2007-06-08

Missriktade miljöargument?

När kost och hälsa debatteras görs det ofta med relativt ovidkommande argument. Det är till exempel vanligt att vegetarianer kritiserar köttätande med ett sammelsurium av hälsoargument, miljöargument, djurrätt och rent etiska ställningstaganden av personlig karaktär.

Upprörs jag till exempel av tanken på slakt så kan jag självklart välja bort animalier - men det säger ingenting om huruvida det är nyttigt eller inte.

Det ligger givetvis heller inget fel i att vara miljömedveten, så länge man förmår bibehålla en viss ödmjukhet. Innan man rusar åstad och gör något för att ta ansvar bör man ha klart för sig att det är en komplex beräkning att utvärdera den totala miljöpåverkan av ett beslut, en produkt eller en livsstil; utfallet blir därtill ofta ett annat än det mest intuitiva. Ett konkret exempel är närodlad mat; som jag tidigare berättat visar det sig att långa transporter ofta är av underordnad betydelse ställda mot den avsevärt högre energieffektivitet som kan uppnås i odling och produktion på sydligare breddgrader.

När man diskuterar vilken kost som är optimal i hälsoavseende så hör inte miljöargument, välmåendet hos djuren och liknande dit, annat än i den mån de faktiskt påverkar hälsan direkt. Jag tycker att vi i debatten ska sträva efter att hålla isär olika argument, särredovisa dem och sedan överlåta till den enskilde att prioritera mellan motstridigheterna - t.ex. huruvida han vill minimera sitt ekologiska fotavtryck på bekostnad av sin hälsa.

Värderingar utmynnade ur ohederliga sammanblandningar av argument tror jag är en bakomliggande faktor även till den låga standarden på Livsmedelsverkets kostråd. De utformades från början som en kompromiss mellan olika motstridiga mål; viktigt var att alla skulle ha råd att äta sig mätta och att jordbruket skulle få avsättning för sina produkter - och som det verkar - först därefter att den enskilde skulle må bra av dem.

Ännu idag sorterar Livsmedelsverket under Jordbruksdepartementet, istället för att höra till Statens Folkhälsoinstitut - men kostråden framförs inte som den kompromiss de är, utan som ett recept på teoretiskt optimal kost - vilket de alltså inte är.

Man måste givetvis också ständigt ta hänsyn till de alternativkostnader som alla val ofrånkomligen är behäftade med. I dessa tider av klimatalarmism glöms det lätt bort, och den sida som kan ställa upp det på kort sikt starkaste miljöargumentet sätter den politiska dagordningen.

Man kan till exempel få höra åsikten att ensidig vegetarisk kost är så mycket mer miljövänlig än animalisk kost att den faktorn överskuggar alla motargument av ren hälsokaraktär, och att det därför är bättre om alla övergår till ensidig vegetarisk kost.

Om vi emellertid på så sätt konsekvent sätter miljöfrågor högre på agendan än hälsofrågor, så löper vi risken att många blir så sjuka och stödberoende att de snarare blir en miljöbelastning; vem väljer till exempel med högre sannolikhet bilen än cykeln, den kärnfriske eller den gravt överviktige med dåliga knän?

Om vi då betraktar den mat som betraktad i isolering förefaller vara hälsosammast - ursprunglig föda, gärna av LCHF-karaktär - hur väl uppfyller den då våra andra önskemål?

Bra mat är generellt dyrare. Fett kött och kyckling är visserligen relativt billigt - men grönsaker är dyrare än spannmål, ägg är dyrare än bröd, smör är dyrare än margarin, etc.

Däremot står inte miljöhänsyn, djurens välmående och den personliga hälsan i något direkt motsatsförhållande. Naturbeteskött och liknande är både miljövänligt och hälsosamt, och ger djuren ett naturligt, värdigt liv.

Fisk och skaldjur är generellt mycket nyttig mat, men där finns ett påtagligt miljöproblem i form av utfiskning. En möjlighet som öppnar sig alltmer kan vara musslor; musselodlingar minskar övergödningen i haven och de skadade musslorna blir bra mat inom hönsproduktionen - vilket till skillnad från vegetabiliskt foder ger äggen bra kvalitet på protein och fettsyror.

En troligen väsentlig parameter i det miljövänliga ätandet är hur många kilo mat man fraktar hem från affären och hur ofta bilen används för matinköp. Då blir nog LCHF det optimala; ingen annan kosthållning lär kräva så små volymer mat, bortsett från rena svältkurer. Äter man ursprunglig föda faller det sig dessutom naturligt att i huvudsak dricka kranvatten.

Mycket av LCHF-kosten utgörs dessutom av sådant som andra ratar - mycket animaliskt fett slängs nämligen bort eftersom konsumenterna länge efterfrågat magert kött. Om jag äter nötfett och min granne äter filé kan vi dela på samma ko, och mindre likriktade matvanor kan alltså ha mer effektivt resursutnyttjande som bieffekt.

Något jag inte blir riktigt klok på är de miljöaktivister som förespråkar vegetabilier framför kött med argumentet att det sistnämnda har större miljöpåverkan per kilo.

För det första så äter man inte en viss gudagiven volym mat per dag, utan man äter när man är hungrig och fortsätter tills man blir mätt - och animalier mättar längre tid. (Mättnadens mekanismer har jag diskuterat här och här.)

För det andra: köttproduktionen är förhållandevis energikrävande, det medges - om korna föds upp på spannmål. Jämför man istället med naturbetesdjur blir förhållandet ett annat.

Vad gäller ekologisk mat är den ofta mer krävande för miljön än den konventionella eftersom den är mindre effektiv; den ger mindre avkastning per ytenhet och kräver mer i form av maskinell gallring etc. Huruvida ekologisk mat ger bättre hälsa är också omstritt.

Som sagt så är det inte trivialt eller intuitivt att veta vad som är ett miljövänligt sätt att äta på. Syftet med det här inlägget var heller inte att göra någon uttömmande miljökonsekvensanalys av matvanor, utan snarare att peka på svårigheten i att göra direkta jämförelser mellan argument av olika typ.

Somliga med särskilda agendor (läs: vegetarianer) griper gärna till förenklade miljöargument, eftersom de för dagen smäller högt. Man behöver dock inte känna dåligt samvete över att man äter animalisk mat; om man prioriterar miljöfrågor så finns det ändå gott om utrymme att välja inom gruppen hälsosam ursprunglig föda och LCHF.

PS:

Rekommenderad vidareläsning är Zac's utförliga inlägg om kosten och miljön.

2 kommentarer:

Zac sa...

Tack för omnämningen!

"Värderingar utmynnade ur ohederliga sammanblandningar av argument tror jag är en bakomliggande faktor även till den låga standarden på Livsmedelsverkets kostråd. De utformades från början som en kompromiss mellan olika motstridiga mål; viktigt var att alla skulle ha råd att äta sig mätta och att jordbruket skulle få avsättning för sina produkter - och som det verkar - först därefter att den enskilde skulle må bra av dem.

Exakt! Jag önskar att jag kunde formulera det så kärnfullt och elegant. SLV:s K.O.S.T.-råd = Komprimiss Om Sannolika Tilltugg?

SLV växte väl fram parallellt med uppäckten av "lort-sverige" för att sedan slå en lov in på det medmänskliga och medansvariga 60- och 70-talet, då vi skulle äta grönt i solidaritet med u-världen. När de hade chansen att öppna ögonen ordentligt fram på 80-talet så slog fettskräcken från det stora landet i väst till med full kraft och därmed var den balanserade synen på kostråden en saga all… Kanske, kanske när jätteproppen Orvar går i pension?


//Zac

Anonym sa...

En del ögonöppnare om vegetarianism finns här