Frukost och bilkörning

DN rapporterar att en rejäl frukost inte nödvändigtvis utgör den bästa starten på dagen; en studie av reaktionsförmåga och reflexer uppmätte bättre prestationer från en försöksgrupp som helt hoppade över frukosten.

Låt mig till att börja med instämma i avlivandet av myten att frukosten skulle ha en särställning bland måltiderna, som en institution som inte får röras. Om man inte är hungrig på morgonen och har möjlighet att skjuta upp måltiden så är det inget fel med det. Om man inte äter frukost utsöndras glukagon (om allt fungerar som det ska), och den nödvändiga energin tas från reserverna.

Det trista är den ensidiga utgångspunkten; det postuleras att man ska äta kolhydrater, men frågan är bara hur och när. Men om man kommer fram till att man inte mår bra av kolhydrater kanske man ska äta något annat? I artikeln påpekas t.ex. att högre intag av kolhydrater leder till ökad cortisolutsöndring, och därigenom sämre minne. (Cortisol är ett stresshormon och bidrar till inflammationer.)

Hjärnan behöver socker, det äger sin riktighet - men inte så stora mängder, och vi kan tillverka socker från protein. Många har erfarenheten att man blir trött och oskärpt av kolhydrater, särskilt många och snabba dylika. Man kan förstås försöka viktväktarbanta och minska kolhydratbelastningen utan att ersätta den, men i längden behöver man ändå energi. Då faller det sig rimligt att ersätta kolhydratlasten med högre konsumtion av fett och protein, som fyller på reserverna.

Särskilt torde den typiska svenska frukosten, kanske i form av ett par mackor med nyckelhålsmärkt pålägg och lite lättfil och müsli, utgöra ett särskilt rangligt fundament att stå sig på; det blir en bombmatta av fibrer, lektiner, snabba kolhydrater, glutamat och annat, som i många fall gör mer skada än nytta. Bättre är en fet, smörstekt omelett - eller, för all del, om man nu inte är hungrig - ingenting.

Ändå är det visst i studien och dess uttolkning som känns lite ansträngt, i synnerhet slutsatsen att man faktiskt aktivt bör svälta sig inför t.ex. en lång bilkörning, i syfte att skärpa sinnena.

Hungerpeptiden Ghrelin är redan välkänd för bloggens läsare (den har omtalats här och här), och utsöndras som bekant när man tillför snabba kolhydrater (särskilt fruktos) samt när magsäcken börjar bli tom. Den förefaller också ha en sekundär sinneskärpande effekt när den tas upp av hjärnan från blodomloppet, och det är den effekten som i artikeln förmodas förbättra förmågan att köra bil.

Det ligger säkert något i detta, men vad jag reagerar på är att artikeln vill avfärda blodsockersvängningar med hänvisning till att de tas om hand av det hormonstyrda reglersystem jag har beskrivit tidigare. För många, med mer eller mindre utvecklad insulinresistens, är det här reglersystemet stört. Det gäller särskilt äldre; märk väl att studien utfördes på unga studenter.

Åtminstone för insulinresistenta ger hungern som kan uppstå av att hoppa över frukosten negativa effekter - en sur och grinig bilförare kan vara en sämre bilförare, även om reaktionsförmågan är något skärpt. Vad värre är; med ett upplägg av motvilligt överhoppade frukostar som en del av kolhydratbaserad kosthållning (som tallriksmodellens) riskerar man att ytterligare störa systemen och förstärka insulinresistensen. Metoden skulle då slå undan benen för sig själv.

I artikeln talas om "en liten skål med flingor" eller en "liten banan" som frukostalternativ. Intressantare vore att studera effekterna på minne och reaktionsförmåga av t.ex. en omelettfrukost i jämförelse med de i artikeln nämnda frukostarna och med fastealternativet - och då även studera effekterna på lång sikt under dagen med avseende på humör, mättnad et cetera. Man vill ju hitta en kostmodell som inte bara optimerar lösryckta parametrar som koncentration eller minne, utan är bra för hela individen.

Jag föreställer mig att det bästa borde vara att inte försöka manipulera reglersystemen med snabba sockerfixar och inducerade ghrelinkickar för att tillfälligt skärpa sinnena, utan tillämpa en kosthållning som är långsiktigt fungerande och faktiskt avlastar de känsliga reglersystemen - i synnerhet för de som redan är insulinresistenta.

PS:

Jag ser också i DN att fetmaoperationer för barn allt mer närmar sig statusen av rutiningrepp; orsaken är att operativa ingrepp ger mycket bättre resultat än de icke fungerande tallriksmodellskosthållningar som tillämpas vid landets överviktsenheter. Visst, jag håller med om att operation kan vara bättre än nyckelhålsmat, men om den fettsnåla kosten inte löser problemet får man väl övergå till fungerande metoder istället. Det är beklämmande att man hårdnackat vägrar prova LCHF-metoder innan man tar till kniven, i synnerhet när det gäller barn med hela livet framför sig. Zac skriver mer utförligt om detta.

PPS: Bilden är lånad från webserien Dinosaur Comics, som med fördel läses varje dag - oavsett hur man nu gör med frukost.