Ni har hört det förr och förmodligen till leda. Kvällstidningarnas larmrapporter översköljer oss hela tiden. Den riskfaktor som för tillfället är på tapeten - det må sedan vara läsk eller akrylamidchips - ska utnämnas till syndabock, drivas ut i vildmarken och undvikas till varje pris, allt enligt paradigmet att en företeelse är endera god eller ond. Ofelbart skapas en anda av uppgivenhet och fatalism; när allt är farligt blir det meningslöst att välja.
Vi kan inte fortsätta gömma oss i garderoben och låsa ute allt som är farligt, för då blir det ingenting kvar. Låt oss därför byta paradigm. Som bekant finns det inget dåligt väder, utan den brist som kanske finns ligger i kläderna. I analogi med detta kan man säga att det inte finns något sådant som farlig mat; mycket handlar istället om hur väl rustad man är att äta den.
För att fungera behöver kroppen upprätthålla en balans mellan så kallade fria radikaler och antioxidanter; rubbas den balansen uppstår ett tillstånd som kallas oxidativ stress. Det för oss tillbaka till alla faror jag radade upp i första stycket - de är i själva verket varianter av just detta tillstånd.
Fria radikaler är molekyler som p.g.a. sin elektronstruktur är mycket reaktionsbenägna. De bildas naturligt i kroppen och reagerar med vad som finns till hands. Finns det antioxidanter reagerar de med dem, men finns det inga så reagerar de istället med kroppens celler; de stjäl elektroner från andra molekyler och får dessa att i sin tur bli radikaler, i en oberäknelig kedjereaktion som i förlängningen kan leda till cancer och andra sjukdomar. Hela tiden när vi andas omvandlas en del av syret till fria radikaler, men när vi t.ex. utsätter oss för de ovan nämnda farorna så bildas det fler. Kroppen använder förresten själv fria radikaler som ett vapen mot bakterier.
Antioxidanter är alltså molekyler som skyddar mot oxidation genom att neutralisera de fria radikalerna. Det finns många olika antioxidanter (karotenoider, polyfenoler, zink och vitaminerna A, C och E, för att nämna några) - en del är fettlösliga, andra vattenlösliga, och de skyddar på olika ställen i kroppen. Kroppen kan bilda somliga antioxidanter, men andra måste vi få genom maten, från framför allt grönsaker och frukt. Är radikalbildningen stor växer givetvis också behovet av antioxidanter och antioxidantrik mat.
Olika radikaler kräver olika antioxidanter, och olika antioxidanter samverkar också med varandra. Det innebär att antioxidanterna som ges av en varierad kost är hälsosamma, men höga doser och enformigt intag av en viss antioxidant - framför allt de fettlösliga, t.ex. vitamin A, D och E - kan rubba balansen åt andra hållet och orsaka skada. Antioxidanter är alltså inte nödvändigtvis särskilt lyckat att ta som kosttillskott.
Man ska ha klart för sig att radikalbildning är en mycket naturlig process som inte går att väja ifrån. Tag ögonen till exempel; de är särskilt utsatta för radikalbildning, eftersom näthinnan konsumerar stora mängder syre och ljuset som träffar näthinnan gör att syret lättare omvandlas till reaktiva radikaler. Vi kan välja kvällstidningslösningen och konstatera att det är farligt att öppna ögonen, men särskilt funktionellt är det inte.
På samma sätt är rökning, alkohol, solande, rött kött, läsk, avgaser, miljögifter och stress säkerligen förenat med risker, och vi bör väga riskerna mot fördelarna när vi har möjlighet att välja. Men ofta går det inte att väja för farorna, vi måste rusta oss och möta dem - och det funktionella sättet att göra det på är i de här fallen att kompensera den ökade oxidativa stressen med att äta mer antioxidanter av många olika sorter, och därigenom återställa eller åtminstone förbättra balansen.
- En gravid kvinna som inte kan sluta röka kan minska risken för fostret med extra mycket C-vitamin.
- Alkohol är mindre dåligt om man dricker det som rödvin, eftersom det då kommer antioxidanter på köpet.
- Läsk ger radikalbildning - det gör allt man äter - men läsken innehåller inga antioxidanter alls.
- Äter man mycket antioxidanter blir man också mer stresstålig, kan vara ute längre i solen och avgaserna, och tål mer av det radikalbildande järnet i rött kött.
