Lightdrycker ingen ljusglimt

Förra inlägget handlade om sockerhaltiga drycker. Nu är turen kommen till lightdryckerna, som utgör en stor och växande del av den totala läskkonsumtionen (15% år 2004). Lightdrycker innehåller inget socker, utan får sin söta smak från sötningsmedel.

De flesta sötningsmedel, t.ex. aspartam, sackarin och acesulfam-K, är syntetiska ämnen som är många gånger sötare än socker. För att uppnå en viss sötma behövs alltså mindre mängd av det syntetiska sötningsmedlet, och energiinnehållet minskar i motsvarande grad. Aspartam t.ex. är 200 gånger sötare än socker.

Vissa andra sötningsmedel, t.ex. sockeralkoholerna sorbitol och xylitol, förekommer i naturen och är något mindre söta än socker. De betraktas som bra för tänderna, bl.a. eftersom de inte sänker pH-värdet i munnen, och används därför gärna i tuggummin.

Artificiella sötningsmedel är attraktiva ur industrins synvinkel - de är nämligen billiga att framställa - men de har också egenskaper som gör dem intressanta för konsumenten: diabetiker slipper blodsockerhöjningen, och den som vill undvika att gå upp i vikt får en söt produkt med mycket lågt energiinnehåll, vilket verkar hoppfullt. Men det är någonting ruttet uti staten Danmark - det fungerar nämligen inte.

I en studie fick deltagarna äta hamburgare med pommes frites. Hälften av deltagarna drack lightläsk till maten, hälften drack mineralvatten. Efter maten var vattendrickarna oftast nöjda, medan läskdrickarna kände sig mindre mätta och blev hungriga igen fortare.

En annan studie från University of Texas ledde till två observationer: för det första blev läskkonsumenter i allmänhet överviktiga i högre grad än andra, och för det andra blev övervikten större för de som regelbundet drack lightläsk än för de som regelbundet drack samma mängd vanlig läsk.

Man blir inte tjock av lightläsken i sig, men den stör aptiten. Söt smak gör oss hungriga och sötningsmedel stimulerar i det avseendet kroppen på samma sätt som vanligt socker. Tillförsel av energi gör att kroppens påslag så småningom stannar av, men aspartam innehåller ingen energi, så signalen fortsätter och hungern kvarstår tills man äter mer. (Aspartam stör dessutom kroppens produktion av serotonin, som bland annat styr mättnads- och hungerkänslor.)

Avtrubbningen av smaklökarna är densamma för lightdrycker som för annan läsk - man får en tillvänjning till söt smak. Om man däremot avstår från läsk en tid uppskattar man sedan inte smaken, utan tycker att det är för sött.

Ett annan sak som ligger läsk till last är att det skadar tänderna. Huvudroblemet är dock inte sockret, som många tror, utan syrainnehållet, och lightläsk innehåller lika mycket syra som vanlig läsk. Coladrycker innehåller t.ex. fosforsyra, som dessutom kan leda till benskörhet eftersom det driver ut kalcium.

Sötningsmedlen har också varit mycket omdebatterade av andra skäl ända sedan de infördes; både aspartam och sackarin har associerats med cancer i djurförsök, och en studie som kom förra året visar att de flesta råttor som matats med aspartam får cancer under sin livstid - det finns emellertid motstridiga forskningsresultat. Oro och diskussion har också föranletts av det faktum att aspartam i kroppen delvis metaboliseras till det mycket giftiga ämnet metanol.

Livsmedelsverket anser alltjämt att aspartam från fyra liter läsk per dag är säkert för en person på 60 kg, och ser för övrigt inga risker med sötningsmedel. Den amerikanska motsvarigheten, Food & Drug Administration, listar 92 inrapporterade biverkningar av aspartam - vanligast är huvudvärk, yrsel och illamående.

Själv ser jag lightprodukter som en felaktig vara; de marknadsförs som ett sätt att hålla vikten, men de stör aptiten och det leder i sin tur till ett fett- och sötsug som ställer höga krav på viljestyrkan. De uppfyller alltså inte kravspecifikationen. Att de syntetiska sötningsmedlen dessutom är potentiella hälsofaror gör inte saken bättre. Drick inte lightläsk.

Söta drycker

Många har för vana att dricka sötade måltidsdrycker. Det kan förefalla harmlöst att ta ett glas saft till maten, men faktum är att energi blir skadlig i flytande form. Söta drycker inbegriper givetvis saft och läsk som till ca. 10% består av socker, men såväl energiinnehållet som den resulterande problematiken är jämförbara även för cider, juice, öl - och i viss mån mjölk, som innehåller 5% socker.

En intressant observation är att konsumtionen av socker inte förändrats så mycket över tiden. Förr åt man emellertid gärna sitt socker som en ingrediens i desserten, medan man numera i stor utsträckning får i sig det via drycken till maten. Kroppen klarar fast socker bättre, och allra bäst efter maten, då magen är full och blodsockret inte stiger lika snabbt. Allt fler blir överviktiga, och denna skillnad i konsumtionsmönster torde utgöra åtminstone en del av förklaringen:

Graferna (baserade på data från SCB och Jordbruksverket) visar den svenska läskkonsumtionens utveckling i liter per person och år, respektive andelen överviktiga i Sverige över tiden. På 80-talet dracks 30 liter läsk per person och år, nu är konsumtionen uppe i 93 liter.

Som tidigare nämnts är socker tom energi. Det innebär att det ger energi men inga vitaminer, mineraler eller andra näringsämnen. Samtidigt gäller – förstås - att den mängd mat man kan stoppa i sig under en dag är begränsad. Därav följer dilemmat med socker; äter man ett livsmedel med stort sockerinnehåll så har man i princip valt bort ett annat livsmedel med högre halt av näringsämnen, och effekten av hög sockerkonsumtion blir med nödvändighet en relativ näringsbrist.

Ett exempel: Nora äter 2 kg mat en viss dag - kött, grönsaker, ris, et cetera. Vera äter samma mat men väljer att också äta en påse sega björnar som mellanmål. Därför orkar hon kanske bara 1.8 kg mat, och får i så fall bara i sig 90% av Noras dagsdos av vitaminer. Är då maten i sig fattig på näringsämnen - som svensk normalkost är - så är det ett problem. Toleransen är givetvis högre ju sundare man äter i övrigt.

Men det finns faktiskt ett möjligt alexanderhugg, ett sätt för Vera att både få i sig sockret och ändå orka all sin mat. Hon kan nämligen smuggla in sockret obemärkt i matsmältningssystemet, utan att förstöra aptiten.

Det hela är mycket enkelt. Hon bara löser upp sockret från gelébjörnarna i vatten, erhåller läsk som hon dricker - och voilà! Kroppen registrerar inte den flytande energin och signalerar därför ingen mättnad. Mekanismen har påvisats i studier:

I en undersökning fick en grupp män och kvinnor omväxlande äta gelégodis och dricka läsk. Under den månad de åt mycket godis åt de mindre mat, men minskade inte på maten under den period när de drack mycket läsk. En annan studie gjord på barn visar att inte ens de som dricker en liter läsk om dagen minskar sitt övriga födointag.

Veras beslut, om hon sätter det i system, är tyvärr behäftat med vissa konsekvenser; hon kommer nämligen med stor sannolikhet att bli fet (av överskottsenergin), öka risken för diabetes (troligen till följd av de snabba blodsockersvängningarna) och väsentligt öka risken för bukspottkörtelcancer, en mycket dödlig cancerform.

Sockerberoende är omdiskuterat och inte bevisat hos människor, men råttor som fått sockerlösning får tydliga abstinensbesvär om de inte längre får socker.

Den springande punkten och det stora problemet är att socker löst i vätska blir mer åtkomligt. Normalt är socker mer eller mindre bundet i kluster inuti ett livsmedel, men i lösning separeras molekylerna och anläggningsytan blir maximal. (Jämför gärna med vad som händer när amylos tillagas.) Det lösta sockret blir först mer åtkomligt på tungan, vilket ger mer intensiv smak, starkare påverkan på signalsystemen, och avtrubbning av smaklökarna så att man vänjer sig vid stark sötma. Det fortsätter därefter att vara lättillgängligt i magen, vilket leder till att all energi fort tas upp. Blodsockret stiger hastigt, för att sedan åter falla tillbaka. Man blir trött, och återigen sötsugen.

När vi får i oss socker utsöndras ämnen som påverkar aptiten, t.ex. hungerpeptiden ghrelin. Ghrelin får oss att vilja äta mer, minskar ämnesomsättningen och ökar fettupplagringen. Ghrelinutsöndringen triggas speciellt av fruktos. Hel frukt är mättande och har fibrer som stabiliserar blodsockret, men man bör se upp med läskedrycker med tillsatt fruktos och även vara försiktig med fruktdrycker i allmänhet. (Fruktdrycker som innehåller fruktkött kan å andra sidan fungera som en sorts genväg till lösliga fibrer, mineraler, vitaminer och antioxidanter. Apelsinjuice kan t.ex. passa bra att dricka när man tränat; då är musklerna mottagliga för snabb energi, och C-vitaminet påskyndar återhämtning och hjälper mot träningsvärk.)

Söta drycker är alltså generellt inte bra, och att regelbundet dricka läsk, öl och cider till maten är en väg till ohälsa och fetma. Vatten däremot är oklanderligt i hälsoavseende.

Vatten smakar ju emellertid inte så sött. Då kan man givetvis försöka vara finurlig, hitta en medelväg och övergå till att dricka lightläsk – men det är på många sätt en ännu sämre idé, och blir ämnet för mitt nästa inlägg.

Kosten och magcancern

En kommande doktorsavhandling från Karolinska institutet refereras idag av bland andra Svenska Dagbladet. I avhandlingen har man granskat befintliga epidemiologiska studier för att hitta samband mellan kostfaktorer och cancer i mage och tarm, och slutsatsen man kommer till är att mellan 30 och 90 procent av dessa cancerfall skulle kunna undvikas genom kostförändringar.

Jag kunde inte vara mindre förvånad. Jag hävdar bestämt att kosthållningen är en avgörande hälsofaktor, och den här avhandlingen häller en rejäl skopa vatten på den kvarnen.

Man skriver vidare att folsyra inte ger någon effekt i form av tillskott men däremot som en del av kosten. Detsamma gäller andra vitaminer - de har en annan verkan när de verkar i en kontext och förekommer som en naturlig del i en komplex kosthållning.

Avhandlingen utmynnar så i ett antal kostråd. Specifikt visar sig livsmedel rika på magnesium och folsyra vara bra - särskilt nämns gröna bladgrönsaker - men för att uppnå den kraftiga minskningen av cancerrisk bör man enligt avhandlingen också:

"Äta mindre rött kött (från ko och gris), mindre
charkuterivaror, mindre socker och dricka mindre läsk.
Öka konsumtionen av grönsaker, frukt, fullkorns- och mejeriprodukter.
Motionera regelbundet, hålla normal kroppsvikt och inte röka."

Kostråden står inte i någon bjärt kontrast mot den kost jag förespråkar, men vissa skillnader finns, framför allt i synen på rött kött och mejerivaror, där jag gärna äter det förstnämnda men i hög grad undviker de sistnämnda. Jag misstänker att avhandlingens resultat kan hänföras till att man inte upplöser dessa livsmedel i tillräckligt stor detalj; det är till exempel troligen stor skillnad på rött kött från vilt, rött kött från en betande ko och rött kött från en spannmålsätande ko. (I studiens abstract talar man för övrigt bara om "processed meat", alltså charkuterivaror.)

Hur man hanterat detta är svårt att säga, eftersom avhandlingen ännu inte finns tillgänglig i sin helhet. Det kan finnas anledning att återkomma med en kommentar om detta och om hur confounding-faktorer har hanterats i materialet, när den läggs fram om några veckor. Confounding-faktorer är generellt ett problem i epidemiologiska studier. Betrakta till exempel en jämförelse av två grupper, en som ofta äter rött kött och en som sällan gör det. Antag att man finner en skillnad i de två gruppernas hälsotillstånd. Givetvis är det lockande att direkt hänföra effekterna till en skadlig verkan av rött kött - men generellt hälsomedvetna personer äter ofta mindre rött kött än mindre hälsomedvetna, och hälsoskillnaden kanske beror på andra faktorer i dessa personers livsstil. Den lägre konsumtionen av kött är i så fall bara ett symptom på hälsomedvetenhet och inte nödvändigtvis hälsosamt i sig.

Varm mat kallare än nyttig?

Som läsekretsen numera vet skiljer vi på kolhydrater vars energiinnehåll vi inte kan ta upp - kostfiber - och energigivande kolhydrater - socker och stärkelse. Det finns emellertid därutöver en katt bland hermelinerna, nämligen den särskilda stärkelseformen amylos. Amylos är en kolhydrat som ibland är nedbrytbar och ibland inte, beroende på omständigheterna.

Låt oss göra ett snabbt återbesök i förra inläggets brödhylla: Pågens Äntligen Vitt Toastbröd är ett vitt bröd, men det är ändå fiberrikt. Anledningen är just att det innehåller extra mycket amylos, genom den nyttiga tillsatsen Hi-Maize. (Brödet i sig är dock inte att rekommendera; som de flesta av Pågens produkter innehåller det härdat eller delvis härdat fett).

Amylos bildar normalt en tätt packad struktur, vilket gör att all stärkelse inte bryts ner i tunntarmen. När amylosen är i detta tillstånd fungerar den alltså som kostfiber och kallas resistent stärkelse. (Stärkelse som av andra orsaker inte bryts ned i tunntarmen, t.ex. för att den är innesluten i hela frön, kallas ibland också resistent.) Precis som vattenlösliga fibrer är resistent stärkelse nyttig för tarmfloran i tjocktarmen, och bidrar till ett jämnt blodsocker.

När man tillagar ett livsmedel med amylos sväller den packade strukturen sönder - energin blir lättåtkomlig, och amylosen fungerar som stärkelse. Men, och nu blir det intressant: allt eftersom livsmedlet svalnar igen återgår amylosen till sin ursprungliga struktur, och blir återigen otillgänglig resistent stärkelse.

Härav följer den skillnad man kan uppleva mellan kall och varm potatis. Strukturen och smaken skiljer sig väsentligt på grund av omvandlingen till resistent stärkelse. Den kalla potatisen har lägre energiinnehåll och högre fiberinnehåll.

Resistent stärkelse är också förklaringen till varför olika former av samma livsmedel, t.ex. mosad respektive hel potatis, har olika glykemiskt index.

Vi kan alltså använda den resistenta stärkelsen som ett styrmedel för att justera GI-värdet och fiberinnehållet i ett visst livsmedel; äter vi riset avsvalnat (som i sushi) är det nyttigare än om vi äter det nykokt, och kall pastasallad blir nyttigare än en varm pastarätt med exakt samma ingredienser. Bröd får stigande halt av resistent stärkelse och blir alltså mer fiberrikt och ger mindre energi allt eftersom det blir gammalt. Större andel resistent stärkelse i maten kan för övrigt minska inlagringen av fett.

När du värmer matlådan nästa gång; tänk på att näringsvärdet inte bara bestäms av vad som ligger i lådan. En minut mer eller mindre i mikron gör sitt till.

Stenåldern var ingen picknick

SVD skriver idag om det ofta våldsamma livet på stenåldern. Som bekant pläderar jag gärna för stenålderskost, och jag vill därför ta tillfället i akt att göra en icke oviktig distinktion.

Stenåldern blir ibland ämne för ett allmänt romantiserande. Det går en röd tråd från Rousseaus ädla vilde, via tillväxtfientliga civilisationskritiker och - tyvärr - ibland ända fram till förespråkare för paleolitisk kost. Men ursprunglig föda handlar inte om civilisationskritik, utan om att tillvänjning till nya livsmedel tar längre tid än vi haft på oss.

Den tekniska utvecklingen har lett till ett väldigt försteg, även i hälsoavseende, framför tidigare generationer. Att det tar lång tid för ett matsmältningssystem att undergå evolutionär anpassning bör inte få förta värdet av en kulturell utveckling som går snabbare.

Moderna livsmedel är associerade med hälsorisker, men lösningen är inte anti-modernism, utan tvärtom fortsatt utveckling med större hänsyn till vårt evolutionära arv; jag vill inte att vi ska återgå till att jaga mammut, jag vill att vi ska kunna gå till affären och välja färdigmat som vi faktiskt mår bra av.

Stenåldern var ingen picknick - men då var korgen packad med mat, vars nackdelar vi lärt oss hantera.

Olösliga fibrer löser ingenting

Hör du till de duktiga som alltid väljer det mörkbruna brödet i affären för att det är så nyttigt? Faller du pladask för buzzwords som "fiberrik" och "fullkorn"? Då är det dags att tänka om, och börja tänka på lösliga fibrer istället - innan du får ont i magen!

Alla vet att vitt bröd inte är det nyttigaste man kan äta. Gott så. Men låt oss gräva djupare i brödhyllan och se vilka alternativ man har, om man vill äta bröd men ändå äta nyttigt. Vad vi hittar är olika varianter av mörkt bröd, fullkornsbröd och grovt bröd, och alla utger sig för att vara ett lite nyttigare alternativ.

Färgen på brödet, per se, är ett riktigt dåligt urvalskriterium. Mörk färg kan bero på fullkorn, men många mörka bröd får sin färg från tillsatt sirap och malt - och då blir den egentliga skillnaden bara en högre sockerhalt.

Återstår fullkornsbröd, som innehåller hela, omalda korn, och grovt bröd, d.v.s. bröd som innehåller malet fullkorn. Båda dessa har högre vitamin- och mineralhalt jämfört med vitt bröd, eftersom sädeskornen koncentrerar sitt vitamininnehåll till skalet. (Fröskalen tillför emellertid också skadliga ämnen som bland annat försämrar upptag av näring och irriterar tarmen, s.k. antinutrienter). Vidare gör de hela kornen att fullkornsbröd får lägre GI än grovt bröd, som i sin tur har något lägre GI än vitt bröd. Det bärande argumentet som framförs för både grovt bröd och fullkornsbröd är dock deras större innehåll av kostfibrer.

De trendiga kostfibrerna

Kostfiber är livsmedelsindustrins the new black, fullkorn har blivit ett buzzword, och allt fler produkter saluförs med fiberargument, trots att andelen fullkorn ofta är marginell. Men vad är kostfiber egentligen?

Kostfibrer kallar man växtkolhydrater som tunntarmens enzymer inte kan bryta ner. De når alltså tjocktarmen utan att ha tillfört någon energi.

Kostfibrer finns i många varianter som man brukar dela upp i två kategorier; vattenlösliga och olösliga fibrer.

• Vattenlösliga fibrer finns framför allt i frukt och grönsaker och i vissa frön, speciellt havre.
• Olösliga fibrer finns främst i cellväggarna hos spannmål, men även i fruktskal och liknande strukturer.

Om fibrer inte tillför energi, vad har de då för effekt? Man brukar säga att fibrerna stimulerar tarmarnas arbete genom att binda vatten, och därigenom motverka förstoppning. Men det är inte hela sanningen.

Olösliga fibrer absorberar vatten i tunntarmen, medan vattenlösliga fibrer löser sig i vattnet till en gelliknande konsistens. De lösliga fibrerna fermenteras sedan av tarmbakterierna i tjocktarmen, en process som leder till ett sekundärt upptag av vissa fettsyror.

Är det då nyttigt med högt fiberinnehåll?

Till viss del. Lösliga fibrer har flera hälsoeffekter, men det finns vad jag vet inga bevis för att olösliga fibrer är bra för magen eller att de skulle tillföra något som lösliga fibrer inte gör.

För mycket fibrer är inte heller bra. Det kan göra magen orolig (särskilt små barn är känsliga). I en studie har man sett att de som äter mer än 18g olösliga fibrer per dag faktiskt har en större risk för hjärtkärlsjukdom (riskökningen kan emellertid bero på en hög glykemisk belastning). Många med känslig mage upplever också att de får ont i magen av olösliga fibrer från sädesslag.

• Fullkornsbröd har i många studier visat sig ge lägre risk för hjärt-kärlsjukdomar, men andra grova produkter har inte samma stöd från forskning.
• Det är oklart om fibrer skyddar mot tjocktarmscancer.
• Båda sorternas fibrer ger ökad mättnadskänsla på grund av utfyllnad.
• Båda sorternas fibrer kan motverka förstoppning. Förstoppning i sig är emellertid inte farligt (en vanlig missuppfattning är att det skulle kunna leda till förgiftning) .
• Vattenlösliga fibrer kan bromsa upptaget av blodsocker, vilket sänker den glykemiska belastningen och gör att man får en jämnare blodsockernivå.
• Vattenlösliga fibrer sänker även kolesterol och blodfettsnivåerna i blodet.
• Insulinkänsligheten förbättras av lösliga fibrer, vilket förebygger diabetes.

Tydligt är att fullkornsbröd (med hela korn) är bättre än många andra spannmålsprodukter, och att vattenlösliga fibrer är bättre än olösliga fibrer ur flera aspekter. Värt att notera är att den ursprungliga födan - som ju inte innehåller spannmål - kännetecknas av mycket vattenlösliga fibrer och ganska lite olösliga fibrer.

Se upp med fiberberikade produkter. De tillsatta fibrerna består ofta av vetekli och cellulosa, och de ovan nämnda hälsoeffekterna har inte påvisats av sådana tillsatta fibrer. Vetekli har ett mycket lågt innehåll av lösliga fibrer och jämfört med havre, korn och råg ett lågt näringsinnehåll. Även fiberberikade havregryn har tillsatt vetekli - havrekli måste man köpa separat. (Havrekli verkar vara bättre än vetekli, och har i studier förbättrat insulinkänsligheten.)

Undvik artificiella produkter som All-Bran och All-Bran+, som består av socker och olösliga fibrer i form av vetekli. Kellogg's marknadsföring av produkterna är direkt vilseledande; de säger att deras produkter gör att man håller sig mätt länge, det är en egenskap hos lösliga fibrer och inte fibrer i allmänhet.

Det bästa är att få sina fibrer från kolhydrater med naturligt fiberinnehåll, helst grönsaker och frukt. Vill man därutöver äta spannmålsfibrer, så gör de avsevärt större nytta om man äter hela korn.

En bra kost innehåller mycket fibrer, men en kost som innehåller mycket fibrer behöver inte vara bra; och hur mycket vetekli man än strör över, så kommer junk food ändå att förbli junk food.

Mörk choklad för hälsan

Gång på gång har forskningen kopplat hälsomässiga fördelar till choklad. I en undersökning hade den grupp män som åt mest kakao - drygt 4 gram per dag - halverad risk för dödsfall. Men choklad är onyttigt, och det ska man inte äta. Hur kan det hänga ihop?

Svaret är att det gör det inte, för choklad och choklad är olika saker. Det finns bra choklad och det finns dålig choklad, och som vi ska se så får man i stor utsträckning det man betalar för.

Choklad gör man som bekant av kakao. Man fermenterar, rostar, skalar och maler kakaobönor, och erhåller då kakaomassa. Kakaomassa består delvis av fett. I processen utskiljs detta, det s.k. kakaosmöret, och återstoden kallas för kakaopulver eller fettreducerad kakao.

Läser man på innehållsförteckningen på en godtycklig chokladkaka kommer man att se att den består av ett urval av ingredienserna kakaosmör, kakaomassa, fettreducerad kakao, mjölk, socker, härdat fett, andra fetter, och troligen aromer och emulgeringsmedel.

Av dessa är det kakaomassan man syftar på när man talar om hälsofördelar, för den innehåller:

• Mineraler, framförallt magnesium som många har brist på.
• Rikligt med antioxidanter som de allra flesta har brist på. Antioxidanter skyddar mot åldrande och många sjukdomar som till exempel cancer och hjärt-kärlsjukdomar.
• Flavonoider, som sänker blodtrycket och verkar antiinflammatoriskt. De skyddar mot ett förstadium till åderförkalkning.
• Flavoner, som skyddar mot hjärtkärlsjukdomar och blodproppar.
• Teobromin, ett milt stimulantia, som är ett bra medel mot rethosta.
  
  

Tyvärr försvinner en stor del av flavonerna i produktionen, men studier pågår på en nyttigare chokladvariant.

Ska vi ta tillvara hälsoeffekterna bör vi alltså välja en choklad med högt innehåll av verksam kakaomassa, och därmed lågt innehåll av tomt socker och mjölk. Den kravspecifikationen uppfylls av mörk choklad av god kvalitet.

Effekten av chokladens antioxidanter, flavonoider och flavoner försvinner till stor del när den konsumeras tillsammans med mjölk (till exempel i form av mjölkchoklad), och mjölk har också andra negativa effekter (mer om detta senare). (Många kanske föredrar mjölkchokladens mildare smak framför den bittra mörka chokladen. Det kan man till exempel lösa genom att äta mörk choklad tillsammans med torkad frukt, eller genom att trappa upp kakaohalten lite i taget. Men välj en sort som inte känns söt.)

Kakaosmöret är i sig ett bra fett och är den naturliga fettkällan i choklad, men eftersom kakaosmör är dyrt byts det ofta ut mot andra, sämre fettkällor (på innehållsförteckningen på en billig chokladkaka kanske det står "socker, mjölk, fettreducerad kakao, delvis härdat fett, vegetabiliskt fett").

Se särskilt upp med härdat fett, som är direkt förkastligt. "Block" är ett exempel på en produkt med ett mycket högt innehåll av härdat fett.

Om vi återvänder till vår godtyckliga chokladkaka och tittar på prislappen, så kommer vi att se att ett lågt pris är direkt kopplat till höga halter socker, mjölk, eller dåliga ersättningsfetter i innehållsförteckningen. (Det är intressant i sammanhanget att choklad - i motsats till vad många tror - inte orsakar akne. Däremot kan mjölk och härdat fett göra det.)

Inga positiva hälsoeffekter har uppmätts av vit choklad. Vit choklad innehåller kakaosmör som enda produkt från kakaon, och innehåller mer socker och mjölk.

Livsmedelsverket vill de positiva effekterna till trots inte rekommendera mörk choklad, eftersom det är mycket energirikt. Ett dåligt argument, anser jag. Spannmål är också energirikt, och det, anser verket, "bör ingå i alla måltider". Jag håller inte med dem, varken om choklad eller spannmål - men mer om detta i nästa inlägg.

Mörk choklad är gott. Mörk choklad är nyttigt. Ät gärna kakao eller mörk choklad dagligen. Men läs på innehållsförteckningen, och inte bara prislappen.