Boktips: Salvekvick och kvacksalveri

Jag återkommer igen till frågan om humbug och lurendrejeri. Med min bakgrund från teknisk fysik reagerar jag särskilt starkt på de hårresande modeller och påhitt som ständigt dyker upp inom området kost och hälsa.

Jag kritiserar ju själv ofta officiella källor och har full förståelse för att den som inte är naturvetenskapligt bevandrad har svårt för att se igenom vilka s.k. alternativa metoder som är rappakalja och vilka som kan vara fruktbara hypoteser - men det gäller att se upp. Tre faror ligger och lurar i detta:

Den första faran är en önskan att ersätta en förlorad tro på auktoriteter med en lika allmän misstro; det målas upp dramatiska konspirationsteorier - men ofta räcker det nog med lättja och okunskap för att förklara dålig forskning, man behöver inte förutsätta systematisk illvilja.

Den andra faran är frestelsen att kasta ut barnet med badvattnet och helt avfärda den etablerade vetenskapen och dess metodik bara för att vissa resultat som presenteras från officiellt håll visar sig vara dåligt underbyggda. Säkerligen förekommer styrd forskning och mörkade resultat, men majoriteten av vetenskapliga studier är välgjorda.

Den tredje faran är tankefelet att min fiendes fiende är min vän; alltför många tar kritik mot etablissemanget (t.ex. bevis på att livsmedelsverket gett dåliga kostråd) som intäkt för att allt som utmanar etablissemanget är trovärdigt eller rymmer åtminstone ett korn av sanning. Så är det förstås inte. Etablissemanget har t.ex. betraktat mättat fett som farligt, eftersom tendentiöst gjorda studier pekat på korrelation mellan hjärtohälsa och fettkonsumtion. Att etablissemanget betraktar t.ex. homeopati som verkningslöst har däremot en oerhört mycket starkare grund; homeopati står nämligen i direkt konflikt med grundmekanismerna i biologi, kemi och fysik.


De gällande kostråden i Sverige och större delen av världen är inte vetenskapligt baserade - det är givetvis problematiskt - men för den sakens skull så behöver ju inte godtyckliga dieter och preparat vara bättre. Det är inget fel på vetenskaplig metodik som metod, även om det förstås kan vara mycket svårt att vetenskapligt bevisa olika kostrelaterade samband; kroppen är ju ett komplext dynamiskt system, med lös och långsiktig återkoppling mellan vad man förtär och vad man blir.

Nyligen kom en bok ut som heter "Salvekvick och kvacksalveri : alternativmedicinen under luppen", den verkar mycket förtroendeingivande och författarna är välrenommerade. DN skriver en bra sammanfattning av boken och de publicerar också tre listor, en med alternativmedicinska metoder som fungerar, en med sådana som definitivt inte fungerar och en med tveksamma metoder.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av alternativmedicin att ta del av detta. Mycket av det som författarna kommit fram till känns för mig helt självklart, som att homeopati, feng shui och magnetarmband inte fungerar. De konstaterar också att tarmsköljningar, zonterapi och detox saknar effekt; jag har visserligen misstänkt att dessa metoder är överreklamerade, men nu är jag övertygad om att de inte alls fungerar. Boken borde kunna vara en bra vägkarta när man försöker orientera sig i alternativmedicinen, och funderar på vad som är myt och sanning. Även om vissa metoder kan komma att omvärderas något upp eller ned.

Vissa som äter varianter på stenålderskost gör regelbundet tarmsköljningar. Jag hakar upp mig på den inbyggda motsägelsen i detta; om de verkligen funnit en ursprunglig föda som passar dem, varför skulle det behövas tarmsköljningar? Det här är en tumregel jag brukar använda; om en kosthållning eller metod står i konflikt med evolutionen och vår ursprungliga miljö, så finns det stor anledning till skepticism.

Det finns också anledning att vara skeptisk till akupunktur, det finns med på tveksamt-listan. Akupunktur används inom många områden i vården och har ett oförtjänt gott rykte med tanke på att det bara är gällande smärta och illamående som det finns visst stöd.

Jag anser att privatpersoner ska kunna köpa behandling utan några vetenskapliga belägg om de vill, men jag tycker att det är skandal att skattepengar går till sådant, förutom utprovande studier förstås. Ett par skräckexempel är när landstingsanställda bjöds på fortbildning på temat "Fotografering av fingertoppsauror påstås kunna bekräfta att personen har cancer i tjocktarmen eller avslöja att det bara handlar om oro för cancer", och den s.k. vattenvirvlare som installerats i riksdagshuset.

Jag är lite osäker på författarnas slutsats om att ortomolekylär medicin skulle vara biologiskt orimligt - kanske är det en fråga om definitioner. Jag har hört om pågående studier på höga doser selen till lungcancerpatienter, med vad som sägs vara lovande laboratorieresultat . Även om det inte är biologiskt orimligt så är det dock definitivt ett vågspel att laborera med höga doser av mineraler på egen hand, de brukar ha stark giftverkan. Om sådan behandling fungerar bör det ske med en läkares insyn.

För i slutändan är det ju den kanske viktigaste distinktionen att kunna göra - vilka humbugmetoder är bara verkningslösa, och vilka är faktiskt direkt farliga? Placeboeffekten hos ett verkningslöst men oskadligt preparat skall förstås inte underskattas, men bör ses för vad den är. Till skillnad från många vanliga mediciner som kan ha kraftiga biverkningar är faran med många alternativpreparat framför allt att de undergräver förståelse och gräver djupa hål i konsumenternas plånböcker.