2007-07-29

Moralverket slår till igen


Livsmedelsverket har enligt vad SvD erfar för avsikt att förändra kostråden på grund av miljöaspekten.

En japansk studie konstaterar att för varje kilo producerat kött skapas växthusgaser motsvarande 36,4 kilo koldioxid, främst i form av metan från djurens matsmältning. Siffran gäller för japansk normalproduktion, och taget i isolering säger det nu inte så mycket; ingen jämförelse görs t.ex. med miljöbelastningen av andra livsmedel som skulle kunna vara alternativ till kött, eller hur det ekologiska fotavtrycket ser ut från en vegan jämfört med en köttätare i ett livstidsperspektiv. Det är heller inte syftet; syftet med studien är att komma fram till hur köttproduktionen kan modifieras för att minska utsläppen.

Studien ger förvisso en del förslag, och metanutsläppen från köttproduktionen är också minskande. Enligt en svensk studie från 2003 minskar utsläppen dessutom kraftigt vid produktion av ekologiskt kött; djur uppfödda på gräs snarare än kraftfoder släpper ut 40 procent mindre växthusgaser. (Läs gärna Zacs genomgång om köttproduktion och miljö.)

Om man över huvud taget ska blanda in miljöargument i kostråden kan man diskutera. Jag tycker att SLVs kostråd enligt deras uppdrag borde vara renodlat fokuserade på individens hälsa; men visst, miljöfrågor är kopplade till hälsan, så det kan kanske vara befogat i den mån avvägningarna däremellan är möjliga att göra och i den mån förståelsen finns för hur det ena påverkar det andra. Kanske ännu en anledning att förespråka naturkött framför spannmålsuppfött kött, är alltså vad man med ett folkhälsoperspektiv för ögonen möjligen kan koka ner det hela till.

Annika Sohlström på Livsmedelsverket vill emellertid inte göra den tolkningen.

"Eventuellt blir det även en rekommendation att äta mindre nötkött på grund av den konstaterade inverkan på miljön",

säger hon, och drar därmed ett utilitaristiskt miljöskynke över den individbaserade grundtanken i SLVs uppdrag. Den här studien är knappast ett relevant underlag för att ge den rekommendationen. Det handlar inte om folkhälsa eller nyttig mat här. SLV moraliserar.

Men inget är nytt under solen.

SLV har alltid varit en moralinstitution. I kostrådens värld sätts gärna en skarp gräns mellan nyttiga och onyttiga produkter; tag skillnaden i synen på sockerkaka och matbröd som exempel. Om man studerar den faktiska skillnaden däremellan i näringshänseende så ser man att det egentligen är samma skrot och korn; något mer socker i det förstnämnda måhända - men även nyckelhålsmärkt bröd kan innehålla tio procent socker, och påverkan på organismen av stärkelse och socker är ganska likartad.

Mackor ska vi äta till varje måltid enligt råden, men kaffebröd förs till kategorin "utrymmesmat"; en särskild kvot av onyttigheter som skall ätas sparsamt. Till "utrymmesmaten" förs också exempelvis choklad, och annat som traditionellt betraktas som "godis".

Skillnaden mellan mackor och bullar är emellertid marginell, och mer av ett kontinuum än en skarp gräns, och i praktiken kan choklad vara ett bättre mål än bröd, i synnerhet om kakaohalten är hög och brödet nyckelhålsmärkt. Riktigt mörk choklad är hälsokost.

Att hög konsumtion av snabba kolhydrater är av ondo är de flesta överens om, men i analogi med vad ovan sagts skiljer sig synen en del på vilka kolhydrater som är snabba. När SLV talar om snabba kolhydrater menar de godis och läsk, men mäter man den glykemiska lasten ser man att basmaten potatis är avsevärt snabbare än socker.

Gränserna mellan livsmedlen förefaller alltså inte vara dragna efter vetenskapliga principer; de är snarare utformade som morallagar, enligt principen att visst äts för nöje och inte för nytta. Precis som man nu vill väva in miljöhänsyn i kostrådens flätverk av motstridiga mål, har man redan tidigare vävt in en gammaldags matmoral, där man ser ned på sovelhunden som tar för mycket köttgryta till potatisen och äter för mycket av det som smakar gott i munnen i stället för den billiga basmaten. (Deras nyfunna iver att avråda från nötkött av miljöskäl passar förstås som hand i handske med denna sovelhundsmoral. Annars drar de ju gärna ärenden i långbänk.)

Den här kategoriuppdelningen verkar för övrigt vara ganska djupt rotad även i folkbilden av kost och hälsa. När man talar med folk verkar det ofta som om många tänker sig att de har två magar, en för nyttig mat och en för god mat; en moralmage som skall fyllas av stabila frukostar, fullkorn och nyttig, tråkig mat - och därtill en efterrättsmage, utan koppling till organismen i övrigt, där man kan fylla på med vad som helst för att "unna sig" - fast först när man har fullgjort sin müsliplikt, förstås.

Det är på sätt och vis en konsekvens av nyckelhålsmodellen. Problemet är tvåfaldigt. De flesta tycker inte att det är lika gott med lightprodukter och nyckelhålsmärkta varor, ty fett är en smakbärare, och när det reduceras och ersätts med vetekli och vatten försvinner mycket av matglädjen. Man försakar.

När man tar bort fettet måste det också ersättas av socker, konserveringsmedel och smakförstärkare. Det ger i sig, på biokemisk, hormonstyrd väg, ett sug - ett sug efter mer socker, och efter "utrymmesmat". Och man unnar sig.

Intressant att notera är att nyckelhålsmärkningen i detta blivit något av en kvinnofälla; kvinnor väljer nyckelhålsmärkt i större utsträckning. (Jag föreställer mig dock att billiga ersättningsprodukter som transfett i högre grad drabbar män, till följd av högre konsumtion av färdigfabrikat).

Människor med synsättet ovan frågar ofta om ett visst livsmedel är "nyttigt" eller "onyttigt", och har ibland svårt att förstå att de flesta matvaror har både fördelar och nackdelar. Kanske har systemet med RDI (rekommenderat dagligt intag) en skuld i detta; man förleds lätt att tro att man behöver en viss mängd nyttigheter, sedan är man klar. I själva verket ökar behovet av antioxidanter med belastningen av t.ex. onyttig mat, och allt man stoppar i sig bidrar till en helhet. Det är mer harmlöst att då och då äta en skiva sockerkaka än att vanemässigt äta mängder av mindre sött bröd - en distinktion som modellen med "utrymmesmat" inte förmår fånga.

SLV tycker alltså att vi bör öka konsumtionen av nyckelhålsmärkta lightprodukter - det följer då förstås av grundantagandet att fett är av ondo. Men vad leder det egentligen till?

Tag leverpastej som exempel. Skillnaden mellan en vanlig leverpastej och en nyckelhålsmärkt light-leverpastej är att den senare är utspädd. Den är utspädd med vatten och med snabba kolhydrater (snabba i faktisk mening, inte SLVs). Detsamma gäller för andra nyckelhålsmärkta köttprodukter, vilket också leder till att light-varianterna innehåller mer konserveringsmedel; vattnigare produkter möglar lättare.

Det framgår av statistiken att den totala fettkonsumtionen inte har minskat sedan nyckelhålsmärkningen infördes 1989; däremot har den relativa andelen gått ned. Är det kanske i själva verket så att vi äter större mängd av de utspädda produkterna, som smakar och mättar mindre, än vi skulle ha gjort av standardprodukterna? I så fall blir konsekvensen av att välja nyckelhålsmärkt bara ett nettotillskott av snabba kolhydrater, konserveringsmedel och dylikt - och hur blir det ekologiska fotavtrycket av detta?

Jämför nu med slutsatsen i Frank Hus studie som jag skrev om i förra inlägget:

"In addition to fostering misunderstanding among the general public, the low-fat campaign has spurred a compensatory increase in consumption of refined carbohydrates and added sugars - an unintended consequence that likely fueled the twin epidemics of obesity and diabetes."

Där kom man fram till att det var gynnsamt för hjärt-kärl-hälsan att öka mängden omättat fett samtidigt som man minskar på mättat fett, transfett och kolhydrater, medan det inte gav effekt att minska totalfettet. (Som vissa påpekade i kommentarsfältet till förra inlägget så var det just omättat fett som lyftes fram, inte mättat fett, men man bör observera att mättat fett, transfett och kolhydrater betraktades som en grupp i jämförelsen. Hur enbart en ökning av mängden mättat fett skulle påverka studerades inte).

När vi nu debatterar matmoral så måste jag passa på att kommentera en underlig idé som vädrades på Sveriges Radios vetenskapsradio nyligen: "skatt på fet mat kan rädda liv"
skriver man, och påstår med hänvisning till en brittisk studie (abstract) att en skatt på fettrik mat skulle kunna rädda tusentals människor från en förtida död. Vad studien emellertid kommer fram till är att punktskatter på vissa typer av livsmedel visserligen skulle förändra folks matvanor, men att riskerna för ohälsosamma kompenserande beteenden är överhängande. Man skriver t.ex:

"The calculations showed that applying VAT to foodstuffs high in saturated fats would increase salt intake instead, and could actually increase deaths"

Man räknade i studien på effekten av olika riktade skatter, men gemensamt för alla modellerna är att de är gravt förenklade och mycket lätt skulle bli felriktade - precis som nyckelhålet. För att raljera lite: om man verkligen vill beskatta efter hälsorisk, varför inte ta steget fullt ut och låta maten man köper vara kostnadsneutral men komplettera skattedeklarationen med en kontrollvägning så att man får betala skatt efter kroppsvikt? Fetma är inte heller någon lysande markör för ohälsa, men bättre än konsumtion av totalfett.

PS:

Faktoiden att fetma följer av inaktivitet är ju också i högsta grad moralrelaterad; det gäller att inte ligga på latsidan, utan röra sig mera. Vi kunde häromveckan läsa på DN debatt att idrottsstjärnor kräver fler idrottstimmar i skolan för att komma till rätta med den ökande barnfetman. Forskare på Karolinska Institutet sågade dock förslaget:

"Man löser inte överviktsproblemet med ökad aktivitet. Aktivitet är en sak, övervikt en annan. Övervikten är kopplad till matintaget."

Och det stämmer ju. Att få bort nyckelhålsvarorna ur skolmatsalarna torde vara klart viktigare för att få bukt med problemet.

PPS:

Jag snuddade vid problematiken förknippad med RDI ovan. RDI av kostfiber är särskilt besvärande; den nytta man påvisat av kostfiber gäller för lösliga fibrer, men RDI sätts för fibrer i allmänhet. Det värde som angetts är dessutom hart när omöjligt att uppnå utan att äta spannmål, vilket betyder att det är olösliga, onyttiga fibrer från vetekli som vi förleds att stoppa i oss.

25 kommentarer:

Zac sa...

Fantastiskt bra post, och ack så viktig i dessa, turbulenta tider!


//Zac

Linda M sa...

Den som vill veta mer om köttindustrins negativa inverkan på miljö, hälsa och världssvält, vilket borde ligga i allas intresse, kan ladda ner Jens Holms "Mat Miljö Rättvisa" från nätet.

http://blogg.aftonbladet.se/15613/

Piltson sa...

Denna nyhet från SLV är bara en avledningsmanöver.

SLV och nyckelhålet har ju fått mycket solid kritik de senaste månaderna, kritik som de har svårt att bemöta med sakligheter. Alltså lägger de fram ett nytt perspektiv i hopp att leda uppmärksamheten i annan riktning.

Jag menar att man skall inte gå dem till mötes genom att över huvud taget ta upp det där. Tidigare fokus måste bibehållas: att man inte blir fet av fett och inte kan bekämpa sockersjuka med mat som omvandlas till socker.

Kenneth Ekdahl sa...

Mycket bra skrivet, varför inte anpassa till tidningsformat och publicera den som en debattartikel i någon dagstidning så att den når en större läsekrets utanför gruppen av redan frälsta?

Eller kanske skriva en sådan artikel tillsammans med Zac? Jag hjälper gärna till med synpunkter i så fall.

En kommentar:
Jag förstår att man inte kan få plats med allt, men du nämnde att man i studien om fettskatt nämnde risken att man i stället ökade saltintaget vilket skulle leda till ökad dödlighet? Detta bygger på en annan sedan länge spräckt myt, vi är ett av mycket få landdäggdjur som faktiskt på ett alldeles utmärkt sätt kan reglera vår saltbalans. Om vi äter mer salt än vi behöver har vi ett flertal unika mekanismer för att göra oss av med detta. Det som är farligt är om vi skulle få i oss för lite natrium eller kalium, för mycket kan vi hantera utan problem så länge vi har tillgång till vatten. Med undantag för en ytterligt liten grupp människor med en speciell ämnesomsättningsomsättningsstörning har t.ex. minskat saltintag en försumbar påverkan på t.ex. blodtrycket.

Jämför då med ämnen som nitrit(E249,E250), syntetiska sötningsmedel(E950-E969), glutamat(E620-E629), rökarom m.fl. som inte alls verkar ifrågasättas av "hälsovårdande" myndigheter, som med mycket stor sannolikhet är ett enormt mycket större hot mot folkhälsan.

Piltson sa...

Inte bara en enda debattartikel, Kenneth, jag har efterhand blivit alltmer övertygad om att Johanna Söderlund bör beredas plats som söndagskrönikör i något riksorgan. Här finns både bredd och djup, och folkhälsofrågor är nu både angelägnare och mera intressanta än partipolitiskt tjafsande om bostadsbidrag och räntor, tidningarna är väldigt konventionella i sina temaval. Men jag har inte lämpliga kontakter för att kunna lansera denna tanke.

Ulf sa...

Jag håller med om att Johanna verkligen förtjänar en mycket större läsekrets! Lättläst, genomtänkt och pedagogiskt. Kan det bli mycket bättre?

Att både kossorna och vi skulle må bättre om de fick äta gräs är självklart. Man bara baxnar när det är köttkonsumtionen istället för djurhållningen som kritiseras.

Kommer någon ihåg när det hette att betande boskap hjälpte till att hålla landskapen öppna...? Häromdagen läste jag ett uttalande som gick ut på att kossorna bevarar det öppna landskapet eftersom man odlar spannmål till dem.

Hjälp!

Johanna Söderlund sa...

Kenneth:

Jag tvivlar på att salt är bra i de mängder svenskar äter det, men hur skadligt salt är i sig är väl inte helt klarlagt, som du säger är det ämne för en egen diskussion. Klart är emellertid att lägre saltkonsumtion ofta leder till t.ex. minskad läskkonsumtion och därigenom positiva hälsoeffekter - betrakta exempelvis situationen i Finland, som jag skrivit om tidigare.

Men poängen kvarstår; beskatta fett så ändras kanske saltkonsumtionen, vilket kanske stimulerar läskdrickandet, allt i en oöverskådlig kedjereaktion. Punktskatter påverkar även andra faktorer än just det som beskattas.

Kenneth Ekdahl sa...

Till och med flera av de läkare jag talat med säger att salt och blodtryck inte har något samband. Jag har inte heller hittat några vetenskapliga belägg för de risker som brukar tillskrivas salt, det verkar alltså som om det är ytterligare en myt i stil med kolesterolmyten. Däremot har jag hört många som äter LCHF som vittnar om att deras saltbehov har minskat. Det skulle kunna tyda på att det snarare är högt kolhydratintag eller brist på fett som skapar ett stort behov av salt. I vilket fall som helst finns det saker som är oerhört mycket mer akut att ta itu med, t.ex. nitrit och andra giftiga tillsatser i maten.

Piltson sa...

Salt och blodtryck. Joel Kauffmnas bok har ett kapitel om detta. Se
http://www.buybooksontheweb.com/description.asp?ISBN=0-7414-2909-8

Zac sa...

Brukar sprida denna, intressanta artikel kring mig:
"The (Political) Science of Salt".


//Zac

Hans sa...

Om homo sapiens har ett avgörande ursprung vid havsstrand kan jag tänka mig att det möjligen kan vara naturligt för oss med saltad mat. Annars är det svårt att tänka sig hur våra förfäder skulle kunnat få tag på salt annat än vad som följer med den övriga naturliga födan. Därför är jag försiktig med koksalt.
Om man tycker om saltad mat kan man förstås nöja sig med att konstatera att det inte har någon (direkt) inverkan på blodtryck. Men man vet ju inte vad som kan dölja sig någon annastans där ingen tänkt på att titta ännu.

Kenneth Ekdahl sa...

Zac,
Väldigt intressant artikel, sparar den för vidare spridning, tack.

Kenneth Ekdahl sa...

Studierna om orsakerna till högt blodtryck bör alltså tas med en nypa salt. :-)

Zac sa...

Jag har fått jättesvårt för saltad mat överhuvudtaget på senare tid. Bacon, kassler, rökt skinka etc är väl salt för mig. Jag kan inte hänvisa detta till något annat än att jag ätit LC en längre tid. Mysko, men det känns som om det är lite självreglerande.


//Zac

Anonym sa...

Ja ! Statens Livsfarliga Verk är i farten igen. Får dom fortsätta på det här viset har vi som lider av metabolt syndrom snart inget kvar att äta.
Hans M

Christina sa...

Apropå det sista du skrev om idrottstjärnornas inlägg och debatten som följde. Många höjer rösten om den bristande skolidrotten, men ingen kommenterar skolmaten.

arne andersson sa...

Skolmaten är ju faktiskt viktigare än mycket annat.
Det är ju så att vi som privatpersoner kan strunta fullständigt i kostråd hit och livsmedelsverk dit.
De som ansvarar för skolmaten måste dock följa SLV:s kostråd. Så där gör SLV mer skada än hemma hos oss.
Samma sak gäller maten på äldreboenden och andra institutioner.

När det gäller skolmaten borde ju föräldrar och Hem och Skola-föreningarna kunna göra en insats.

Erik sa...

Första gången jag besökte den här bloggen och jag är redan frälst.

En fråga som jag funderar på varje gång jag går in i en mataffär är hur man ska få till ändringar i kostsituationen i Sverige (Världen). Vad tror ni behövs?

Johanna Söderlund sa...

Erik:

Jag tror att affärernas sortiment kommer förändras i takt med att livsmedelsverket förändras och att allmänheten skaffar sig bättre kunskap om kost och hälsa.

Erik sa...

Jag hoppas att processen går fort.

Finns det något max antal ägg man kan ha i sej per dag? Vad rekomenderar du?

RS sa...

Förr var det faktiskt så att ekonomiska aspekter hade stor beydelse för vilken mat man åt. Det var en nödvändighet och inte bara en fråga om löjligt moraliserande. Du anger att du är 26 år så det är ursäktligt om du inte har så stora perstektiv på livet.

Johanna Söderlund sa...

Erik:
Jag kan inte säga något maxantal av ägg. Men upp till sex-åtta om dagen verkar inte vara något problem iaf.

rs:
Det är en viktig aspekt, men framförallt för individen. Men råden handlar ju inte bara om det, för isåfall borde man ju t.ex inte rekommendera de dyraste köttbitarna och att man ska skära bort fettet.

I vilket fall så bör man inte blanda ihop ekonomiska och hälsoaspekter när man ger kostråd.

Anonym sa...

Halkade in här på ett bananskal, men oj vad bra och välskrivet. En matskribent med sunt förnuft och texter utan ett spår av PK-idioti.

Anonym sa...

Johanna, var kan man läsa om smör och andra fetters innehåll? Jag tror du skrivit om det någon gång! Jag blir förskräckt över alla Lätta-paket, som finns överallt! Tror det är skräp! Hälsn. Maja

Johanna Söderlund sa...

Maja:

Smör och margariner har jag t.ex skrivit om i margarinmisären. Gunnar Lindgren har många bra dokument om sånt också (www.gunnarlindgren.com)