvaret, inte medelvärdet av GI. I exemplet ger den tillförda potatisen störst effekt på såväl blodsocker som insulin. Detta är möjligen en något kontroversiell hållning, men om du vill hålla dig mätt länge så är mitt råd: ät inget högglykemiskt alls.


En annan missriktad lösning på blodsockerproblemet är rådet att äta ständiga mellanmål (6 gånger om dagen). Tanken är att blodsockret ska fyllas på kontinuerligt så att man aldrig mår dåligt av blodsockerfall. Det svåra blir dock att äta tillräckligt lite per gång, och att inte missa något mellanmål. Det kan också vara mycket frustrerande att inte få äta sig mätt ibland och att behöva äta när man inte känner för det. Det är mycket bättre att lyssna efter kroppens hunger- och mättnadssignaler. Småätande ökar också risken för försämrad tandhälsa och förstoppning (tarmrörelserna sätts igång när man blir mätt).

Motion är nästa patentmetod för blodsockerkontroll. Genom att träna minskar blodsockret, men effekten är kortvarig. Träning kan minska blodsockret på grund av ökat energibehov men träningen ger också glukagonutsöndring vilket tvärtom höjer blodsockret, en effekt som är olika tydlig för olika personer. Medan vissa blir vrålhungriga efter sitt träningspass, kan andra klara sig bra ett par timmar - motion kan i det här avseendet snarare betraktas som ett sätt att hålla sig mätt längre, än som ett sätt att sänka ett redan högt blodsocker.

En annan metod är att öka på proteinmängden, något som t.ex Paulun och Zondieten rekommenderar - detta för att sänka matens glykemiska belastning. Proteiner mättar bra både på kort och lång sikt, och högt proteinintag har i studier funnits ge bra viktminskning. Men - om man äter mycket proteiner höjs blodsockret, i synnerhet av snabbupptagna proteiner från t.ex mjölkprodukter och fluffig äggvita. Det finns också nackdelar med att samtidigt ha högt proteinintag och lågt fettintag då upptaget av näringsämnen blir dåligt.

Högt fettintag då? Fett höjer knappt blodsockret alls och därmed minskar risken för att det ska ökas för mycket och sedan sjunka för lågt. Fett mättar länge, men i kombination med snabba kolhydrater kan det gå fel ändå. För även om fettet signalerar mättnad kan kolhydraterna ge hungersignaler. Kanske blir det så att magen är mätt ett par timmar senare men huvudet vill ha mat. Återigen gäller att vi är olika, för vissa är även långsamma kolhydrater för snabba.

Den magra formen av stenålderskost (enligt Lindeberg) tycker jag är bra på att lösa näringsbehovet (om den inte är mycket mager vill säga), men lyckas sämre med det andra kriteriet; den magra maten plus all frukt och nötter ger lätt sug och jobbiga hungerkänslor. (De stora volymerna mat och det magra köttet ger också relativt dyra matinköp.)

Så finns förstås vissa dieter som varken är bra på att hålla jämnt blodsocker eller tillföra näringsämnen. Livsmedelsverkets tallriksmodell till exempel har sin grund i att vara billig mat, och viktväktarnas grundmål ligger i att gå ned i vikt. Om maten sedan uppfyller några högre krav än att vara enkel stapelföda eller om viktnedgången bara består av nedbrutna muskler verkar inte ingå i ekvationen.

Livsmedelsverksdieten försöker ge sken av att upppfylla näringsbehovet, men i praktiken är det orimligt, trots att den rekommenderade dagsdosen av flera näringsämnen är lågt satt, t.ex. D-vitamin. Saltintaget blir för högt och järnintaget tillgodoses bara genom dagliga leverpastejsmörgåsar enligt SLVs eget matsedelsförslag.

För mig är en stenålderskost åt det fetare hållet idealisk. Då uppfylls näringsbehovet samtidigt som jag får ett jämnt blodsocker. Om jag snålar med frukt, rotfrukter, nötter, frön och mjölkprodukter så får jag en kontrollerad aptitreglering och mår som bäst; andra klarar av sånt bättre och vissa behöver det nog för att hålla upp aptiten. Man får prova sig fram lite, sötsug och brödsug ger ledtrådar.

En fungerande kosthållning ska förutom att uppfylla de två kriterierna ovan förstås också fungera i praktiken, och vara uthärdlig. I den stora jämförande studien från i våras syntes stor skillnad i avhoppsfrekvens, och klart minst avhopp gjorde atkinsdeltagarna. Avhoppen var dubbelt så många från de fettsnåla dieterna, kanske berodde det på mindre god mat och att många får kämpa med sin karaktär. Fettsnåla dieter brukar ge sötsug och fungerar därför inte så bra i längden.

Som jag nämnde i inledningen orsakar mat som ger högt blodsocker en inflammation i blodkärlen, och då behövs mer vitaminer än annars. Man får även ett ökat behov av Krom. Om man har för högt blodsocker och byter till LCHF så får man lägre behov av vattenlösliga vitaminer - som C-vitamin och folat - eftersom det inte längre behövs lika mycket skydd mot radikalbildning i blodet (blodsockerhöjningen kommer nämligen minska).

Näringsbehovet är alltså inte konstant, utan beroende på matens karaktär. Om man äter mycket omättat fett (till skillnad från mättat fett som saknar dubbelbindningar) behövs mer mineraler och fettlösliga vitaminer som t.ex A-vitamin, D-vitamin och Selen.

Vi sammanfattar: några grundkrav på en bra kosthållning är att den ska förmå att ge ett jämnt blodsocker, samtidigt som den inte ska ge upphov till några näringsbrister. Det finns olika angreppspunkter på näringsbehovet, antingen kan man öka sitt näringsintag eller minska sitt näringsbehov.