Styrketräning för barn

Hoppas att jag kan komma igång och blogga igen, har saknat det :) Ska försöka med fler men kortare inlägg.

Sverige präglas på många sätt av trygghetsnarkomani, vilket jag skrivit en del om tidigare.

Ett fenomen som är speciellt för Sverige är uppmaningen att barn inte bör träna hårt och i synnerhet inte styrketräna. När jag var liten ville jag gå på aerobics men si det var inte tillåtet för barn under 16 år. Istället fortsatte jag som tidigare och tränade mest ingenting, förutom cykelturerna till skolan vilka tog musten ur mig. Det konstiga var dessutom att de som gick på fotboll och liknande minsann fick träna hårt.

Jag har länge tyckt att det här med barn och träning varit konstigt, men det har aldrig funnits något belägg för att sådant skulle vara farligt. Istället finns det starka belägg för att styrketräning i barndomen minskar skaderisken både som barn och vuxen, dessutom leder träning till ett starkare skellett.

En eloge till Friskis och Svettis som har speciell träning för barn och ungdomar. Speciellt viktigt för de som inte har råd eller lust att hålla på med mer tävlingsinriktad träning.

Tillägg:
Jag anser att det är olämpligt att låta mindre barn träna på gym, men främst för att maskinerna är gjorda för vuxna och att det är lätt att göra fel. Men principiellt så förstår jag inte varför ett barn skulle må dåligt av att lyfta lite vikter t.ex. (Så länge det sker med bra teknik). Men oftast anser jag att det är fullt tillräckligt och mer lämpligt att använda den egna kroppsvikten vid styrketräning för barn.

D-vitamin revisited

En kombination av studier och småbarn ledde till ett blogguppehåll som blev något längre än beräknat. Nu är Kost och hälsa emellertid tillbaka.

I går hörde vi varningar på nyheterna om en galopperande D-vitaminbrist hos barn, något jag varnat för tidigare vid flera tillfällen. I Finland vill man öka rekommendationerna, men det svenska Livsmedelsverket låter via sin halsstarriga representant Irene Mattison meddela att "för säkerhets skull" så kan vi inte ändra rekommendationerna här.

Målet torde sättas till att förbättra hälsan i allmänhet och inte bara eliminera de allra värsta fallen av bristsjukdomar - vilket är i högsta grad uppnåeligt just när det gäller D-vitamin, detta eftersom det finns en uppsjö av resultat som styrker tesen att även mild D-vitaminbrist får ett besvärande genomslag genom kanske främst ett försvagat immunsystem. D-vitaminet - eller dess avsaknad - kan här utgöra droppen som urholkar stenen - inte genom sin tyngd, utan genom att ständigt falla - och försvårar allmänna och utbredda hälsoproblem som förkylningar, influensa, reumatism och diabetes till en punkt där de går från att vara besvär till att vara stora problem - på samhälls- såväl som individnivå. Vidare råder det mer eller mindre konsensus bland experter att överdosering av D-vitamin inte är ett problem, och nuvarande rekommendationer, även de nya finska rekommendationerna, är behäftade med en avsevärd säkerhetsmarginal i det avseendet. Med detta i åtanke väger Mattisons invändning att "man skall alltid vara försiktig när det gäller tillskott" ändå ganska lätt, i mitt tycke.


För säkerhets skull borde istället SLV höja rekommendationerna minst till finsk nivå, och för säkerhets skull borde de flesta ta tillskott av D-vitamin - både barn och vuxna. Själv äter jag, som fortfarande ammande, ca 3000 IE.

När ämnet nu aktualiserats vill jag ta tillfället i akt att här på bloggen presentera en text som tidigare utgjort underlag för ett faktablad om D-vitamin publicerat av Sveriges Konsumenter i Samverkan förra hösten:

Vad är D-vitamin?

D-vitamin förekommer i flera olika former och de två huvudsakliga formerna är vitamin D2 och D3. D2 är en vegetabilisk variant som inte anses vara lika effektiv. D3 är den animaliska varianten och finns t.ex. i fet fisk (mest i sill och strömming), äggula och lever. D3 är därför det man ska köpa om man ska ha D-vitamin som kosttillskott.
På Apoteken säljs endast kapsyler med 400 IE, för högre dos krävs recept. I hälsofackhandeln däremot finns tillskott med både 1000 och 2000 IE styrka och blir dessutom betydligt billigare än de som Apoteket säljer.


Solvitaminet D3

Människan är anpassad till ett liv i solen och det naturliga för oss är därför att få ett stort D-vitaminintag. Solljus är det optimala sättet att få i sig D-vitamin - kroppen reglerar själv upptaget och man löper ingen risk för överdosering.

D3 kan bildas direkt i kroppen, till skillnad från andra vitaminer. När huden utsätts för solstrålning kan kolesterol omvandlas till D3, men det är bara mitt på dagen under sommaren som vi i praktiken kan bilda tillräckliga mängder. Det är bara när solen står högt på himlen som UVB-strålningen når fram till oss, så på vinterhalvåret när solen står lågt kan vi inte bilda D-vitamin ens mitt på dagen. Solarier använder alltid UVA-ljus men inte alltid UVB-ljus. Det senare krävs för att kunna få D-vitamintillskott den vägen. Fullspektrumlampor däremot innehåller alltid UVB-ljus och kan därför ge positiva hälsoeffekter.

Tyvärr har många blivit onödigt uppskrämda för att vistas i solen, på grund av rädsla för hudcancer. Solen är dock inte farlig om man solar med måtta, utan tvärtom mycket viktig för vår hälsa. Solskyddsmedel hindrar faktiskt D-vitamin från att bildas i huden, vilket givetvis är ett problem. Det bästa är att börja sola lite försiktigt och inte använda solskyddsmedel.
En annan sak att tänka på i sammanhanget är att inte duscha med tvål direkt efter solbad, eftersom det tar en viss tid för att det D-vitamin som bildats på huden ska tas upp.


Vilka effekter har D-vitamin?

Allt fler studier visar att D-vitamin är väsentligt för vårt immunförsvar. Redan på 80-talet visades att D-vitaminbrist kan orsaka högt blodtryck och insulinresistens. Utöver detta är D-vitamin väsentligt för benstommen eftersom det reglerar balansen och underlättar upptaget av kalcium och fosfor. Kraftig D-vitaminbrist hos barn leder till rakitis, en sjukdom som ger deformerat skelett. Även tandhälsan är starkt kopplad till D-vitamin.

I Sverige finns det ett statistiskt samband mellan graden av sjuklighet och hur långt norrut man bor; globalt sett är också många sjukdomar vanligare i nordliga länder, som t.ex. influensa, typ-1-diabetes och reumatism.

Kontentan är att de flesta behöver kosttillskott med vitamin D3, åtminstone på vinterhalvåret. De som inte får solljus på sig - på grund av heltäckande klädsel eller inomhusvistelse - behöver kosttillskott även på sommaren. Detta kan vara särskilt aktuellt för t.ex. diabetiker, mörkhyade och äldre människor eftersom de har en sämre förmåga att bilda D-vitamin i huden.


Vilka doser rekommenderas?

Faktum är att det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av vitamin D3 är alldeles för lågt satt. I själva verket är RDI så lågt som 10 µg (400 IE) när studier visar på bra effekt först vid 25 µg (1000 IE).

På innehållsförteckningar i Europa används ibland ytterligare ett annat värde för RDI, på 5 µg, och därför kan man bli missledda till att tro att de har ett tillräckligt D-vitaminintag. I Sverige har vi visserligen ett relativt högt intag av D-vitamin från kosten, 4,9 µg för kvinnor och 6,2 µg för män, men det räcker ändå inte långt. (Om en ljushyad person solar hela kroppen tills huden rodnar och blir solbränd, bildas minst 10 000 IE i huden, motsvarande 250 µg.)

Studier har visat att låga doser D-vitamin inte gör någon större skillnad för hälsan, medan många studier tyder på att ett intag av 50 µg (2000 IE) och uppåt ger mycket större positiv hälsoeffekt. (Det bästa är förstås om man testar sin D-vitaminstatus, ett sådant test kan göras med blodprov men är än så länge ovanligt.)

D-vitamin hör till de fettlösliga vitaminerna, och dessa kan bli farliga vid för höga doser - överkonsumtion av D-vitamin kan t.ex. leda till för hög kalciumnivå i blodet, och njursten. Risken för överdosering är dock liten. Uppgifter har förekommit i Läkartidningen om risker vid intag över 10 000 IE. Detta gäller naturligtvis vid intag under en längre tid dagligt kontinuerligt intag men inte för tillfällig terapeutisk dos.

Eftersom D-vitamin är fettlösligt och lagras upp i kroppen behöver man inte sola eller äta tillskott varje dag. På vintern skulle man t.ex. kunna äta sitt tillskott två gånger i veckan, men i högre dos. Detta är en fördel för dem som har svårt att komma ihåg eller för barn som måste trugas. Kom också ihåg att D-vitamin behöver ätas tillsammans med fett för att man ska få ett bra upptag. Vissa tillskott innehåller också en fettkälla, men det är onödigt om man tar som vana att äta tillskottet i samband med en måltid som innehåller fett.

Det finns mängder med studier som visar att personer med låga D-vitaminnivåer i blodet oftare har sjukdomar så som autism, depression, hjärtsjukdomar och fibromyalgi. De får också fler förkylningar och mer influensa.

En mindre studie visar att ett tillskott av 1100 IE D3-vitamin minskar risken för cancer väsentligt. Andra mindre studier visar att förkylnings- och influensafrekvensen minskar betydligt av D3-vitamin-tillskott. En lägre daglig dos vitamin D3 (800 IE) eliminerade säsongsvariationer och en högre (2 000 IE eller mer) eliminerade praktiskt taget alla symtom på övre luftvägsinfektioner.

Numera rekommenderas D-vitamindroppar till barn under två år (tidigare innehöll dropparna även A-vitamin). Rekommendationen är 5 droppar per dag vilket ger 400 IE. Detta är en ganska låg nivå och 10 – 12 droppar per dag är bättre. Vi i Sverige får generellt i oss väldigt lite D-vitamin och samtidigt relativt mycket A-vitamin; eftersom dessa vitaminer motverkar varandra så har den sneda balansen lett till att intaget av A-vitamin har blivit för högt, vilket t.ex. har ökat risken för benskörhet. Vårt i relativa mått höga intag av A-vitamin har resulterat i att kostråden till gravida innebär uteslutande av lever, men egentligen handlar det mest om att vi får i oss för lite D-vitamin. Den observerade giftverkan hos A-vitamin kan alltså främst hänföras till underskott av D-vitamin.


Var finns D-vitamin i kosten?

Magra mjölkprodukter är berikade med D-vitamin. Vanligtvis innehåller mjölkprodukter en del D-vitamin bundet till fettet men det försvinner när produkterna reduceras på fett. D-vitaminhalten i animaliska produkter brukar vara som högst på sensommaren eftersom djuren då har gått ute mycket i solen. Berikningen var från början till för att ersätta det D-vitamin som naturligt finns i mjölken, men har sedan använts som ett argument i sig för att rekommendera magra mjölkprodukter. Även margariner berikas med D-vitamin eftersom de inte innehåller något naturligt D-vitamin, till skillnad från det naturliga smöret som är den produkt som man försöker imitera.

Som sagt är det mycket svårt att få i sig tillräckliga mängder D-vitamin från maten. Det krävs t.ex. 35 ägg eller 13 liter lättmjölk per dag för att man ska få i sig 2000 IE. Det enda livsmedel som i praktiken skulle kunna ge tillräckligt mycket D-vitamin är fet fisk, men 350 gram fet fisk är i praktiken orimligt att rekommendera som dagligt intag. Fisk kan ändå ses som en av förklaringarna till att inuiterna klarade sig så bra på sin ursprungliga kost.


Vad säger EU?

Europeiska kommissionen bedömer att 2000 IE av D3 för vuxna och 1000 IE för barn är en nivå som med marginal är säker. Det finns studier som tyder på att 4000 IE per dag är ännu bättre.

Sammantaget finns det mycket som talar för en allmän rekommendation av tillskott med D3-vitamin och det finns inte någon anledning att vänta på att ytterligare och större studier ska publiceras.

PS: I motsats till SLVs repressiva reaktion står en artikel jag läste idag i Los Angeles Times: "A reversal on carbs". Här citeras professorer och nutritionsexperter som ger bilden av att ett paradigmskifte faktiskt inletts; det är i deras kretsar inte längre fettet utan de raffinerade kolhydraterna som ses som problemet. Till slut, när alla andra i världen svängt till de moderna och mer korrekta rönen, så kanske även stofiler som Mattison vågar ändra uppfattning - när det inte längre är det minsta kontroversiellt.

Kampanjer och prioriteringar

Just nu är många engagerade i rosa-bandet-kampanjen, en kampanj som länge har fått väldigt mycket uppmärksamhet. I sig är det förstås inget fel med det, men det känns samtidigt en aning snett att så många lägger så mycket resurser och engagemang på just bröstcancer. Prostatacancer - som ändå är Sveriges vanligaste cancerform - är det t.ex. förhållandevis lite tal om.


Det är många som förespråkar allmän screening av äldre män för att hitta prostatacancer, men det är ett osäkert test och det finns många andra åtgärder som torde vara mer samhällsekonomiskt lönsamma; visserligen hittar testet en del cancerfall, men det leder också till att en mängd människor blir opererade i onödan vilket kan leda till impotens och inkontinens.

Att miljögifter skulle öka risken för prostatacancer är osannolikt, åtminstone i den utsträckning som det skrevs om i förra veckan. Det vetenskapliga stödet för att miljögifter skulle vara en stor förklaring till den ökade frekvensen av prostatacancer finns inte.

Nyligen skrev DN att forskare kommit fram till att egen kontroll av bröst inte minskar dödligheten i bröstcancer, ändå fortsätter Elizabet Johansson från Cancerfonden att rekommendera äldre kvinnor att regelbundet kontrollera sina bröst. Effekten kan bli att människor går och oroar sig för att brösten känns konstiga helt i onödan - och vissa blir också behandlade i onödan.


Personligen känner jag mig mycket mer motiverad att stödja röda fjädern-kampanjen än cancerforskning, eftersom cancerforskningen ändå får så mycket uppmärksamhet. Röda fjädern stödjer forskning angående beroendesjukdomar, något som kostar samhället enorma pengar och orsakar stort mänskligt lidande, både för de drabbade men också för de anhöriga. Konstigt nog så läggs det förvånansvärt lite pengar på sådan forskning med tanke på hur vanligt det är och hur mycket pengar beroenden kostar samhället. Kanske tror människor fortfarande att beroenden bara är ett tecken på dålig karaktär? I själva verket så är beroenden en sjukdom på samma sätt som cancer - beroenden innebär att man har en hjärna som är sjuk.

Det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt att lägga mer resurser på att hjälpa de som är beroende. Liksom många andra sjukdomar så underlättas ett tillfrisknande av en kostomläggning, t.ex. mer naturlig mat, mindre socker, mer omega-3, mindre omega-6 och mer D-vitamin.

Samhället skulle förmodligen göra enorma vinster på att ge allmänna rekommendationer om D-vitamintillskott (även om det för de flesta inte behövs på sommaren) eftersom det hjälper mot så många olika sjukdomar. Läkare skulle också i högre grad kunna kontrollera D-vitaminnivåerna i blodet istället för att ägna tid och pengar åt en massa pseudovariabler så som totalkolesterol. För tillfället så görs det intensiv reklam för Becel pro.activ - en produkt vars förmenta förtjänst är att den sänker kolesterolet. Samtidigt finns inga belägg för att en sänkning av kolesterolet i sig skulle vara hälsosamt; tvärtom så visar studier att de som har ett lågt kolesterol får en ökad sjukdomsrisk. Personer med lågt kolesterol drabbas t.ex. oftare av depressioner. Oavsett så är margarin i allmänhet väldigt onyttigt, och i synnerhet Becel pro.active. (Bregott, vilket faktiskt är definierat som ett margarin, är undantaget i sammanhanget.)

Nu är det för övrigt en bra tid på året att börja med D3-tillskott, eftersom solen inte längre ger någon D-vitaminbildning i huden. D-vitamin är bra mot det mesta men många kosttillskott kostar ganska mycket om man vill få i sig en bra dos så därför tänkte jag tipsa om det billigaste preparatet som jag har sett: Vitamin D3 från Bättre hälsa. Man kan köpa det härifrån. Jag rekommenderar en till två tabletter per dag á 2000 IE för vuxna och en tablett varannan dag till barn under 10 år, eller motsvarande mängd från D-droppar.


D3 från kosttillskott utvinns från ull. (Djur liksom människor bildar D-vitamin i huden eller pälsen utifrån kolesterol om man får UVB-ljus på sig). Katter får i sig D-vitamin genom att slicka sin päls. Det finns också en vegetabilisk variant av D-vitamin, D2, som t.ex. finns i kantareller. Den behöver omvandlas i kroppen till D3 och behövs därför i mycket större doser för att få samma effekt.

Jag vill i sammanhanget tipsa om en utmärkt och faktaspäckad artikel om D-vitamin som man får del av om man blir medlem i Sveriges Konsumenter i Samverkan. Prova på-abonnemang kostar 100 kr.

Är frukt godis?

Länge har frukt varit synonymt med nyttigt, men i samband med att lågkolhydratkoster blivit mer populära och fler studier på fruktos kommit fram så har frukten blivit mer ifrågasatt.

Vad skulle det då vara för fel på frukt? Som jag tidigare har skrivit så är den frukt som äts nuförtiden väldigt olik den ursprungliga frukt som fanns innan jordbruksrevolutionen. Sådan frukt var t.ex. inte så söt. Att frukter är söta beror dels på deras innehåll av rent fruktos och dels på socker, vilket till hälften består av fruktos och till hälften av glukos.

Studier visar att rent fruktos i större mängder är mer fettinlagrande än glukos och att sockerarten också försämrar mineralupptaget och insulinkänsligheten. Dålig insulinkänslighet kan leda till typ-2-diabetes.

Dock är det svårt att veta hur man ska överföra studieresultat på rent fruktos på frukt. Frukt innehåller trots allt inte så mycket fruktos, åtminstone inte jämfört med sockerhaltiga livsmedel - med undantag för torkad frukt, i synnerhet russin.


Fruktos är särskilt aptitstimulerande, och vissa har stora problem med att vara måttfulla med fruktosrika frukter. Visserligen innehåller frukt en del vitaminer och mineraler, men den söta smaken tenderar alltså att ge sötsug och högre aptit. För den som äter mycket sötsaker upplevs kanske inte frukt som så sött, precis som vissa tycker att vanlig mat är smaklös för att de är vana vid stora mängder salt och peppar.

I stor utsträckning så är det själva smaken av sött som ger problem och det är en förklaring till att man kan få problem med frukt om man minskar på kolhydraterna, även om man inte hade det tidigare; lägre kolhydratintag brukar nämlighen ge betydligt känsligare smaklökar. Sötmans stimulans av aptiten är, menar jag, det största problemet med frukt. Eftermiddagens fruktstund kanske ger en tillfällig mättnad, men leder i förlängningen till mer sötsug och överlag större aptit på kvällen.

Frukt är faktiskt inte så mättande, speciellt inte de fruktosrika som t.ex. gröna druvor, äpple och päron - men om man inte har problem med sötsug eller för stor aptit kan man gott äta någon frukt per dag. För vissa är det till och med en fördel, eftersom för liten aptit inte heller är bra.

En av anledningarna till att fruktos stimulerar aptiten har med ghrelin att göra. Hungerhormonet ghrelin ökas mer av fruktos än av andra kolhydrater.
Ghrelin ökar i sin tur nivån av tillväxthormon - därmed kan mycket sötsaker göra barn långa, och tvärtom. (Kortväxthet är vanligt hos barn som på grund av epilepsi äter väldigt lite kolhydrater.)

Så för att anknyta till rubriken; tycker jag att frukt är godis?

Både ja och nej faktiskt, beroende på vilken frukt det gäller och vem som äter den. Det är förstås skillnad på t.ex. en kiwi med dess höga halt av C-vitamin, och på relativt näringsfattiga äpplen. Visserligen är äpplen fiberrika men de är ovanligt fattiga på antioxidanter samtidigt som de är ovanligt rika på fruktos. Jag har dessutom fruktosmalabsorbtion så jag avstår själv helt från äpplen och päron på grund av deras höga andel fruktos. (Fruktosmalabsorbtion är väldigt vanligt, särskilt hos barn.)


Givetvis är godis och läsk ett mycket större problem än frukt, även om de alla tenderar att överstimulera aptiten. Som alltid när man funderar på vad som är nyttigt får man väga fördelar och nackdelar mot varandra. Problemet har varit att knappt någon har påtalat fruktens nackdelar förrän nyligen, men för den sakens skull ska vi inte glömma bort dess fördelar. Näringsinnehållet är lägre än för grönsaker, men frukt har åtminstone något innehåll av mineraler och antioxidanter. Tragiskt nog så är det ju många livsmedel som inte har några nyttigheter i sig alls, och givetvis är det sådant vi borde utesluta ur kosten - de flesta livsmedel har ju någon nackdel.

Sug efter alkohol

DN och SVT skrev igår om att hormonet ghrelin ökar suget efter alkohol. Studier på råttor visar att de som fått en injektion med ghrelin i större utsträckning väljer alkolhol framför vatten.

Jag har skrivit om ghrelin vid ett flertal tillfällen tidigare, men här kommer i alla fall en kortfattad beskrivning. Ghrelin är ett hormon som höjer aptiten och utsöndras när magsäcken börjar bli tom, det innebär att mat som snabbt går genom magsäcken ger mer ghrelinutsöndring - till exempel flytande föda, kolhydrater, och i synnerhet söta drycker.


Fruktos ger större ökning av ghrelin än vad glukos ger, därför höjs aptiten mer av söta saker än av andra kolhydrater. Socker består till hälften av fruktos och är den klart största källan till fruktos, även äpplejuice, päronjuice och söt torkad frukt innehåller stor andel fruktos.

Många människor som har haft svårt att hålla igen på alkohol tycker att det blir mycket lättare efter en kostförändring med mindre kolhydrater och mer fett. Det kan bero på saker som bättre fettsyrabalans och mindre tillsatser, men en stor del av av förklaringen är nog också en skillnad i ghrelinutsöndring. Fett och protein går långsammare genom magsäcken än kolhydrater och då uteblir den kraftiga ghrelinhöjningen som i sin tur ger sug efter alkohol.

Många beroenden liknar varandra och jag är övertygad om att minskat kolhydratintag och framförallt minskat intag av söta saker skulle underlätta för alla som har beroendeproblem. Kopplingen till kosten finns inte alls med i DN-artikeln, däremot nämner de möjliga läkemedelsbehandlingar med ghrelinhämmare. Det brukar dock sällan bli lyckat när man blockerar ett visst hormon, ghrelin ger också pigghet och klarsynthet och väldigt lågt ghrelin kan därför ge trötthet och trögtänkthet.

Människor är olika och vissa har särskilt lätt för att fastna i beroenden. Tidigare i vår var jag på en mycket intressant föreläsningsdag anordnad av Hjärnfonden, där bland annat Bitten Jonsson pratade. Hon pratade mycket om likheten mellan olika beroenden; det är t.ex. vanligt att före detta alkoholister utevecklar ett sockerberoende. Annika Dahlström tog också upp könsskillnader gällande beroenden; kvinnor drabbas lättare av beroenden, på grund av sina högre östrogennivåer. Dessutom är de känsligare än män och får därför skador snabbare. Kvinnors drogintag är högst kring ägglossningen. Män med högt testesteron dricker mer alkohol och blir också mer aggressiva i berusat tillstånd. Östrogen å andra sidan motverkar aggressivt beteende och berusade kvinnor blir sällan aggressiva.


Tyvärr har beroenden länge varit tabubelagda; jag håller med Bitten Jonsson om att beroenden borde ses som en sjukdom - en kronisk, obotlig, svårbehandlad hjärnsjukdom som drabbar hjärnans belöningssystem. Beroendesjukdomar är kostsamma för samhället, men det satsas förhållandevis lite pengar på sådana sjukdomar. Vill man stödja forskningen om beroenden kan man göra det genom Röda fjädern.

Att bränna sig

Givetvis är det inte nyttigt att bränna sig, men solljus är ändå nyttigt.

Huden bildar D-vitamin om den får sol på sig. Det tar sedan upp till 48 timmar för allt D-vitamin att tas upp, så helst ska man inte tvätta sig med tvål under den tiden (bara vatten påverkar däremot inte så mycket.) D-vitamin är väsentligt för ett välfungerande immunförsvar.


Fortfarande anser många att vi i första hand bör betrakta solen med försiktighet och rädsla, på grund av hudcancerrisken. DN debatt handlade om detta för ett tag sedan. Skrämselpropaganda angående solstrålning kommer från flera håll; tydligen får skolbarn en folder om just detta, läs mer om detta på Toxiska epistlar.

Det är aldrig bra att ta en viss risk på för stort allvar. Det finns så mycket som är farligt, och det är omöjligt och dessutom dumt att försöka skydda sig mot allt som är farligt. Farliga saker är faktiskt ofta bra eftersom det härdar oss, om dosen är lagom vill säga. Solstrålning övar liksom annan radikalbildning upp vårt egna antioxidantförsvar så att vi klarar av solstrålningen bättre i framtiden. Dessutom gör UVB-strålning att huden blir tjockare och därmed tåligare.

Vi klarar av små mängder av olika gifter bättre än mer av en viss sorts gift. Egentligen tycker jag dock att hela frågan om solning är fånig, för även om jag och många andra förespråkar solning är det ingen som tycker att man ska ligga och pressa flera timmar mitt på dagen; däremot är det tragiskt om folk är rädda för solen, för det D-vitamintillskott vi får från maten är inte tillräckligt. Skribenterna på DN-debatt hävdar att vi får tillräckligt från den berikade maten, men ett intag är inte tillräckligt bara för att det uppnår det rekommenderade dagliga intaget (RDI).

För många vitaminer och mineraler får man en bättre hälsa av ett betydligt högre intag än RDI, i synnerhet gäller detta D-vitamin. Gällande kostråd innebär att vi rekommenderas äta ganska stora mängder berikat margarin för att vi ska få i oss D-vitamin. Margarin är inte på något sätt nyttigt och överhuvudtaget är det svårt att få i sig hälsosamma doser D-vitamin enbart från kosten, men med stora mängder fet fisk kommer man långt. Dock är det inte praktiskt möjligt för oss i Sverige att nästan uteslutande leva på fet fisk.


En intressant fråga i sammanhanget är vad som är orsak och verkan; de som lätt bränner sig har i genomsnitt ett sämre immunförsvar än de som tål solen bra. De blir alltså oftare sjuka än andra. Risken för sjukdomar i huden ökar om huden har ett dåligt immunförsvar, detta har med fotoimmunosuppression att göra. Försök på råttor visar tydligt att margariner och solrosolja (rikt på omega-6) ökar fotoimmunosuppressionen, medan smör nästan fullständigt upphäver den. Smör ger alltså huden ett bra immunförsvar medan margariner försämrar hudens immunförsvar. Fleromättat fett och margariner försämrar immunförsvaret och ökar risken för allergier och många sorters cancer, delvis beroende på omega-6 och delvis beroende på hur margariner tillverkas.

Omega-3, A-vitamin, ett visst ämne i broccoli och många andra antioxidanter kan också göra att vi får högre motståndskraft mot solen.

Den som är känslig för solen kan också få bättre tolerans av ett kostombyte och av att sluta röka. Det kan tyckas märkligt men är fullt logiskt eftersom antioxianter skyddar mot radikalbildning. Solstrålning ger som sagt radikalbildning, och rökning likaså. Dock är (som jag nämnt förut) antioxidanter från naturliga källor överlägsna, en studie visar på ökad hudcancerrisk av antioxidant-tillskott.

Den som trots allt måste vara ute i solen flera timmar mitt på dagen skyddar sig bäst med kläder. Ett solskydd kan eventuellt vara lämpligt att komplettera med, men det måste vara både UVA och UVB-skydd. Det är främst UVA-ljuset som ökar risken för hudcancer. UVB-skyddet anges som en siffra, och det är det ljuset som ger upphov till D-vitamin.

Om man inte är så känslig för solen är det förstås onödigt med solskyddskräm och faktum är att solsskyddskrämer är tämligen överskattade. De som använder solskyddskräm har nio gånger högre risk att få hudcancer, troligtvis beror det främst på att flitiga användare av solskyddskrämer solar mer och att de inte märker när det blivit för mycket sol. Den som inte använder solskydd märker ju när huden har fått nog. Utöver detta så har man visat att många av de ämnen som finns i solskyddskrämer faktiskt ökar risken för hudcancer, det finns i alla fall inga bevis för att solkrämer skulle skydda mot malignt melanom, den allvarligaste formen av hudcancer. Solskyddskrämer bör alltså användas med måtta och allra helst inte alls. (Troligtvis är de krämer som har partikelfilter i sig inte lika dåliga som de krämer som går in i huden. Sådana krämer brukar vara tjocka och stanna kvar på huden, t.ex. solskyddskrämer för småbarn.)


Appropå krämer; jag rekommenderar en viss skepticism även till krämer som sägs fördröja åldrandet - de innehåller ofta samma ämnen som solskyddskrämer.

Solning kan ge rynkigare hud och därför innehåller antirynkkrämer ofta just solskyddsmedel, detta blir särskilt lurigt när det gäller nattkrämer - givetvis är det onödigt med solskyddsmedel på natten! Många är inte ute så mycket på dagen heller och då blir dagkrämernas solskyddsmedelkomponent kontraproduktivt - de motverkar ju D-vitaminbildningen.

D-vitamin skydd mot insulinresistens?

UNT skriver idag om en studie som visar att typ-2-diabetiker behöver mer insulin på vintern.

Männen som undersökts under vintern hade i genomsnitt 12 procent sämre förmåga att ta upp ett extra tillskott av socker än de män som undersökts under sommartid.
- Det innebär att det mellan vintern och sommaren normalt sker en förbättring av insulinkänsligheten som ligger i samma storleksordning som den som uppnås med läkemedel som i dag används för att behandla diabetes.

Min första impuls när jag hör talas om sådana här årstidsrelaterade skillnader är att överväga om det kan finnas kopplingar till brist på D-vitamin; till min stora förvåning är det inte något som berörs i artikeln - istället spekuleras i huruvida det skulle kunna vara kopplat till kyla.



På vintern får vi som bor här uppe i norr inte någon som helst D-vitamin från solen; solen står helt enkelt för lågt. Vi får visserligen i oss en del D-vitamin från maten, men oftast lider vi ändå ett påtagligt underskott. Fler och fler studier pekar också mot att det optimala D-vitaminintaget är mycket högre än det av livmedelsverket rekommenderade dagliga intaget på 10 mikrogram (på innehållsförteckningar används av outgrundlig anledning 5 mikrogram som RDI).

Jag har själv sedan en tid tillbaka tagit D-vitamin som tillskott. Jag tycker mig också märka en förbättring hos mig själv och bekanta som också tar tillskottet; vi har varit relativt skonade från förkylningar och akne, och har känt oss piggare. Givetvis är det vanskligt att dra slutsatser utifrån egna erfarenheter, men i och med att D-vitaminet är mycket betydelsefullt för immunförsvaret så finns det mekanismer som talar för de observerade effekterna.

Som sagt finns det många studier som visar på D-vitaminets fördelar:

Låga D-vitaminnivåer ökar risken för förkylningar, särskilt hos de med astma. Traditionellt sett brukar folk äta extra C-vitamin för att förbättra sitt immunförsvar - men det minst lika viktigt att se över sitt D-vitaminintag.

D-vitamin skyddar också mot hjärtinfarkter, högt blodtryck och prostatacancer - dessa tillstånd har också alla med insulinresistens och det metabola syndromet att göra.

Fler exempel på sjukdomar som lindras av ett väl tillgodosett D-vitaminbehov är benskörhet, reumatism, MS, typ-1-diabetes och depressioner.

Man bör observera att det visserligen inte är bevisat för alla dessa sjukdomar att D-vitamintillskott hjälper, men det finns klara samband mellan låga D-vitaminnivåer och högre risk för sjukdom. Och eftersom D-vitamin är så betydelsefullt i kroppen så är det inte så förvånande att låga nivåer är förödande.

Undvikandet av solljus (som motiveras av cancerrisken) har i sig blivit en hälsorisk i västvärlden. Gravida kvinnor med låga D-vitaminnivåer i blodet föder ofta för tidigt och barnen får oftare autism.

Jag menar att alla som bor i Sverige borde ta tillskott av D-vitamin på vintern; en eller två tabletter Holistics per dag torde vara lagom. Dosen kan eventuellt ökas för riskgrupper - som t.ex. äldre, överviktiga, veganer, mörkhyade och sådana som inte får sol på huden. För många kan tillskott behövas även under sommarhalvåret, det är nämligen bara mitt på dagen som kroppen kan bilda D-vitamin. Tänk också på att inte duscha direkt efter solbadandet - då blir upptaget mycket dåligt, eftersom D-vitaminet tas upp från huden under en tid efter exponeringen.

PS: Ni har väl inte missat sågningen av livsmedelsverkets 72 studier i Dagens Medicin?

Kadmium

Kadmium är en tungmetall som finns i jorden och tas upp av växterna. Halterna tenderar att öka hela tiden delvis på grund av att slam tillförs; slam har dubbelt så högt kadmiuminnehåll som konstgödsel. Beräkningar utförda vid SLU visar på att matjordens medelhalter har ökat med mer än 30% under 1900-talet. Även fodertillsatser och luftföroreningar tillför kadmium, och förr fanns det också mycket kadmium i färger och plaster.

Kadmium är en relativt stor hälsorisk, speciellt för rökare, vegetarianer och kvinnor som ammar. Cigaretter innehåller mycket kadmium och eftersom upptaget är väldigt effektivt från lungorna så får rökare i sig mycket kadmium, lyckligtvis verkar upptaget bli lågt vid passiv rökning.

För ickerökare så är maten den största källan till kadmium. Upptaget av kadmium ökar om man har låga järndepåer, vilket är en faktor som ökar risken för många unga kvinnor. Vegetabilier innehåller mycket mer kadmium än animalier, och det är förklaringen till att vegetarianer vanligtvis har ett relativt stort kadmiumintag.


Gränsvärdena för kadmium har länge varit högt satta, och vi har fått i oss skadligt höga halter även med intag under gränsvärdet. EU har nyligen sänkt gränsen till en tredjedel, på grund av en studie som tydligt visar på ökad risk för njurskador och benskörhet även vid lägre kadmiumintag. Hälften av europas befolkning beräknas få i sig för höga halter kadmium.

Vete och potatis är stora kadmiumkällor på grund av den stora omfattning i vilken de äts. Det mesta av kadmiumet finns i skalen, vilket förstås är ett hårt slag mot fullkornsprodukternas förmenta nyttighet; fullkornsprodukter innehåller visserligen lite mer antioxidanter och mineraler än de vita produkterna, men samtidigt innehåller de alltså mer miljögifter och även mer växtgifter. Det bästa är, tror jag, att inte äta så stora mängder spannmålsprodukter över huvudtaget. Några livsmedel som äts i mindre mängd men som i sig har särskilt höga kadmiumnivåer är blå vallmofrön, solrosfrön, linfrön och njure.

Gravida för inte över kadmium till fostret, men små barn tar upp kadmium effektivt. Djurstudier visar också att hjärnans utveckling påverkas av kadmium, och barn som tidigt börjar med välling, gröt och sojamjölsprodukter är en riskgrupp. Jag brukar alltid avråda från att ge småbarn fullkornsprodukter på grund av deras känsliga magar, och sedan jag läst på om kadmium så känns det rådet extra bra.

Lever innehåller också mycket kadmium, men om man inte tillhör någon av riskgrupperna så tror jag att man kan äta det en gång i veckan - det är trots allt väldigt näringsrikt. Det är främst njurarna och levern som lagrar upp kadmium i kroppen, medan kött och mjölk innehåller mycket låga halter. Många får i sig mycket kadmium från rotfrukter eftersom det äts i stora mängder, men egentligen är det bara morot av rotfrukterna som är höghaltigt. I genomsnitt så kommer hälften av vårt kadmiumintag från spannmål.

Man kan alltså notera att kolhydratkällor för många också är kadmiumkällor, vilket i sig kan utgöra ett argument för ett relativt sett högre intag av fett och protein och ett lägre intag av kolhydrater. Dessutom skulle det förmodligen vara bra med ett högre intag av rött kött för de som äter lite sådant, eftersom järnbrist ytterligare ökar upptaget av kadmium. (Faktoiden att rött kött skulle öka risken för cancer är bara ett knippe svaga indicier från epidemiologiska studier.)

Debattören och miljöforskaren Gunnar Lindgren har en utmärkt hemsida som jag vill rekommendera i sammanhanget; där kan man bland annat läsa om kostråden, margariner och miljögifter. Lindgren utnämner just kadmiumfrågan till den mest allvarliga enskilda hälsofrågan eftersom den är så ödesmättad. Strax innan EU sänkte gränsvärdet för tolerabelt intag av kadmium skrev han så här:

"Det kadmium som vi lägger med gödsel på åkermarken kan aldrig tas bort, utan ger inte bara oss ökande hälsorisker utan alla kommande släkten. Kadmiumhalten i åkermark och livsmedel har ökat oavbrutet och ökningen fortsätter. Den är idag så hög, att medicinska rapporter tyder på att både njurskador, cancer i livmoder och prostata kan sättas i samband med vårt "normala" intag av kadmium."

Organisationen Sveriges Konsumenter i Samverkan har länge engagerat sig i kadmiumfrågan, och undersöker nu om tillverkare av känsliga livsmedel kontrollerar sina produkter med avseende på kadmiuminnehåll. Ordförande Bengt Ingerstam hoppas att jordbruket självmant går tillbaka till en restriktiv kadmiumpolitik.

SLV om kadmium.

Rapportdebaclet

Rapport hade för några dagar sedan ett inslag där forskaren Annika Rosengren hävdade att hjärtinfarkter med dödlig utgång har minskat med 5000 per år sedan 80-talet. Detta ville Rosengren hänföra till att kolesterolvärdena har minskat, och menade att det i sin tur beror på ett minskat intag av mättat fett.



Huruvida det finns något sådant direkt samband mellan kolesterolvärden och sjuklighet är ifrågasatt; kolesterolvärden ökar visserligen ofta temporärt av högre intag av mättat fett, men samma sak brukar också inträffa om man t.ex. börjar motionera mera. Vidare är dödligheten faktiskt högre hos de som har låga kolesterolvärden än de som har höga värden. Den påstådda kopplingen mellan åderförkalkning och kolesterolvärden är inte heller bevisad.

Jag brukar sällan titta på tv-nyheter, främst på grund av att formatet inte rymmer så mycket fakta; en stor del av tiden läggs på en fallbeskrivning och resten på att repetera den kortfattade nyheten gång på gång. Granskningen lyser ofta med sin frånvaro, och dessutom lämnas tittaren oftast okunnig om så grundläggande saker som t.ex. om bakgrunden till nyheten är en välgjord studie eller bara en epidemiologisk studie. Så också i det här inslaget.

Annika Rosengren var i hela Rapportinslaget förbluffande självsäker:

“-Ja det finns absolut ingen forskning som visar att vi skall äta mer smör och mättat fett, det är baserat på ett löst tyckande som inte har med vetenskaplighet att göra.”

Som jag ser det är det förstås de senaste årens officiella hållning till smör och mättat fett som är avvikelsen, och man kan med minst lika stort fog hävda att rådet att vi ska äta mindre mättat fett är ett i högsta grad löst tyckande.

Jag mejlade både Rapport och Annika Rosengren för att ta reda på vad det är för studie de pratar om. Rapport uppgav bara vilken tidning den publicerats i - jag bad dem specificera men fick inget svar. För mig är det skrämmande att Rapport så okritiskt gör sig till megafon utan att nagelfara informationens avsändare.

Jag fick i alla fall svar från Annika Rosengren som förutom tidningsnamnet också uppgav en av författarna, vilket gjorde att jag kunde få fram studiens sammanfattning. Studien visade sig mestadels använda offentliga protokoll för att jämföra "stora riskfaktorer" mellan 1986 och 2002. I studiens sammanfattning står det ingenting om mättat fett.

Igår fortsatte följetongen, då Annika Rosengren deltog i en debatt tillsammans med Annika Dahlqvist. Nu var tongångarna annorlunda än i Rapport; Rosengren var inte alls lika säker på sin sak och sade t.ex. att vissa verkar må bra av LCHF och att det inte verkar vara farligt för dem. Komiskt nog så anklagade hon Annika Dahlqvist för att hon inte hade med några studier på sin blogg som visade på nackdelar med mättat fett från att tidigare ha hävdat att sådana studier inte alls finns.

Annika Dahlqvist var tämligen upprörd i programmet, något som hon fått utstå en del kritik för. Hon försvarar sig med att det är sådan hon är; jag har svårt att hålla det emot henne, utan konstaterar bara att just hennes sätt är det som fört henne till medverkan i ett flertal tv-debatter där hon har åstadkommit väldigt mycket. Man kan förstås beklaga dramaturgin som ofta styr tv-mediet; vi som är mer ödmjuka får färre förfråganden, för hårt polariserade debatter gör sig bättre. Och visst blir man arg. Man kan diskutera hur lite kolhydrater som är optimalt, och LCHF är inte det lämpligaste för alla - men inte för någon finns det anledning att undvika mättat fett, det är ren skrämselpropaganda som får ett förfärande stort genomslag.

Den som vill sätta sig in i alla turer kring detta läser med fördel Kostdoktorns inlägg i ämnet.

Det glädjer mig att ett 30-tal personer har anmält Rapportinslaget till granskningsnämnden. För någon vecka sedan sändes ett Plus-program där en dietist argumenterade för en mager och nyckelhålsmärkt frukost. Det fanns inget som helst ifrågasättande av huruvida en sådan frukost är nyttig. Kanske också vore något för granskningsnämnden.

Olika dieter

Jag vill börja med att kort kommentera studien som blev så omskriven för någon vecka sedan. Det påstods i flertalet tidningar att alla dieter är lika bra - detta med utgångspunkt i en studie där de fyra grupperna som jämfördes åt nästan samma slags mat. Alla hade ett högt kolhydratintag och ett lågt intag av mättat fett. Vidare var alla ålagda att äta 1400 kilokalorier par dag, vilket är på gränsen till att vara en svältkost. Ändå var den uppnådda viktnedgången bara fyra kilo på två år.

I Aktuellt ville man avfärda variationer i kosthållningen som irrelevanta och dra slutsatsen att det enda som fungerar är att äta mindre och motionera mer - men om det nu skulle funka att gå ner i vikt enkom av att äta mindre så borde väl deltagarna ha blivit normalviktiga av att äta så här lite mat i två år? Att träning är bra för hälsa och välbefinnande är det ingen tvekan om, 50-åringar som börjar motionera lever två år längre än de som inte börjar motionera. Men motion leder inte nödvändigtvis till viktnedgång, träning ökar samtidigt aptiten. Trots ökad aptit så är det många som börjar träna som går ner i vikt, vilket i stor utsträckning beror på att man samtidigt förbättrar sitt ätbeteende. Träning ger som sagt hunger och då känns det bra att äta lagad mat, och mat är helt klart bättre än t.ex. mackor och müsli, eller annan utfyllnad. Dessutom går nog träningssatsningar ofta hand i hand med en medveten minskning på godis och läsk.

Jag rekommenderar Kostdoktorn och Toxiska epistlar för utförliga analyser av studien om de olika dieterna.

Resonemanget om att alla dieter är en bluff rymmer i och för sig en poäng - nämligen att det inte finns några mirakeldieter. Det finns ingen universaldiet som gör att vem som helst går ner i vikt (förutom på kort sikt och rena svältdieter). Däremot har det givetvis fundamental betydelse vad för slags mat man äter, och det finns förstås gemensamma nämnare för en bra kosthållning - men människor är olika, och en viss sorts mat kan vara bra för någon men dålig för en annan. För en enskild individ finns det också ofta en mirakeldiet - i meningen en kosthållning som i längden gör att man känner sig mätt och nöjd, mår bra och och även går ner i vikt om man väger för mycket.

Det som är gemensamt för dessa individuellt optimerade dieter är att de upplevs som välsmakande och att de eliminerar suget efter onyttigheter. Om man ständigt känner sug efter godis, chips och läsk så är man inte så tillfreds med livet, även om man håller sig ifrån det. Den traditionella tallriksmodellens grundfilosofi går ut på att man ska äta "nyttigt" till vardags och att man som belöning får unna sig läsk och godis till helgen. Ett sådant synsätt kan förstås fungera för en del, men sämre för den som har haft problem med aptiten eller vikten.

Själv äter jag visserligen onyttigt ibland, men jag har aldrig haft som mål att äta nyttigt för att sedan kunna unna mig något. Jag tror inte riktigt på ett sådant synsätt. I vanliga fall tycker jag inte om konstlad mat, som chips, läsk, lösgodis, pulvermos och fiskpinnar. Jag blir inte heller sugen på pommes frites, pizza eller bröd - men om jag äter sådant av någon anledning så kan det skapas ett sug efter mer.

Mitt bästa tips är att bygga upp en matkultur vid sidan av chipsen, så att det aldrig finns någon anledning att äta dem - men utan att göra det till något förbjudet eller laddat. Om man äter chips regelbundet så blir smaksinnet avtrubbat, och den nyttiga naturella maten med sin avsaknad av smakförstärkare ter sig lite trist, vilket förstärker längtan efter nästa chipstillfälle. Erfarenhetsmässigt så är det mycket enklare att sluta helt med sådant som ger sötsug än att t.ex. begränsa det till bara lördagar, åtminstone om man vill få en varaktig livsstilsförändring till skillnad från en snabb viktnedgång.

Många människor som lyckas ändra sin kosthållning på ett varaktigt sätt tar motivationen till enskilda kostförändringar ur ett större värderingsskifte; det kan vara en nyfunnen övertygelse om att kolhydrater är väldigt onyttigt som leder till beslutet att eliminera alla stora kolhydratkällor - och därmed faller läsk, godis och chips ur ramen. Någon annan läser kanske boken "Äkta Vara" och bestämmer sig för att sluta med produkter med en massa tillsatser - och även med den utgångspunkten blir läsk, godis och chips orimliga. En tredje läser kanske om stenålderskost och formar sin matkultur ur målsättningen att inte äta så artfrämmande mat som många gör nuförtiden. Att bara ta efter någon annans diet är förstås i allmänhet mindre fruktbart, t.ex. att härma någon som äter en strikt lågkolhydratkost för någon som får sötsug av att minska så mycket på kolhydraterna.

Förvirringen kring medelhavskost

Allt som oftast kan man läsa att det finns något som mer eller mindre allmänt betraktas som nyttigt, och det kallas medelhavskost. Det är dock mycket olika vad man fyller det begreppet med.

Mycket tyder på att den ursprungliga medelhavskosten utgjordes av en förhållandevis fet kost, med mycket animaliskt fett från fisk, frigående höns, ägg och feta mjölkprodukter. Troligtvis åt man också en hel del grönsaker och även nötter och olivolja. Det är också vad jag menar i de fall jag skriver om medelhavskost. Andra har sina egna definitioner, och man får ibland intrycket att många framhåller minsta samband mellan den kost de förespråkar och den ursprungliga medelhavskosten, för att skänka trovärdighet åt sin egen agenda.



Trots den ursprungliga medelhavskostens goda rykte är det nog ingen som menar att man ska äta så som man numera äter i medelhavsområdet; i Grekland t.ex. är konsumtionen av pommes frites och annat onyttigt mycket hög - numera är också greker relativt hårt drabbade av välfärdsjukdomar.

Om man så betraktar den studie på medelhavskost som DN skrev om igår så finner man stora olikheter med många av de olika synsätten på vad medelhavskost är; den innehåller anmärkningsvärt nog mycket spannmål, men lite fisk.

Studiens medelhavskost bestod av mycket spannmål, grönsaker, frukt, nötter och olivolja, måttligt med fisk och rött vin samt sparsamt med mjölkprodukter, rött kött och socker.

Studiedeltagarna delades upp i tre grupper, en som åt fettsnålt, en som åt medelhavskost (enligt ovan) med en liter olivolja per vecka och en som åt medelhavskost (enligt ovan) med 30 gram nötter per dag.

Blodvärdena hade förbättrats och midjeomfånget hade minskat hos 2 procent av deltagarna i lågfettgruppen, hos olivoljegruppen var siffran 6,7 procent och hos nötgruppen 13,7 procent. Resultatet beskrivs som en stor framgång, även om siffrorna knappast var sensationella. Vikten var för övrigt oförändrad hos de allra flesta.

Sådana här studier är svårtolkade eftersom det är svårt att veta vilka komponenter som svarar för de goda resultaten - vad man i det här fallet har jämfört med är dock fettsnål kost, och det är tydligt att många varianter av medelhavskost är nyttigare än sådan kost.

Jag tycker alltså inte att en sådan här variant på medelhavskost är något att stå efter. Andra studier med lägre kolhydratintag och högre fettintag har fått bättre resultat på både blodfetter och viktnedgång; framförallt bör spannmålsintaget vara lägre och både fisk och rött kött borde rekommenderas, tycker jag.

I DN-artikeln spekuleras det i om nötgruppen fått bättre värden på grund av omega-3 från valnötter. Det ställer jag mig tvekande till, eftersom vegetabiliskt omega-3 bara till liten del omvandlas till de antiinflammatoriska långkedjade omega-3-fettsyrorna. Kanske är det istället mineralinnehållet i nötter som ger den hälsosamma effekten? Det är dock svårt att dra några säkra slutsatser.

Valnötter är visserligen nyttigt, men det vurmas lite väl mycket för valnötter på grund av dess höga omega-3-halt. I själva verket gör deras höga omega-3-innehåll att de lätt härsknar; billiga storpack av valnötter har ofta skrumpna, beska och något svarta valnötter - de är härskna och är inte alls nyttiga. Hela valnötter är att föredra; nu inför jul är de av god kvalitet och inte så dyra. Nötter betraktar jag alltså som hälsosamma i allmänhet, men vissa kan uppleva ett stimulerat matbegär av dem.

Det är svårt för konsumenter att navigera bland alla företag som marknadsför sig med hälsoargument. Därför vill jag tipsa om hemsidan för Konsumenter i Samverkan, de samordnar konsumenter utan inblandning från kommersiella företag, granskar kostråd och kostförespråkare, och har t.ex. gjort en intressant simulering av energipriset för matfett och mjölk, vilket är ett av argumenten de har för att påverka skolmaten.

Stödjer man Konsumenter i Samverkan med 250 kr per år får man konsumentnyckeln och en del köptips - mer om detta här. Även om jag inte alltid håller med dem i sakfrågorna och köptipsen kanske inte alltid ger så mycket, så ser jag ändå positivt på deras grundtanke och jag tycker att de successivt förbättrat sig och är öppna för ny forskning. De har länge förespråkat originalprodukter istället för nyckelhålsmärkningar och lightprodukter - till skillnad från t.ex. Skolans Vänner eller Råd och Rön, som också säger sig stå på konsumentens sida. Den förstnämnda är en partsinlaga från företag, den senare är fullständigt okritisk till kostråden.

Kalla Fakta-debatten

Missade ni Kalla fakta förra söndagen? Programmet beskrev dispyten mellan lågkolhydratförespråkarna å ena sidan, och SLV, Rössner och Marcus å andra. I programmet redovisades bland annat de två sistnämndas kopplingar till kolhydratindustrin. Man beskrev också bakgrunden till det mättade fettets dåliga rykte, genom Ancel Keys studier från 50-talet.

Både Stephan Rössner och Claude Marcus svarade i programmet vacklande på frågan om huruvida det verkligen var vetenskapligt bevisat att mättat fett är ohälsosamt. Kostdoktorn har skrivit ett mycket bra referat av programmet: del ett, del två och del tre.

I söndags fick Claude Marcus in en debattartikel i DN, där han hävdar att medierna inte sköter sitt jobb utan ägnar sig åt sensationsjournalistik, särskilt då Kalla fakta. Vidare hävdar han att

Atkinsliknande kost leder till ökad risk för för tidig död.

Som så ofta så ges ingen förklaring till varför så skulle vara fallet, han skriver bara om och om igen om att medelhavskost är bättre. Bland annat hänvisas till en studie som det stod om i UNT för ett tag sedan; studien är av dålig kvalitet och säger inte så mycket. Människor kategoriserades efter hur mycket kolhydrater de åt, och de som åt minst kolhydrater hade högst dödlighet - men atkinsgruppen i studien åt hela 43 E% kolhydrater. Ett troligt scenario är att de som åt mindre kolhydrater inte brydde sig så mycket om att äta nyttigt utan istället åt mycket snabbmat och liknande. Givetvis är det väsentligt att äta bra kolhydrater om man äter så mycket kolhydrater, så det förvånar mig inte att dödligheten var lägre bland dem som åt mycket frukt och grönsaker - det som ofta kallas för medelhavskost. Medelhavskost har flera bra komponenter, som t.ex. att man ska äta mer fisk, men jag förstår inte varför det skulle vara bra att utesluta näringsrikt rött kött.

Karin Bojs, vetenskapsredaktör på DN har idag skrivit en krönika "Vi bevakar den bästa forskningen", som bemöter Claude Marcus debattartikel.

Bloggen Medvetenskap har en intressant reaktion på Kalla fakta, och resonerar kring om det verkligen är kolhydraterna i sig som är problemet eller om det mest handlar om att vi äter fel sorts kolhydrater nuförtiden? Jag tycker att det är en bra poäng, men man bör också betänka att även om friska klarar av ganska mycket naturliga kolhydrater så behöver ju inte de som redan blivit insulinesistenta må bra av sådant.

Weston A. Price Foundation diskuterar på sin hemsida om vad som karakteriserar en nyttig traditionell föda. Weston A. Price har studerat kosthållningen i traditionella kulturer runt om i världen, och har ofta observerat befolkningar med god hälsa. Det gäller även brödätande folkslag, men i de fallen är det spannmål som de äter noggrant behandlat och går inte alls att jämföra med vanligt bröd. Riktigt surdegsbröd har lågt GI och mindre gluten, lektiner, fytinsyra med mera och näringsupptaget blir därmed mycket bättre.

Till min glädje så blir allt fler kritiska till livsmedelsverkets kostråd, på forskning.se röstar en klar majoritet för att nästa temanummer ska handla om kostråden. Varför man ska misstro kostråden kan man läsa mer om i det här inlägget.

Kostråd till gravida

Nyligen presenterade livsmedelsverket en ny broschyr som riktar sig till gravida. Det mesta är sig likt; fokuset ligger på fettsnålhet, mycket frukt och grönt och nyckelhålsmärkt mat. Magra mjölkprodukter och lättmargarin rekommenderas.

Idag skriver SvD om att gravida riskerar att få i sig för lite jod och forskarna rekommenderar tillskott - men föga förvånande så anser Livsmedelsverket att det inte behövs, som vanligt med argumentet att de som följer kostrekommendationerna får i sig tillräckligt.

Sammanfattningsvis så är livsmedelsverkets kostråd till gravida dåliga, men det har faktiskt blivit bättre på några punkter. Råden om att hålla nere på koffeinhaltiga drycker verkar vara bra liksom råd om folsyratillskott och uteslutande av alkohol. Numera tillåts också gravida att äta fräsch vacuumförpackad mat och många fler fisksorter än förut, och även nygjord sushi. (Även om sushi inte är så nyttigt som många kanske tror, med sin höga glykemiska last från riset och sin i allmänhet odlade lax. Den vanliga odlade laxen innehåller inte alls så mycket omega-3 som vild fisk, utan i stället är omega-6-innehållet högt. DN skriver om detta idag, jag har berört det mer ingående tidigare.)

En klar förbättring är i allafall att vikten av att äta fisk i allmänhet poängteras - de gamla formuleringarna ledde många gravida till tolkningen att det är säkrast att undvika fisk. Jag är fortfarande skeptisk till förhållningsråden för strömming - bara 2-3 gånger per år. Strömming är en vanlig fisk och nyttan med vild fet fisk är vad jag kan bedöma mycket större än hälsorisken med miljögifterna i den.

Det kan jämföras med kvällstidningspropaganda, när faktiska men mycket osannolika samband blir uppblåsta till larmrapporter utan att sättas i sammanhang som möjliggör en rimlig riskvärdering. Det handlar förstås om att livsmedelsverket vill hålla sig på den säkra sidan med en tilltagen marginal. På ett sätt kan jag hålla med, men i praktiken leder kostråden till en rädsla och osäkerhet hos de gravida, vilket torde vara av ondo i sig. I praktiken så äter nog de flesta gravida sådant som är "förbjudet" ibland ändå.

När det kommer till synen på fettlösliga vitaminer blir det riktigt snurrigt - man får här hålla i bakhuvudet att alla råd emanerar ur axiomet att animaliskt fett bör undvikas till varje pris. Det är ett dåligt axiom, inte minst för att det blir mycket svårt att få ihop en sammanhängande kostmodell med den utgångspunkten, och råden blir delvis motstridiga och med drag av nödlösningar.

De som inte äter D-vitaminberikade livsmedel rekommenderas tillskott - det är främst margariner och magra mjölkprodukter som berikas. Men om man får i sig D-vitamin från naturliga källor då? D-vitamin finns rikligt i fettet från djur som fått vara ute i solen. Jag rekommenderar att man håller sig till sådana naturliga källor.

SLV avråder helt gravida från att äta lever och fiskleverolja på grund av dess höga innehåll av A-vitamin - men A-vitamin från leverpastej, tillskott och margarin betraktas som ok.

RDI av A-vitamin (retinol) är 0,8 mg för gravida. Upp till 1 mg om dagen som tillskott anser SLV vara ok plus det som tillsätts till margariner, magra mjölkprodukter och finns naturligt i leverpastej och annan mat.

A-vitamin är giftigt i höga doser så jag håller med om att man inte ska äta för mycket A-vitamin, men vore det inte mer lämpligt om man rekommenderade naturliga källor? Fiskleverolja borde vara en förhållandevis bra källa eftersom det innehåller mycket omega-3 liksom lever som innehåller väldigt mycket folsyra och mineraler. Jag rekommenderar alltså gravida att äta lever även om man förstås bör vara försiktig med dosen, speciellt nötlever och grislever. (Nötlever innehåller ca 19 mg per 100 gram och grislever 15 mg.) Leverpastej och margarin avråder jag däremot från, på grund av deras innehåll av dåligt fett, socker och tillsatser. (Nyckelhålsmärkt leverpastej innehåller särskilt mycket tillsatser; komiskt nog har SLV heller ingen gräns för hur mycket leverpastej gravida bör äta - den innehåller ju så lite lever!)

A-vitamin är fettlösligt så man behöver inte äta A-vitamin varje dag, det lagras i kroppen och det går alltså bra att äta högre doser någon gång i bland. Ett bra sätt att fylla förråden kan vara en mindre portion lever några gånger i månaden istället för tillsatsfyllda leverpastejer. Kycklinglever innehåller nästan lika lite A-vitamin som leverpastej. 9,7 mg jämfört med 8 mg per 100 gram. Visserligen äts kycklinglever vanligtvis i större dos än leverpastej, men leverpastej brukar istället ätas desto oftare.

Utöver det ovanstående saknar jag också råd kring vissa andra livsmedel, jag skulle t.ex. gärna se något om tillsatser.

Fyra liter lightläsk om dagen räknas som en säker nivå för en gravid kvinna - något som jag tycker står i skarp kontrast mot den försiktighetsprincip som tillämpas på andra områden. Jag skulle råda gravida att vara försiktiga med lightläsk med aspartam och azofärgämnen - visserligen är vådan av dessa något omtvistad, men att avstå är inte heller förknippat med tillnärmelsevis samma alternativkostnad som gäller för strömmingen. Det verkar vara klart att aspartam fungerar som gift mot åtminstone myror - för att nu inte tala om den störning av aptitregleringen som skulle bli resultatet av en dylik lightläskkonsumtion.

Härdat fett och transfett borde man också varna för tycker jag - det kan t.ex. leda till missfall, allergier och förlossningsdepressioner.

Kommentar till Claude Marcus

Claude Marcus har till slut publicerat den sen länge utlovade artikeln om mättat fett. Läs om bakgrunden här.

Kostdoktorn med flera skriver bra analyser. Annika Dahlqvist poängterar t.ex. att LDL-kolesterol är en pseudovariabel, jag håller med - det är ju t.ex. så att även motion höjer LDL-kolesterolet initialt precis som mättat fett - men ingen föreslår att människor ska sluta motionera. Det mesta i artikeln var relativt substanslöst och gammal skåpmat, men det här intresserade mig:

När LC/HF-kost prövats till patienter med diabetes sjunker insulinbehovet, vilket ofta uppfattas som en förbättring av diabetessjukdomen. Detta är felaktigt. Ett minskat kolhydratintag kan leda till minskat insulinbehov trots att insulinresistensen ökar vid ökat intag av mättat fett.

Jag har tittat närmare på den översiktsartikel som refererades. 15 studier har undersökts varav 12 inte har funnit några samband mellan insulinkänslighet och fettkvaliteten, alltså huruvida fettet varit mättat eller enkelomättat. Den studie som ansågs vara bäst genomförd har Bengt Vessby gjort, den fann att de som ätit mer mättat fett fått en försämrad insulinkänslighet jämfört med de som ätit mer enkelomättat fett. Alla rekommenderades att äta lika mycket fett; hälften fick hög andel mättat fett och hälften hög andel enkelomättat fett, men sambandet syntes bara för de som åt mindre fett än genomsnittet, 37 E% fett.

Visserligen kan olika mättade fettsyror vara olika nyttiga. Palmitinsyra som finns i högre grad i spannmålsuppfött kött än i gräsuppfött kött tros vara en sämre fettsyra än många andra. Men i relation till andra hälsofaror så bedömer jag att faran med ett högre palmitinsyraintag inte är så stor, vilket skulle förklara varför många studier inte funnit något samband mellan fettintag och insulinkänslighet. Insulinkänslighet varierar också hos samma individ, med ca 15%.

När man granskar Bengt Vessbys studie så finner man att mättat fett-gruppen fått ett margarin med hög halt mättat fett förutom smör. Jag misstänker att margarinet innehåller härdat fett och transfett. På margarinet som den andra gruppen fick angavs att det hade låg halt transfett, något sådant angavs inte för den första gruppen. Alla fetter som skulle användes i bakning och matlagning tilldelades deltagarna. Dessutom fick alla kontinuerligt kostråd av dietister.

Jag håller inte med om att Bengt Vessbys studie var välgjord, det hade varit bättre att jämföra smör med margarin istället för att jämföra olika margariner med varandra. Frågan handlar ju om vart det mättade fettet kommer ifrån. Det finns mig veterligen inte någon LCHF-förespråkare som förordar margariner.

Det absolut viktigaste för en typ-2-diabetiker måste vara att äta på ett sätt som gör att risken för hjärtkärlsjukdomar minimeras och i andra hand att äta så att insulinkänsligheten och därmed sjukdomen förbättras. Risken för svåra komplikationer är nämligen hög hos typ-2-diabetiker.

Men jag håller med om att en optimal kost till diabetiker borde öka insulinkänsligheten. Hur en sådan kost skulle se ut är oklart, men troligtvis bör den minimera spannmåls- och mjölkproteinintaget. Många diabetiker som börjar äta klassisk LCHF slipper komplikationer på grund av minskade blodsockersvängningar och minskat behov av insulinsprutor, men det är nog sällan de får en förbättrad insulinkänslighet.

Även de flesta friska skulle nog må bättre av att minska på socker och spannmål till förmån för lite mer animalisk mat, eftersom det ger ett högre intag och upptag av näringsämnen; allra helst kött och fett från naturbetesdjur förstås. Kanske finns till och med risk för att extrem LCHF tillämpad av en icke-insulinresistent kan leda till minskad insulinkänslighet? (Som bekant rekommenderar jag inte friska att utesluta kolhydrater.)

För övrigt bygger Claude Marcus hela sitt resonemang på att viktnedgång skulle vara det viktigaste för hälsan, en uppfattning jag inte alls delar - läs mer om bantningsmyten.

Presskonferens

Det skrivs en hel del om kost och hälsa i tidningarna, men jag förvånas ofta över hur illa koststudier beskrivs på nyhetsplats. I dag fick jag tillfälle att se närmare på hur det går till när dåliga, feltolkande kostartiklar föds - jag var nämligen på presskonferens på Karolinska Institutet, där ett antal forskare pratade om kost- och livsstilsstudier.

Jag reagerade på två saker; dels att nivån på själva presskonferensen var så låg, och dels att det ställdes så få frågor till forskarna som höll presentationen.

En sak står tydligare för mig ju mer jag läser och ju mer jag lär mig om kostområdet - att det är mycket komplext. Mängder av system samverkar och samvarierar, och det är svårt att göra mätningar som entydigt visar att om man äter A så leder det till B - just eftersom människan är ett dynamiskt system - och på grund av detta är ämnet infekterad av myter och gamla halvsanningar baserade på dålig forskning och förhastade slutsatser. Därför blev jag närmast förfärad av att höra Alicja Wolk, en av forskarna, säga att "kost och hälsa är enkelt" och "alla vet redan hur man ska äta hälsosamt".

Mai-Lis Hellénius presenterade en enkätstudie som ställt frågan: "brukar du äta regelbunden frukost, lunch och middag?" Studien visade att de som "sällan eller aldrig" gjorde det hade sämre hälsa än de som svarade att de gjorde det "ofta eller alltid", och de med mer oregelbundna kostvanor led i högre grad av det metabola syndromet.

I dag skriver också DN rubriken "Oregelbundet ätande skadligt", och fortsätter "Personer som äter oregelbundet löper större risk att drabbas av insulinresistens och metabolt syndrom."

Gången är densamma som så många gånger förr; en märklig enkätstudie som knappast förmår visa någonting presenteras. Journalisterna förmår inte (eller vill inte) göra distinktionen mellan korrelation och kausalitet, och rätt vad det är har en kostrekommendation bakats ihop ur tomma luften. I bästa fall är den menlös, i värsta fall direkt skadlig.

För ingenstans visas ju att det oregelbundna ätandet i sig skulle vara skadligt. Visserligen förenklas budskapet även i deras pressmedelande, men Mai-Lis Hellénius poängterade själv att man inte vet om det var de oregelbundna kostvanorna som var onyttiga eller ifall skillnaden i hälsa berodde på skillnad i matvanor. (Många som äter oregelbundet hoppar över måltider och ersätter dem med chips, läsk och snabbmat.)

Jag frågade också på presskonferensen om det inte kunde vara så att människor som har metabolt syndrom kanske hoppade över frukosten på grund av att de helt enkelt inte är så hungriga, och därför inte åt frukost? Som bekant har ju människor med metabolt syndrom, t.ex. typ-2-diabetiker, ofta högt blodsocker på morgonen. Hellénius höll med - det är ogörligt att säga vad som är hönan och ägget. Det är lätt att se ytterligare felkällor; väldigt stressade människor kan säkert utveckla både oregelbundna matvanor och sjukdomar just till följd av sin stress. Som vanligt så kan man inte göra några säkra analyser när det finns så många parametrar.

Alicja Wolk höll en utläggning om kosttillskott, och kom fram till att det det bästa var att äta varierat och få i sig vitaminer och mineraler den vägen. Eftersom hon redan avfärdat rött kött som onyttigt och började framföra margariner som ett bra sätt att få i sig D-vitamin så ställde jag frågan om hur hon såg på animalier, som ägg, i det avseendet - ägg är ju som bekant en ypperlig D-vitamin-källa. Hon verkade inte ha reflekterat över att det finns vitaminer och mineraler i ägg, men tyckte att det var ointressant eftersom det äts så lite ägg - varpå jag påpekade att den låga konsumtionen till stor del borde bero på att kostrekommendationerna (på obefintliga grunder) bestämt avrått och fortfarande avråder från att äta mer än ett ägg om dagen. Det kände hon inte till.

Ändå dessa uttalanden som att "nyttig kost är enkelt, det är bara att följa kostråden" . Jag tvivlar på att man har förstått sitt eget forskningsområde om man gör den typen av uttalanden och inte ser att axiomen "kött och mättat fett är onyttigt", "fullkorn, frukt och grönt är nyttigt" vuxit ur samma infekterade jord.

Varför man ska misstro kostråden

Som läsekretsen kanske noterat så skiljer sig mina åsikter om kost och hälsa i många fall från Livsmedelsverkets. Men Livsmedelsverket (SLV) är ju en myndighet med allt vad det innebär av auktoritet och resurser, invänder förstås många - så hur skulle de kunna ha fel? Varför ska man misstro deras kostråd? Det finns några förklaringar.

De har målat in sig i ett hörn; de håller fast vid gamla råd med argumentet att ett starkt vetenskapligt stöd krävs för att förändra kostråden - men när kostråden utformades från början gjordes det inte med sådana krav på vetenskaplig metodik. Konsekvensen blir en tröghet och en låsning vid gamla, felaktiga modeller.

Livsmedelsverkets rekommendationer bygger på omröstningar och konsensus kring riktlinjer inom expertgrupper. Som Fatlies träffsäkert kommenterar står konsensutänkandet i kontrast till vetenskaplighet.

Det görs otroligt mycket studier men det är inte alla studier som blir omskrivna. Vissa studier får oproportionerligt mycket publicitet. I fallet med rött kött så finns det både studier som visar på fördelar och nackdelar men oftast är det bara de negativa studierna som blir omskrivna. Eftersom det finns otroligt mycket studier av både bättre och sämre kvalitet så kan man med vitt skilda agendor hitta en studie som gynnar ens syften, eller för de företag som har råd så kan man beställa en passande studie. Om studien inte lyckas visa det önskvärda resultatet brukar inte resultatet publiceras.

De referenser som SLV stödjer sig på är oftast till översiktsartiklar av studier. Inte sällan så är sådana översiktsartiklar vinklade och innehåller rena felaktigheter som inte stämmer överens med originalstudierna. Ibland är det något företag som beställt översiktsartikeln.

Många studier som Livsmedelsverket förlitar sig till har väldigt dålig kvalitet - mycket beroende på att kostrelaterade studier ofta är trubbiga och illa designade. Man kan inte veta vad som är nyttigt respektive onyttigt om man tittar på många parametrar samtidigt. Nyligen skrevs det i t.ex. SVD att "frukt skyddar mot infarkt". Kostdoktorn tyckte att det var årets dummaste rubrik, jag håller nog med. Sådana analyser är helt godtyckliga, en annan helt godtycklig tolkning av studien är att de som dricker mindre läsk har lägre infarktrisk. Personligen tror jag att det är en bättre analys, men som sagt så kan man inte veta.

Den här sortens feltänk är förvånansvärt vanliga. Många studier buntar t.ex. ihop mättat fett med konstgjort transfett och får fram sambandet att de båda ökar risken för hjärtkärlsjukdomar och olika sorters cancer. Problemet blir när t.ex. livsmedelsverket tar en sådan studie som underlag för sina råd om minskad konsumtion av mättat fett, det är ju inte vad studien visade; bara för att mättat fett och konstgjort transfett är farligt så behöver ju inte båda komponenterna vara farliga. I det här fallet så finns det ett gediget stöd för att konstgjort transfett är hälsovådligt, men det finns inga välgjorda studier som visat att vanligt mättat fett skulle öka risken för sjukdomar.

De som har läst en del kostrelaterade studier brukar slås av att många studiers sammanfattningar har uteslutit viktig information och därmed blir sammanfattningen mer eller mindre felaktig. Ibland är slutsatserna helt tagna ur luften i så måtto att de inte har något med studien att göra. De flesta bryr sig inte om att läsa hela studier och märker därför inte av felaktigheterna, de tror ju att sammanfattningen är bra skriven. Dessutom kan det kosta pengar att få tillgång till en hel studie samtidigt som det är bekvämt och tidssparande att bara utgå från sammanfattningen.


Jag har flera gånger gått in på livsmedelsverkets hemsida och letat efter referenser, men det är sällan de hänvisar till några enskilda studier. Oftast hänvisar de istället till olika rapporter och samlingar med mängder av studier. De flesta bryr sig inte om att gå igenom referenserna men får nog ändå intrycket av att kostrekommendationerna har ett gediget forskningsunderlag. Jag läste en gång en godtycklig studie som stod med i referenslistan. Upplägget var att en referensgrupp som inte gjorde några förändringar jämfördes med en grupp som fick råd om att äta enligt tallriksmodellen samtidigt som de också började motionera. När de fick bättre värden hänfördes detta till tallriksmodellen.

Gång på gång så används alltså dåligt gjorda studier som underlag för kostrekommendationerna. Särskilt märkligt är det i fallet med kostråden till typ-2 diabetiker, i underlaget finns enbart studier gjorda på friska individer, studier på diabetiker är till och med aktivt borttagna från underlaget. Ändå är diabetes typ-2 en sjukdom som definitionsmässigt innebär att de reagerar annorlunda på intag av kolhydrater. Då måste man givetvis testa kosten på någon som har typ-2 diabetes.

Olika aktörer hävdar att det finns belägg för det ena och det andra men de kan inte uppvisa några studier, de hänvisar bara till olika samlingsdokument. Ett exempel på detta är Claude Marcus, expert på barnfetma som i tv sade: "Det finns bevis på att om man byter ut mejeriprodukter mot andra fetter i kontrollerade studier så minskar mängden hjärtinfarkt." Men vid förfrågan så har han ingen studie att visa upp.

Man kan undra över hur mycket av kostrekommendationerna som handlar om andra prioriteringar än folkhälsan. Det finns flera dokumenterade fall av jäv, människor som arbetat med att utforma kostråden har också haft uppdrag för industrin, t.ex. Wasabröd och två margarinföretag. Anmärkningsvärt nog görs inget åt detta, trots att det finns riktlinjer och rutiner som ska upptäcka sådant.

Jag blev förstås mycket upprörd när jag fick läsa om hur stor makt organisationen ILSI har fått över EU:s kostråd. ILSI startades 1978 av bland annat Coca Cola, General Foods, Heinz, Kraft och Procter & Gamble. Nu ingår flera hundra företag i organisationen. Tidigare har organisationen motarbetat att kostråden skulle få lägre sockerkonsumtion, jag tror att det är på grund av ILSI som tillsatt socker fortfarande anses kunna ligga på hela 10E%. Nu har OLSI fått 13,2 miljoner euro från EU-kommissionen som ska gå till att få EU-ländernas kostråd mer enhetliga.

Kostråd handlar tyvärr i stor utsträckning om politik - och kostrekommendationerna blir precis som den politiska dagordningen mer och mer färgade av miljöargument. Men när SLV blandar in moralargument och miljöargument kostråden så blir de obegripliga och motstridiga! Syftar t.ex. rekommendationen att äta mindre rött kött till att minska miljöbelastningen, eller menar de att det är nyttigare? Ska sjuka människor tvingas äta miljövänlig mat istället för hälsosam? Jag tycker att kostråden borde separeras, så att det framgår vilka som är miljöbaserade, moralbaserade, ekonomibaserade respektive hälsobaserade. Det blir ju så fel också när de kommer med ett facit, hälsosam mat är avancerat och det är ju också olika för olika personer. Miljövänlig mat är också avancerat. SLV förenklar frågan alldeles för mycket t.ex. när de jämför miljöbelastning av nötkött med kyckling. Kyckling mättar inte lika bra så en direkt jämförelse blir missvisande. Jag tycker också att det ska vara upp till var och en hur man vill prioritera mellan hälsa och miljö.

Politiskt skulle det förmodligen vara mycket bättre om Livsmedelsverket sorterade under Folkhälsoinstitutet istället för Jordbruksverket, eftersom Jorbruksverket också ska representera livsmedelsindustrin.

Fler och fler personer börjar nog intressera sig för kostfrågor och tänka kritiskt kring Livsmedelsverkets kostråd; tyvärr så blir man ändå utsatt för deras riktlinjer och rekommendationer eftersom de inte riktar sig enbart till konsumenter - den osunda A-vitaminberikningen är ett exempel. Bregott är ett mycket bra alternativ till de vanliga margarinerna men den är i gengäld berikad. Kostråden ligger ju också till grund för bl.a. skolmatens sammansättning.

Slutligen så måste man ifrågasätta SLVs kunnighet och arbetsmetoder, när de t.ex. misslyckas med analyser av kakors fettinnehåll, eller när de kommer med närmast naiva påståenden som att "man blir lika fet på ljus choklad som mörk". Fetma handlar förstås inte bara om kalorier, och hälsa handlar inte bara om fetma.