SVD skriver idag om det ofta våldsamma livet på stenåldern. Som bekant pläderar jag gärna för stenålderskost, och jag vill därför ta tillfället i akt att göra en icke oviktig distinktion.
Stenåldern blir ibland ämne för ett allmänt romantiserande. Det går en röd tråd från Rousseaus ädla vilde, via tillväxtfientliga civilisationskritiker och - tyvärr - ibland ända fram till förespråkare för paleolitisk kost. Men ursprunglig föda handlar inte om civilisationskritik, utan om att tillvänjning till nya livsmedel tar längre tid än vi haft på oss.
Den tekniska utvecklingen har lett till ett väldigt försteg, även i hälsoavseende, framför tidigare generationer. Att det tar lång tid för ett matsmältningssystem att undergå evolutionär anpassning bör inte få förta värdet av en kulturell utveckling som går snabbare.
Moderna livsmedel är associerade med hälsorisker, men lösningen är inte anti-modernism, utan tvärtom fortsatt utveckling med större hänsyn till vårt evolutionära arv; jag vill inte att vi ska återgå till att jaga mammut, jag vill att vi ska kunna gå till affären och välja färdigmat som vi faktiskt mår bra av.
Stenåldern var ingen picknick - men då var korgen packad med mat, vars nackdelar vi lärt oss hantera.
1 kommentar:
Den artikeln bygger på för litet material, och inte enbart på jägarstenålder, och säger därför ingenting. Stenålder finns fortfarande på sina ställen, i många fall redovisat av antropologer. Deras material borde lämpa sig bättre för slutsatser om stenåldersliv. Det visar på både våldsamma och fridsamma kulturer.
Skicka en kommentar