Boktips: Salvekvick och kvacksalveri

Jag återkommer igen till frågan om humbug och lurendrejeri. Med min bakgrund från teknisk fysik reagerar jag särskilt starkt på de hårresande modeller och påhitt som ständigt dyker upp inom området kost och hälsa.

Jag kritiserar ju själv ofta officiella källor och har full förståelse för att den som inte är naturvetenskapligt bevandrad har svårt för att se igenom vilka s.k. alternativa metoder som är rappakalja och vilka som kan vara fruktbara hypoteser - men det gäller att se upp. Tre faror ligger och lurar i detta:

Den första faran är en önskan att ersätta en förlorad tro på auktoriteter med en lika allmän misstro; det målas upp dramatiska konspirationsteorier - men ofta räcker det nog med lättja och okunskap för att förklara dålig forskning, man behöver inte förutsätta systematisk illvilja.

Den andra faran är frestelsen att kasta ut barnet med badvattnet och helt avfärda den etablerade vetenskapen och dess metodik bara för att vissa resultat som presenteras från officiellt håll visar sig vara dåligt underbyggda. Säkerligen förekommer styrd forskning och mörkade resultat, men majoriteten av vetenskapliga studier är välgjorda.

Den tredje faran är tankefelet att min fiendes fiende är min vän; alltför många tar kritik mot etablissemanget (t.ex. bevis på att livsmedelsverket gett dåliga kostråd) som intäkt för att allt som utmanar etablissemanget är trovärdigt eller rymmer åtminstone ett korn av sanning. Så är det förstås inte. Etablissemanget har t.ex. betraktat mättat fett som farligt, eftersom tendentiöst gjorda studier pekat på korrelation mellan hjärtohälsa och fettkonsumtion. Att etablissemanget betraktar t.ex. homeopati som verkningslöst har däremot en oerhört mycket starkare grund; homeopati står nämligen i direkt konflikt med grundmekanismerna i biologi, kemi och fysik.


De gällande kostråden i Sverige och större delen av världen är inte vetenskapligt baserade - det är givetvis problematiskt - men för den sakens skull så behöver ju inte godtyckliga dieter och preparat vara bättre. Det är inget fel på vetenskaplig metodik som metod, även om det förstås kan vara mycket svårt att vetenskapligt bevisa olika kostrelaterade samband; kroppen är ju ett komplext dynamiskt system, med lös och långsiktig återkoppling mellan vad man förtär och vad man blir.

Nyligen kom en bok ut som heter "Salvekvick och kvacksalveri : alternativmedicinen under luppen", den verkar mycket förtroendeingivande och författarna är välrenommerade. DN skriver en bra sammanfattning av boken och de publicerar också tre listor, en med alternativmedicinska metoder som fungerar, en med sådana som definitivt inte fungerar och en med tveksamma metoder.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av alternativmedicin att ta del av detta. Mycket av det som författarna kommit fram till känns för mig helt självklart, som att homeopati, feng shui och magnetarmband inte fungerar. De konstaterar också att tarmsköljningar, zonterapi och detox saknar effekt; jag har visserligen misstänkt att dessa metoder är överreklamerade, men nu är jag övertygad om att de inte alls fungerar. Boken borde kunna vara en bra vägkarta när man försöker orientera sig i alternativmedicinen, och funderar på vad som är myt och sanning. Även om vissa metoder kan komma att omvärderas något upp eller ned.

Vissa som äter varianter på stenålderskost gör regelbundet tarmsköljningar. Jag hakar upp mig på den inbyggda motsägelsen i detta; om de verkligen funnit en ursprunglig föda som passar dem, varför skulle det behövas tarmsköljningar? Det här är en tumregel jag brukar använda; om en kosthållning eller metod står i konflikt med evolutionen och vår ursprungliga miljö, så finns det stor anledning till skepticism.

Det finns också anledning att vara skeptisk till akupunktur, det finns med på tveksamt-listan. Akupunktur används inom många områden i vården och har ett oförtjänt gott rykte med tanke på att det bara är gällande smärta och illamående som det finns visst stöd.

Jag anser att privatpersoner ska kunna köpa behandling utan några vetenskapliga belägg om de vill, men jag tycker att det är skandal att skattepengar går till sådant, förutom utprovande studier förstås. Ett par skräckexempel är när landstingsanställda bjöds på fortbildning på temat "Fotografering av fingertoppsauror påstås kunna bekräfta att personen har cancer i tjocktarmen eller avslöja att det bara handlar om oro för cancer", och den s.k. vattenvirvlare som installerats i riksdagshuset.

Jag är lite osäker på författarnas slutsats om att ortomolekylär medicin skulle vara biologiskt orimligt - kanske är det en fråga om definitioner. Jag har hört om pågående studier på höga doser selen till lungcancerpatienter, med vad som sägs vara lovande laboratorieresultat . Även om det inte är biologiskt orimligt så är det dock definitivt ett vågspel att laborera med höga doser av mineraler på egen hand, de brukar ha stark giftverkan. Om sådan behandling fungerar bör det ske med en läkares insyn.

För i slutändan är det ju den kanske viktigaste distinktionen att kunna göra - vilka humbugmetoder är bara verkningslösa, och vilka är faktiskt direkt farliga? Placeboeffekten hos ett verkningslöst men oskadligt preparat skall förstås inte underskattas, men bör ses för vad den är. Till skillnad från många vanliga mediciner som kan ha kraftiga biverkningar är faran med många alternativpreparat framför allt att de undergräver förståelse och gräver djupa hål i konsumenternas plånböcker.

GrowingPeople

SvD gör mig upprörd idag, de har någon slags expert från growingPeople som påstår att ett 2-årigt barn inte bör äta mer än ett ägg om dagen, med argumentet att ägg tyvärr innehåller en hel del kolesterol. Varför är det ett problem? Kroppens produktion av kolesterol minskar om man äter mer kolesterol - vilket de också skriver själva.

Visserligen finns det nog ingen direkt forskning på hur bra barn mår av att äta mycket ägg, men det finns sannerligen inte några belägg för att barn skulle må bättre av att äta annan typisk frukostmat som flingor, mackor och gröt. Bara för att forskning om kostvanor är avancerat och komplicerat så kan man ju inte godtyckligt välja och vraka mellan den forskning som finns för att få fram argument för sina ståndpunkter. Läs mer om detta hos Kostdoktorn (angående en aktuell insändare i Läkartidningen). För övrigt är kolesterol i kosten ingen riskfaktor för hjärtkärlsjukdomar.

GrowingPeople skriver på sin hemsida angående sina råd "Så långt möjligt är fakta och råd evidensbaserade". Det skulle vara intressant att höra vad de har för belägg angående äggrestriktion åt barn och vad de rekommenderar istället.

Som ni märker så brinner jag för att barn ska få äta goda ägg. Många små barn tycker om nyttig naturlig mat, men tragiskt nog så blir de omvanda till att föredra snabba näringsfattiga kolhydrater istället.

Det verkar som att growingPeople är en stor organisation och att de har stort infllytande i samhället. Jag får mejla och fråga dem om förtydliganden, återkommer när jag får svar.

Frukt är frukt och grönt är grönt

Under gårdagskvällen såg jag två tv-program, det ena var seriestarten av Toppform och det andra var studio Belinda på åttan.

Årets upplaga av Toppform går ut på att Blossom Tainton ska få en niondeklass att bli mer hälsosamma; genom ett 12-veckorsprogram skall de få bättre kondition, bättre matvanor, känna sig mindre stressade och sova bättre. Som kulmen ska de tävla mot skolans fotbollsklass på en hinderbana.

Jag brukade titta på Toppform för några år sedan och tyckte då att det var bra och faktaspäckat, även om jag förstås så här i retrospektiv tycker att de var väl fettskrämda - men så var ju tidsandan. Toppform nu för tiden visar sig emellertid vara en besvikelse. Gesterna är stora och tilltalet är högljutt, men det vidlyftiga utanpåverket skramlar tämligen tomt - bara rikoschetterna från enstaka buzzwords som "ekologiskt", "lättmjölk" och "frukt & grönt" når fram; lättmjölk ger jag som bekant inte mycket för och frukten har jag också haft mina tvivel kring.

Eleverna fick skriva på ett kontrakt att de lovade att satsa på detta, men det framgick i alla fall inte för tittarna, och som det verkar inte heller för deltagarna, vad satsningen gick ut på och skulle bestå i rent konkret.

Flera av eleverna verkade skeptiska men ändå skrev alla på i den allmänna yran. De skulle börja äta nyttigt, men vad är nyttigt? Ekologiskt skall det vara. Man förklarar inte varför. Satsas hårt skall det göras. Man argumenterar inte för hur. Jag hade önskat ett format som tillät större mått av problematiserande och reflektion kring vad som är nyttigt och varför, och gav utrymme för frön av kritiskt tänkande att slå rot.

Det andra programmet, Studio Belinda, hade också behövt någon kritiker. Claude Marcus var gäst i sin egenskap av överläkare vid Rikscentrum för överviktiga barn - ämnet för diskussionen var hur man ska få bukt på den ökande barnfetman. Marcus betonade gång på gång att föräldrar till överviktiga barn inte ska ta saken i egna händer utan ta hjälp av skolläkare eller dylikt, med argumentet att föräldrar inte förväntas vårda barnen själva när det gäller andra sjukdomar - men vården har ju i detta fall inget att erbjuda. Marcus överviktsenhet kan inte visa några varaktiga resultat. Tvärtom tror jag att nyckeln till problemet ligger hos föräldrarna, och lösningen går inte via lightläsk som Marcus direkt rekommenderade.

Claude Marcus tog också till vapnet "mycket frukt och grönt", som vanligt i atomär sammansättning och helt oproblematiserat. Jag vill en gång för alla klyva det begreppet, frukt bör diskuteras för sig och grönt för sig - för de är inte jämförbara entiteter för metabolismen bara för att de ligger i samma hylla på affären.

Frukt är förstås bra om man faktiskt söker något sött, men det här om att fruktosen skulle vara ett mycket bättre alternativ till glukos stämmer helt enkelt inte. SvD skrev igår om en ny studie som tydligt visar att fruktos är mycket mer fettbildande än glukos - något som jag behandlat tidigare i bloggen - och det är hög tid att diskutera hur nyttigt det är med frukt, och i vilken utsträckning det är skillnad på frukt och frukt; läs gärna mitt inlägg "Är frukt ursprunglig föda" för en första tankeställare.

Till sist vill jag kommentera en kortfattad notis i DN: "Fel fett till småbarn". Notisen berör en avhandling (fulltext) från Umeå Universitet där barns kost, BMI och blodfettsnivåer har studerats. I undersökningen studerades nästan 300 barn mellan 6 och 18 månaders ålder, och drygt hundra av dessa följdes upp när de var fyra år gamla. Det finns en del av intresse i materialet (som t.ex. genomgången av vad barnens kost består i), men varningen om mättat fett som är det enda som sipprat ut till medierna hör knappast dit; rekommendationen är att äta mindre än 10 E% mättat fett, samma gränsvärde som för vuxna, och nästan samtliga barn överskred det värdet vid tolv månaders ålder; 15 % av barnen ammades fortfarande.

När kartan stämmer illa med verkligheten är det kartan som bör ifrågasättas, och när rekommendationerna står i konflikt med naturen står det klart att rekommendationerna inte är bättre än det material de baseras på. Som tidigare påpekats; däri ligger brister. Att mättat fett skulle vara dåligt finns det inget fog för, studien visar bara att det i kombination med lågt intag av fleromättat fett ger högre kolesterolvärden och dylikt. Men det här med vad för kolesterolvärden som är hälsosamma är inte självklart, något som jag tidigare skrivit om.

Det är ett intressant faktum att bröstmjölk i sig är relativt rikt på mättat fett (det innehåller 2 % mättat fett och totalt 4,6 % fett). Man frågar sig stilla om tanken är att mödrarna ska sluta med amning för att få ner halten mättat fett? Att barn ska serveras lättmjölk och andra magra alternativ är för mig helt surrealistiskt. (Därmed inte sagt att spädbarnens kost skulle vara mycket kolhydratsnål - bröstmjölk innehåller 7,2% kolhydrater, något som behövs för att de ska växa ordentligt.)

Alltnog. Studien visar med signifikans att omega-6 ökar risken för övervikt, antagligen på grund av att det ökar kroppens inflammationer. Ändå påpekar de i studien att barnen äter för lite fleromättat fett (livsmedelsverkets har höga rekommendationer av fleromättat fett).

Studien visar också att de barn som äter mycket ost har lite hål i tänderna och att de fyra-åringar som äter mycket mjölkprotein har större övervikt. Ingen korrelation har visats för mjölkfett, så kanske är det lättmjölk och liknande som är problemet - det bidrar inte till mättnad på samma sätt som fetare mjölkprodukter och kan därmed bidra till övervikt.

Bloggtips: Junkfood Science

Jag vill passa på att rekommendera den engelskspråkiga bloggen Junkfood Science, som verkar skriva såväl sakligt som initierat och spännande om kost, hälsa och övervikt.

I ett intressant inlägg avfärdas myter om bestrålning av grönsaker, och i det senaste inlägget diskuteras (det tvivelaktiga) värdet av operationer mot fetma.

Fetma är inte alls så farligt som många tycks tro, däremot så finns det en hel del som tyder på att viktuppgång är dåligt eftersom det brukar innebära en försämring i insulinkänslighet. I bloggen kommenteras en färsk studie som sägs visa att magsäcksoperationer är kostnadseffektiva; man hävdar t.om. att man sparar in operationskostnaderna redan efter fyra år. Studien är ovanligt dåligt utförd; kontrollgruppen var sjukare och hade sämre försäkringsskydd än gruppen som opererades. Dessutom togs bara 0,6% av de opererade med i studien, de som hade onormalt lite komplikationer.

Svenska medier har nyligen skrivit om ett förslag från försäkringsbolaget If, om att företag ska kunna försäkra sina anställda så att de som blir väldigt feta ska få en magsäcksoperation bekostad genom företaget. Stefan Rössner har för Ifs räkning gjort en studie som visar att feta kostar mer för företagen än smala och drar utifrån det slutsatsen att fler borde få magsäcksoperationer - men det finns inga välgjorda studier som visar på någon ekonomisk besparing av att utföra magsäcksoperationer. Man måste givetvis jämföra kostnaden för operationen, tillhörande komplikationer och den extra sjukskrivning som det leder till och jämföra med kostnaden för den sjukskrivning som feta belastar företaget med; en anställd som får en magsäcksoperation blir inte automatiskt lika frisk som en smal anställd.

Ett tidigare inlägg på Junkfood Science analyserar en studie på Amishfolket som sägs bevisa att hög grad av motion leder till lägre vikt även hos personer med genetisk markör för fetma; i själva verket visar det sig att även de minst aktiva i studien rör på sig 10-12 timmar per dag, medan de mest aktiva rör sig 14-16 timmar per dag - och i genomsnitt var skillnaden mellan dessa grupper 2.1 BMI-enheter, alltså inte tillräckligt för att utgöra hela skillnaden mellan fetma och normalvikt.

Junkfood Science drar i stället slutsatsen att ärftlig övervikt bara i liten grad kompenseras även med kopiös grad av fysisk aktivitet (med våra mått) - amishfolket visar sig ha ungefär lika hög andel överviktiga. Däremot är risken att få hjärt-kärlsjukdom och diabetes typ 2 hälften så stor för Amish-folket jämfört med övriga USA. Amish lever i ett jordbrukssamhälle med traditionell kosthållning - ägg, kött, smör, bröd osv. De delar inte vårt smalhetsideal och har inte stigmatiserat animaliskt fett på det sätt som det övriga samhället har.

Observationerna ligger således i linje med eller motsäger i alla fall inte vad jag brukar argumentera för:

• att övervikt per se inte leder till sjukdom
• att övervikt och sjukdom i vissa fall är parallella symptom på osund kost
• att osund kost alltså är ett hälsoproblem medan övervikt inte behöver vara det
• att rädsla för eller överdriven begränsning av naturligt, animaliskt fett gör en kost osund
• att motion visserligen är nyttigt men på inget vis utgör ett alexanderhugg mot ohälsan

Däremot vill jag inte framhålla amishkost som någon sorts idealdiet; jämfört med ännu mer ursprungliga befolkningar så är ändå deras risk för diabetes och hjärtkärlsjukdomar stor, och jag tror att de hälsomässigt skulle gynnas av en kost med mindre kolhydrater, framför allt bröd, i synnerhet eftersom de i stor utsträckning verkar ha anlag för övervikt.

Junkfood Science delar också ut en del (välförtjänta) rallarsvingar mot överbeskyddande myndighetsinterventioner på kostområdet; missa t.ex. inte inlägget om varningstexter på mat, eller diskussionen om placeboverkan av officiella kostrekommendationer riktade till barn.

Samma tema återkommer i mer skrämmande form här, i ett inlägg om från regeringshåll föreslagna brittiska åtgärder mot fetma (via Foresight-programmet). Programmet utgår från premissen "att övervikt orsakas av en obalans mellan konsumerade och genom fysisk aktivitet förbrukade kalorier", förutspår att "regeringen måste vara redo att gripa in och agera", och föreslår att sådana ingripanden kan bestå i exempelvis skatteavdrag för "hälsosam livsstil", årliga BMI-mätningar i skolor, och elektroniska ransoneringskort för att begränsa fetas inköp av vissa livsmedel; samma elektroniska kort föreslås också kunna användas för att identifiera "överviktiga tonåringar som borde delta i statliga sommarträningsläger".

Att mer eller mindre tvångsinternera överviktiga barn är hisnande nog i sig, men om man beaktar det mycket klena kausalsambandet mellan övervikt och motion blir förslaget än vidrigare. Onekligen blir många barn lidande av dålig kost (såväl hemma som i skolan), och det kan förvisso ses som övergrepp mot barnen - men att omhänderta barn och sätta dem i träningsläger för att de är överviktiga är ungefär lika precist och rättssäkert som att döma föräldrar för barnmisshandel för att barnen har mardrömmar - och sedan tvinga i barnen varm mjölk för att lösa problemet.

Kostråd till gravida

Nyligen presenterade livsmedelsverket en ny broschyr som riktar sig till gravida. Det mesta är sig likt; fokuset ligger på fettsnålhet, mycket frukt och grönt och nyckelhålsmärkt mat. Magra mjölkprodukter och lättmargarin rekommenderas.

Idag skriver SvD om att gravida riskerar att få i sig för lite jod och forskarna rekommenderar tillskott - men föga förvånande så anser Livsmedelsverket att det inte behövs, som vanligt med argumentet att de som följer kostrekommendationerna får i sig tillräckligt.

Sammanfattningsvis så är livsmedelsverkets kostråd till gravida dåliga, men det har faktiskt blivit bättre på några punkter. Råden om att hålla nere på koffeinhaltiga drycker verkar vara bra liksom råd om folsyratillskott och uteslutande av alkohol. Numera tillåts också gravida att äta fräsch vacuumförpackad mat och många fler fisksorter än förut, och även nygjord sushi. (Även om sushi inte är så nyttigt som många kanske tror, med sin höga glykemiska last från riset och sin i allmänhet odlade lax. Den vanliga odlade laxen innehåller inte alls så mycket omega-3 som vild fisk, utan i stället är omega-6-innehållet högt. DN skriver om detta idag, jag har berört det mer ingående tidigare.)

En klar förbättring är i allafall att vikten av att äta fisk i allmänhet poängteras - de gamla formuleringarna ledde många gravida till tolkningen att det är säkrast att undvika fisk. Jag är fortfarande skeptisk till förhållningsråden för strömming - bara 2-3 gånger per år. Strömming är en vanlig fisk och nyttan med vild fet fisk är vad jag kan bedöma mycket större än hälsorisken med miljögifterna i den.

Det kan jämföras med kvällstidningspropaganda, när faktiska men mycket osannolika samband blir uppblåsta till larmrapporter utan att sättas i sammanhang som möjliggör en rimlig riskvärdering. Det handlar förstås om att livsmedelsverket vill hålla sig på den säkra sidan med en tilltagen marginal. På ett sätt kan jag hålla med, men i praktiken leder kostråden till en rädsla och osäkerhet hos de gravida, vilket torde vara av ondo i sig. I praktiken så äter nog de flesta gravida sådant som är "förbjudet" ibland ändå.

När det kommer till synen på fettlösliga vitaminer blir det riktigt snurrigt - man får här hålla i bakhuvudet att alla råd emanerar ur axiomet att animaliskt fett bör undvikas till varje pris. Det är ett dåligt axiom, inte minst för att det blir mycket svårt att få ihop en sammanhängande kostmodell med den utgångspunkten, och råden blir delvis motstridiga och med drag av nödlösningar.

De som inte äter D-vitaminberikade livsmedel rekommenderas tillskott - det är främst margariner och magra mjölkprodukter som berikas. Men om man får i sig D-vitamin från naturliga källor då? D-vitamin finns rikligt i fettet från djur som fått vara ute i solen. Jag rekommenderar att man håller sig till sådana naturliga källor.

SLV avråder helt gravida från att äta lever och fiskleverolja på grund av dess höga innehåll av A-vitamin - men A-vitamin från leverpastej, tillskott och margarin betraktas som ok.

RDI av A-vitamin (retinol) är 0,8 mg för gravida. Upp till 1 mg om dagen som tillskott anser SLV vara ok plus det som tillsätts till margariner, magra mjölkprodukter och finns naturligt i leverpastej och annan mat.

A-vitamin är giftigt i höga doser så jag håller med om att man inte ska äta för mycket A-vitamin, men vore det inte mer lämpligt om man rekommenderade naturliga källor? Fiskleverolja borde vara en förhållandevis bra källa eftersom det innehåller mycket omega-3 liksom lever som innehåller väldigt mycket folsyra och mineraler. Jag rekommenderar alltså gravida att äta lever även om man förstås bör vara försiktig med dosen, speciellt nötlever och grislever. (Nötlever innehåller ca 19 mg per 100 gram och grislever 15 mg.) Leverpastej och margarin avråder jag däremot från, på grund av deras innehåll av dåligt fett, socker och tillsatser. (Nyckelhålsmärkt leverpastej innehåller särskilt mycket tillsatser; komiskt nog har SLV heller ingen gräns för hur mycket leverpastej gravida bör äta - den innehåller ju så lite lever!)

A-vitamin är fettlösligt så man behöver inte äta A-vitamin varje dag, det lagras i kroppen och det går alltså bra att äta högre doser någon gång i bland. Ett bra sätt att fylla förråden kan vara en mindre portion lever några gånger i månaden istället för tillsatsfyllda leverpastejer. Kycklinglever innehåller nästan lika lite A-vitamin som leverpastej. 9,7 mg jämfört med 8 mg per 100 gram. Visserligen äts kycklinglever vanligtvis i större dos än leverpastej, men leverpastej brukar istället ätas desto oftare.

Utöver det ovanstående saknar jag också råd kring vissa andra livsmedel, jag skulle t.ex. gärna se något om tillsatser.

Fyra liter lightläsk om dagen räknas som en säker nivå för en gravid kvinna - något som jag tycker står i skarp kontrast mot den försiktighetsprincip som tillämpas på andra områden. Jag skulle råda gravida att vara försiktiga med lightläsk med aspartam och azofärgämnen - visserligen är vådan av dessa något omtvistad, men att avstå är inte heller förknippat med tillnärmelsevis samma alternativkostnad som gäller för strömmingen. Det verkar vara klart att aspartam fungerar som gift mot åtminstone myror - för att nu inte tala om den störning av aptitregleringen som skulle bli resultatet av en dylik lightläskkonsumtion.

Härdat fett och transfett borde man också varna för tycker jag - det kan t.ex. leda till missfall, allergier och förlossningsdepressioner.

Ny kostrådgivarutbildning

Utbildningen till Lic kostrådgivare som gick under sommaren blev lyckad. Jag höll föreläsningar om bland annat fibrer, migrän, serotonin och aptit inför ett trevligt gäng med tjejer. Här är en bild från avslutningslunchen:


Den 10/10 startar en ny omgång men då som helgkurs istället. En minde omfattande heltidskurs ges också i Malmö med början den 20/10 - den är inte lika omfattande och med färre föreläsare, så jag är inte med vid det tillfället.

Kursanordnaren, Mänskliga företag, ger också kurser inom funktionell träning och ortopedisk medicin för massörer. Läs mer här.

Kusin D-vitamin

Jag tror att kanske jag har berört just den här vurpan av Livsmedelsverket tidigare, men det förtjänar att dras en vända till.

D-vitaminbrist är ett allvarligt problem med bäring på ett flertal vanliga och allvarliga sjukdomar - cancer, reumatism och MS för att nämna några. D-vitamin är en antioxidant som reducerar radikalbildning.

Som tidningarna (lite yrvaket) rapporterade igår är solljus - följt av fet fisk - vår viktigaste källa till D-vitamin , så att helt undvika solen för att minska sin risk för cancer är en tveksam strategi som troligen ökar risken för andra cancerformer. Det har också spekulerats i att solljus visserligen ökar risken för hudcancer i allmänhet, men inte för den allvarligaste formen av hudcancer - malignt melanom.

Så långt har vi en intressant debatt där nya forskningsrön håller på att förändra riskbedömningarna. (Läs gärna Kostdoktorns synpunkter på studien också.) Men lika intressant blir det när vi tar ett steg tillbaka och ser hur man har försökt förhålla sig dessa och andra risker genom aningslöst tillämpande av den förkastliga försiktighetsprinicipen.

Att utsätta sig för sol har blivit stigmatiserat till följd av den misstänkta cancerrisken. Att äta fet fisk har blivit stigmatiserat till följd dels av den missriktade fettskräcken som genomsyrat kostrekommendationerna, dels av en oro för bioackumulerade miljögifter. Detta leder ofrånkomligen till lägre D-vitaminkonsumtion och -produktion, vilket i sin tur gör oss mindre robusta och mer sjukdomskänsliga.

Tankegången har varit att avstå från sol och östersjöfisk för säkerhets skull - men man glömmer alltför lätt och alltför ofta att inget kan väljas eller väljas bort i isolering. Ett val sker alltid på bekostnad av ett alternativ, och vice versa.

Så står man inför en hotande D-vitaminbrist med ett Livsmedelsverk redo att rekommendera bort missförhållandena. Vad händer? Ett system med livsmedelsberikning växer fram, där margariner och magra mjölkprodukter tillförs D-vitamin; dessa produkter betraktas som goda bärare av tillsatsen eftersom de har en bred konsumentbas.

Som jag har påpekat vid ett antal tillfällen är "berikning" en form av missledande nyspråk - vad det handlar om är tillsatser, ofta av en viss variant av vitaminet som inte ger samma effekt och inte tas upp på samma sätt som den spretiga flora av vitamin som förekommer i naturliga kontexter. Men de naturliga kontexterna är ju per definition feta, ty D-vitamin är fettlösligt - och förkastas därför, av försiktighetsprincipen.

Så följer vansinnet sin egen logik; i nästa steg blir nämligen (det syntetiska) D-vitamininnehållet i margarinerna och lättmjölken själva argumentet för att rekommendera dem! Alla är rädda för solen, alla är rädda för fett. Alla behöver allt D-vitamin de kan lägga vantarna på - och innan vi vet ordet av äter alla margariner, fria från naturliga antioxidanter men fulla med omestrade fetter, transfetter und so weiter und so fort. Cirkeln sluts och ohälsan breder ut sig över landet som mjukt margarin.

SLVs kommentar till de senaste rönen är talande: man vill vänta med att höja rekommendationen (RDI är bara 10 mikrogram per dag), avvakta fler studier. För säkerhets skull. Enligt försiktighetsprincipen.

PS:
Värt att notera är att ister också är en ypperlig källa till naturligt D-vitamin.

PPS:
Jag har behandlat bloggen lite styvmoderligt en tid, vilket delvis beror på att jag är mitt uppe i en flytt. På grund av det har jag ätit på IKEAs restaurang vid ett par tillfällen på sistone, och har förvånats över att de enbart erbjuder Becel till brödet. Jag föreslår alltid i kassan att de borde ha smör eller bregott som alternativ. Gör det ni också, när ni stöter på restauranger med enbart margarin.