Om Vegomyten

I Sverige är 0.5% av befolkningen vegetarianer, dessutom finns det många semivegetarianer. Många vill äta vegetariskt för att de inte vill orsaka något dödande och väljer sonika bort alla animalier förutom mjölkprodukter.

Veganer äter inga animaliska produkter alls. Lierre Kieth var vegan i tjugo år, främst av moraliska skäl. Hon ansåg att eftersom kor måste kalva varje år för att de ska kunna producera mjölk så bör man inte äta mjölkprodukter heller. Lierre Kieth var en hängiven vegan, men priset blev högt - hon blev deprimerad, fick fruktansvärda smärtor i hela kroppen och skelettet blev förstört. Nu har hon ändrat kosten och mår mycket bättre men skadorna på skelettet är oåterkalleliga.

Efter tjugo år som engagerad vegan började hon undra ifall det verkligen var så hälsosamt, moraliskt och hållbart att människor utesluter kött i kosten. Hennes utförliga efterforskningar har resulterat i den utmärkta boken Vegomyten som jag hoppas kommer väcka en del uppmärksamhet.


Boken är intressant och bemöter de argument som brukar framföras av veganer och vegetarianer för att människor ska utesluta animalisk mat. Ibland blir det humoristiskt, som t.ex. idén om att sätta upp stängsel på savanner så att rovdjuren inte ska kunna äta upp gräsätarna. - Det skulle ju vara ödesdigert inte bara för rovdjuren utan även för gräsätarna som bara skulle bli fler och fler till dess att alla växter dör av den allt för idoga betningen.

Egentligen är det ju ganska självklart att det behövs rovdjur, ett exempel är rådjuren i USA - de blir bara fler och fler på grund av att det inte finns tillräckligt med rovdjur; resultatet blir allt mindre skogar.

Boken tar också upp det ologiska i att folk mest bara värnar om människolika söta djur. Keith påpekar även att vissa växter också beter sig som djur och borde väl isåfall också skyddas? det finns t.ex. träd som inte klarar sig ensamma trots att det finns tillräckligt med näring i jorden. Ett annat exempel är osjälviska växter - de offrar sig själva för att rädda andra växter i samma art - vissa exemplar av en trädart har giftig bark men inte alla. På så sätt utvecklar inte djuren resistens mot giftet eftersom de ändå får tillräckligt med mat och trädarten klarar sig på lång sikt. Mycket fascinerande!

När Keith förstod hur jordbruk fungerar blev det för henne tydligt att dödande är oundvikligt. Vegetabilier kan inte växa utan näring i jorden, vilket fås från döda djur i någon form. Konstgödsel tillverkas ofta från fossila bränslen - i princip döda dinosaurier.

Det mest chockerande med boken för min egen del är hur oerhört skadligt jordbruk är för jorden. Nuförtiden brukar man ju få höra att man ska äta vegetariskt för miljöns skull, men Keith argumenterar för att man borde göra tvärtom. Vi borde alltså äta mer animaliskt, men givetvis bör det då vara från djur som ätit gräs istället för spannmål. Tyvärr är spannmålspriserna dumpade på grund av ett utbrett bidragsstöd till bönder och därför blir konstigt nog kött från gräsätande djur ganska mycket dyrare än det vanliga spannmålsuppfödda köttet.

Jordbruk av ettåriga grödor som t.ex. spannmål tär på mineralreserverna i jorden och ofta också på vattenreserverna. På många områden i världen behövs stora mängder konstbevattning för att det ska gå att odla spannmål. Detta har resulterat i att många floder sinat och därmed dör de djur och växter som är beroende av vatten och djurliv från floden. Ett exempel är björnar som inte längre kan äta lax. Om det inte blir någon förändring i världens jordbruk kommer ännu fler floder sina.

För att åkermark ska kunna återhämta sig behöver man tillsätta spillning och döda djur i någon form. Tyvärr görs inte detta på något bra sätt. Det slam som tillsätts i jordbruket är fullt av föroreningar, som t.ex. kadmium. Kadmium har jag skrivit om tidigare. Gunnar Lindgren har också skrivit mycket om slamproblematiken.

Det är även brist på mineralgödsel, vilket kommer att leda till höjda matpriser. I första hand kommer det bli brist på fosfor. En förändring krävs så att inte fosforn rinner ut i vattendrag och leder till övergödning - t.ex. bör man sluta mata fåglar med bröd.

Boken Vegomyten är tänkvärd och tar upp många problem med dagens jordbruk, och är på så sätt en mycket bra bok. Tyvärr svävar författaren ut i det närmast löjeväckande när det kommer till analys och förslag på åtgärder. Hon vill gärna väva in en feministisk agenda i problematiken och jag tycker inte om hennes förslag om hur man ska rädda världen - t.ex. pläderar hon för att avstå från att skaffa barn.

Jag håller förstås med om att vi måste komma ifrån oljeberoendet vi har i världen, om inte annat för att oljetillgången kommer minska. Det krävs ca 10 kalorier olja för att producera 1 kalori mat.

Kampanjer och prioriteringar

Just nu är många engagerade i rosa-bandet-kampanjen, en kampanj som länge har fått väldigt mycket uppmärksamhet. I sig är det förstås inget fel med det, men det känns samtidigt en aning snett att så många lägger så mycket resurser och engagemang på just bröstcancer. Prostatacancer - som ändå är Sveriges vanligaste cancerform - är det t.ex. förhållandevis lite tal om.


Det är många som förespråkar allmän screening av äldre män för att hitta prostatacancer, men det är ett osäkert test och det finns många andra åtgärder som torde vara mer samhällsekonomiskt lönsamma; visserligen hittar testet en del cancerfall, men det leder också till att en mängd människor blir opererade i onödan vilket kan leda till impotens och inkontinens.

Att miljögifter skulle öka risken för prostatacancer är osannolikt, åtminstone i den utsträckning som det skrevs om i förra veckan. Det vetenskapliga stödet för att miljögifter skulle vara en stor förklaring till den ökade frekvensen av prostatacancer finns inte.

Nyligen skrev DN att forskare kommit fram till att egen kontroll av bröst inte minskar dödligheten i bröstcancer, ändå fortsätter Elizabet Johansson från Cancerfonden att rekommendera äldre kvinnor att regelbundet kontrollera sina bröst. Effekten kan bli att människor går och oroar sig för att brösten känns konstiga helt i onödan - och vissa blir också behandlade i onödan.


Personligen känner jag mig mycket mer motiverad att stödja röda fjädern-kampanjen än cancerforskning, eftersom cancerforskningen ändå får så mycket uppmärksamhet. Röda fjädern stödjer forskning angående beroendesjukdomar, något som kostar samhället enorma pengar och orsakar stort mänskligt lidande, både för de drabbade men också för de anhöriga. Konstigt nog så läggs det förvånansvärt lite pengar på sådan forskning med tanke på hur vanligt det är och hur mycket pengar beroenden kostar samhället. Kanske tror människor fortfarande att beroenden bara är ett tecken på dålig karaktär? I själva verket så är beroenden en sjukdom på samma sätt som cancer - beroenden innebär att man har en hjärna som är sjuk.

Det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt att lägga mer resurser på att hjälpa de som är beroende. Liksom många andra sjukdomar så underlättas ett tillfrisknande av en kostomläggning, t.ex. mer naturlig mat, mindre socker, mer omega-3, mindre omega-6 och mer D-vitamin.

Samhället skulle förmodligen göra enorma vinster på att ge allmänna rekommendationer om D-vitamintillskott (även om det för de flesta inte behövs på sommaren) eftersom det hjälper mot så många olika sjukdomar. Läkare skulle också i högre grad kunna kontrollera D-vitaminnivåerna i blodet istället för att ägna tid och pengar åt en massa pseudovariabler så som totalkolesterol. För tillfället så görs det intensiv reklam för Becel pro.activ - en produkt vars förmenta förtjänst är att den sänker kolesterolet. Samtidigt finns inga belägg för att en sänkning av kolesterolet i sig skulle vara hälsosamt; tvärtom så visar studier att de som har ett lågt kolesterol får en ökad sjukdomsrisk. Personer med lågt kolesterol drabbas t.ex. oftare av depressioner. Oavsett så är margarin i allmänhet väldigt onyttigt, och i synnerhet Becel pro.active. (Bregott, vilket faktiskt är definierat som ett margarin, är undantaget i sammanhanget.)

Nu är det för övrigt en bra tid på året att börja med D3-tillskott, eftersom solen inte längre ger någon D-vitaminbildning i huden. D-vitamin är bra mot det mesta men många kosttillskott kostar ganska mycket om man vill få i sig en bra dos så därför tänkte jag tipsa om det billigaste preparatet som jag har sett: Vitamin D3 från Bättre hälsa. Man kan köpa det härifrån. Jag rekommenderar en till två tabletter per dag á 2000 IE för vuxna och en tablett varannan dag till barn under 10 år, eller motsvarande mängd från D-droppar.


D3 från kosttillskott utvinns från ull. (Djur liksom människor bildar D-vitamin i huden eller pälsen utifrån kolesterol om man får UVB-ljus på sig). Katter får i sig D-vitamin genom att slicka sin päls. Det finns också en vegetabilisk variant av D-vitamin, D2, som t.ex. finns i kantareller. Den behöver omvandlas i kroppen till D3 och behövs därför i mycket större doser för att få samma effekt.

Jag vill i sammanhanget tipsa om en utmärkt och faktaspäckad artikel om D-vitamin som man får del av om man blir medlem i Sveriges Konsumenter i Samverkan. Prova på-abonnemang kostar 100 kr.

Graviditetsbesvär

Jag är gravid i 24:e veckan. Jag mår bra och är väldigt glad över att vänta barn. Vi har försökt få barn under flera års tid, men det var svårt eftersom jag hade mycket oregelbunden menstruation och dessutom verkade jag periodvis inte ens ha någon ägglossning, framförallt när jag åt väldigt fettsnålt.

För många som har svårt att få barn så är lågkolhydratkost effektivt, men inte alla. Den vanligaste anledningen till att kvinnor har oregelbunden mens är PCOS, en sjukdom som är kopplad till insulinresistens. Det finns gott om studier som visar att kvinnor med PCOS blir hjälpta av lågkolhydratkost.

För mig kom mensen tillbaka när jag ökade på fettet och minskade lite på kolhydraterna, men den började återigen krångla när jag minskade för mycket på kolhydraterna. Andra kvinnor har blivit av med mensen efter att de börjat med lågkolhydratkost, särskilt vanligt hos kvinnor som tidigare mått bra och haft regelbunden menstruation.

Min slutsats blir, som många gånger förr, att vi är olika och att var och en måste prova ut vad man mår bra av.


Nu är jag alltså gravid och får därför ofta frågor om hur jag mår. Särskilt vanligt i början är frågor kring huruvida man är illamående, och just illamående har jag knappt känt av alls. Givetvis kan det bero på en massa olika saker, men intressant i sammanhanget är att de vanliga kostråden antagligen förvärrar problemet - särskilt att man ska äta fettsnål mat och snabba kolhydrater i form av torra kex när man blir illamående. Det kan visserligen hjälpa för stunden, men givetvis vill man slippa återkommande illamående och då är det ingen bra idé att proppa i sig skorpor. Hormonsvängningar är kopplade till blodsockersvängningar och därför är det bättre med långsammare kolhydrater.

Dock har vissa gravida svårt för att fortsätta äta så mycket fett som de gjort tidigare. I sådana fall kan det vara bra att höja proteindelen och äta mer långsamma kolhydrater. Personligen tyckte jag att det gick utmärkt att äta fett, även om jag inte är någon extrem på området och faktiskt har jag trivts bättre med kolhydratsnål mat sedan jag blev gravid.

Tragiskt nog är många gravida rädda för fett vilket ofta leder till en väldig hunger; kött och fett är otroligt effektivt när man är så där hungrig så att det känns som ett hål i magen.

Som många andra gravida har jag periodvis varit väldigt hungrig och har därför ätit mer än vanligt, framförallt har jag ätit lite oftare. Dock har jag inte gått upp speciellt mycket i vikt, till skillnad från de som följer gällande kostråd. Fettsnål mat mättar mest för stunden och är dessutom mer fettinlagrande än kolhydratsnål mat.

Ett annat vanligt problem hos gravida är foglossning, något som inte var uppfunnet för några decennier sedan. Givetvis hade kvinnor sådana besvär förut också, men det hade ingen särskild benämning. Det verkar också som att foglossning är vanligare nuförtiden, vissa hävdar att det skulle bero på utbredd p-piller-användning. Jag vet inte om det ligger något i det, men foglossning är i alla fall kopplat till hormoner.

Jag fick känning av foglossning relativt tidigt, i vecka 16-17 - ont i ryggen och obehag när jag gick. När jag förstod att det var foglossning så ökade jag på mina tillskott med magnesium, eftersom jag läst om flera som blivit av med foglossning av relativt rikliga mängder magnesium. Själv tar jag ett piller med både kalcium och magnesium eftersom jag knappt äter några mjölkprodukter alls förutom ghi. För de som äter mycket ost kan det räcka med magnesiumtillskott. Det är bra att tänka på proportionerna mellan magnesium och kalcium eftersom de motverkar varandra i kroppen.

Dagens mjölkprodukter innehåller lägre halt magnesium än förr i tiden, så det skulle ju kunna vara en anledning till att foglossningsbesvär har blivit vanligare.

Andra besvär gravida brukar ha är hård mage och vadkramper, även mot detta brukar magnesium hjälpa. I annat fall kan det bero på vätskebrist. Vid övergång till lågkolhydratkost är det många som får nattliga vadkramper och det har att göra med att man lätt får magnesiumbrist när kroppen anpassar sig.

Magnesium gör så att musklerna slappnar av och för de som har problem med för tidiga sammandragningar så är mer magnesium att rekommendera. Magnesium kan i förlängningen förhindra för tidig födsel.

Jag har inte läst någon studie om foglossning och magnesium, men erfarenhetsmässigt så tycker jag att man ska prova att höja sitt magnesiumintag även om långt ifrån alla upplever någon förbättring - risken man tar är framförallt att man blir väldigt lös i magen, då får man minska magnesiumdosen. Prova med 400-500 mg per dag, helst magnesiumsulfat eftersom det ska ha bättre kramplösande effekt.

I sammanhanget bör man också tänka på sitt kalcium och D-vitaminintag eftersom de samverkar med magnesium. Brist på D-vitamin ökar risken för många smärttillstånd som t.ex. migrän och antagligen även foglossning.

Smärta påverkas även av en dålig fettsyrabalans och hög insulininsöndring eftersom det ökar "de onda" eikosanoiderna. Minska alltså på omega-6 och kolhydrater, särskilt de snabba och söta. Detta är rimligtvis en del av förklaringen till att vissa kvinnor som haft ihållande foglossning i åratal blivit besvärsfria efter övergång till lågkolhydratkost. Foglossning har som sagt med hormoner att göra, så troligtvis kan det förbättras även av motion.


Ett annat vanligt problem hos gravida är RLS, dvs en slags pirr i benen som gör att man har svårt för att sitta eller ligga still. Ca 30% får sådana besvär, och de uppstår framförallt på natten. Jag har på sistone fått så ibland när jag varit uppe alldeles för sent. RLS finns i många varianter, men relativt vanligt är att det har med järnbrist att göra, B12 och folsyrabrist är också vanligare hos de med RLS.

RLS är liksom många andra graviditetsbesvär hormonrelaterat. I det här fallet hjälper ofta läkemedel som höjer dopaminupptaget; därför torde ordenlig motion och högre köttintag också kunna underlätta.

Nu mår jag alltså bra förutom lite RLS och stundtals idoga toalettbesök. Ibland har jag varit ovanligt sugen på räkor respektive sura frukter och bär, men det upplever jag inte som något problem.

Jag har inte haft något problem med svullna ben eller sura uppstötningar, det är också vanligt hos gravida. Vad gäller svullna ben så tror jag att det beror på att jag inte äter så mycket kolhydrater, därutöver skulle det kunna bero på högt saltintag. Jag tror att sura uppstötningar kan ha med rikligt sockerintag att göra och i viss mån intag av mjölkprodukter.

Är frukt godis?

Länge har frukt varit synonymt med nyttigt, men i samband med att lågkolhydratkoster blivit mer populära och fler studier på fruktos kommit fram så har frukten blivit mer ifrågasatt.

Vad skulle det då vara för fel på frukt? Som jag tidigare har skrivit så är den frukt som äts nuförtiden väldigt olik den ursprungliga frukt som fanns innan jordbruksrevolutionen. Sådan frukt var t.ex. inte så söt. Att frukter är söta beror dels på deras innehåll av rent fruktos och dels på socker, vilket till hälften består av fruktos och till hälften av glukos.

Studier visar att rent fruktos i större mängder är mer fettinlagrande än glukos och att sockerarten också försämrar mineralupptaget och insulinkänsligheten. Dålig insulinkänslighet kan leda till typ-2-diabetes.

Dock är det svårt att veta hur man ska överföra studieresultat på rent fruktos på frukt. Frukt innehåller trots allt inte så mycket fruktos, åtminstone inte jämfört med sockerhaltiga livsmedel - med undantag för torkad frukt, i synnerhet russin.


Fruktos är särskilt aptitstimulerande, och vissa har stora problem med att vara måttfulla med fruktosrika frukter. Visserligen innehåller frukt en del vitaminer och mineraler, men den söta smaken tenderar alltså att ge sötsug och högre aptit. För den som äter mycket sötsaker upplevs kanske inte frukt som så sött, precis som vissa tycker att vanlig mat är smaklös för att de är vana vid stora mängder salt och peppar.

I stor utsträckning så är det själva smaken av sött som ger problem och det är en förklaring till att man kan få problem med frukt om man minskar på kolhydraterna, även om man inte hade det tidigare; lägre kolhydratintag brukar nämlighen ge betydligt känsligare smaklökar. Sötmans stimulans av aptiten är, menar jag, det största problemet med frukt. Eftermiddagens fruktstund kanske ger en tillfällig mättnad, men leder i förlängningen till mer sötsug och överlag större aptit på kvällen.

Frukt är faktiskt inte så mättande, speciellt inte de fruktosrika som t.ex. gröna druvor, äpple och päron - men om man inte har problem med sötsug eller för stor aptit kan man gott äta någon frukt per dag. För vissa är det till och med en fördel, eftersom för liten aptit inte heller är bra.

En av anledningarna till att fruktos stimulerar aptiten har med ghrelin att göra. Hungerhormonet ghrelin ökas mer av fruktos än av andra kolhydrater.
Ghrelin ökar i sin tur nivån av tillväxthormon - därmed kan mycket sötsaker göra barn långa, och tvärtom. (Kortväxthet är vanligt hos barn som på grund av epilepsi äter väldigt lite kolhydrater.)

Så för att anknyta till rubriken; tycker jag att frukt är godis?

Både ja och nej faktiskt, beroende på vilken frukt det gäller och vem som äter den. Det är förstås skillnad på t.ex. en kiwi med dess höga halt av C-vitamin, och på relativt näringsfattiga äpplen. Visserligen är äpplen fiberrika men de är ovanligt fattiga på antioxidanter samtidigt som de är ovanligt rika på fruktos. Jag har dessutom fruktosmalabsorbtion så jag avstår själv helt från äpplen och päron på grund av deras höga andel fruktos. (Fruktosmalabsorbtion är väldigt vanligt, särskilt hos barn.)


Givetvis är godis och läsk ett mycket större problem än frukt, även om de alla tenderar att överstimulera aptiten. Som alltid när man funderar på vad som är nyttigt får man väga fördelar och nackdelar mot varandra. Problemet har varit att knappt någon har påtalat fruktens nackdelar förrän nyligen, men för den sakens skull ska vi inte glömma bort dess fördelar. Näringsinnehållet är lägre än för grönsaker, men frukt har åtminstone något innehåll av mineraler och antioxidanter. Tragiskt nog så är det ju många livsmedel som inte har några nyttigheter i sig alls, och givetvis är det sådant vi borde utesluta ur kosten - de flesta livsmedel har ju någon nackdel.

Sug efter alkohol

DN och SVT skrev igår om att hormonet ghrelin ökar suget efter alkohol. Studier på råttor visar att de som fått en injektion med ghrelin i större utsträckning väljer alkolhol framför vatten.

Jag har skrivit om ghrelin vid ett flertal tillfällen tidigare, men här kommer i alla fall en kortfattad beskrivning. Ghrelin är ett hormon som höjer aptiten och utsöndras när magsäcken börjar bli tom, det innebär att mat som snabbt går genom magsäcken ger mer ghrelinutsöndring - till exempel flytande föda, kolhydrater, och i synnerhet söta drycker.


Fruktos ger större ökning av ghrelin än vad glukos ger, därför höjs aptiten mer av söta saker än av andra kolhydrater. Socker består till hälften av fruktos och är den klart största källan till fruktos, även äpplejuice, päronjuice och söt torkad frukt innehåller stor andel fruktos.

Många människor som har haft svårt att hålla igen på alkohol tycker att det blir mycket lättare efter en kostförändring med mindre kolhydrater och mer fett. Det kan bero på saker som bättre fettsyrabalans och mindre tillsatser, men en stor del av av förklaringen är nog också en skillnad i ghrelinutsöndring. Fett och protein går långsammare genom magsäcken än kolhydrater och då uteblir den kraftiga ghrelinhöjningen som i sin tur ger sug efter alkohol.

Många beroenden liknar varandra och jag är övertygad om att minskat kolhydratintag och framförallt minskat intag av söta saker skulle underlätta för alla som har beroendeproblem. Kopplingen till kosten finns inte alls med i DN-artikeln, däremot nämner de möjliga läkemedelsbehandlingar med ghrelinhämmare. Det brukar dock sällan bli lyckat när man blockerar ett visst hormon, ghrelin ger också pigghet och klarsynthet och väldigt lågt ghrelin kan därför ge trötthet och trögtänkthet.

Människor är olika och vissa har särskilt lätt för att fastna i beroenden. Tidigare i vår var jag på en mycket intressant föreläsningsdag anordnad av Hjärnfonden, där bland annat Bitten Jonsson pratade. Hon pratade mycket om likheten mellan olika beroenden; det är t.ex. vanligt att före detta alkoholister utevecklar ett sockerberoende. Annika Dahlström tog också upp könsskillnader gällande beroenden; kvinnor drabbas lättare av beroenden, på grund av sina högre östrogennivåer. Dessutom är de känsligare än män och får därför skador snabbare. Kvinnors drogintag är högst kring ägglossningen. Män med högt testesteron dricker mer alkohol och blir också mer aggressiva i berusat tillstånd. Östrogen å andra sidan motverkar aggressivt beteende och berusade kvinnor blir sällan aggressiva.


Tyvärr har beroenden länge varit tabubelagda; jag håller med Bitten Jonsson om att beroenden borde ses som en sjukdom - en kronisk, obotlig, svårbehandlad hjärnsjukdom som drabbar hjärnans belöningssystem. Beroendesjukdomar är kostsamma för samhället, men det satsas förhållandevis lite pengar på sådana sjukdomar. Vill man stödja forskningen om beroenden kan man göra det genom Röda fjädern.

Att bränna sig

Givetvis är det inte nyttigt att bränna sig, men solljus är ändå nyttigt.

Huden bildar D-vitamin om den får sol på sig. Det tar sedan upp till 48 timmar för allt D-vitamin att tas upp, så helst ska man inte tvätta sig med tvål under den tiden (bara vatten påverkar däremot inte så mycket.) D-vitamin är väsentligt för ett välfungerande immunförsvar.


Fortfarande anser många att vi i första hand bör betrakta solen med försiktighet och rädsla, på grund av hudcancerrisken. DN debatt handlade om detta för ett tag sedan. Skrämselpropaganda angående solstrålning kommer från flera håll; tydligen får skolbarn en folder om just detta, läs mer om detta på Toxiska epistlar.

Det är aldrig bra att ta en viss risk på för stort allvar. Det finns så mycket som är farligt, och det är omöjligt och dessutom dumt att försöka skydda sig mot allt som är farligt. Farliga saker är faktiskt ofta bra eftersom det härdar oss, om dosen är lagom vill säga. Solstrålning övar liksom annan radikalbildning upp vårt egna antioxidantförsvar så att vi klarar av solstrålningen bättre i framtiden. Dessutom gör UVB-strålning att huden blir tjockare och därmed tåligare.

Vi klarar av små mängder av olika gifter bättre än mer av en viss sorts gift. Egentligen tycker jag dock att hela frågan om solning är fånig, för även om jag och många andra förespråkar solning är det ingen som tycker att man ska ligga och pressa flera timmar mitt på dagen; däremot är det tragiskt om folk är rädda för solen, för det D-vitamintillskott vi får från maten är inte tillräckligt. Skribenterna på DN-debatt hävdar att vi får tillräckligt från den berikade maten, men ett intag är inte tillräckligt bara för att det uppnår det rekommenderade dagliga intaget (RDI).

För många vitaminer och mineraler får man en bättre hälsa av ett betydligt högre intag än RDI, i synnerhet gäller detta D-vitamin. Gällande kostråd innebär att vi rekommenderas äta ganska stora mängder berikat margarin för att vi ska få i oss D-vitamin. Margarin är inte på något sätt nyttigt och överhuvudtaget är det svårt att få i sig hälsosamma doser D-vitamin enbart från kosten, men med stora mängder fet fisk kommer man långt. Dock är det inte praktiskt möjligt för oss i Sverige att nästan uteslutande leva på fet fisk.


En intressant fråga i sammanhanget är vad som är orsak och verkan; de som lätt bränner sig har i genomsnitt ett sämre immunförsvar än de som tål solen bra. De blir alltså oftare sjuka än andra. Risken för sjukdomar i huden ökar om huden har ett dåligt immunförsvar, detta har med fotoimmunosuppression att göra. Försök på råttor visar tydligt att margariner och solrosolja (rikt på omega-6) ökar fotoimmunosuppressionen, medan smör nästan fullständigt upphäver den. Smör ger alltså huden ett bra immunförsvar medan margariner försämrar hudens immunförsvar. Fleromättat fett och margariner försämrar immunförsvaret och ökar risken för allergier och många sorters cancer, delvis beroende på omega-6 och delvis beroende på hur margariner tillverkas.

Omega-3, A-vitamin, ett visst ämne i broccoli och många andra antioxidanter kan också göra att vi får högre motståndskraft mot solen.

Den som är känslig för solen kan också få bättre tolerans av ett kostombyte och av att sluta röka. Det kan tyckas märkligt men är fullt logiskt eftersom antioxianter skyddar mot radikalbildning. Solstrålning ger som sagt radikalbildning, och rökning likaså. Dock är (som jag nämnt förut) antioxidanter från naturliga källor överlägsna, en studie visar på ökad hudcancerrisk av antioxidant-tillskott.

Den som trots allt måste vara ute i solen flera timmar mitt på dagen skyddar sig bäst med kläder. Ett solskydd kan eventuellt vara lämpligt att komplettera med, men det måste vara både UVA och UVB-skydd. Det är främst UVA-ljuset som ökar risken för hudcancer. UVB-skyddet anges som en siffra, och det är det ljuset som ger upphov till D-vitamin.

Om man inte är så känslig för solen är det förstås onödigt med solskyddskräm och faktum är att solsskyddskrämer är tämligen överskattade. De som använder solskyddskräm har nio gånger högre risk att få hudcancer, troligtvis beror det främst på att flitiga användare av solskyddskrämer solar mer och att de inte märker när det blivit för mycket sol. Den som inte använder solskydd märker ju när huden har fått nog. Utöver detta så har man visat att många av de ämnen som finns i solskyddskrämer faktiskt ökar risken för hudcancer, det finns i alla fall inga bevis för att solkrämer skulle skydda mot malignt melanom, den allvarligaste formen av hudcancer. Solskyddskrämer bör alltså användas med måtta och allra helst inte alls. (Troligtvis är de krämer som har partikelfilter i sig inte lika dåliga som de krämer som går in i huden. Sådana krämer brukar vara tjocka och stanna kvar på huden, t.ex. solskyddskrämer för småbarn.)


Appropå krämer; jag rekommenderar en viss skepticism även till krämer som sägs fördröja åldrandet - de innehåller ofta samma ämnen som solskyddskrämer.

Solning kan ge rynkigare hud och därför innehåller antirynkkrämer ofta just solskyddsmedel, detta blir särskilt lurigt när det gäller nattkrämer - givetvis är det onödigt med solskyddsmedel på natten! Många är inte ute så mycket på dagen heller och då blir dagkrämernas solskyddsmedelkomponent kontraproduktivt - de motverkar ju D-vitaminbildningen.

Chips

Att chips är onyttigt råder det knappast delade meningar om, även om onyttighetens art kan vara föremål för diskussion; antingen är det för mycket fett eller för snabba kolhydrater, väldigt mycket salt och ofta även glutamat och annat konstigt.

Chips är väldigt aptitstimulerande dels på grund av kryddningen och dels på grund av kombinationen kolhydrater och fett. Tänk på vad man åt för mat på stenåldern; den allra mesta maten bestod antingen av en kombination av protein och fett, eller så var det mest bara kolhydrater. För många så fungerar inte aptitregleringen utan protein. Vissa maträtter kan man nästan äta hur mycket som helst av, som t.ex. pannkakor - men med t.ex. mer ägg så blir pannkakorna relativt mättande.

Själv hade jag förr i tiden svårt att sluta äta om jag väl börjat äta chips, ett fenomen som jag tror många känner igen. Numera tycker jag faktiskt inte att det är gott; det är framförallt den överväldigande sältan jag reagerar mot.
Flera tidningar hade för en tid sedan en artikel om att det skulle vara mycket nyttigare - eller i alla fall mycket mindre onyttigt - med de chips som var friterade i solrosolja.

Det visade sig vara samma person från Testfakta som stod bakom texten i de olika tidningarna; resonemanget var det gamla vanliga - man bör inte äta så mycket mättat fett för hälsans skull och därför skulle man välja chips friterade i solrosolja.


I praktiken är de vanliga chipsen att föredra ur hälsosynpunkt - för de är friterade i palmolja. Palmolja består till största delen av mättat fett och därmed förstörs inte fettet så mycket av den heta och långvariga friteringen jämfört med solrosolja, som har väldigt hög andel fleromättat fett i form av omega-6.

De flesta i västvärlden får i sig alldeles för mycket omega-6, vilket ger en dålig fettsyrabalans. Solrosolja finns i väldigt många produkter, och det är förstås inte så farligt om man får i sig lite grann, men i upphettad form är den inte så lyckad - då förstörs det ömtåliga fettet.

Bruket av palmolja kan man invända mot av miljöskäl, eftersom det leder till nerskövlad regnskog. Tyvärr tror jag inte att det finns chips friterat i kokosfett, vilket väl skulle vara att föredra i så fall.

Återigen vill jag dock påpeka att chips överlag är väldig onyttigt, fettet blir som sagt skadat. På engelska benämner man det "funny fats" - och även kolhydraterna är ju väldigt snabba.