Kusin D-vitamin

Jag tror att kanske jag har berört just den här vurpan av Livsmedelsverket tidigare, men det förtjänar att dras en vända till.

D-vitaminbrist är ett allvarligt problem med bäring på ett flertal vanliga och allvarliga sjukdomar - cancer, reumatism och MS för att nämna några. D-vitamin är en antioxidant som reducerar radikalbildning.

Som tidningarna (lite yrvaket) rapporterade igår är solljus - följt av fet fisk - vår viktigaste källa till D-vitamin , så att helt undvika solen för att minska sin risk för cancer är en tveksam strategi som troligen ökar risken för andra cancerformer. Det har också spekulerats i att solljus visserligen ökar risken för hudcancer i allmänhet, men inte för den allvarligaste formen av hudcancer - malignt melanom.

Så långt har vi en intressant debatt där nya forskningsrön håller på att förändra riskbedömningarna. (Läs gärna Kostdoktorns synpunkter på studien också.) Men lika intressant blir det när vi tar ett steg tillbaka och ser hur man har försökt förhålla sig dessa och andra risker genom aningslöst tillämpande av den förkastliga försiktighetsprinicipen.

Att utsätta sig för sol har blivit stigmatiserat till följd av den misstänkta cancerrisken. Att äta fet fisk har blivit stigmatiserat till följd dels av den missriktade fettskräcken som genomsyrat kostrekommendationerna, dels av en oro för bioackumulerade miljögifter. Detta leder ofrånkomligen till lägre D-vitaminkonsumtion och -produktion, vilket i sin tur gör oss mindre robusta och mer sjukdomskänsliga.

Tankegången har varit att avstå från sol och östersjöfisk för säkerhets skull - men man glömmer alltför lätt och alltför ofta att inget kan väljas eller väljas bort i isolering. Ett val sker alltid på bekostnad av ett alternativ, och vice versa.

Så står man inför en hotande D-vitaminbrist med ett Livsmedelsverk redo att rekommendera bort missförhållandena. Vad händer? Ett system med livsmedelsberikning växer fram, där margariner och magra mjölkprodukter tillförs D-vitamin; dessa produkter betraktas som goda bärare av tillsatsen eftersom de har en bred konsumentbas.

Som jag har påpekat vid ett antal tillfällen är "berikning" en form av missledande nyspråk - vad det handlar om är tillsatser, ofta av en viss variant av vitaminet som inte ger samma effekt och inte tas upp på samma sätt som den spretiga flora av vitamin som förekommer i naturliga kontexter. Men de naturliga kontexterna är ju per definition feta, ty D-vitamin är fettlösligt - och förkastas därför, av försiktighetsprincipen.

Så följer vansinnet sin egen logik; i nästa steg blir nämligen (det syntetiska) D-vitamininnehållet i margarinerna och lättmjölken själva argumentet för att rekommendera dem! Alla är rädda för solen, alla är rädda för fett. Alla behöver allt D-vitamin de kan lägga vantarna på - och innan vi vet ordet av äter alla margariner, fria från naturliga antioxidanter men fulla med omestrade fetter, transfetter und so weiter und so fort. Cirkeln sluts och ohälsan breder ut sig över landet som mjukt margarin.

SLVs kommentar till de senaste rönen är talande: man vill vänta med att höja rekommendationen (RDI är bara 10 mikrogram per dag), avvakta fler studier. För säkerhets skull. Enligt försiktighetsprincipen.

PS:
Värt att notera är att ister också är en ypperlig källa till naturligt D-vitamin.

PPS:
Jag har behandlat bloggen lite styvmoderligt en tid, vilket delvis beror på att jag är mitt uppe i en flytt. På grund av det har jag ätit på IKEAs restaurang vid ett par tillfällen på sistone, och har förvånats över att de enbart erbjuder Becel till brödet. Jag föreslår alltid i kassan att de borde ha smör eller bregott som alternativ. Gör det ni också, när ni stöter på restauranger med enbart margarin.