Ibland får man höra att allt som smakar gott är onyttigt och allt som är nyttigt smakar illa.
Det vore ju tråkigt om så var fallet; själv tycker jag emellertid alltmer att det är det motsatta förhållandet som råder. När man väljer annat än snabba kolhydrater och syntetiska smaker så börjar man uppskatta naturliga smaker, smaker som avocado, kött, bär och ägg. Annat, som müsli, margarin och nyckelhålsmärkta ersättningsprodukter slipper jag gärna - och det valet gör jag utifrån såväl smak som funktion.
Detta för oss till dagens egentliga ämne: ägg. Det är nämligen med äggen som med mycket annat; de godaste äggen är också de nyttigaste.
Ägg är för övrigt ett mycket bra livsmedel även i allmänhet; Faktum är att de innehåller de flesta av alla de vitaminer och mineraler vi behöver. Vitan innehåller gott om fullvärdigt protein. Gulan är rik på vitamin A, B2, B6, folsyra, jod, zink och biotin.
Tyvärr har de fått ett oförtjänt dåligt rykte eftersom de innehåller en del kolesterol. Det är emellertid ingen nackdel per se; kroppen producerar eget kolesterol och den produktionen minskar om man ökar kolesterolintaget via kosten. Vidare behöver inte ett högt kolesterolvärde vara farligt. Vad som dock är onyttigt är skadat kolesterol, så hårt brända ägg är inte så lyckat.
Innan vi går vidare bör vi kanske stanna upp och orientera oss lite, det finns nämligen en uppsjö av olika äggkvaliteter och märkningar. Burhönsägg, sprättägg (max 7 höns/kvm) och ägg från frigående höns (max 9 höns/kvm) kan man läsa om här - men därutöver talar man om omega-3-ägg, må bra-ägg, astaxantinägg och ekologiska ägg.
Omega-3-ägg kommer vanligen från höns som fått tillskott av linfrön. Det ger en lite högre omega-3-halt än vad vanliga ägg har.
Må bra-ägg är nyttiga ägg; de läggs av höns som fått fiskolja , vilket ger en ännu högre halt omega-3 (0.2 gram EPA och DHA). Dessutom får hönsen paprika och alger som ger fin och nyttig gula.
Astaxantinägg kallas också ägg med guldgula. Hönsen får tillskott av alger som innehåller astaxantin, en karotenoid.
Fördelen med dessa varianter är att man med större säkerhet vet hur nyttiga äggen är. Vad ekologisk produktion innebär för äggens nyttighet är svårt att veta exakt; klart är emellertid att djuren då får leva mer naturligt.
Höns i ekologisk produktion får gå fritt inomhus (max 7 höns/kvm), och på sommaren har de möjlighet att gå ut och picka i gräset. Det finns också fönster så att de får naturligt dagsljus. De får protein från naturliga källor (ofta fiskmjöl) och har fri tillgång till grovfoder i form av rotfrukter och hö. Det ger äggen en betydligt bättre balans mellan omega-3 och omega-6 än den konventionella spannmålsfödan.
I grekiska ägg från höns som fick gå ute och äta mask uppmätte man hög halt EPA och DHA. Ägg tagna från en stormarknad i USA saknade helt mätbara mängder. Även vitamin och mineralhalten var avsevärt högre i de grekiska äggen.
Ekologiska höns verkar också må bättre; i den vanliga produktionen klarar hönorna av att lägga ägg i bara cirka 10 månader, medan hönsen i den ekologiska produktionen börjar lägga ägg tidigare och ger fler ägg. Äggen blir också större och med större gula.
De ekologiska äggen har troligtvis i regel en god vitamin, mineral och omega-3-halt på grund av det bättre fodret, men hur bra och vad som gäller för det enskilda ägget vet man inte.
Det här med ägg är inte helt lätt, jag tycker att man ska välja bort de konventionella äggen - de är inte så nyttiga och hönsen har det inte så kul. Själv köper jag oftst ekologiska ägg.
Förhoppningsvis kommer det bättre alternativ i framtiden som gör att vi i affären kan välja att betala ännu lite extra för ännu nyttigare och godare ägg som dessutom kommer från välmående hönor. Alla ägg har en anläggningskod på sig, så man kan förstås ta kontakt med bondgården man brukar få sina ägg ifrån och fråga vad hönsen får för foder.
I ett smaktest fick Änglamarks ekologiska ägg klart bättre betyg än flera andra sorter. Man kan i och för sig misstänka att det inte bara beror på smaken utan även att ekologiska ägg ser godare ut med sin gulare gula (astaxantinägg med ännu gulare gula var inte med i testet).
Som jag var inne på är de godaste äggen antagligen nyttigast: en färgglad gula signalerar att där finns karotenoider. Om äggen är goda är troligtvis också innehållet av mineraler och omega-3 högt. Ät fler goda ägg.
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen ägg är inte farligt. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen ägg är inte farligt. Sortera efter datum Visa alla inlägg
2007-03-07
2008-04-09
Ägg är fortfarande inte farligt
Dagens Medicin har idag rubriken "Ägg farligt för diabetiker".
Jag och många andra har ju hävdat att ägg är nyttigt, i synnerhet för diabetiker, eftersom ägg utgör en naturlig ersättning för t.ex. frukostmackan med alla dess kolhydrater - så hur går det här ihop? Det gör det inte.
Livsmedelsverkets kostrekommendationer har länge avrådit från äggkonsumtion högre än ett ägg per dag, och USAs Department of Agriculture har haft en ännu mer restriktiv hållning. Anledningen är i båda fallen äggens höga innehåll av kolesterol, parat med föreställningen att kolesterol i sig ökar risken för hjärtkärlsjukdomar. Som jag nämnt tidigare är detta en myt; det stämmer helt enkelt inte. Kolesterolskräcken i Sverige är påtaglig, i det stora landet i väster är den fullständigt galopperande.
Ägg innehåller mycket kolesterol, men det är inget problem. Dessutom är ägg oerhört rikhaltiga på bra fetter, mineraler och vitaminer.
Så vad säger den nya studien? Jo, den visar på en ökad dödlighet för de som åt mer än sju ägg i veckan, och även en ökad dödlighet för diabetiker som överhuvudtaget äter ägg - men äggkonsumtionen är i studien inte kopplat till ökad risk för stroke och hjärtkärlsjukdomar - vilket alltså motsäger den klassiska mytologin kring farligheten med ägg, den mytologi som SLV förlitar sig till.
När man skriver att ägg är farligt för diabetiker har man alltså ingen förklaringsmodell till varför så skulle vara fallet. Studien har pågått i tjugo år, vilket gör att den långvariga skrämselkampanjen mot ägg rimligtvis måste vara en faktor; under studietiden så har ägg konsekvent framställts som mycket onyttigt. De som ändå har ätit mycket ägg har alltså rimligen det gemensamma draget att de inte bryr sig så mycket om kostrekommendationer, ett drag som kanske är associerat med riskbeteenden? De kanske motionerar mindre, äter mer godis, äter mindre grönsaker och röker mer än andra? När man så läser studien så finner man att bara 8% av de manliga läkare som studien är gjord på åt mer än sju ägg per vecka. Den grupp som hade högst konsumtion av ägg var äldre, rökte mer, hade högre blodtryck och motionerade mindre. Studien hade dessutom bristfällig information om övriga kostvanor.
I slutet av ledarartikeln rekommenderas äggviteomelett (s.k. "heart friendly omelet") istället för vanlig omelett, med sitt höga kolesterolinnehåll; detta förvånar givetvis mig eftersom min sammantagna tolkning av studien är att den talar mot kolesterolhypotesen.
Till saken hör att vanliga amerikanska ägg inte är lika nyttiga - de har i allmänhet mycket lågt omega-3 innehåll och högt omega-6 innehåll. I Sverige är äggen bättre, i synnerhet de ekologiska. Så fortsätt äta mycket ägg, välj ägg av god kvalitet - och oroa er inte heller för kolesterolet i sig.
Jag och många andra har ju hävdat att ägg är nyttigt, i synnerhet för diabetiker, eftersom ägg utgör en naturlig ersättning för t.ex. frukostmackan med alla dess kolhydrater - så hur går det här ihop? Det gör det inte.
Livsmedelsverkets kostrekommendationer har länge avrådit från äggkonsumtion högre än ett ägg per dag, och USAs Department of Agriculture har haft en ännu mer restriktiv hållning. Anledningen är i båda fallen äggens höga innehåll av kolesterol, parat med föreställningen att kolesterol i sig ökar risken för hjärtkärlsjukdomar. Som jag nämnt tidigare är detta en myt; det stämmer helt enkelt inte. Kolesterolskräcken i Sverige är påtaglig, i det stora landet i väster är den fullständigt galopperande.
Ägg innehåller mycket kolesterol, men det är inget problem. Dessutom är ägg oerhört rikhaltiga på bra fetter, mineraler och vitaminer.
Så vad säger den nya studien? Jo, den visar på en ökad dödlighet för de som åt mer än sju ägg i veckan, och även en ökad dödlighet för diabetiker som överhuvudtaget äter ägg - men äggkonsumtionen är i studien inte kopplat till ökad risk för stroke och hjärtkärlsjukdomar - vilket alltså motsäger den klassiska mytologin kring farligheten med ägg, den mytologi som SLV förlitar sig till.
När man skriver att ägg är farligt för diabetiker har man alltså ingen förklaringsmodell till varför så skulle vara fallet. Studien har pågått i tjugo år, vilket gör att den långvariga skrämselkampanjen mot ägg rimligtvis måste vara en faktor; under studietiden så har ägg konsekvent framställts som mycket onyttigt. De som ändå har ätit mycket ägg har alltså rimligen det gemensamma draget att de inte bryr sig så mycket om kostrekommendationer, ett drag som kanske är associerat med riskbeteenden? De kanske motionerar mindre, äter mer godis, äter mindre grönsaker och röker mer än andra? När man så läser studien så finner man att bara 8% av de manliga läkare som studien är gjord på åt mer än sju ägg per vecka. Den grupp som hade högst konsumtion av ägg var äldre, rökte mer, hade högre blodtryck och motionerade mindre. Studien hade dessutom bristfällig information om övriga kostvanor.
I slutet av ledarartikeln rekommenderas äggviteomelett (s.k. "heart friendly omelet") istället för vanlig omelett, med sitt höga kolesterolinnehåll; detta förvånar givetvis mig eftersom min sammantagna tolkning av studien är att den talar mot kolesterolhypotesen.
Till saken hör att vanliga amerikanska ägg inte är lika nyttiga - de har i allmänhet mycket lågt omega-3 innehåll och högt omega-6 innehåll. I Sverige är äggen bättre, i synnerhet de ekologiska. Så fortsätt äta mycket ägg, välj ägg av god kvalitet - och oroa er inte heller för kolesterolet i sig.
2007-03-17
Betänkande från Europaparlamentet
Den bästa av läsekretsar minns givetvis trafikljusförslaget som nyligen var på tapeten. Men myndigheterna har fler synpunkter på hur vi ska äta; Den här gången är det Europaparlamentet som har kommit med ett betänkande om fetmaepidemin:
Jaha. Diskriminering är förstås av ondo, men borde inte en sjukdomsdefinition mer ha att göra med vad som är dålig hälsa?
Pro primo ser jag en risk att sjukdomsstämpeln snarare leder till en känsla av maktlöshet än en minskad diskriminering; fetma är emellertid inget som man behöver stå maktlös inför, man kan till exempel välja en kosthållning som förbättrar insulinresistensen. (Insulinresistens och diabetes är sjukdomar starkt kopplade till fetma, men fetman är inte sjukdomen utan ett symptom.)
Pro secundo: eftersom kriteriet för fetma är valt som BMI > 30 försvinner all logik: en mycket muskulös man betraktas definitionsmässigt som fet, medan exempelvis en person med ohälsosam bukfetma men lite muskelmassa kan falla utanför definitionen.
Jag tycker alltjämt att det är olyckligt att fokus så ofta läggs på graden av övervikt istället för på vad folk faktiskt äter, vilket är närmare kopplat till hälsa. Övervikt är oftast inte så farligt, men det viscerala fettet som sitter runt organen i magen - så kallad bukfetma - är farligt.
Betänkandet uppmanar också medlemsländerna att se till att
Ja, det gör ju redan media, med varierande vederhäftighet; men vem menar parlamentet ska bestämma vad de praktiska råden ska gå ut på?
Ny lagstiftning kommer också under 2007:
Det låter ju bra att kraven ska ha vetenskaplig grund! I den bästa av världar skulle det förstås gälla även de officiella kostrekommendationerna. (Efter Atkins-studien verkar det emellertid som att livsmedelsverket börjar vackla; vi lever i spännande tider!)
Det låter tyvärr som att man redan föregripit de vetenskapliga resultaten med grundantagandet att höga halter socker och totalfett är av ondo. Det är både förenklat och felaktigt. Färsk ananas är mycket nyttig, men innehåller mycket socker. Ägg är mycket nyttiga - delvis tack vare att de innehåller mycket fett.
I naturligt fet mat finns också många andra näringsämnen som många barn och vuxna har brist på. Grädde och ägg är utomordentliga källor till fettlösliga vitaminer, och är på många sätt bättre än de magra mjölkprodukter som man berikar och rekommenderar att barnen äter. (Mer än åtta av tio barn i Sverige har brist på D-vitamin, av britterna är det nio av tio på vinterhalvåret.)
Hur som haver är vi på ett sluttande plan om vi tar fram ett trubbigt förbudsvapen; risken är att den "vetenskapliga grunden" eroderas i all tysthet medan marknadsföring av exempelvis ägg med hälsoargument förbjuds, medan den tillåts för produkter som Weetabix. Och vilka blir i så fall förlorarna?
De som är drabbade av fetma.
PS:
Om detta skriver också Henrik Alexandersson.
PPS:
Tydligen har man börjat operera bort det viscerala fettet i samband med vissa operationer; riskabelt, eftersom man kan skada organen, men till skillnad från att operera bort fett utanpå magen har det visat sig ge positiva hälsoeffekter.
"Ries betänkande uppmanar medlemsländerna att officiellt erkänna fetma som en kronisk sjukdom i syfte att inte stigmatisera eller diskriminera människor som är drabbade av fetma."
Jaha. Diskriminering är förstås av ondo, men borde inte en sjukdomsdefinition mer ha att göra med vad som är dålig hälsa?
Pro primo ser jag en risk att sjukdomsstämpeln snarare leder till en känsla av maktlöshet än en minskad diskriminering; fetma är emellertid inget som man behöver stå maktlös inför, man kan till exempel välja en kosthållning som förbättrar insulinresistensen. (Insulinresistens och diabetes är sjukdomar starkt kopplade till fetma, men fetman är inte sjukdomen
Pro secundo: eftersom kriteriet för fetma är valt som BMI > 30 försvinner all logik: en mycket muskulös man betraktas definitionsmässigt som fet, medan exempelvis en person med ohälsosam bukfetma men lite muskelmassa kan falla utanför definitionen.
Jag tycker alltjämt att det är olyckligt att fokus så ofta läggs på graden av övervikt istället för på vad folk faktiskt äter, vilket är närmare kopplat till hälsa. Övervikt är oftast inte så farligt, men det viscerala fettet som sitter runt organen i magen - så kallad bukfetma - är farligt.
Betänkandet uppmanar också medlemsländerna att se till att
"media ska bidra med praktiska råd till konsumenter"
Ja, det gör ju redan media, med varierande vederhäftighet; men vem menar parlamentet ska bestämma vad de praktiska råden ska gå ut på?
Ny lagstiftning kommer också under 2007:
"Lagstiftningen syftar till att förhindra användandet av hälsoargument för att marknadsföra matvaror med höga kvantiteter av socker, salt eller fett. För att försäkra riktiga och trovärdiga krav är de uppbackade med vetenskapliga resultat. Lagstiftningen förbjuder hälsoargument om dryck som innehåller mer än 1,2 procent alkohol per enhet."
Det låter ju bra att kraven ska ha vetenskaplig grund! I den bästa av världar skulle det förstås gälla även de officiella kostrekommendationerna. (Efter Atkins-studien verkar det emellertid som att livsmedelsverket börjar vackla; vi lever i spännande tider!)
Det låter tyvärr som att man redan föregripit de vetenskapliga resultaten med grundantagandet att höga halter socker och totalfett är av ondo. Det är både förenklat och felaktigt. Färsk ananas är mycket nyttig, men innehåller mycket socker. Ägg är mycket nyttiga - delvis tack vare att de innehåller mycket fett.
I naturligt fet mat finns också många andra näringsämnen som många barn och vuxna har brist på. Grädde och ägg är utomordentliga källor till fettlösliga vitaminer, och är på många sätt bättre än de magra mjölkprodukter som man berikar och rekommenderar att barnen äter. (Mer än åtta av tio barn i Sverige har brist på D-vitamin, av britterna är det nio av tio på vinterhalvåret.)
Hur som haver är vi på ett sluttande plan om vi tar fram ett trubbigt förbudsvapen; risken är att den "vetenskapliga grunden" eroderas i all tysthet medan marknadsföring av exempelvis ägg med hälsoargument förbjuds, medan den tillåts för produkter som Weetabix. Och vilka blir i så fall förlorarna?
De som är drabbade av fetma.
PS:
Om detta skriver också Henrik Alexandersson.
PPS:
Tydligen har man börjat operera bort det viscerala fettet i samband med vissa operationer; riskabelt, eftersom man kan skada organen, men till skillnad från att operera bort fett utanpå magen har det visat sig ge positiva hälsoeffekter.
2007-04-06
Kolesterol
Diväteoxid är vanligt vatten. Ändå brukar flertalet tillfrågade förklara sig villiga att stödja ett totalförbud mot diväteoxid, när de presenteras med en lista på mindre smickrande sammanhang där det förekommer: det ingår i surt regn, det påträffas i cancertumörer, det används trots detta i livsmedelsindustrin, et cetera.
Vattnet drabbas av guilt by association - vilket för oss till dagens ämne; något liknande har nämligen också kolesterolet råkat ut för, ett ämne omgärdat av många missuppfattningar. Som vi ska se förekommer det i en mängd sammanhang och deltar i väsentliga processer, och har just därför fått bära hundhuvudet när processerna ibland blivit störda.
I motsats till vad många tror är kolesterol inte ett fett, utan en sterol, en slags alkohol. Det är ett vaxartat ämne som är olösligt i vatten, och den egenskapen gör det essentiellt i kroppens cellmembran. Hjärnan behöver mycket kolesterol och hormoner som östrogen och testosteron använder det som byggsten. Kolesterol är också nödvändigt för att bilda D-vitamin, och det används för att laga skadade celler.
Olika bilder av kolesterolet målas upp i olika sammanhang. Den första är den direkt vilseledande bilden från margarinreklamen, där kolesterol är något farligt som finns i maten och som helst bör undvikas för att slippa hjärt-kärlsjukdom.
Kolesterol får vi visserligen i oss från animaliska källor, men det mesta bildas i kroppen, framförallt i levern. Leverns produktion minskar också i relation till hur mycket kolesterol vi äter, och därför är det svårt att påverka kolesterolhalten genom att äta kolesterolfattig mat.
Vidare är det totala kolesterolvärdet en direkt dålig markör för hjärt-kärlsjukdom. För äldre män och för kvinnor i alla åldrar är högt kolesterolvärde inte associerat med förhöjd risk. Lågt kolesterolvärde ökar däremot risken för sjukdom i luftvägarna och i magtarmkanalen, och är dessutom relaterat till depression. Att designa sin kost enkom för att sänka kolesterolvärdet är alltså inte heller önskvärt.
Sojaprodukter, t.ex. sojavälling, marknadsförs ofta med att de är kolesterolfria. Det är ett dåligt argument i allmänhet och i synnerhet för spädbarn: modersmjölken innehåller hög andel mättat fett och mycket kolesterol.
Bilden av kolesterol från reklamen är en grov förenkling av en annan bild, nämligen den medicinska förklaringsmodellen av kolesterolets roll i åderförkalkningsprocessen. Man talar då om det goda och det onda kolesterolet - HDL och LDL - och tilltagande åderförkalkning är ett tillstånd som samvarierar med förhöjda halter av vissa oxiderade LDL-partiklar i blodet.
Kolesterolet kan inte ta sig runt på egen hand i blodet eftersom det inte är vattenlösligt, utan det fraktas runt genom att fästa vid olika lipoproteiner. (På samma sätt transporteras också fetter i blodet.)
LDL och HDL är i själva verket olika lipoproteiner och att etikettera dem som onda och goda är lite märkligt. Lipoproteinerna används i olika situationer, men i korthet svarar LDL för transporter av kolesterol och triglycerider från levern och ut i kroppen, medan HDL för dem tillbaka till levern igen.
I oxiderad form är LDL alltså skadligt; det är då det kan bilda plack i blodkärlsväggarna. LDL oxideras lättare om man äter mycket fleromättat fett, från t.ex vegetabiliska oljor eller margarin. (Som alltid gäller det att ha balans mellan fria radikaler och antioxidanter.)
Halten av det "onda kolesterolet", LDL, påverkas av viktnedgång, stress, rökning med mera. Men man måste skilja på orsak och verkan. Det är bra att sluta röka, och det sänker LDL - men det finns ingenting som säger att det är bra med sänkta LDL-nivåer per se.
Bättre mått på sjukdomsrisk är blodtryck och bukfetma. I framtiden kommer vi förhoppningsvis också att kunna mäta åderförkalkningsgraden direkt, istället för att som nu mäta faktorer som ibland indirekt har med sjukdomsrisk att göra.
Sammanfattningsvis så är kolesterolvärden per se ingenting man bör fundera så mycket över. De varierar som symptom på andra saker och är inte i sig själva orsaker till sjukdom, och dessutom kan man inte reglera dem direkt.
Kolesterolstinna ägg kan man således äta i överflöd, både till påsk och eljest - och sedan får kvällspressen säga vad de vill.
PS:
Apropå markörer för hjärt-kärlsjukdom: de faktorer som används idag för att uppskatta risken för hjärt-kärlsjukdom får inte med kopplingen mellan åderförkalkning och inflammation och försvagat immunsystem. Det gör däremot antikroppen aPC.
En ny studie har identifierat avsevärt högre halter av aPC hos ursprungsbefolkningar i Nya Guinea än hos svenskar, vilket förklarar deras låga frekvens av åderförkalkning. Professor Johan Frostegård säger:
Vattnet drabbas av guilt by association - vilket för oss till dagens ämne; något liknande har nämligen också kolesterolet råkat ut för, ett ämne omgärdat av många missuppfattningar. Som vi ska se förekommer det i en mängd sammanhang och deltar i väsentliga processer, och har just därför fått bära hundhuvudet när processerna ibland blivit störda.
I motsats till vad många tror är kolesterol inte ett fett, utan en sterol, en slags alkohol. Det är ett vaxartat ämne som är olösligt i vatten, och den egenskapen gör det essentiellt i kroppens cellmembran. Hjärnan behöver mycket kolesterol och hormoner som östrogen och testosteron använder det som byggsten. Kolesterol är också nödvändigt för att bilda D-vitamin, och det används för att laga skadade celler.
Olika bilder av kolesterolet målas upp i olika sammanhang. Den första är den direkt vilseledande bilden från margarinreklamen, där kolesterol är något farligt som finns i maten och som helst bör undvikas för att slippa hjärt-kärlsjukdom.
Kolesterol får vi visserligen i oss från animaliska källor, men det mesta bildas i kroppen, framförallt i levern. Leverns produktion minskar också i relation till hur mycket kolesterol vi äter, och därför är det svårt att påverka kolesterolhalten genom att äta kolesterolfattig mat.
Vidare är det totala kolesterolvärdet en direkt dålig markör för hjärt-kärlsjukdom. För äldre män och för kvinnor i alla åldrar är högt kolesterolvärde inte associerat med förhöjd risk. Lågt kolesterolvärde ökar däremot risken för sjukdom i luftvägarna och i magtarmkanalen, och är dessutom relaterat till depression. Att designa sin kost enkom för att sänka kolesterolvärdet är alltså inte heller önskvärt.
Sojaprodukter, t.ex. sojavälling, marknadsförs ofta med att de är kolesterolfria. Det är ett dåligt argument i allmänhet och i synnerhet för spädbarn: modersmjölken innehåller hög andel mättat fett och mycket kolesterol.
Bilden av kolesterol från reklamen är en grov förenkling av en annan bild, nämligen den medicinska förklaringsmodellen av kolesterolets roll i åderförkalkningsprocessen. Man talar då om det goda och det onda kolesterolet - HDL och LDL - och tilltagande åderförkalkning är ett tillstånd som samvarierar med förhöjda halter av vissa oxiderade LDL-partiklar i blodet.
Kolesterolet kan inte ta sig runt på egen hand i blodet eftersom det inte är vattenlösligt, utan det fraktas runt genom att fästa vid olika lipoproteiner. (På samma sätt transporteras också fetter i blodet.)
LDL och HDL är i själva verket olika lipoproteiner och att etikettera dem som onda och goda är lite märkligt. Lipoproteinerna används i olika situationer, men i korthet svarar LDL för transporter av kolesterol och triglycerider från levern och ut i kroppen, medan HDL för dem tillbaka till levern igen.
I oxiderad form är LDL alltså skadligt; det är då det kan bilda plack i blodkärlsväggarna. LDL oxideras lättare om man äter mycket fleromättat fett, från t.ex vegetabiliska oljor eller margarin. (Som alltid gäller det att ha balans mellan fria radikaler och antioxidanter.)
Halten av det "onda kolesterolet", LDL, påverkas av viktnedgång, stress, rökning med mera. Men man måste skilja på orsak och verkan. Det är bra att sluta röka, och det sänker LDL - men det finns ingenting som säger att det är bra med sänkta LDL-nivåer per se.
Bättre mått på sjukdomsrisk är blodtryck och bukfetma. I framtiden kommer vi förhoppningsvis också att kunna mäta åderförkalkningsgraden direkt, istället för att som nu mäta faktorer som ibland indirekt har med sjukdomsrisk att göra.
Sammanfattningsvis så är kolesterolvärden per se ingenting man bör fundera så mycket över. De varierar som symptom på andra saker och är inte i sig själva orsaker till sjukdom, och dessutom kan man inte reglera dem direkt.
Kolesterolstinna ägg kan man således äta i överflöd, både till påsk och eljest - och sedan får kvällspressen säga vad de vill.
PS:
Apropå markörer för hjärt-kärlsjukdom: de faktorer som används idag för att uppskatta risken för hjärt-kärlsjukdom får inte med kopplingen mellan åderförkalkning och inflammation och försvagat immunsystem. Det gör däremot antikroppen aPC.
En ny studie har identifierat avsevärt högre halter av aPC hos ursprungsbefolkningar i Nya Guinea än hos svenskar, vilket förklarar deras låga frekvens av åderförkalkning. Professor Johan Frostegård säger:
"Resultatet talar för det finns faktorer i vår livsstil som gör vårt immunförsvar sämre rustat mot hjärt-kärlsjukdomar än en befolkning av jägare-samlare, som har den livsföring vi evolutionärt sett sannolikt är anpassade till."Förhoppningen är att kunna utveckla ett vaccin av aPC. Mer om studien i SVD och på Toxiska Epistlar.
2008-09-19
Bloggtips: Junkfood Science
Jag vill passa på att rekommendera den engelskspråkiga bloggen Junkfood Science, som verkar skriva såväl sakligt som initierat och spännande om kost, hälsa och övervikt.
I ett intressant inlägg avfärdas myter om bestrålning av grönsaker, och i det senaste inlägget diskuteras (det tvivelaktiga) värdet av operationer mot fetma.
Fetma är inte alls så farligt som många tycks tro, däremot så finns det en hel del som tyder på att viktuppgång är dåligt eftersom det brukar innebära en försämring i insulinkänslighet. I bloggen kommenteras en färsk studie som sägs visa att magsäcksoperationer är kostnadseffektiva; man hävdar t.om. att man sparar in operationskostnaderna redan efter fyra år. Studien är ovanligt dåligt utförd; kontrollgruppen var sjukare och hade sämre försäkringsskydd än gruppen som opererades. Dessutom togs bara 0,6% av de opererade med i studien, de som hade onormalt lite komplikationer.
Svenska medier har nyligen skrivit om ett förslag från försäkringsbolaget If, om att företag ska kunna försäkra sina anställda så att de som blir väldigt feta ska få en magsäcksoperation bekostad genom företaget. Stefan Rössner har för Ifs räkning gjort en studie som visar att feta kostar mer för företagen än smala och drar utifrån det slutsatsen att fler borde få magsäcksoperationer - men det finns inga välgjorda studier som visar på någon ekonomisk besparing av att utföra magsäcksoperationer. Man måste givetvis jämföra kostnaden för operationen, tillhörande komplikationer och den extra sjukskrivning som det leder till och jämföra med kostnaden för den sjukskrivning som feta belastar företaget med; en anställd som får en magsäcksoperation blir inte automatiskt lika frisk som en smal anställd.
Ett tidigare inlägg på Junkfood Science analyserar en studie på Amishfolket som sägs bevisa att hög grad av motion leder till lägre vikt även hos personer med genetisk markör för fetma; i själva verket visar det sig att även de minst aktiva i studien rör på sig 10-12 timmar per dag, medan de mest aktiva rör sig 14-16 timmar per dag - och i genomsnitt var skillnaden mellan dessa grupper 2.1 BMI-enheter, alltså inte tillräckligt för att utgöra hela skillnaden mellan fetma och normalvikt.
Junkfood Science drar i stället slutsatsen att ärftlig övervikt bara i liten grad kompenseras även med kopiös grad av fysisk aktivitet (med våra mått) - amishfolket visar sig ha ungefär lika hög andel överviktiga. Däremot är risken att få hjärt-kärlsjukdom och diabetes typ 2 hälften så stor för Amish-folket jämfört med övriga USA. Amish lever i ett jordbrukssamhälle med traditionell kosthållning - ägg, kött, smör, bröd osv. De delar inte vårt smalhetsideal och har inte stigmatiserat animaliskt fett på det sätt som det övriga samhället har.
Observationerna ligger således i linje med eller motsäger i alla fall inte vad jag brukar argumentera för:
Junkfood Science delar också ut en del (välförtjänta) rallarsvingar mot överbeskyddande myndighetsinterventioner på kostområdet; missa t.ex. inte inlägget om varningstexter på mat, eller diskussionen om placeboverkan av officiella kostrekommendationer riktade till barn.
Samma tema återkommer i mer skrämmande form här, i ett inlägg om från regeringshåll föreslagna brittiska åtgärder mot fetma (via Foresight-programmet). Programmet utgår från premissen "att övervikt orsakas av en obalans mellan konsumerade och genom fysisk aktivitet förbrukade kalorier", förutspår att "regeringen måste vara redo att gripa in och agera", och föreslår att sådana ingripanden kan bestå i exempelvis skatteavdrag för "hälsosam livsstil", årliga BMI-mätningar i skolor, och elektroniska ransoneringskort för att begränsa fetas inköp av vissa livsmedel; samma elektroniska kort föreslås också kunna användas för att identifiera "överviktiga tonåringar som borde delta i statliga sommarträningsläger".
Att mer eller mindre tvångsinternera överviktiga barn är hisnande nog i sig, men om man beaktar det mycket klena kausalsambandet mellan övervikt och motion blir förslaget än vidrigare. Onekligen blir många barn lidande av dålig kost (såväl hemma som i skolan), och det kan förvisso ses som övergrepp mot barnen - men att omhänderta barn och sätta dem i träningsläger för att de är överviktiga är ungefär lika precist och rättssäkert som att döma föräldrar för barnmisshandel för att barnen har mardrömmar - och sedan tvinga i barnen varm mjölk för att lösa problemet.
I ett intressant inlägg avfärdas myter om bestrålning av grönsaker, och i det senaste inlägget diskuteras (det tvivelaktiga) värdet av operationer mot fetma.
Fetma är inte alls så farligt som många tycks tro, däremot så finns det en hel del som tyder på att viktuppgång är dåligt eftersom det brukar innebära en försämring i insulinkänslighet. I bloggen kommenteras en färsk studie som sägs visa att magsäcksoperationer är kostnadseffektiva; man hävdar t.om. att man sparar in operationskostnaderna redan efter fyra år. Studien är ovanligt dåligt utförd; kontrollgruppen var sjukare och hade sämre försäkringsskydd än gruppen som opererades. Dessutom togs bara 0,6% av de opererade med i studien, de som hade onormalt lite komplikationer.
Svenska medier har nyligen skrivit om ett förslag från försäkringsbolaget If, om att företag ska kunna försäkra sina anställda så att de som blir väldigt feta ska få en magsäcksoperation bekostad genom företaget. Stefan Rössner har för Ifs räkning gjort en studie som visar att feta kostar mer för företagen än smala och drar utifrån det slutsatsen att fler borde få magsäcksoperationer - men det finns inga välgjorda studier som visar på någon ekonomisk besparing av att utföra magsäcksoperationer. Man måste givetvis jämföra kostnaden för operationen, tillhörande komplikationer och den extra sjukskrivning som det leder till och jämföra med kostnaden för den sjukskrivning som feta belastar företaget med; en anställd som får en magsäcksoperation blir inte automatiskt lika frisk som en smal anställd.
Ett tidigare inlägg på Junkfood Science analyserar en studie på Amishfolket som sägs bevisa att hög grad av motion leder till lägre vikt även hos personer med genetisk markör för fetma; i själva verket visar det sig att även de minst aktiva i studien rör på sig 10-12 timmar per dag, medan de mest aktiva rör sig 14-16 timmar per dag - och i genomsnitt var skillnaden mellan dessa grupper 2.1 BMI-enheter, alltså inte tillräckligt för att utgöra hela skillnaden mellan fetma och normalvikt.
Junkfood Science drar i stället slutsatsen att ärftlig övervikt bara i liten grad kompenseras även med kopiös grad av fysisk aktivitet (med våra mått) - amishfolket visar sig ha ungefär lika hög andel överviktiga. Däremot är risken att få hjärt-kärlsjukdom och diabetes typ 2 hälften så stor för Amish-folket jämfört med övriga USA. Amish lever i ett jordbrukssamhälle med traditionell kosthållning - ägg, kött, smör, bröd osv. De delar inte vårt smalhetsideal och har inte stigmatiserat animaliskt fett på det sätt som det övriga samhället har.
Observationerna ligger således i linje med eller motsäger i alla fall inte vad jag brukar argumentera för:
- att övervikt per se inte leder till sjukdom
- att övervikt och sjukdom i vissa fall är parallella symptom på osund kost
- att osund kost alltså är ett hälsoproblem medan övervikt inte behöver vara det
- att rädsla för eller överdriven begränsning av naturligt, animaliskt fett gör en kost osund
- att motion visserligen är nyttigt men på inget vis utgör ett alexanderhugg mot ohälsan
Junkfood Science delar också ut en del (välförtjänta) rallarsvingar mot överbeskyddande myndighetsinterventioner på kostområdet; missa t.ex. inte inlägget om varningstexter på mat, eller diskussionen om placeboverkan av officiella kostrekommendationer riktade till barn.
Samma tema återkommer i mer skrämmande form här, i ett inlägg om från regeringshåll föreslagna brittiska åtgärder mot fetma (via Foresight-programmet). Programmet utgår från premissen "att övervikt orsakas av en obalans mellan konsumerade och genom fysisk aktivitet förbrukade kalorier", förutspår att "regeringen måste vara redo att gripa in och agera", och föreslår att sådana ingripanden kan bestå i exempelvis skatteavdrag för "hälsosam livsstil", årliga BMI-mätningar i skolor, och elektroniska ransoneringskort för att begränsa fetas inköp av vissa livsmedel; samma elektroniska kort föreslås också kunna användas för att identifiera "överviktiga tonåringar som borde delta i statliga sommarträningsläger".
Att mer eller mindre tvångsinternera överviktiga barn är hisnande nog i sig, men om man beaktar det mycket klena kausalsambandet mellan övervikt och motion blir förslaget än vidrigare. Onekligen blir många barn lidande av dålig kost (såväl hemma som i skolan), och det kan förvisso ses som övergrepp mot barnen - men att omhänderta barn och sätta dem i träningsläger för att de är överviktiga är ungefär lika precist och rättssäkert som att döma föräldrar för barnmisshandel för att barnen har mardrömmar - och sedan tvinga i barnen varm mjölk för att lösa problemet.
2007-03-28
Protein- och kolhydratkontroversen
Atkinsbantare löper risk att dö i förtid, skriver SvD apropå en aktuell studie, och media och bloggosfären reagerar häftigt på den braskande rubriken.
En väl drastisk formulering och en överdriven reaktion anser jag, med tanke på att studien inte handlar om atkins, att forskarna själva anser att fler studier behövs och att ett antal andra studier med större dignitet talar för en kost med mer proteiner - t.ex. den atkinsstudie jag skrev om nyligen.
Låt oss titta närmare på hur studien är gjord.
I början av 90-talet skickades nästan 50 000 enkäter ut till svenska kvinnor mellan 30 och 49 års ålder. I enkäterna fick kvinnorna frågor om sjukdomshistoria, rök- och alkoholvanor, grad av fysisk aktivitet och hur mycket och hur ofta de ätit av 80 olika livsmedel under det föregående halvåret. Enkäterna följdes upp med att tolv år senare via register studera dödlighet och dödsorsaker.
70 % av de avlidna var rökare, även lågutbildade, feta och långa personer hade ökad dödlighet. Men dessutom påvisas en koppling mellan förhöjd dödlighet, särskilt i hjärt-kärlsjukdom, och högre intag av protein på bekostnad av kolhydrater - dock bara hos de äldre kvinnorna i studien, de mellan 40 och 49 år.
Emellertid föreligger det tveksamheter.
För det första: kolhydratintaget i energiprocent varierade mellan 32 och 72, och proteintaget mellan 10 och 23 enligt följande grundantagande:
Det är alltså inte en studie på atkinsbantare som har gjorts. Atkins innebär ännu mindre andel kolhydrater, runt 15 E%. Till yttermera visso förespråkar såväl atkins som LCHF att kolhydraterna i stor utsträckning ersätts med just mättat fett - vilket studien a priori har avfärdat som osannolikt - och att dra slutsatser om de kosthållningarna ur det här resultatet förefaller mig därför magstarkt.
Sedan tillkommer det inherenta problemet med observationella studier baserade på enkätsvar; de är ett ganska trubbigt instrument. Kommer du själv ihåg t.ex. hur mycket olivolja du har ätit sedan oktober? Troligt är att du inte gör det och att kvinnorna i studien inte heller hade högre minnesprecision.
Spiken i kistlocket är emellertid att det studien undersöker till syvende och sist inte är särskilt intressant. I min värld kan man inte rangordna makronutrienterna fett, protein och kolhydrater och knuffa in dem i fållorna Ont och Gott utan att ta hänsyn till de enorma inbördes skillnaderna i grupperna; begreppet kolhydrater rymmer så disparata företeelser som lök och vitt socker, och som jag tidigare diskuterat är protein från ägg väsensskilt från mjölkprotein som i sin tur är väsensskilt från bönor. Någon sådan distinktion har inte gjorts.
På tisdagseftermiddagen skrev Karin Bojs en sansad artikel om detta i DN, där hon i stället efterlyser jämförande studier. Hon refererar också till ett par liknande studier med delvis motstridiga resultat.
PS:
Vissa tar ofelbart förekomsten av motstridiga studieresultat till intäkt för att avfärda all ny forskning och i stället söka trygghet i gamla faktoider om farligt fett, eller för att helt enkelt avfärda kostens betydelse och i stället dra slutsatsen att motion är det allena saliggörande.
Det är felslut byggda på känsloargument. En tveksam studie skämmer inte hela kostvetenskapen - och motion är fortfarande inget alexanderhugg.
En väl drastisk formulering och en överdriven reaktion anser jag, med tanke på att studien inte handlar om atkins, att forskarna själva anser att fler studier behövs och att ett antal andra studier med större dignitet talar för en kost med mer proteiner - t.ex. den atkinsstudie jag skrev om nyligen.
Låt oss titta närmare på hur studien är gjord.
I början av 90-talet skickades nästan 50 000 enkäter ut till svenska kvinnor mellan 30 och 49 års ålder. I enkäterna fick kvinnorna frågor om sjukdomshistoria, rök- och alkoholvanor, grad av fysisk aktivitet och hur mycket och hur ofta de ätit av 80 olika livsmedel under det föregående halvåret. Enkäterna följdes upp med att tolv år senare via register studera dödlighet och dödsorsaker.
70 % av de avlidna var rökare, även lågutbildade, feta och långa personer hade ökad dödlighet. Men dessutom påvisas en koppling mellan förhöjd dödlighet, särskilt i hjärt-kärlsjukdom, och högre intag av protein på bekostnad av kolhydrater - dock bara hos de äldre kvinnorna i studien, de mellan 40 och 49 år.
Emellertid föreligger det tveksamheter.
För det första: kolhydratintaget i energiprocent varierade mellan 32 och 72, och proteintaget mellan 10 och 23 enligt följande grundantagande:
"We have therefore opted for substituting carbohydrates with protein in the analysis for the following reasons: increased protein intake is the option preferred in the popular low carbohydrate diets; a higher intake of saturated fat is generally undesirable and, thus, unlikely"
Det är alltså inte en studie på atkinsbantare som har gjorts. Atkins innebär ännu mindre andel kolhydrater, runt 15 E%. Till yttermera visso förespråkar såväl atkins som LCHF att kolhydraterna i stor utsträckning ersätts med just mättat fett - vilket studien a priori har avfärdat som osannolikt - och att dra slutsatser om de kosthållningarna ur det här resultatet förefaller mig därför magstarkt.
Sedan tillkommer det inherenta problemet med observationella studier baserade på enkätsvar; de är ett ganska trubbigt instrument. Kommer du själv ihåg t.ex. hur mycket olivolja du har ätit sedan oktober? Troligt är att du inte gör det och att kvinnorna i studien inte heller hade högre minnesprecision.
Spiken i kistlocket är emellertid att det studien undersöker till syvende och sist inte är särskilt intressant. I min värld kan man inte rangordna makronutrienterna fett, protein och kolhydrater och knuffa in dem i fållorna Ont och Gott utan att ta hänsyn till de enorma inbördes skillnaderna i grupperna; begreppet kolhydrater rymmer så disparata företeelser som lök och vitt socker, och som jag tidigare diskuterat är protein från ägg väsensskilt från mjölkprotein som i sin tur är väsensskilt från bönor. Någon sådan distinktion har inte gjorts.
På tisdagseftermiddagen skrev Karin Bojs en sansad artikel om detta i DN, där hon i stället efterlyser jämförande studier. Hon refererar också till ett par liknande studier med delvis motstridiga resultat.
PS:
Vissa tar ofelbart förekomsten av motstridiga studieresultat till intäkt för att avfärda all ny forskning och i stället söka trygghet i gamla faktoider om farligt fett, eller för att helt enkelt avfärda kostens betydelse och i stället dra slutsatsen att motion är det allena saliggörande.
Det är felslut byggda på känsloargument. En tveksam studie skämmer inte hela kostvetenskapen - och motion är fortfarande inget alexanderhugg.
2009-05-14
Chips
Att chips är onyttigt råder det knappast delade meningar om, även om onyttighetens art kan vara föremål för diskussion; antingen är det för mycket fett eller för snabba kolhydrater, väldigt mycket salt och ofta även glutamat och annat konstigt.
Chips är väldigt aptitstimulerande dels på grund av kryddningen och dels på grund av kombinationen kolhydrater och fett. Tänk på vad man åt för mat på stenåldern; den allra mesta maten bestod antingen av en kombination av protein och fett, eller så var det mest bara kolhydrater. För många så fungerar inte aptitregleringen utan protein. Vissa maträtter kan man nästan äta hur mycket som helst av, som t.ex. pannkakor - men med t.ex. mer ägg så blir pannkakorna relativt mättande.
Själv hade jag förr i tiden svårt att sluta äta om jag väl börjat äta chips, ett fenomen som jag tror många känner igen. Numera tycker jag faktiskt inte att det är gott; det är framförallt den överväldigande sältan jag reagerar mot.
Flera tidningar hade för en tid sedan en artikel om att det skulle vara mycket nyttigare - eller i alla fall mycket mindre onyttigt - med de chips som var friterade i solrosolja.
Det visade sig vara samma person från Testfakta som stod bakom texten i de olika tidningarna; resonemanget var det gamla vanliga - man bör inte äta så mycket mättat fett för hälsans skull och därför skulle man välja chips friterade i solrosolja.
I praktiken är de vanliga chipsen att föredra ur hälsosynpunkt - för de är friterade i palmolja. Palmolja består till största delen av mättat fett och därmed förstörs inte fettet så mycket av den heta och långvariga friteringen jämfört med solrosolja, som har väldigt hög andel fleromättat fett i form av omega-6.
De flesta i västvärlden får i sig alldeles för mycket omega-6, vilket ger en dålig fettsyrabalans. Solrosolja finns i väldigt många produkter, och det är förstås inte så farligt om man får i sig lite grann, men i upphettad form är den inte så lyckad - då förstörs det ömtåliga fettet.
Bruket av palmolja kan man invända mot av miljöskäl, eftersom det leder till nerskövlad regnskog. Tyvärr tror jag inte att det finns chips friterat i kokosfett, vilket väl skulle vara att föredra i så fall.
Återigen vill jag dock påpeka att chips överlag är väldig onyttigt, fettet blir som sagt skadat. På engelska benämner man det "funny fats" - och även kolhydraterna är ju väldigt snabba.
Chips är väldigt aptitstimulerande dels på grund av kryddningen och dels på grund av kombinationen kolhydrater och fett. Tänk på vad man åt för mat på stenåldern; den allra mesta maten bestod antingen av en kombination av protein och fett, eller så var det mest bara kolhydrater. För många så fungerar inte aptitregleringen utan protein. Vissa maträtter kan man nästan äta hur mycket som helst av, som t.ex. pannkakor - men med t.ex. mer ägg så blir pannkakorna relativt mättande.
Själv hade jag förr i tiden svårt att sluta äta om jag väl börjat äta chips, ett fenomen som jag tror många känner igen. Numera tycker jag faktiskt inte att det är gott; det är framförallt den överväldigande sältan jag reagerar mot.
Flera tidningar hade för en tid sedan en artikel om att det skulle vara mycket nyttigare - eller i alla fall mycket mindre onyttigt - med de chips som var friterade i solrosolja.
Det visade sig vara samma person från Testfakta som stod bakom texten i de olika tidningarna; resonemanget var det gamla vanliga - man bör inte äta så mycket mättat fett för hälsans skull och därför skulle man välja chips friterade i solrosolja.
I praktiken är de vanliga chipsen att föredra ur hälsosynpunkt - för de är friterade i palmolja. Palmolja består till största delen av mättat fett och därmed förstörs inte fettet så mycket av den heta och långvariga friteringen jämfört med solrosolja, som har väldigt hög andel fleromättat fett i form av omega-6.
De flesta i västvärlden får i sig alldeles för mycket omega-6, vilket ger en dålig fettsyrabalans. Solrosolja finns i väldigt många produkter, och det är förstås inte så farligt om man får i sig lite grann, men i upphettad form är den inte så lyckad - då förstörs det ömtåliga fettet.
Bruket av palmolja kan man invända mot av miljöskäl, eftersom det leder till nerskövlad regnskog. Tyvärr tror jag inte att det finns chips friterat i kokosfett, vilket väl skulle vara att föredra i så fall.
Återigen vill jag dock påpeka att chips överlag är väldig onyttigt, fettet blir som sagt skadat. På engelska benämner man det "funny fats" - och även kolhydraterna är ju väldigt snabba.
2006-11-04
Glutamat
Kunskapen om glutamat är bristfällig i Sverige. På innehållsförteckningen står det oftast smakförstärkare E 621 eller mononatriumglutamat. Glutamat anses vara farligt för hälsan och finns i väldigt många varor.
Glutamat är den femte grundsmaken umami. Syntetiskt framställd glutamat finns i väldigt många varor. Glutamat är basen i buljongtärningar och finns nästan alltid i pulversoppor, pulversåser, färdiggrillad kyckling, färdigkryddat kött och korv, det finns även ofta i kryddblandningar, snacks, färdigmat och halvfabrikat.
Livsmedelsindustrin använder glutamat i allt möjligt eftersom de vill få smakrika produkter så billigt som möjligt. Glutamatkonsumtionen har fördubblats vart tionde år sedan 1945.
Glutamat finns naturligt i maten men balansen med andra ämnen störs av att äta industritillverkad glutamat. Kroppen kan i viss mån kompensera för detta, men det är väldigt olika från person till person. Jag tror dock att man förenklar det för mycket om man tror att de som inte är glutamatöverkänsliga kan äta hur mycket som helst.
Glutamat kan ge personlighetsförändringar, aggressivitet och problem med minne, koncentration och inlärning. Det är vanligt att få migrän och annan huvudvärk av glutamat och det kan påverka slemhinnor så att man blir täppt i näsan av ämnet.
Konsumtion av stora mängder glutamat, salt och socker gör att smaklökarna förstörs, detta leder till att frukter och grönsaker känns tråkiga och smaklösa. Med avtrubbade smaklökar förleds man lätt att ersätta vanligt kött, fisk och ägg utan smakförstärkare med korv eller fiskpinnar med tillsatser av salt, glutamat, nitriter och dåliga fetter. Kroppen går dock att vänja om. Allt som behövs är att skära ner på glutamat, salt och socker en tid, tills tungan återfår sin förmåga att uppfatta smak naturligt.
Använd gärna andra kryddor, tills smaken börjar komma tillbaka.
Kinamat har ofta ett väldigt högt innehåll glutamat. Besvären som många har rapporterat kallas "Chinese restaurant syndrome" enligt Livsmedelsverket. De skriver vidare: "Känsliga personer kan drabbas av reaktioner som huvudvärk, svettning, halsbränna, tryck över bröstet och illamående vid intag av höga halter."
I Holland är glutamat förbjudet och i Thailand är det förbjudet i skolor.
Glutamat och GABA är hjärnans två huvudaktörer bland transmittorsubstanser (överföringssubstanser). Generellt sett kan man se GABA som hjärnans bromspedal. Denna aminosyra hämmar nästan alltid de nerver den påverkar. Glutamat är generellt sett att betrakta som hjärnans gaspedal och stimulerar följaktligen de nerver som den påverkar.
Glutamat kan också störa aptiten, vilket gör att det kan bli svårt att sluta äta. Jag undviker själv glutamat för att det har så många oönskade effekter.
Sannolikt är även övriga glutamater lika dåliga, E 622-625 som den vanligaste E 621. Ämnet betecknas MSG i USA, monosodium glutamate.
Glutamat är den femte grundsmaken umami. Syntetiskt framställd glutamat finns i väldigt många varor. Glutamat är basen i buljongtärningar och finns nästan alltid i pulversoppor, pulversåser, färdiggrillad kyckling, färdigkryddat kött och korv, det finns även ofta i kryddblandningar, snacks, färdigmat och halvfabrikat.
Livsmedelsindustrin använder glutamat i allt möjligt eftersom de vill få smakrika produkter så billigt som möjligt. Glutamatkonsumtionen har fördubblats vart tionde år sedan 1945.
Glutamat finns naturligt i maten men balansen med andra ämnen störs av att äta industritillverkad glutamat. Kroppen kan i viss mån kompensera för detta, men det är väldigt olika från person till person. Jag tror dock att man förenklar det för mycket om man tror att de som inte är glutamatöverkänsliga kan äta hur mycket som helst.
Glutamat kan ge personlighetsförändringar, aggressivitet och problem med minne, koncentration och inlärning. Det är vanligt att få migrän och annan huvudvärk av glutamat och det kan påverka slemhinnor så att man blir täppt i näsan av ämnet.
Konsumtion av stora mängder glutamat, salt och socker gör att smaklökarna förstörs, detta leder till att frukter och grönsaker känns tråkiga och smaklösa. Med avtrubbade smaklökar förleds man lätt att ersätta vanligt kött, fisk och ägg utan smakförstärkare med korv eller fiskpinnar med tillsatser av salt, glutamat, nitriter och dåliga fetter. Kroppen går dock att vänja om. Allt som behövs är att skära ner på glutamat, salt och socker en tid, tills tungan återfår sin förmåga att uppfatta smak naturligt.
Använd gärna andra kryddor, tills smaken börjar komma tillbaka.
Kinamat har ofta ett väldigt högt innehåll glutamat. Besvären som många har rapporterat kallas "Chinese restaurant syndrome" enligt Livsmedelsverket. De skriver vidare: "Känsliga personer kan drabbas av reaktioner som huvudvärk, svettning, halsbränna, tryck över bröstet och illamående vid intag av höga halter."
I Holland är glutamat förbjudet och i Thailand är det förbjudet i skolor.
Glutamat och GABA är hjärnans två huvudaktörer bland transmittorsubstanser (överföringssubstanser). Generellt sett kan man se GABA som hjärnans bromspedal. Denna aminosyra hämmar nästan alltid de nerver den påverkar. Glutamat är generellt sett att betrakta som hjärnans gaspedal och stimulerar följaktligen de nerver som den påverkar.
Glutamat kan också störa aptiten, vilket gör att det kan bli svårt att sluta äta. Jag undviker själv glutamat för att det har så många oönskade effekter.
Sannolikt är även övriga glutamater lika dåliga, E 622-625 som den vanligaste E 621. Ämnet betecknas MSG i USA, monosodium glutamate.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)