D-vitamin skydd mot insulinresistens?

UNT skriver idag om en studie som visar att typ-2-diabetiker behöver mer insulin på vintern.

Männen som undersökts under vintern hade i genomsnitt 12 procent sämre förmåga att ta upp ett extra tillskott av socker än de män som undersökts under sommartid.
- Det innebär att det mellan vintern och sommaren normalt sker en förbättring av insulinkänsligheten som ligger i samma storleksordning som den som uppnås med läkemedel som i dag används för att behandla diabetes.

Min första impuls när jag hör talas om sådana här årstidsrelaterade skillnader är att överväga om det kan finnas kopplingar till brist på D-vitamin; till min stora förvåning är det inte något som berörs i artikeln - istället spekuleras i huruvida det skulle kunna vara kopplat till kyla.



På vintern får vi som bor här uppe i norr inte någon som helst D-vitamin från solen; solen står helt enkelt för lågt. Vi får visserligen i oss en del D-vitamin från maten, men oftast lider vi ändå ett påtagligt underskott. Fler och fler studier pekar också mot att det optimala D-vitaminintaget är mycket högre än det av livmedelsverket rekommenderade dagliga intaget på 10 mikrogram (på innehållsförteckningar används av outgrundlig anledning 5 mikrogram som RDI).

Jag har själv sedan en tid tillbaka tagit D-vitamin som tillskott. Jag tycker mig också märka en förbättring hos mig själv och bekanta som också tar tillskottet; vi har varit relativt skonade från förkylningar och akne, och har känt oss piggare. Givetvis är det vanskligt att dra slutsatser utifrån egna erfarenheter, men i och med att D-vitaminet är mycket betydelsefullt för immunförsvaret så finns det mekanismer som talar för de observerade effekterna.

Som sagt finns det många studier som visar på D-vitaminets fördelar:

Låga D-vitaminnivåer ökar risken för förkylningar, särskilt hos de med astma. Traditionellt sett brukar folk äta extra C-vitamin för att förbättra sitt immunförsvar - men det minst lika viktigt att se över sitt D-vitaminintag.

D-vitamin skyddar också mot hjärtinfarkter, högt blodtryck och prostatacancer - dessa tillstånd har också alla med insulinresistens och det metabola syndromet att göra.

Fler exempel på sjukdomar som lindras av ett väl tillgodosett D-vitaminbehov är benskörhet, reumatism, MS, typ-1-diabetes och depressioner.

Man bör observera att det visserligen inte är bevisat för alla dessa sjukdomar att D-vitamintillskott hjälper, men det finns klara samband mellan låga D-vitaminnivåer och högre risk för sjukdom. Och eftersom D-vitamin är så betydelsefullt i kroppen så är det inte så förvånande att låga nivåer är förödande.

Undvikandet av solljus (som motiveras av cancerrisken) har i sig blivit en hälsorisk i västvärlden. Gravida kvinnor med låga D-vitaminnivåer i blodet föder ofta för tidigt och barnen får oftare autism.

Jag menar att alla som bor i Sverige borde ta tillskott av D-vitamin på vintern; en eller två tabletter Holistics per dag torde vara lagom. Dosen kan eventuellt ökas för riskgrupper - som t.ex. äldre, överviktiga, veganer, mörkhyade och sådana som inte får sol på huden. För många kan tillskott behövas även under sommarhalvåret, det är nämligen bara mitt på dagen som kroppen kan bilda D-vitamin. Tänk också på att inte duscha direkt efter solbadandet - då blir upptaget mycket dåligt, eftersom D-vitaminet tas upp från huden under en tid efter exponeringen.

PS: Ni har väl inte missat sågningen av livsmedelsverkets 72 studier i Dagens Medicin?

Kostföreläsning den 20/4 i Uppsala

Nu är det dags för en kostföreläsning för allmänheten igen. Föreläsningen hålls i samlingslokalen på Malma Backe måndagen den 20/4 klockan 19.00

Man kan ta någon av bussarna 1, 8 eller 11 från centrala Uppsala - busshållplatsen heter Tallbacksvägen. Det går också bra att åka bil - det finns gott om gratisparkeringar i området.

Varför är livsmedelsverkets kostråd ovetenskapliga?

Är mättat fett farligt?

Varför är vegetabiliska oljor överskattade?

Varför bör diabetiker äta lågkolhydratkost?

Jag kommer även att ta upp lite angående kolesterol och ursprunglig föda.

Föreläsningen är gratis, fika kostar 25 kr. Välkomna!

PS. Jag föreläser under våren på MF hälsoutbildningars kostrådgivningskurser i Stockholm och Malmö. Om ni är intresserade av att läsa till kostrådgivare med fokus på LCHF och ursprunglig föda så vill jag rekommendera dessa. 22 juni börjar en ny heltidskurs i Stockholm och den 8:e oktober en kväll + helgkurs även den i Stockholm.

Hushållstips

Givetvis var det förra inlägget mitt traditionsenliga aprilskämt. För att vara ärlig så skulle jag nog heller inte göra någon bra modeblogg :)

Folkhälsoinstitutet har räknat ut att 35-40% av matkontot i svenska hushåll läggs på s.k. utrymmesvaror - t.ex. alkohol, chips, godis, läsk och kakor. Institutet föreslår en halvering av sådant med syftet att få billigare mat, och framför samtidigt sina gamla vanliga råd om att minska på kött till förmån för baljväxter, spannmål, frukt och grönt.

Visserligen är spannmål och frukt billigare än kött, men å andra sidan stimuleras sötsuget i högre grad av sådant. Frågan är ju varför snaskkonsumtionen är så oerhört hög. Ofta dämpas sötsuget av att man äter protein och mer naturligt fett; att aktivt minska ner på snasket låter sig alltså göras genom att äta mer ordentlig mat.


Många människor lagar relativt sällan mat, utan lever istället i stor utsträckning på mackor och färdigmat - ofta på grund av tidsbrist. I kontrast till detta finns ändå ett utbrett intresse för matlagning och många lagar gärna mer omständliga rätter när tiden väl finns.

För att man i praktiken ska kunna hålla en bra kosthållning är det nog nödvändigt att man lagar mycket av sin mat själv; det är i alla fall väldigt svårt att få bra mat på t.ex. lunchrestauranger och från färdigmat. Här kommer därför lite tips som kan förenkla i köket, så att matlagningen inte tar så lång tid men som ändå gör att maten blir ordentlig, i termer av naturliga råvaror och avsaknad av tillsatser, et cetera. Om man har bra råvaror och inte är rädd för naturligt fett så blir det gott även med enkla medel.

För det första så tycker jag om att göra maten okomplicerad. Om man t.ex. ska äta fisk kan man helt enkelt hoppa över paneringen och att göra en fiskgratäng; det är jättegott att bara steka den med lite salt, peppar och citron. Citron på glasflaska är praktisk - undvik plastcitronen som har mycket tillsatser, medan ICAs "I love eco" är helt fri från konserveringsmedel.

När fisken är stekt kan man hälla på grädde eller kokosmjölk och kanske lite vin så får man en god, enkel sås. Frys gärna in vin som iskuber när det blir vin över - s.k. matlagningsvin är en oerhört konstlad produkt, som visar sig bestå mest bara av vatten, vinarom och diverse konserveringsmedel.

Regelbundna storkok är ett annat praktiskt sätt att hålla vardagsmatlagningen snabb och smidig; själv är jag väldigt förtjust i att laga mat i lergrytor. De ska diskas utan diskmedel, men det går också bra att diska dem som vanligt i diskmaskinen. I lergryta passar det mesta, som t.ex. två hela kycklingar, en stor köttfärslimpa eller en lammstek. Med lite framförhållning kan man få en otroligt mör fransyska i sin lergryta - pensla på lite kryddor och fransk senap och sätt in i ugnen på 125 grader i 3-4 timmar.

Den som gör en stor sats ghimajonnäs slipper tänka på att göra sås till maten varje gång. Den passar också väldigt bra att blanda ihop med tonfisk och kokosmjölk, vilket blir ett väldigt gott mellanmål som man lätt tar med sig, kanske kompletterat med lite tärnad kall potatis eller bara en sallad. Recept på ghimajonnäs finns i min receptblogg.

Köpt majonnäs är inte lika bra, speciellt inte om man använder majonnäs ofta eftersom den oftast innehåller socker, hög halt av omega-6 och tillsatser. När det gäller tonfisk brukar jag välja den i vatten, oljan innehåller så mycket omega-6, vilket är till nackdel även om man häller bort oljan - den kan då föra med sig en del av tonfiskens nyttiga omega-3. De flesta konserver med olja innehåller solrosolja, som är mycket rikt på omega-6.

När jag gör sås gör jag oftast såser av bearnaissetyp, med smör och äggulor. Det gör att vi ofta får äggvitor över; det bär emot att slänga mat, så jag brukar göra kokoskakor på dem. De blir väldigt goda och lite extra frasiga utan äggulor.

Många gör storkok när de lagar middag, men också frukosten kan ofta göras i större portioner; gör t.ex. en större omelette eller äggröra varannan dag, eller koka några extra ägg, så har du mellanmål vid behov. Själv har jag en äggkokare, onödigt kan tyckas men de är billiga att köpa och det är trevligt att kunna få lagom kokta ägg utan att behöva stå och vakta på äggen hela tiden.

Ett annat tips är att frysa in mjölk och grädde. Hemma hos oss går det inte åt så mycket sådant och eftersom min man vill ha mjölk i kaffet varje dag är det bra med reserver hemma. Mjölk med lång hållbarhet förlorar dock en del av sina nyttiga enzymer, och mjölkpulver är en ännu sämre lösning, fullt med tillsater och fett som lätt blir härsket.

Diskmedel brukar jag blanda i en sprayflaska med vatten; om diskmedlet är drygt kan man späda 1 till 10 ungefär. Det går snabbare att få fram diskmedel från en sprejflaska och det blir utspritt över disken på ett bra sätt. Praktiskt särskilt när man ska diska någon enstaka pryl.

Många diskar skärbrädan efter varje användning. Jag skär oftast grönsaker och rotfrukter på en träskärbräda, och det tar dagar innan den behöver diskas. När jag skivar kött eller något annat kladdigt lägger jag en tunn plastskärbräda ovanpå träskärbrädan, särskilt praktiskt om man har diskmaskin. Disktrasor byter jag däremot flera gånger i veckan - men de går bra att tvätta tillsammans med 60-graderstvätten. Tillägg i efterhand: Som någon kommenterade behövs dock högre temperatur om de börjat stinka. Numera tvättar jag disktrasorna i 90-gradigt vatten.

Det var några av mina tips. Kommentarsfältet är öppet för era.

Rössner hade rätt

Nya studier, nya rön. När forskningen pekar på att man har haft fel får man förstås ändra sig.

En ny mycket omfattande studie indikerar att det faktiskt inte har någon som helst betydelse vare sig för hälsa eller välbefinnande vad man stoppar i sig. I studien följdes 3000 personer som slumpvis indelats i tre grupper under 20 år. Den första gruppen åt enligt tallriksmodellen (men unnade sig gärna wienerbröd när ingen tittade), medan den andra gruppen hoppade på alla nya dieter allteftersom de nämndes i kvällspressen (nu senast iso-dieten). Den tredje gruppen åt enbart hallonbåtar. Ingen statistisk signifikant skillnad i något avseende kunde emellertid uppmätas mellan grupperna, och Stephan Rössner hade alltså rätt hela tiden.

Professor Poisson d'Avril som designat studien förklarar:

"Ja, visserligen blev många deltagare sjuka och överviktiga, men vi såg ingen skillnad i värdena på iHDL, just den ändpunkt vi valt att studera - så uppenbarligen blev de bara sjuka av ren slump. Otur."

(För den som till äventyrs inte känner till iHDL är det alltså frågan om imaginary high-Density Lipoprotein, också kallat det moraliskt relativistiska kolesterolet.)

I ljuset av allt detta blir det förstås lite meningslöst att fortsätta debattera kost, och därför har jag så här lagom till månadsskiftet beslutat att byta inriktning på bloggen. Fibrer, signalsubstanser och fettsyror får lämna plats för mode, outfits och läckra accessoarer; från och med i dag är Kost och Hälsa en modeblogg!


Det här självporträttet tog jag t.ex. idag medan jag åt lunch. Jag tror på klassiskt enfärgat i starka, varma färger i vår, och satsar därför på en chic duvblodsröd topp med generös ringning från Miramar (500 kr). Rött är visserligen julens färg, men julen varar ju som bekant till påska! Till detta matchande accessoarer; även klockan med rött armband (Skagen, 1200 kr) och halsband med citriner och topaser (Hallbergs guld, 5000 kr). Glasögonen från Se & Synas.

Till detta: ett par snitsiga haremsbyxor (ej i bild), som givetvis är av helrätt modell.

Tittar man i bakgrunden på bilden kan man också ana att skinnvästen blir ett av vårens trendplagg för honom.

Välkomna tillbaka i morgon, då jag har andra kläder på mig och berättar mer om detta. Till sist: glöm inte att ett fräscht yttre är viktigare än ett friskt inre!

Tillägg tredje april:
Det här var alltså Kost och hälsas aprilskämt - men det förstod ni säkert. April, april!

Kadmium

Kadmium är en tungmetall som finns i jorden och tas upp av växterna. Halterna tenderar att öka hela tiden delvis på grund av att slam tillförs; slam har dubbelt så högt kadmiuminnehåll som konstgödsel. Beräkningar utförda vid SLU visar på att matjordens medelhalter har ökat med mer än 30% under 1900-talet. Även fodertillsatser och luftföroreningar tillför kadmium, och förr fanns det också mycket kadmium i färger och plaster.

Kadmium är en relativt stor hälsorisk, speciellt för rökare, vegetarianer och kvinnor som ammar. Cigaretter innehåller mycket kadmium och eftersom upptaget är väldigt effektivt från lungorna så får rökare i sig mycket kadmium, lyckligtvis verkar upptaget bli lågt vid passiv rökning.

För ickerökare så är maten den största källan till kadmium. Upptaget av kadmium ökar om man har låga järndepåer, vilket är en faktor som ökar risken för många unga kvinnor. Vegetabilier innehåller mycket mer kadmium än animalier, och det är förklaringen till att vegetarianer vanligtvis har ett relativt stort kadmiumintag.


Gränsvärdena för kadmium har länge varit högt satta, och vi har fått i oss skadligt höga halter även med intag under gränsvärdet. EU har nyligen sänkt gränsen till en tredjedel, på grund av en studie som tydligt visar på ökad risk för njurskador och benskörhet även vid lägre kadmiumintag. Hälften av europas befolkning beräknas få i sig för höga halter kadmium.

Vete och potatis är stora kadmiumkällor på grund av den stora omfattning i vilken de äts. Det mesta av kadmiumet finns i skalen, vilket förstås är ett hårt slag mot fullkornsprodukternas förmenta nyttighet; fullkornsprodukter innehåller visserligen lite mer antioxidanter och mineraler än de vita produkterna, men samtidigt innehåller de alltså mer miljögifter och även mer växtgifter. Det bästa är, tror jag, att inte äta så stora mängder spannmålsprodukter över huvudtaget. Några livsmedel som äts i mindre mängd men som i sig har särskilt höga kadmiumnivåer är blå vallmofrön, solrosfrön, linfrön och njure.

Gravida för inte över kadmium till fostret, men små barn tar upp kadmium effektivt. Djurstudier visar också att hjärnans utveckling påverkas av kadmium, och barn som tidigt börjar med välling, gröt och sojamjölsprodukter är en riskgrupp. Jag brukar alltid avråda från att ge småbarn fullkornsprodukter på grund av deras känsliga magar, och sedan jag läst på om kadmium så känns det rådet extra bra.

Lever innehåller också mycket kadmium, men om man inte tillhör någon av riskgrupperna så tror jag att man kan äta det en gång i veckan - det är trots allt väldigt näringsrikt. Det är främst njurarna och levern som lagrar upp kadmium i kroppen, medan kött och mjölk innehåller mycket låga halter. Många får i sig mycket kadmium från rotfrukter eftersom det äts i stora mängder, men egentligen är det bara morot av rotfrukterna som är höghaltigt. I genomsnitt så kommer hälften av vårt kadmiumintag från spannmål.

Man kan alltså notera att kolhydratkällor för många också är kadmiumkällor, vilket i sig kan utgöra ett argument för ett relativt sett högre intag av fett och protein och ett lägre intag av kolhydrater. Dessutom skulle det förmodligen vara bra med ett högre intag av rött kött för de som äter lite sådant, eftersom järnbrist ytterligare ökar upptaget av kadmium. (Faktoiden att rött kött skulle öka risken för cancer är bara ett knippe svaga indicier från epidemiologiska studier.)

Debattören och miljöforskaren Gunnar Lindgren har en utmärkt hemsida som jag vill rekommendera i sammanhanget; där kan man bland annat läsa om kostråden, margariner och miljögifter. Lindgren utnämner just kadmiumfrågan till den mest allvarliga enskilda hälsofrågan eftersom den är så ödesmättad. Strax innan EU sänkte gränsvärdet för tolerabelt intag av kadmium skrev han så här:

"Det kadmium som vi lägger med gödsel på åkermarken kan aldrig tas bort, utan ger inte bara oss ökande hälsorisker utan alla kommande släkten. Kadmiumhalten i åkermark och livsmedel har ökat oavbrutet och ökningen fortsätter. Den är idag så hög, att medicinska rapporter tyder på att både njurskador, cancer i livmoder och prostata kan sättas i samband med vårt "normala" intag av kadmium."

Organisationen Sveriges Konsumenter i Samverkan har länge engagerat sig i kadmiumfrågan, och undersöker nu om tillverkare av känsliga livsmedel kontrollerar sina produkter med avseende på kadmiuminnehåll. Ordförande Bengt Ingerstam hoppas att jordbruket självmant går tillbaka till en restriktiv kadmiumpolitik.

SLV om kadmium.

Rapportdebaclet

Rapport hade för några dagar sedan ett inslag där forskaren Annika Rosengren hävdade att hjärtinfarkter med dödlig utgång har minskat med 5000 per år sedan 80-talet. Detta ville Rosengren hänföra till att kolesterolvärdena har minskat, och menade att det i sin tur beror på ett minskat intag av mättat fett.



Huruvida det finns något sådant direkt samband mellan kolesterolvärden och sjuklighet är ifrågasatt; kolesterolvärden ökar visserligen ofta temporärt av högre intag av mättat fett, men samma sak brukar också inträffa om man t.ex. börjar motionera mera. Vidare är dödligheten faktiskt högre hos de som har låga kolesterolvärden än de som har höga värden. Den påstådda kopplingen mellan åderförkalkning och kolesterolvärden är inte heller bevisad.

Jag brukar sällan titta på tv-nyheter, främst på grund av att formatet inte rymmer så mycket fakta; en stor del av tiden läggs på en fallbeskrivning och resten på att repetera den kortfattade nyheten gång på gång. Granskningen lyser ofta med sin frånvaro, och dessutom lämnas tittaren oftast okunnig om så grundläggande saker som t.ex. om bakgrunden till nyheten är en välgjord studie eller bara en epidemiologisk studie. Så också i det här inslaget.

Annika Rosengren var i hela Rapportinslaget förbluffande självsäker:

“-Ja det finns absolut ingen forskning som visar att vi skall äta mer smör och mättat fett, det är baserat på ett löst tyckande som inte har med vetenskaplighet att göra.”

Som jag ser det är det förstås de senaste årens officiella hållning till smör och mättat fett som är avvikelsen, och man kan med minst lika stort fog hävda att rådet att vi ska äta mindre mättat fett är ett i högsta grad löst tyckande.

Jag mejlade både Rapport och Annika Rosengren för att ta reda på vad det är för studie de pratar om. Rapport uppgav bara vilken tidning den publicerats i - jag bad dem specificera men fick inget svar. För mig är det skrämmande att Rapport så okritiskt gör sig till megafon utan att nagelfara informationens avsändare.

Jag fick i alla fall svar från Annika Rosengren som förutom tidningsnamnet också uppgav en av författarna, vilket gjorde att jag kunde få fram studiens sammanfattning. Studien visade sig mestadels använda offentliga protokoll för att jämföra "stora riskfaktorer" mellan 1986 och 2002. I studiens sammanfattning står det ingenting om mättat fett.

Igår fortsatte följetongen, då Annika Rosengren deltog i en debatt tillsammans med Annika Dahlqvist. Nu var tongångarna annorlunda än i Rapport; Rosengren var inte alls lika säker på sin sak och sade t.ex. att vissa verkar må bra av LCHF och att det inte verkar vara farligt för dem. Komiskt nog så anklagade hon Annika Dahlqvist för att hon inte hade med några studier på sin blogg som visade på nackdelar med mättat fett från att tidigare ha hävdat att sådana studier inte alls finns.

Annika Dahlqvist var tämligen upprörd i programmet, något som hon fått utstå en del kritik för. Hon försvarar sig med att det är sådan hon är; jag har svårt att hålla det emot henne, utan konstaterar bara att just hennes sätt är det som fört henne till medverkan i ett flertal tv-debatter där hon har åstadkommit väldigt mycket. Man kan förstås beklaga dramaturgin som ofta styr tv-mediet; vi som är mer ödmjuka får färre förfråganden, för hårt polariserade debatter gör sig bättre. Och visst blir man arg. Man kan diskutera hur lite kolhydrater som är optimalt, och LCHF är inte det lämpligaste för alla - men inte för någon finns det anledning att undvika mättat fett, det är ren skrämselpropaganda som får ett förfärande stort genomslag.

Den som vill sätta sig in i alla turer kring detta läser med fördel Kostdoktorns inlägg i ämnet.

Det glädjer mig att ett 30-tal personer har anmält Rapportinslaget till granskningsnämnden. För någon vecka sedan sändes ett Plus-program där en dietist argumenterade för en mager och nyckelhålsmärkt frukost. Det fanns inget som helst ifrågasättande av huruvida en sådan frukost är nyttig. Kanske också vore något för granskningsnämnden.

Olika dieter

Jag vill börja med att kort kommentera studien som blev så omskriven för någon vecka sedan. Det påstods i flertalet tidningar att alla dieter är lika bra - detta med utgångspunkt i en studie där de fyra grupperna som jämfördes åt nästan samma slags mat. Alla hade ett högt kolhydratintag och ett lågt intag av mättat fett. Vidare var alla ålagda att äta 1400 kilokalorier par dag, vilket är på gränsen till att vara en svältkost. Ändå var den uppnådda viktnedgången bara fyra kilo på två år.

I Aktuellt ville man avfärda variationer i kosthållningen som irrelevanta och dra slutsatsen att det enda som fungerar är att äta mindre och motionera mer - men om det nu skulle funka att gå ner i vikt enkom av att äta mindre så borde väl deltagarna ha blivit normalviktiga av att äta så här lite mat i två år? Att träning är bra för hälsa och välbefinnande är det ingen tvekan om, 50-åringar som börjar motionera lever två år längre än de som inte börjar motionera. Men motion leder inte nödvändigtvis till viktnedgång, träning ökar samtidigt aptiten. Trots ökad aptit så är det många som börjar träna som går ner i vikt, vilket i stor utsträckning beror på att man samtidigt förbättrar sitt ätbeteende. Träning ger som sagt hunger och då känns det bra att äta lagad mat, och mat är helt klart bättre än t.ex. mackor och müsli, eller annan utfyllnad. Dessutom går nog träningssatsningar ofta hand i hand med en medveten minskning på godis och läsk.

Jag rekommenderar Kostdoktorn och Toxiska epistlar för utförliga analyser av studien om de olika dieterna.

Resonemanget om att alla dieter är en bluff rymmer i och för sig en poäng - nämligen att det inte finns några mirakeldieter. Det finns ingen universaldiet som gör att vem som helst går ner i vikt (förutom på kort sikt och rena svältdieter). Däremot har det givetvis fundamental betydelse vad för slags mat man äter, och det finns förstås gemensamma nämnare för en bra kosthållning - men människor är olika, och en viss sorts mat kan vara bra för någon men dålig för en annan. För en enskild individ finns det också ofta en mirakeldiet - i meningen en kosthållning som i längden gör att man känner sig mätt och nöjd, mår bra och och även går ner i vikt om man väger för mycket.

Det som är gemensamt för dessa individuellt optimerade dieter är att de upplevs som välsmakande och att de eliminerar suget efter onyttigheter. Om man ständigt känner sug efter godis, chips och läsk så är man inte så tillfreds med livet, även om man håller sig ifrån det. Den traditionella tallriksmodellens grundfilosofi går ut på att man ska äta "nyttigt" till vardags och att man som belöning får unna sig läsk och godis till helgen. Ett sådant synsätt kan förstås fungera för en del, men sämre för den som har haft problem med aptiten eller vikten.

Själv äter jag visserligen onyttigt ibland, men jag har aldrig haft som mål att äta nyttigt för att sedan kunna unna mig något. Jag tror inte riktigt på ett sådant synsätt. I vanliga fall tycker jag inte om konstlad mat, som chips, läsk, lösgodis, pulvermos och fiskpinnar. Jag blir inte heller sugen på pommes frites, pizza eller bröd - men om jag äter sådant av någon anledning så kan det skapas ett sug efter mer.

Mitt bästa tips är att bygga upp en matkultur vid sidan av chipsen, så att det aldrig finns någon anledning att äta dem - men utan att göra det till något förbjudet eller laddat. Om man äter chips regelbundet så blir smaksinnet avtrubbat, och den nyttiga naturella maten med sin avsaknad av smakförstärkare ter sig lite trist, vilket förstärker längtan efter nästa chipstillfälle. Erfarenhetsmässigt så är det mycket enklare att sluta helt med sådant som ger sötsug än att t.ex. begränsa det till bara lördagar, åtminstone om man vill få en varaktig livsstilsförändring till skillnad från en snabb viktnedgång.

Många människor som lyckas ändra sin kosthållning på ett varaktigt sätt tar motivationen till enskilda kostförändringar ur ett större värderingsskifte; det kan vara en nyfunnen övertygelse om att kolhydrater är väldigt onyttigt som leder till beslutet att eliminera alla stora kolhydratkällor - och därmed faller läsk, godis och chips ur ramen. Någon annan läser kanske boken "Äkta Vara" och bestämmer sig för att sluta med produkter med en massa tillsatser - och även med den utgångspunkten blir läsk, godis och chips orimliga. En tredje läser kanske om stenålderskost och formar sin matkultur ur målsättningen att inte äta så artfrämmande mat som många gör nuförtiden. Att bara ta efter någon annans diet är förstås i allmänhet mindre fruktbart, t.ex. att härma någon som äter en strikt lågkolhydratkost för någon som får sötsug av att minska så mycket på kolhydraterna.