Söta drycker

Många har för vana att dricka sötade måltidsdrycker. Det kan förefalla harmlöst att ta ett glas saft till maten, men faktum är att energi blir skadlig i flytande form. Söta drycker inbegriper givetvis saft och läsk som till ca. 10% består av socker, men såväl energiinnehållet som den resulterande problematiken är jämförbara även för cider, juice, öl - och i viss mån mjölk, som innehåller 5% socker.

En intressant observation är att konsumtionen av socker inte förändrats så mycket över tiden. Förr åt man emellertid gärna sitt socker som en ingrediens i desserten, medan man numera i stor utsträckning får i sig det via drycken till maten. Kroppen klarar fast socker bättre, och allra bäst efter maten, då magen är full och blodsockret inte stiger lika snabbt. Allt fler blir överviktiga, och denna skillnad i konsumtionsmönster torde utgöra åtminstone en del av förklaringen:

Graferna (baserade på data från SCB och Jordbruksverket) visar den svenska läskkonsumtionens utveckling i liter per person och år, respektive andelen överviktiga i Sverige över tiden. På 80-talet dracks 30 liter läsk per person och år, nu är konsumtionen uppe i 93 liter.

Som tidigare nämnts är socker tom energi. Det innebär att det ger energi men inga vitaminer, mineraler eller andra näringsämnen. Samtidigt gäller – förstås - att den mängd mat man kan stoppa i sig under en dag är begränsad. Därav följer dilemmat med socker; äter man ett livsmedel med stort sockerinnehåll så har man i princip valt bort ett annat livsmedel med högre halt av näringsämnen, och effekten av hög sockerkonsumtion blir med nödvändighet en relativ näringsbrist.

Ett exempel: Nora äter 2 kg mat en viss dag - kött, grönsaker, ris, et cetera. Vera äter samma mat men väljer att också äta en påse sega björnar som mellanmål. Därför orkar hon kanske bara 1.8 kg mat, och får i så fall bara i sig 90% av Noras dagsdos av vitaminer. Är då maten i sig fattig på näringsämnen - som svensk normalkost är - så är det ett problem. Toleransen är givetvis högre ju sundare man äter i övrigt.

Men det finns faktiskt ett möjligt alexanderhugg, ett sätt för Vera att både få i sig sockret och ändå orka all sin mat. Hon kan nämligen smuggla in sockret obemärkt i matsmältningssystemet, utan att förstöra aptiten.

Det hela är mycket enkelt. Hon bara löser upp sockret från gelébjörnarna i vatten, erhåller läsk som hon dricker - och voilà! Kroppen registrerar inte den flytande energin och signalerar därför ingen mättnad. Mekanismen har påvisats i studier:

I en undersökning fick en grupp män och kvinnor omväxlande äta gelégodis och dricka läsk. Under den månad de åt mycket godis åt de mindre mat, men minskade inte på maten under den period när de drack mycket läsk. En annan studie gjord på barn visar att inte ens de som dricker en liter läsk om dagen minskar sitt övriga födointag.

Veras beslut, om hon sätter det i system, är tyvärr behäftat med vissa konsekvenser; hon kommer nämligen med stor sannolikhet att bli fet (av överskottsenergin), öka risken för diabetes (troligen till följd av de snabba blodsockersvängningarna) och väsentligt öka risken för bukspottkörtelcancer, en mycket dödlig cancerform.

Sockerberoende är omdiskuterat och inte bevisat hos människor, men råttor som fått sockerlösning får tydliga abstinensbesvär om de inte längre får socker.

Den springande punkten och det stora problemet är att socker löst i vätska blir mer åtkomligt. Normalt är socker mer eller mindre bundet i kluster inuti ett livsmedel, men i lösning separeras molekylerna och anläggningsytan blir maximal. (Jämför gärna med vad som händer när amylos tillagas.) Det lösta sockret blir först mer åtkomligt på tungan, vilket ger mer intensiv smak, starkare påverkan på signalsystemen, och avtrubbning av smaklökarna så att man vänjer sig vid stark sötma. Det fortsätter därefter att vara lättillgängligt i magen, vilket leder till att all energi fort tas upp. Blodsockret stiger hastigt, för att sedan åter falla tillbaka. Man blir trött, och återigen sötsugen.

När vi får i oss socker utsöndras ämnen som påverkar aptiten, t.ex. hungerpeptiden ghrelin. Ghrelin får oss att vilja äta mer, minskar ämnesomsättningen och ökar fettupplagringen. Ghrelinutsöndringen triggas speciellt av fruktos. Hel frukt är mättande och har fibrer som stabiliserar blodsockret, men man bör se upp med läskedrycker med tillsatt fruktos och även vara försiktig med fruktdrycker i allmänhet. (Fruktdrycker som innehåller fruktkött kan å andra sidan fungera som en sorts genväg till lösliga fibrer, mineraler, vitaminer och antioxidanter. Apelsinjuice kan t.ex. passa bra att dricka när man tränat; då är musklerna mottagliga för snabb energi, och C-vitaminet påskyndar återhämtning och hjälper mot träningsvärk.)

Söta drycker är alltså generellt inte bra, och att regelbundet dricka läsk, öl och cider till maten är en väg till ohälsa och fetma. Vatten däremot är oklanderligt i hälsoavseende.

Vatten smakar ju emellertid inte så sött. Då kan man givetvis försöka vara finurlig, hitta en medelväg och övergå till att dricka lightläsk – men det är på många sätt en ännu sämre idé, och blir ämnet för mitt nästa inlägg.