2020-04-06

Mina corana-tankar

Det är svårt att veta hur man ska göra i de här corona-tiderna. Det är ju en balansgång mellan att sätta folk i karantän och att låta människor må bra av att få leva livet, (t.ex. genom att ha ett jobb och en försörjning). Som så ofta blir det som mest dåligt om det blir för extremt, så också i det här fallet. Men tyvärr finns det ingen bra lösning, hur man än gör så blir det dåligt. T.ex ökar ensamhet sjukdomsrisken vid många sjukdomar, men jag tycker alltså inte heller att man ska fortsätta som om ingenting har hänt.

Jag hade en jobbig vår, jag hade nån konstig oklart sjuka så höll mig hemma i flera veckor. jag får mycket mer ångest när jag inte tränar regelbundet också (ganska vanligt samband.)


                                                     


Saltvattengurgel
Det finns fantastiska studieresultat som visar på att saltvattengurgling minskar risken för förkylning och influensa. Vissa har framfört klagomål på att de inte utförde studierna dubbelblint, men vissa saker är kluriga att utföra dubbelblint. Jag inser att de fina studieresultaten delvis kan bero på placebo, men jag gillar placebo så det gör mig inget (Lästips: Tankens kraft.), jag tror vi behöver mer av den varan, i synnerhet i dessa tider. Jag och många med mig har nog fått nocebo-effekter på grund av att det varit så mycket fokus på elände våren 2020. (Fick efter att jag skrev detta reda på att det även finns studier som inte visat några positiva effekter av saltvattengurgel, men eftersom det hjälpte mig tänker jag att det kan vara värt att prova.)
                                         



Biverkningar med statiner
Det finns intressanta spekulationer kring varför t.ex människor med högt blodtryck och typ-2-diabetes är så kraftigt överrepresenterade bland de som dör av corona. Hypotesen är att riskgrupperna oftare äter statiner och vissa blodtryckssänkande mediciner, vilket skulle försämra immunförsvaret vid coronasmitta. Det är känt sedan tidigare att sådana mediciner ger många biverkningar. Att t.ex. statiner skulle öka risken att dö i corona är förstås mest spekulationer än så länge, men om intresset väcks bland folk så kanske någon tar tag i detta och undersöker om det kan stämma. Oavsett så tycker jag att det är en skandal att det läggs så mycket pengar på statiner, när det finns så mycket annat som ger positiva effekter utan en massa biverkningar. I synnerhet nu när det inte finns så mycket mediciner vid corona-besvär, åtminstone inte för egenvård.

Förebyggande åtgärder
Jag blir ofta så förvånad över att det skrivs så lite om förebyggande insatser för att förbättra immunförsvaret, det finns mycket som redan är känt när det gäller immunförsvaret, ändå är det många som inte känner till hur stor effekt man kan få från kosttillskott och annat som inte är mediciner. Den senaste månaden har jag lärt mig om två nya faktorer. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Jag hoppas att det kommer att komma ett corona-vaccin till riskgrupperna, men fram till dess så finns det annat som är lovande:

C-vitamin
Åtminstone tre större studier genomförs just nu kring sambandet mellan C-vitamin och corona, bland annat i New York och Kina. På sjukhus kan man ge c-vitamin intravenöst och det verkar minska risken för att patienterna ska behöva syrgas. Syrgas är väldigt dyrt (läs personalkrävande) och det är även riskabelt för patienten. Behovet av C-vitamin är individuellt och kan vara ganska stort vid t.ex. hjärtsvikt och hård mage.

Tips om du vill prova askorbinsyra (C-vitamin du kan hitta bland kryddorna i mataffären)
Ta 0,5-1 krm per gång och bara så ofta så att du inte blir lös i magen. Om du någon gång äter för mycket är det ingen fara, men det är inte bra om det blir för mycket hela tiden. När jag hade urinvägsinfektion åt jag 20 krm per dag och kanske hade det gått över fortare om jag åt ännu mer. Intressant hur kroppen funkar - då blev jag inte lös i magen trots att jag åt så stora mängder C-vitamin.

D-vitamin
D-vitamin minskar risken för förkylningar och influensa och eftersom många äldre har en stor brist kan det bli en stor skillnad för hälsan. Så här års ((skrevs våren 2020) har de flesta svenskar som inte varit utomlands eller ätit tillskott brist.

Zink
Zink-tillskott minskar risken betydligt för förkylningar, jämfört med C-vitamin är det en tydligare effekt, rimligtvis för att många har brist på zink. Men jag tror att vid t.ex. corona borde alla äta extra mycket C-vitamin.

Probiotika förkortar sjukdomsperioder
Tips är att blanda surkål med någon sås, så blir det godare, jag blandar oftast hemmagjord majonnäs och ICA:s surkål på påse. Den surkålen är god, billig och nyttig, och passar lagom i en urdiskad kokosfettsburk. Leta alltid efter surkål i kyldisken. De pastöriserade är ju poänglösa – uppvärmningen från pastöriseringen dödar ju bakterierna. Från början åt jag mest surkål för att det är nyttigt, men nu älskar jag det, så kanske kommer du också vänja dig.
Studier
Tänk så mycket resurser samhället skulle spara ifall fler människor kunde klara sig utan sjukhushjälp när de får corona. Och kom ihåg att bara för att det i nuläget inte finns studier som visar på en fördel med t.ex kinesisk örtmedicin så behöver det ju inte vara dåligt, och tänk det kanske till och med är nyttigt, men fram tills vi vet tycker jag att människor kan få avgöra det själva. (Ett tag avrådde WHO från kinesisk örtmedicin).


2014-12-02

Paleoträffar i Uppsala

Under hösten har Paleo Uppsala Group träffats i restaurang Primaten för att diskutera artriktig föda, LCHF mm. Upplägget är att någon pratar på ett tema och efteråt är det fika och mingel. På söndag 13-15 handlar det om kemikalier. Annette Frykberg kommer att hålla en lösningsorienterad presentation kring kemikaliesamhället och ge några handfasta tips på vad man kan göra för att minska sin exponering för riskabla kemikalier i vardagen. Kanske ses vi där.

Platsen för träffarna är alltid Primaten - ekologiskt grottkök och kaffe. Fokus är riktig mat, uteslutande glutenfritt och basen är kolhydratsnål, men med deras självplock av sallad, potatissallad och bönröror kan man själva styra över sitt kolhydratintag. Passande också, med tanke på att deras lokal ligger i en träningsanläggning, och efter träning kan det vara bra med lite mer kolhydrater.

Jag har ätit frekvent på Primaten på sistone och tycker att maten är väldigt god, även om deras pulled pork är lite väl fettsnål. Men det bästa med maten är att den ger en behaglig mättnadskänsla. Annars brukar mina restaurangbesök resultera i att jag vill äta snart igen, ibland redan efter en timme. Troligen på grund av socker, glutamat och alldeles för lite fett. Detta trots att jag brukar specialbeställa och säga t.ex. ingen potatis men mer grönsaker istället.

En annan bra sak med Primaten är att de inte smusslar med vad deras bakverk innehåller, hela receptet är tillgängligt.

Här finns en lista från Expressen på LCHF-restauranger och GI-matställen. Även om det är störigt att de tar med restauranger där man kan specialbeställa så att det blir LCHF, isåfall kan man ju ta med nästan alla restauranger.

2014-04-12

Styrketräning för barn

Hoppas att jag kan komma igång och blogga igen, har saknat det :) Ska försöka med fler men kortare inlägg.

Sverige präglas på många sätt av trygghetsnarkomani, vilket jag skrivit en del om tidigare.

Ett fenomen som är speciellt för Sverige är uppmaningen att barn inte bör träna hårt och i synnerhet inte styrketräna. När jag var liten ville jag gå på aerobics men si det var inte tillåtet för barn under 16 år. Istället fortsatte jag som tidigare och tränade mest ingenting, förutom cykelturerna till skolan vilka tog musten ur mig. Det konstiga var dessutom att de som gick på fotboll och liknande minsann fick träna hårt.

Jag har länge tyckt att det här med barn och träning varit konstigt, men det har aldrig funnits något belägg för att sådant skulle vara farligt. Istället finns det starka belägg för att styrketräning i barndomen minskar skaderisken både som barn och vuxen, dessutom leder träning till ett starkare skellett.

En eloge till Friskis och Svettis som har speciell träning för barn och ungdomar. Speciellt viktigt för de som inte har råd eller lust att hålla på med mer tävlingsinriktad träning.

Tillägg:
Jag anser att det är olämpligt att låta mindre barn träna på gym, men främst för att maskinerna är gjorda för vuxna och att det är lätt att göra fel. Men principiellt så förstår jag inte varför ett barn skulle må dåligt av att lyfta lite vikter t.ex. (Så länge det sker med bra teknik). Men oftast anser jag att det är fullt tillräckligt och mer lämpligt att använda den egna kroppsvikten vid styrketräning för barn.

2012-10-06

Förkylningar

Jag har inte sett någon studie på det, men är rätt säker på att högt blodsocker är starkt relaterat till snuva. Hos mig själv och andra som äter LCHF så har jag märkt att om man har en förkylning i kroppen (lite halsont eller så) och äter relativt mycket kolhydrater så blir man snuvig, men om man äter relativt strikt LCHF så klarar man sig.
Vissa människor är nästan alltid snuviga, min hypotes är att de har för högt blodsocker.

Givetvis påverkar också D-vitamin förkylningar! Så till den grad att jag rekommenderar alla som har besvärliga förkylningar att äta mer D-vitamin, oavsett vad de äter för kost.

Det kan vara svårt att veta hur mycket D-vitamin man ska äta, ca 2000-3000IE per dag brukar vara bra. Men ta gärna mer om du glömt på sistone eller känner att en förkylning håller på att bryta ut.

Tillägg: En nyligen publicerad studie visar ej på några tydliga resultat vad gäller att förhindra förkylningar av D-vitamintillskott. Många studier som har resulterat i kraftiga förbättringar av tillskott har haft deltagare med ett utgångsläge av mycket låga D-vitaminnivåer. Vilket ofta är fallet i Sverige på vinterhalvåret.

Dessutom finns mängder med studier som visar att de som fått höga D-vitaminnivåer från solen har mycket bra immunförsvar. Givetvis kan man inte ersätta solen fullt ut med tillskott, det finns andra fördelar med solen också, men tillskott är ändå bra, och inte alla har råd med solsemester eller fullspektrumlampor.

http://www.dagensmedicin.se/vetenskap/allmanmedicin/forkylt-trots-d-vitamin/

2011-07-20

Barntandkräm

Idag ska jag tassa lite i utmarkerna av bloggens vanliga kärnämnen. Vi ska nämligen tala om tandkräm, och i synnerhet tandkrämer för barn.

När man tittar lite närmare på hyllan för barntandkräm i butiken så märker man snabbt att skillnaderna mellan olika sorter i princip inskränker sig till vilken seriefigur som fått låna sitt namn och ansikte till tuben; krämerna i sig är alla baserade på fluor och har väldigt söt smak.

Fluor är ett ämne som är giftigt och som kroppen inte behöver. Det har dock en tydlig skyddsverkan mot karies; till allra största delen rör det sig om en lokal effekt när fluoret passerar saliven och bidrar till att mineralisera och stärka emaljen.


Man kan se bruket av fluor som ett bekvämt sätt att i viss mån kompensera för en kosthållning som inte är naturlig för vår tandhälsa. Gemene man äter nu för tiden rikligt med snabba kolhydrater, gärna i frekventa doser, men får i sig relativt lite mineraler och alltför lite D-vitamin.

Jag brukar ju ofta som ett tankeexempel vilja kontrastera det som idag förefaller naturligt just för att det är allmänt förekommande med vad som är naturligt i ett evolutionärt perspektiv - alltså vad som varit allmänt förekommande under vår utvecklingshistoria. I fallet med tandvård kan man notera att många ursprungsbefolkningar och jägar-samlarsamhällen har god tandhälsa trots att de inte borstar tänderna med fluor. Däremot blev dåliga tänder ett mycket utbrett fenomen i jordbrukssamhället. Tidiga tandkrämer bestod i princip av ett slipmedel, som benmjöl eller salt. (Fluor som aktiv ingrediens provades först 1914. Mellan 40-talet och 70-talet var det vanligt att tillsätta fluor till dricksvatten, och i den anglosaxiska världen är det fortfarande utbrett.)

Jag provade i alla fall först en vanlig barntandkräm till min son, men till min förvåning blev han närmast besatt av den och ville ha mer och mer, och helst ville han suga i sig den med detsamma och äta den. När jag smakade själv upplevde jag den som väldigt söt; den närmaste associationen var godisremmar, som jag minns dem från min barndom.

Tandkrämer för vuxna har högre halter av fluor och slipmedel, och mer tillsatser som skumbildande ämnen och dylikt (till exempel det skumbildande ämnet SLS, som har föreslagits vara en bidragande faktor till det vanliga och smärtsamma problemet med afteblåsor; många tandläkare rekommenderar SLS-fria tandkrämer som Zendium för att lindra besvären).

Man håller nere på dessa ämnen och tillsatser i barntandkrämerna eftersom barn inte kan spotta och naturligt äter mer av tandkrämen - men samtidigt görs de alltså medvetet söta för att vinna barnets acceptans. Om en tandkräm dels är fluorbaserad och dels kraftigt stimulerar barnets impuls att äta den blir det lite problematiskt i mitt tycke; för det första hinner fluoret knappast göra så mycket nytta där det kan göra nytta, alltså i munnen, och för det andra hamnar det i större utsträckning där det har potential att åsamka negativa effekter - alltså i matsmältningssystemet. Förutom detta bidrar det förstås till en allmän tillvänjning vid söta smaker.


Jag började hur som haver leta efter alternativa tandkrämer utan sötningsmedel, och fann att det visserligen finns sådana (även om man ofta blir hänvisad till specialbutiker). Dock tenderar det att vara så att man måste välja bort fluoret också om man vill välja bort den söta smaken.

Blotta tanken på att inte ge fluortandkräm till sitt barn väcker ofta ramaskri bland tandläkare och förmenta förståsigpåare - till exempel i Råd & Röns test av barntandkrämer här. Jag frågar mig dock hur stor karieshämmande effekt fluoren faktiskt ger innan den är svald? Och, ställt mot detta, hur stor karieshämmande effekt man i stället kan uppnå genom att motarbeta tillvänjningen vid söta smaker och undvika att barnet delar den nuförtiden allmänt förekommande exponeringen för socker och snabba kolhydrater?

Till sist vill jag förtydliga att jag inte vill driva någon skrämselkampanj mot fluor här. Även om jag för tillfället använder den fluorfria tandkrämen planerar jag att framöver skifta in fluor på olika sätt. Översötman ser jag däremot som en sann styggelse, i tandkrämer som på andra ställen. Liksom inom kostområdet är det också intressant att faktiskt läsa innehållsförteckningen på tandkrämen och reflektera lite över innehållet.

2011-04-03

Tarmfloran

Förra inlägget var alltså Kost och hälsas traditionella aprilskämt, om någon missade det, och det finns mig veterligen inget margarin som heter Tarm-flora.

Allt i inlägget var dock inte skämt. Tarmfloran (i traditionell betydelse) är mycket riktigt essentiell för immunförsvaret, och fekal transplantation (att avföring från en frisk givare förs över direkt till tarmen på en sjuk person för att förbättra uppsättningen tarmbakterier) är en faktisk behandling med goda resultat. Det används dock mest vid mycket svåra sjukdomsfall. Förhoppningsvis kan man utveckla tekniken och använda den mer framöver, i den länkade artikeln talar man om att utvinna själva bakterieinnehållet och föra över det.

Det är heller inga svenska företag som importerar avföring från Nordkorea, även om det faktiskt säljs i inhemska butiker som gödsel.

Probiotika - alltså levande bakterier som man intar via munnen och som ger effekter i kroppen - var för övrigt ett av de ämnen som diskuterades när jag deltog i evenemanget Forum för miljöforskning.

Magsäcken innehåller nästan inga bakterier alls, tunntarmen innehåller lite och tjocktarmen innehåller väldigt mycket bakterier. Det är många fler bakterier i tarmen än vad vi har celler i kroppen.

Tyvärr stämmer det också att många av de livsmedel med probiotika som finns i handeln inte är så effektiva i praktiken - i produkter så som yoghurt dör de flesta bakterier innan de når tarmen och gör därmed begränsad nytta. Magsäcken är väldigt sur vilket är orsaken till att bakterier har svårt att överleva passagen ner till tunntarmen. Normalt sett är det positivt men blir förstås en nackdel när vi försöker få i oss nyttiga bakterier.

Probiotika har stor effekt på patienter med IBS (irritabel tarm); bara antidepressiva medel visar bättre resultat, rimligen kopplat till serotonineffekterna. Det mesta av kroppens serotonin finns faktiskt kring tarmarna. Serotonin påverkar tarmrörelserna och därför kan läkemedel som hämmar eller ökar serotoninupptaget hjälpa vid IBS.

Allergi och kolik hos barn är också kopplat till dålig tarmflora. För 50 år sedan var det mer bakterier i maten, då var också allergier mer ovanliga. Även antibiotikabruk påverkar tarmfloran negativt.

En produkt jag tycker är intressant inom probiotikan är Lacto Vital som innehåller 10 olika bakteriestammar. Yoghurtar innehåller ofta bara en sorts bakteristam och andra tillskott brukar ha 3-5 stammar, medan tarmen i bästa fall rymmer 500 stammar. Man säger sig också ha förbättrat överlevnadsgraden genom inkapsling. Tyvärr är Lacto Vital dyrt, men barn kan ta mindre dos.

2011-04-01

Äntligen ett skitbra margarin!

En intressant ny behandlingsmetod för patienter med långvariga magproblem har på senare tid visat goda resultat. Det handlar om s.k. fekal transplantation, som innebär att avföring från en frisk givare förs över direkt till tarmen på den sjuke, som därigenom kan få en sundare uppsättning av tarmbakterier.

Relaterat till detta är den s.k. probiotikan som många livsmedel och functional foods är berikade med; kulturer av levande, nyttiga bakterier, som när man äter dem förhoppningsvis kan klara sig levande genom matsmältningssystemet och ned till tarmarna där de har sin plats. I praktiken är ofta upptaget bristfälligt från yoghurt och dylikt, men mycket talar i alla fall för att rätt sorts bakterier i rätt mängd är oerhört väsentligt för hälsan, bl.a. för immunförsvaret.

Den som läst bloggen tidigare har säkert noterat att jag ibland anklagat margarintillverkarna för att rent ut sagt skita i folkhälsan - men idag måste jag delvis nyansera den bilden. I dagarna lanseras nämligen ett nytt margarin, berikat med probiotika och inspirerat av resultaten jag beskrev ovan. Namnet är särskilt väl valt - det heter nämligen Tarm-Flora.


Det som skiljer Tarm-flora från andra produkter med probiotika är att det genom inblandning av små mängder avföring har getts en relativt hög halt av helt naturliga tarmbakterier från människa. (Råvaran importeras från Nordkorea, och därigenom blir produkten också rättvisemärkt.)

Livsmedelsteknikern Pesce d'Aprile berättar mer om lanseringen:

"Vi behöver varken tillsätta de vanliga färgämnena eller smörsmakämne, som alla vanliga margariner innehåller. Margarinet är ändå lite brunare till färgen än vanligt margarin, vilket är bra eftersom eventuella brödsmulor som fastnar i byttan inte syns så väl."
Livsmedelsverket ställer sig odelat positiva till den nya produkten, eftersom den kommer att ha ett lågt innehåll av mättat fett.

Det är ännu oklart om produkten också kommer att lanseras som flytande margarin.

Tillägg tredje april:
Det här var alltså Kost och hälsas aprilskämt - men det förstod ni säkert. April, april! Läs gärna uppföljande inlägg om tarmfloran

2011-03-18

Delar fettkriget dieterna?


En artikel i Svenska Dagbladet idag med rubriken "Fettkrig delar dieterna" fångade mitt intresse. Det visade sig vara en märklig historia, där man säger sig gå i genom de sju dieter som är mest på tapeten just nu. I själva verket är det dock inte sju populära dieter utan sju aktuella böcker som man går igenom, och jag skulle snarare beskriva det som att flera av dem är olika människors egna implementationer av ett fåtal bredare strömningar inom kostområdet; Ferry food är t.ex. inte svår att inrymma under paraplybeteckningen LCHF, och att ge sken av de sju skulle vara lika utbredda är direkt fånigt.

Ovanstående tycker jag kan ses som ett symptom på en obehaglig underton som flödar genom hela artikeln (och många andra liknande), nämligen att den utveckling som har ägt rum på kostområdet på något vis är oseriös och reducerbar till trender och hastigt uppblossande och utdöende modeflugor, som i princip bara är bantningsmetoder som passerar revy på kvällstidningslöpen. Det är tråkigt, för en sådan verklighetsbeskrivning tenderar att i sig skänka legitimitet åt Livsmedelsverkets statiska kostråd bara för att de alltid är de samma, medan dieterna kommer och går. Livsmedelsverkets dogmatiska fastlåsning vid den ovetenskapliga tallriksmodellen görs därigenom till dygd i stället för last - och mycket riktigt avrundas artikeln med en hänvisning till SLVs fem kostråd, som vore de ett fyrbåk att navigera efter i diethavet.

Givetvis finns det sådana oseriösa bantningsmetoder och dieter, men t.ex. LCHF och stenålderskost är bredare strömningar som vilar på en helt annan vetenskaplig och erfarenhetsmässig grund, och går betydligt djupare i hälsoavseende än att bara fokusera på vikten. GI och LCHF kan i många avseenden ses som gradskillnader av en och samma kostmodell som fokuserar på blodsockerstabilitetens betydelse. Skrivbordskonstruktioner som "Nordisk kost" (med sitt margarin) spelar i sammanhanget mer i gärdsgårdsserien.

Vad gäller artikelns innehåll i övrigt konstaterar jag att Irene Mattisson får vara med och halmgubbeargumentera igen. Angående essentiella fettsyror i fiskfett säger hon:
"Barn till föräldrar som följer en strikt LCHF-diet med mycket bacon och smör kan få för lite om man inte också äter fisk".

Ja. Liksom alla andra som inte också äter fisk. Så vad är poängen? LCHF har som kostmodell inget emot fisk, tvärtom.

Vidare ges Mai-Lis Hellénius från Karolinska institutet stort utrymme, dels som författare till "Medelhavsmaten", en av de sju böckerna, och dels i någon sorts allmän Kassandraroll, där hon kommer med följande hårresande uttalande:
"Två stora, nya studier gjorda i USA där man följt 130 000 män och kvinnor under tjugo års tid visar dessutom att de som följer en strikt LCHF-diet med mycket smör, ägg och grädde har 23 procents högre dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar"


Det finns ingen direkt referens i artikeln men jag misstänker att hon syftar på den här epidemiologiska studien.

Först det egentligen uppenbara och som jag kommenterat tidigare i bloggen: epidemiologiska studier kan inte säga någonting om orsaksamband.

I epidemiologiska studier handlar det så mycket om vad som är vedertaget; om personer som har ambitionen att leva hälsosamt t.ex. lever under en utbredd missuppfattning att animaliskt fett är ohälsosamt så kommer bruket att äta mättat fett att samvariera med verkligt ohälsosamma livsstilsmönster - helt enkelt eftersom de båda förekommer hos den grupp människor som inte bryr sig om vad som är hälsosamt. I en epidemiologisk studie finns alltså risken att en faktor pekas ut genom guilt by association.

Ett annat gravt tankefel uppkommer när man som Hellénius här ogenerat gör; försöker använda en dylik studie som tittar 20 år bakåt i tiden för att dra slutsatser om för och nackdelarna med en ny och specifik kostmodell som LCHF.

Vad man gör i sådana här studier är att man delar in de undersökta i kvartiler, och jämför t.ex. den högsta kvartilen med den lägsta kvartilen - alltså, den fjärdedel som t.ex. äter högst andel kolhydrater med den fjärdedel som äter lägst andel.

De i studien som åt relativt låg andel kolhydrater kan dock bara för den sakens skull inte sägas äta LCHF. I allmänhet visar sig både högsta och lägsta kvartilerna falla långt utanför LCHF-definitionen. Om det överhuvudtaget fanns några av de 130 000 som åt strikt LCHF för 20 år sedan och framåt (lågkolhydratkost i USA har f.ö. traditionellt inte samtidigt varit fettrik), så försvinner de i bruset i studien, som i sin helhet inte säger någonting om dessa utan gör svepande jämförelser mellan folk som äter icke-LCHF med andra som äter icke-LCHF på något annorlunda sätt, samtidigt som de gör en massa andra saker annorlunda i andra avseenden. Förutom att bevisvärdet är noll, är det alltså inte ens relevant för diskussionen.

Kul i alla fall att Martin Ingvars "Hjärnkoll på maten" var med bland de sju böckerna - se mitt tidigare inlägg om Forum för Miljöforskning.

2011-02-20

Forum för Miljöforskning - Maten - Del 1

Jag har i veckan deltagit i evenemanget Forum för miljöforskning, då det i år hade maten som tema. Det är ett årligt evenemang samarrangerat av Formas, Mistra och Naturvårdsverket, med totalt drygt 300 deltagare i år och många medverkande från SLU och Livsmedelsverket.


Ett huvudtema i år var hur jordbruket behöver förändras för att vi ska klara matförsörjningen i framtiden, och de hållbarhetsproblem som världens matproduktion och jordbruk står inför - exempelvis en allt för hög vattenförbrukning, manifesterat av det faktum att 25% av världens floder inte längre når till havet.

Jordbrukets beroende av insatsvaror som olja och handelsgödsel är förstås också en kärnfråga i sammanhanget, liksom trender som GMO och länders uppköp av jordbruksmark utomlands - men också lovande möjligheter, som utsikter att ersätta bekämpningsmedel med bakterier eller att kunna utveckla perenna versioner av de stora sädesslagen.

Det är stora frågor och jordbruket förtjänar ett eget inlägg som kommer framöver. Jag filar också på ett inlägg om gifter i maten, som var ett annat tema under evenemanget. I det här inlägget ska jag sammanfatta en del av vad som avhandlades i övrigt.

Martin Ingvar, professor i integrativ medicin, höll ett mycket intressant anförande. Förra året släppte han boken "hjärnkoll på maten", som verkar väldigt bra. Jag har länge intresserat mig för hur signalsubstanserna påverkar oss, se t.ex. mitt tidigare inlägg "sötsug och varför man äter", och Ingvar talade just om hur svårt det är att gå ner i vikt om man inte beaktar hormonerna i kroppen.

Enligt Martin Ingvar leder många bantningspreparat till svåra biverkningar just på grund av uteblivet hormonpåslag; i synnerhet bildas det för lite dopamin om man äter för lite riktig mat. (Dopamin reglerar t.ex. muskelrörelser, glädje och entusiasm.) Han menade vidare att dagens kostmodell är alldeles för enkel eftersom den saknar basal modellering av belöningssystemen. Jag instämmer - om man har ett snabbt sjunkande blodsocker är det inte lätt att välja nyttig mat eftersom ens hormoner gör att man fattar omedvetna beslut. Småätande är ofta automatiserat.


Sötsuget sätter nämligen igång för att blodsockret snabbt sjunker och är på så sätt kroppens sätt att undvika för lågt blodsocker i framtiden. Blodsockret kan alltså vara väldigt högt när man blir sötsugen - och detta är förklaringen till att mat som pizza brukar ge kraftigt sötsug ganska snart efter maten, när blodsockret är högt men sjunker snabbt.

Om man vill ha kontroll över sitt födointag måste man alltså äta så att blodsockret håller sig relativt stabilt, annars delegerar man i princip kontrollen till de ej viljestyrda hormonsystemen. På köpet får man också en second meal effect, alltså att efter en bra frukost ger lunchen en lägre blodsockerhöjning än om man ätit en dålig frukost.

Från Ingvars föredrag:
  • 50% av svenska män är överviktiga
  • 50% av svenska kvinnor bantar ofta
  • Hyperinsulinism (för högt insulin) är ett utbrett tillstånd
  • Den vanligaste anledningen till att man slutar äta i USA är att maten på tallriken tagit slut
  • Den vanligaste anledningen till att man slutar äta i Frankrike är att man blivit mätt
Jag lyssnade också på Stephan Rössner, som under rubriken "spelar det någon roll vad vi äter?" försökte förklara varför människor väger så mycket nuförtiden.

Jag har ofta kritiserat Rössner, inte minst för att han ställt sig bakom den absurda s.k. in och ut-teorin: att vikten bestäms entydigt av hur många kalorier man äter och hur stor energiförbrukning man har. Han fokuserade också denna gång mycket på energiförbrukningen, och gav fjärrkontrollerna skuld för fetmaepidemin genom den nutida avsaknaden av vardagsmotion. Liksom i tv-inslaget jag skrev om nyligen argumenterade han också för att människor äter så mycket nuförtiden eftersom det finns mat tillgänglig överallt.

Sedan visade han dock en lång lista med faktorer som skulle kunna påverka övervikt; listan innehöll punkter som virus, hög höjd, minskad sömn och att vi inte fryser lika mycket som förr. Detta gav mig först intrycket att han tagit avstånd från in och ut, men han hävdade att han fortfarande står fast vid den.

För mig är det uppenbart att även om antalet kalorier man äter är konstant så blir upptaget och responsen olika beroende på vilken form kalorierna kommer i och under vilka omständigheter; det är ju uppenbarligen så att olika personer kan äta olika mycket utan att gå upp i vikt. Det är t.ex. i synnerhet lätt för kroppen att tillgodogöra sig kolhydrater och relativt svårt att tillgodogöra sig energi från proteiner.

I studier där människor får skriva ned allt de äter och deras viktutveckling studeras blir det uppenbart att intag inte är samma sak som upptag - Rössner hade som exempel en man som "bara" gått ner 3,5 kilo när han "borde" ha gått ner 13 kilo - men när resultaten avviker från de beräknade vill Rössner i stället förklara det med att deltagarna helt enkelt ljugit om hur mycket de ätit. Bortsett från cynismen är det också ett slående exempel på hur en hopplös teori stagas upp med hjälphypoteser i stället för att förkastas; även om självskattningar inte alltid är sanningsenliga så är det de facto stor skillnad på hur olika människokroppar reagerar på samma födointag.

När jag pratade med Rössner efteråt så lät han nästan uppgiven; jag undrade speciellt varför man inte ville prova att ge kostråd med LCHF-inriktning på överviktsenheten med tanke på de gräsliga resultat de haft med andra kostråd. Han svarade i princip att det inte spelar någon roll vilka råd de ger eftersom folk ändå inte ändrar sina vanor.

För övrigt talade han väl om fettsnål stenålderskost, och menade att maten oftast var mager förr i tiden. Själv tycker jag att det låter absurt, nutida folk som lever ursprungligt föredrar fettet framför rent protein. (Därmed inte sagt att alla ursprungsfolk äter och har ätit LCHF.)

Rössner passade också på att kritisera LCHF under anförandet och sa något om att "fettdoktorn spårat ur" med syftning på Annika Dahlqvist. Han följde upp detta med att sprida ren desinformation när han hävdade att Robert Atkins avlidit av hjärtinfarkt - i själva verket dog han i sviterna av en halkolycka, vilket jag påpekade. Läs mer om detta i Doktor Dahlqvists blogg.

Till sist: Rössner presenterade under föredraget svenskarnas 10 i topp-lista över maträtter, som jag också har länkat till i bloggen några gånger. Den kan vara värd att återge igen i all sin prakt:
  • Falukorv
  • Köttfärssås
  • Pizza
  • Pasta med ketchup
  • Fiskpinnar
  • Pannfärdig biff
  • Djupfryst färdigmat
  • Färdiga köttbullar
  • Snabba soppor
  • Kycklingrätter
Det var tänkt att det skulle hållas en debatt mellan Ingvar och Rössner vilket hade varit mycket intressant. Tyvärr blev den inställd då Ingvar hade andra engagemang, varför Rössner till stor del fick stå oemotsagd. På det hela taget var det i alla fall två givande och intressanta dagar.

2011-02-06

Epigenetik och alvedon

Läsekretsen minns säkert Lamarcks idéer om att förvärvade egenskaper går i arv - t.ex. att giraffer utvecklat sitt karakteristiska utseende eftersom de under generation efter generation sträckt sig efter blad och tänjt och tränat sina halsar.

Lamarckismen avfärdades ju så småningom och ersattes av darwinismens beskrivning av det naturliga urvalet. Nu talar man dock allt mer om en en process som inte riktigt täcks in av klassisk darwinistisk teori, nämligen epigenetiken.


Genomet i sig är ju bara en ritning, och själva konstruktionen kan bli olika genom att olika delar av DNA aktiveras och tillåts uttryckas som byggstenar.

Epigenetik kan kort beskrivas som förändringar inte i själva DNA men väl i sättet som generna uttrycks, som orsakas av levnadsbetingelser och omständigheter hos individen och som kan gå i arv till avkomman. Prefixet "epi" betyder ungefär "över", alltså ett lager som ligger över genetiken i protokollstacken.

Man talar i sammanhanget om ett "cellminne", en funktion i cellen som bevarar information om dess förflutna, vilket i sin tur styr hur den svarar på omgivningens signaler. Exempelvis kan enäggstvillingar som växer upp i olika miljöer och med olika kostvanor få märkbart olika utseende, trots att deras gener ju är de samma.

Det här är förstås intressant eftersom konsekvensen är att saker som kostvanor, exponering för miljögifter och bruk av mediciner påverkar vilka gener som används i kroppen. Till min stora fascination gäller det inte bara den aktuella individen utan även dess barn och barnbarn; detta fenomen har observerats i Holland, där barn som föddes under svåra svältförhållanden i samband med andra världskriget har fått betydligt sämre hälsa än de barn som föddes före och efter svältperioden. De undernärda fostren har även senare i livet betydligt högre risk för många sjukdomar, t.ex. cancer, diabetes och allergier. Dessutom har deras barn också större risk för sjukdom; epigenetiken gör alltså att vårt levnadssätt påverkar framtida generationer.

Jag skulle tro att de undernärda fostren i Holland utvecklade metabolt syndrom, och att det är detta som sedan gått i arv. Metabolt syndrom innebär ofta en kombination av högt blodsocker och högt blodtryck, något som med starkt vetenskapligt stöd lindras med lågkolhydratkost. Egentligen är det inte så konstigt att en människokropp som utsätts för svält ställer in sig på att snåla med energin - och oavsett om man varit i en riktig svältsituation eller gått på en svältdiet så riskerar man att ens genuttryck förändras, dock inte nödvändigtvis permanent.

Apropå detta kan man reflektera över hur vissa miljögifter orsakar larm medan andra utbredda exponeringar går mer under radarn.

Det har varit mycket tal om att gravida och småbarn ska undvika vissa plaster, framförallt Bisfenol A som gör plasten hård och genomskinlig. Främst repiga och upphettade plastkärl utsöndrar sedan ämnet, som verkar hormonstörande (det liknar östrogen) och kan leda till för tidig pubertet hos flickor.

Visserligen håller jag med om att man om möjligt bör undvika Bisfenol, men om plasten är hel och inte utsätts för så höga temperaturer torde det inte vara någon större fara.

Något jag tror är ett större problem i praktiken är alla de hormonstörande mediciner som gravida och småbarn får i sig; framförallt tänker jag på paracetamol (t.ex. alvedon och panodil) som länge har utgjort de enda tillåtna värktabletterna för gravida, ammande och småbarn.

Att just paracetamol har varit den gällande rekommendationen beror mest på att många andra vanliga värktabletter inte blivit utprovade på dessa riskgrupper, och försiktighetsprincipen har fått råda. Relativt nyligen har läkemedelstester med Ibuprofen (finns i Ipren och det billigare Ibuprofen) slutförts och numera rekommenderas även dessa.

Kanske till följd av ovanstående har alvedon fått rykte som skonsamt och harmlöst, men om man tar alvedon i storleksordningen max rekommenderad dos så leder det till leverskador. Även om leverskador brukar reparerar sig själva med tiden så tycker jag att det är något som måste beaktas. I synnerhet gäller detta eftersom många människor verkar ta alvedon mer eller mindre godtyckligt och ofta i onödan, t.ex. på grund av feber.


Det är vanligt att folk självmedicinerar och äter alvedon flera gånger i veckan på grund av t.ex. stressrelaterad huvudvärk - men om man har huvudvärk så ofta behöver man förändra sitt leverne på något sätt för att råda bot på den underliggande orsaken, inte lägga sten på börda genom att tillföra en mer eller mindre konstant exponering till alvedon.

Större intag av värktabletter kan faktiskt leda till kronisk huvudvärk, njursvikt och ofrivillig barnlöshet. En ny dansk studie visar att paracetamol har tre gånger så stor hormonpåverkande effekt på testiklar och spermakvalitet som de ökända mjukgörarna ftalater i PVC-plast. En annan ny studie visar att gravida som äter mycket paracetamol i början av graviditeten och föder pojkar har 30% högre förekomost av missbildade könsorgan.

Slutligen så vill jag påpeka att jag inte vill svartmåla alvedon som produkt, men däremot uppfattningen att slentrianbruk är harmlöst. Jag skulle gärna se en större medvetenhet om att värktabletter i allmänhet ger hormonpåverkan i hela kroppen. Om tabletten hjälper mot huvudvärken så påverkas även t.ex. testiklarna. I stället för att byta ut plasterna man använder kan det vara värt att reflektera över om det går begränsa antalet värktabletter eller rent av minska värken genom livsstilsförändringar eller kostomläggning.

PS: Inspiration till det här blogginlägget kommer från SVD:s "Paracetamol hade inte godkänts idag" från slutet av förra året.

2011-01-21

Överviktstrenden

För den som bara har en hammare ser varje problem ut som en spik.

Sitter och tittar på TV4-nyheterna och kommer på mig själv med att sitta och skratta. I ett inslag rapporteras att svenskarna blir allt fetare, 53% av männen och 37% av kvinnorna räknas som överviktiga - trots att vi motionerar så mycket och bantar så mycket. Man får intrycket att det hela är väldigt magiskt.

Efter några bilder från ett gym får Stephan Rössner komma till tals; han förklarar att problemet är att vi skapat ett samhälle där man "aldrig behöver röra sig" exemplifierat med fönsterhissar i bilar(!). Vidare menar han att eftersom man numera kan köpa bullar och korv överallt så gör man ju det.

Problemet med Rössners infallsvinkel är att den är fullständigt bakvänd. Vi blir inte feta för att marknaden erbjuder korv. Marknaden erbjuder korv för att vi efterfrågar korv, och vi efterfrågar korv för att vi inte äter så att vi håller oss mätta.


Problemet med den bakvända verklighetsmodellen som Rössner får representera är de lösningsförslag en sådan modell leder till.

Rössners bild av aptit är att den är ett problem som skall stävjas, genom späkning och kadaverdisciplin. Min bild av aptit är att den är en djupt naturlig signal och att det är ohemult att försöka bortse från sin natur. I stället kan man tillgodose sin aptit med andra medel; genom att ha en bas av naturligt fett, kött, grönsaker och långsamma kolhydrater i stället för frukt, snabba kolhydrater och fettsnåla ersättningsprodukter. Då blir man mer mätt och håller sig så under avsevärt längre tid.

Det finns mycket att säga om varför det förhåller sig på det sättet, kort kan sägas att fett går långsammare genom magen än kolhydrater, och kolhydrater får därigenom blodsockret att stiga och sedan åter dala. Just när det faller triggas hungerkänslor, mer så ju snabbare blodsockret sjunker. Äter man en limpmacka till frukost blir man med stor sannolikhet hungrig långt före lunch. Jag vill dock påpeka att det i viss mån är olika för olika personer vilken slags mat som är mättande, utöver att det är en vanesak. Många kan vänja sig vid ett mycket lågt kolhydratintag, medan andra bara blir hungriga av sådan kost.

Om alla åt LCHF skulle korvmarknaden också tendera att avta, eftersom vi skulle ha mindre behov av blodsockeråterställare och fixar under dagen; men det innebär inte att korvförsäljarna driver fetmaproblemet, de följer det.

Motion har ju sina fördelar, men att motionera enkom för att avlägsna en redan grundligt uppbyggd övervikt är inte lätt. Uppgiften försvåras av att man blir hungrigare just av att vara aktiv, och om man av ohejdad vana tillgodoser den ökade aptiten med dålig mat istället för att först ändra sina matvanor så är risken överhängande att sten läggs på börda. Dessutom finns det ett lurande systemfel i detta eftersom man ofta - till exempel i inslaget i TV4-nyheterna - mäter övervikt som för hög BMI. Man kan ju räknas som överviktig även utan att ha nämnvärt med kroppsfett; muskler väger också mer än fett.

Det finns andra mått som är mer relevanta, även om man sällan stöter på dem utanför facklitteraturen:

Kvoten mellan midjemått och stussmått (kvinnor bör ha mindre än 0,8, män mindre än 1), bukhöjd, och mätning av det viscerala fettet är alla bättre indikatorer på fetma än BMI, i stigande relevans.

Visceralt fett fås av högt kortisol och högt insulin. Det sitter runt organen och ger inflammationer. Överviktiga män brukar ha mycket visceralt fett, det brukar kallas för ölmage, men även smala kan ha sådant ohälsosamt fett.

Underhudsfett (bilringar och fett utanpå magen) verkar inte vara farligt på samma sätt som det viscerala fettet; åtminstone så är det bara om man opererar bort visceralt fett som man får en klar hälsoförbättring.

2011-01-15

D-vitamin revisited

En kombination av studier och småbarn ledde till ett blogguppehåll som blev något längre än beräknat. Nu är Kost och hälsa emellertid tillbaka.

I går hörde vi varningar på nyheterna om en galopperande D-vitaminbrist hos barn, något jag varnat för tidigare vid flera tillfällen. I Finland vill man öka rekommendationerna, men det svenska Livsmedelsverket låter via sin halsstarriga representant Irene Mattison meddela att "för säkerhets skull" så kan vi inte ändra rekommendationerna här.

Målet torde sättas till att förbättra hälsan i allmänhet och inte bara eliminera de allra värsta fallen av bristsjukdomar - vilket är i högsta grad uppnåeligt just när det gäller D-vitamin, detta eftersom det finns en uppsjö av resultat som styrker tesen att även mild D-vitaminbrist får ett besvärande genomslag genom kanske främst ett försvagat immunsystem. D-vitaminet - eller dess avsaknad - kan här utgöra droppen som urholkar stenen - inte genom sin tyngd, utan genom att ständigt falla - och försvårar allmänna och utbredda hälsoproblem som förkylningar, influensa, reumatism och diabetes till en punkt där de går från att vara besvär till att vara stora problem - på samhälls- såväl som individnivå. Vidare råder det mer eller mindre konsensus bland experter att överdosering av D-vitamin inte är ett problem, och nuvarande rekommendationer, även de nya finska rekommendationerna, är behäftade med en avsevärd säkerhetsmarginal i det avseendet. Med detta i åtanke väger Mattisons invändning att "man skall alltid vara försiktig när det gäller tillskott" ändå ganska lätt, i mitt tycke.


För säkerhets skull borde istället SLV höja rekommendationerna minst till finsk nivå, och för säkerhets skull borde de flesta ta tillskott av D-vitamin - både barn och vuxna. Själv äter jag, som fortfarande ammande, ca 3000 IE.

När ämnet nu aktualiserats vill jag ta tillfället i akt att här på bloggen presentera en text som tidigare utgjort underlag för ett faktablad om D-vitamin publicerat av Sveriges Konsumenter i Samverkan förra hösten:


Vad är D-vitamin?

D-vitamin förekommer i flera olika former och de två huvudsakliga formerna är vitamin D2 och D3. D2 är en vegetabilisk variant som inte anses vara lika effektiv. D3 är den animaliska varianten och finns t.ex. i fet fisk (mest i sill och strömming), äggula och lever. D3 är därför det man ska köpa om man ska ha D-vitamin som kosttillskott.
På Apoteken säljs endast kapsyler med 400 IE, för högre dos krävs recept. I hälsofackhandeln däremot finns tillskott med både 1000 och 2000 IE styrka och blir dessutom betydligt billigare än de som Apoteket säljer.


Solvitaminet D3

Människan är anpassad till ett liv i solen och det naturliga för oss är därför att få ett stort D-vitaminintag. Solljus är det optimala sättet att få i sig D-vitamin - kroppen reglerar själv upptaget och man löper ingen risk för överdosering.

D3 kan bildas direkt i kroppen, till skillnad från andra vitaminer. När huden utsätts för solstrålning kan kolesterol omvandlas till D3, men det är bara mitt på dagen under sommaren som vi i praktiken kan bilda tillräckliga mängder. Det är bara när solen står högt på himlen som UVB-strålningen når fram till oss, så på vinterhalvåret när solen står lågt kan vi inte bilda D-vitamin ens mitt på dagen. Solarier använder alltid UVA-ljus men inte alltid UVB-ljus. Det senare krävs för att kunna få D-vitamintillskott den vägen. Fullspektrumlampor däremot innehåller alltid UVB-ljus och kan därför ge positiva hälsoeffekter.

Tyvärr har många blivit onödigt uppskrämda för att vistas i solen, på grund av rädsla för hudcancer. Solen är dock inte farlig om man solar med måtta, utan tvärtom mycket viktig för vår hälsa. Solskyddsmedel hindrar faktiskt D-vitamin från att bildas i huden, vilket givetvis är ett problem. Det bästa är att börja sola lite försiktigt och inte använda solskyddsmedel.
En annan sak att tänka på i sammanhanget är att inte duscha med tvål direkt efter solbad, eftersom det tar en viss tid för att det D-vitamin som bildats på huden ska tas upp.


Vilka effekter har D-vitamin?

Allt fler studier visar att D-vitamin är väsentligt för vårt immunförsvar. Redan på 80-talet visades att D-vitaminbrist kan orsaka högt blodtryck och insulinresistens. Utöver detta är D-vitamin väsentligt för benstommen eftersom det reglerar balansen och underlättar upptaget av kalcium och fosfor. Kraftig D-vitaminbrist hos barn leder till rakitis, en sjukdom som ger deformerat skelett. Även tandhälsan är starkt kopplad till D-vitamin.

I Sverige finns det ett statistiskt samband mellan graden av sjuklighet och hur långt norrut man bor; globalt sett är också många sjukdomar vanligare i nordliga länder, som t.ex. influensa, typ-1-diabetes och reumatism.

Kontentan är att de flesta behöver kosttillskott med vitamin D3, åtminstone på vinterhalvåret. De som inte får solljus på sig - på grund av heltäckande klädsel eller inomhusvistelse - behöver kosttillskott även på sommaren. Detta kan vara särskilt aktuellt för t.ex. diabetiker, mörkhyade och äldre människor eftersom de har en sämre förmåga att bilda D-vitamin i huden.


Vilka doser rekommenderas?

Faktum är att det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av vitamin D3 är alldeles för lågt satt. I själva verket är RDI så lågt som 10 µg (400 IE) när studier visar på bra effekt först vid 25 µg (1000 IE).

På innehållsförteckningar i Europa används ibland ytterligare ett annat värde för RDI, på 5 µg, och därför kan man bli missledda till att tro att de har ett tillräckligt D-vitaminintag. I Sverige har vi visserligen ett relativt högt intag av D-vitamin från kosten, 4,9 µg för kvinnor och 6,2 µg för män, men det räcker ändå inte långt. (Om en ljushyad person solar hela kroppen tills huden rodnar och blir solbränd, bildas minst 10 000 IE i huden, motsvarande 250 µg.)

Studier har visat att låga doser D-vitamin inte gör någon större skillnad för hälsan, medan många studier tyder på att ett intag av 50 µg (2000 IE) och uppåt ger mycket större positiv hälsoeffekt. (Det bästa är förstås om man testar sin D-vitaminstatus, ett sådant test kan göras med blodprov men är än så länge ovanligt.)

D-vitamin hör till de fettlösliga vitaminerna, och dessa kan bli farliga vid för höga doser - överkonsumtion av D-vitamin kan t.ex. leda till för hög kalciumnivå i blodet, och njursten. Risken för överdosering är dock liten. Uppgifter har förekommit i Läkartidningen om risker vid intag över 10 000 IE. Detta gäller naturligtvis vid intag under en längre tid dagligt kontinuerligt intag men inte för tillfällig terapeutisk dos.

Eftersom D-vitamin är fettlösligt och lagras upp i kroppen behöver man inte sola eller äta tillskott varje dag. På vintern skulle man t.ex. kunna äta sitt tillskott två gånger i veckan, men i högre dos. Detta är en fördel för dem som har svårt att komma ihåg eller för barn som måste trugas. Kom också ihåg att D-vitamin behöver ätas tillsammans med fett för att man ska få ett bra upptag. Vissa tillskott innehåller också en fettkälla, men det är onödigt om man tar som vana att äta tillskottet i samband med en måltid som innehåller fett.

Det finns mängder med studier som visar att personer med låga D-vitaminnivåer i blodet oftare har sjukdomar så som autism, depression, hjärtsjukdomar och fibromyalgi. De får också fler förkylningar och mer influensa.

En mindre studie visar att ett tillskott av 1100 IE D3-vitamin minskar risken för cancer väsentligt. Andra mindre studier visar att förkylnings- och influensafrekvensen minskar betydligt av D3-vitamin-tillskott. En lägre daglig dos vitamin D3 (800 IE) eliminerade säsongsvariationer och en högre (2 000 IE eller mer) eliminerade praktiskt taget alla symtom på övre luftvägsinfektioner.

Numera rekommenderas D-vitamindroppar till barn under två år (tidigare innehöll dropparna även A-vitamin). Rekommendationen är 5 droppar per dag vilket ger 400 IE. Detta är en ganska låg nivå och 10 – 12 droppar per dag är bättre. Vi i Sverige får generellt i oss väldigt lite D-vitamin och samtidigt relativt mycket A-vitamin; eftersom dessa vitaminer motverkar varandra så har den sneda balansen lett till att intaget av A-vitamin har blivit för högt, vilket t.ex. har ökat risken för benskörhet. Vårt i relativa mått höga intag av A-vitamin har resulterat i att kostråden till gravida innebär uteslutande av lever, men egentligen handlar det mest om att vi får i oss för lite D-vitamin. Den observerade giftverkan hos A-vitamin kan alltså främst hänföras till underskott av D-vitamin.


Var finns D-vitamin i kosten?

Magra mjölkprodukter är berikade med D-vitamin. Vanligtvis innehåller mjölkprodukter en del D-vitamin bundet till fettet men det försvinner när produkterna reduceras på fett. D-vitaminhalten i animaliska produkter brukar vara som högst på sensommaren eftersom djuren då har gått ute mycket i solen. Berikningen var från början till för att ersätta det D-vitamin som naturligt finns i mjölken, men har sedan använts som ett argument i sig för att rekommendera magra mjölkprodukter. Även margariner berikas med D-vitamin eftersom de inte innehåller något naturligt D-vitamin, till skillnad från det naturliga smöret som är den produkt som man försöker imitera.

Som sagt är det mycket svårt att få i sig tillräckliga mängder D-vitamin från maten. Det krävs t.ex. 35 ägg eller 13 liter lättmjölk per dag för att man ska få i sig 2000 IE. Det enda livsmedel som i praktiken skulle kunna ge tillräckligt mycket D-vitamin är fet fisk, men 350 gram fet fisk är i praktiken orimligt att rekommendera som dagligt intag. Fisk kan ändå ses som en av förklaringarna till att inuiterna klarade sig så bra på sin ursprungliga kost.


Vad säger EU?

Europeiska kommissionen bedömer att 2000 IE av D3 för vuxna och 1000 IE för barn är en nivå som med marginal är säker. Det finns studier som tyder på att 4000 IE per dag är ännu bättre.

Sammantaget finns det mycket som talar för en allmän rekommendation av tillskott med D3-vitamin och det finns inte någon anledning att vänta på att ytterligare och större studier ska publiceras.


PS: I motsats till SLVs repressiva reaktion står en artikel jag läste idag i Los Angeles Times: "A reversal on carbs". Här citeras professorer och nutritionsexperter som ger bilden av att ett paradigmskifte faktiskt inletts; det är i deras kretsar inte längre fettet utan de raffinerade kolhydraterna som ses som problemet. Till slut, när alla andra i världen svängt till de moderna och mer korrekta rönen, så kanske även stofiler som Mattison vågar ändra uppfattning - när det inte längre är det minsta kontroversiellt.

2010-05-20

Om Vegomyten

I Sverige är 0.5% av befolkningen vegetarianer, dessutom finns det många semivegetarianer. Många vill äta vegetariskt för att de inte vill orsaka något dödande och väljer sonika bort alla animalier förutom mjölkprodukter.

Veganer äter inga animaliska produkter alls. Lierre Kieth var vegan i tjugo år, främst av moraliska skäl. Hon ansåg att eftersom kor måste kalva varje år för att de ska kunna producera mjölk så bör man inte äta mjölkprodukter heller. Lierre Kieth var en hängiven vegan, men priset blev högt - hon blev deprimerad, fick fruktansvärda smärtor i hela kroppen och skelettet blev förstört. Nu har hon ändrat kosten och mår mycket bättre men skadorna på skelettet är oåterkalleliga.

Efter tjugo år som engagerad vegan började hon undra ifall det verkligen var så hälsosamt, moraliskt och hållbart att människor utesluter kött i kosten. Hennes utförliga efterforskningar har resulterat i den utmärkta boken Vegomyten som jag hoppas kommer väcka en del uppmärksamhet.


Boken är intressant och bemöter de argument som brukar framföras av veganer och vegetarianer för att människor ska utesluta animalisk mat. Ibland blir det humoristiskt, som t.ex. idén om att sätta upp stängsel på savanner så att rovdjuren inte ska kunna äta upp gräsätarna. - Det skulle ju vara ödesdigert inte bara för rovdjuren utan även för gräsätarna som bara skulle bli fler och fler till dess att alla växter dör av den allt för idoga betningen.

Egentligen är det ju ganska självklart att det behövs rovdjur, ett exempel är rådjuren i USA - de blir bara fler och fler på grund av att det inte finns tillräckligt med rovdjur; resultatet blir allt mindre skogar.

Boken tar också upp det ologiska i att folk mest bara värnar om människolika söta djur. Keith påpekar även att vissa växter också beter sig som djur och borde väl isåfall också skyddas? det finns t.ex. träd som inte klarar sig ensamma trots att det finns tillräckligt med näring i jorden. Ett annat exempel är osjälviska växter - de offrar sig själva för att rädda andra växter i samma art - vissa exemplar av en trädart har giftig bark men inte alla. På så sätt utvecklar inte djuren resistens mot giftet eftersom de ändå får tillräckligt med mat och trädarten klarar sig på lång sikt. Mycket fascinerande!

När Keith förstod hur jordbruk fungerar blev det för henne tydligt att dödande är oundvikligt. Vegetabilier kan inte växa utan näring i jorden, vilket fås från döda djur i någon form. Konstgödsel tillverkas ofta från fossila bränslen - i princip döda dinosaurier.

Det mest chockerande med boken för min egen del är hur oerhört skadligt jordbruk är för jorden. Nuförtiden brukar man ju få höra att man ska äta vegetariskt för miljöns skull, men Keith argumenterar för att man borde göra tvärtom. Vi borde alltså äta mer animaliskt, men givetvis bör det då vara från djur som ätit gräs istället för spannmål. Tyvärr är spannmålspriserna dumpade på grund av ett utbrett bidragsstöd till bönder och därför blir konstigt nog kött från gräsätande djur ganska mycket dyrare än det vanliga spannmålsuppfödda köttet.

Jordbruk av ettåriga grödor som t.ex. spannmål tär på mineralreserverna i jorden och ofta också på vattenreserverna. På många områden i världen behövs stora mängder konstbevattning för att det ska gå att odla spannmål. Detta har resulterat i att många floder sinat och därmed dör de djur och växter som är beroende av vatten och djurliv från floden. Ett exempel är björnar som inte längre kan äta lax. Om det inte blir någon förändring i världens jordbruk kommer ännu fler floder sina.

För att åkermark ska kunna återhämta sig behöver man tillsätta spillning och döda djur i någon form. Tyvärr görs inte detta på något bra sätt. Det slam som tillsätts i jordbruket är fullt av föroreningar, som t.ex. kadmium. Kadmium har jag skrivit om tidigare. Gunnar Lindgren har också skrivit mycket om slamproblematiken.

Det är även brist på mineralgödsel, vilket kommer att leda till höjda matpriser. I första hand kommer det bli brist på fosfor. En förändring krävs så att inte fosforn rinner ut i vattendrag och leder till övergödning - t.ex. bör man sluta mata fåglar med bröd.

Boken Vegomyten är tänkvärd och tar upp många problem med dagens jordbruk, och är på så sätt en mycket bra bok. Tyvärr svävar författaren ut i det närmast löjeväckande när det kommer till analys och förslag på åtgärder. Hon vill gärna väva in en feministisk agenda i problematiken och jag tycker inte om hennes förslag om hur man ska rädda världen - t.ex. pläderar hon för att avstå från att skaffa barn.

Jag håller förstås med om att vi måste komma ifrån oljeberoendet vi har i världen, om inte annat för att oljetillgången kommer minska. Det krävs ca 10 kalorier olja för att producera 1 kalori mat.

2009-10-07

Kampanjer och prioriteringar

Just nu är många engagerade i rosa-bandet-kampanjen, en kampanj som länge har fått väldigt mycket uppmärksamhet. I sig är det förstås inget fel med det, men det känns samtidigt en aning snett att så många lägger så mycket resurser och engagemang på just bröstcancer. Prostatacancer - som ändå är Sveriges vanligaste cancerform - är det t.ex. förhållandevis lite tal om.


Det är många som förespråkar allmän screening av äldre män för att hitta prostatacancer, men det är ett osäkert test och det finns många andra åtgärder som torde vara mer samhällsekonomiskt lönsamma; visserligen hittar testet en del cancerfall, men det leder också till att en mängd människor blir opererade i onödan vilket kan leda till impotens och inkontinens.

Att miljögifter skulle öka risken för prostatacancer är osannolikt, åtminstone i den utsträckning som det skrevs om i förra veckan. Det vetenskapliga stödet för att miljögifter skulle vara en stor förklaring till den ökade frekvensen av prostatacancer finns inte.

Nyligen skrev DN att forskare kommit fram till att egen kontroll av bröst inte minskar dödligheten i bröstcancer, ändå fortsätter Elizabet Johansson från Cancerfonden att rekommendera äldre kvinnor att regelbundet kontrollera sina bröst. Effekten kan bli att människor går och oroar sig för att brösten känns konstiga helt i onödan - och vissa blir också behandlade i onödan.


Personligen känner jag mig mycket mer motiverad att stödja röda fjädern-kampanjen än cancerforskning, eftersom cancerforskningen ändå får så mycket uppmärksamhet. Röda fjädern stödjer forskning angående beroendesjukdomar, något som kostar samhället enorma pengar och orsakar stort mänskligt lidande, både för de drabbade men också för de anhöriga. Konstigt nog så läggs det förvånansvärt lite pengar på sådan forskning med tanke på hur vanligt det är och hur mycket pengar beroenden kostar samhället. Kanske tror människor fortfarande att beroenden bara är ett tecken på dålig karaktär? I själva verket så är beroenden en sjukdom på samma sätt som cancer - beroenden innebär att man har en hjärna som är sjuk.

Det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt att lägga mer resurser på att hjälpa de som är beroende. Liksom många andra sjukdomar så underlättas ett tillfrisknande av en kostomläggning, t.ex. mer naturlig mat, mindre socker, mer omega-3, mindre omega-6 och mer D-vitamin.

Samhället skulle förmodligen göra enorma vinster på att ge allmänna rekommendationer om D-vitamintillskott (även om det för de flesta inte behövs på sommaren) eftersom det hjälper mot så många olika sjukdomar. Läkare skulle också i högre grad kunna kontrollera D-vitaminnivåerna i blodet istället för att ägna tid och pengar åt en massa pseudovariabler så som totalkolesterol. För tillfället så görs det intensiv reklam för Becel pro.activ - en produkt vars förmenta förtjänst är att den sänker kolesterolet. Samtidigt finns inga belägg för att en sänkning av kolesterolet i sig skulle vara hälsosamt; tvärtom så visar studier att de som har ett lågt kolesterol får en ökad sjukdomsrisk. Personer med lågt kolesterol drabbas t.ex. oftare av depressioner. Oavsett så är margarin i allmänhet väldigt onyttigt, och i synnerhet Becel pro.active. (Bregott, vilket faktiskt är definierat som ett margarin, är undantaget i sammanhanget.)

Nu är det för övrigt en bra tid på året att börja med D3-tillskott, eftersom solen inte längre ger någon D-vitaminbildning i huden. D-vitamin är bra mot det mesta men många kosttillskott kostar ganska mycket om man vill få i sig en bra dos så därför tänkte jag tipsa om det billigaste preparatet som jag har sett: Vitamin D3 från Bättre hälsa. Man kan köpa det härifrån. Jag rekommenderar en till två tabletter per dag á 2000 IE för vuxna och en tablett varannan dag till barn under 10 år, eller motsvarande mängd från D-droppar.


D3 från kosttillskott utvinns från ull. (Djur liksom människor bildar D-vitamin i huden eller pälsen utifrån kolesterol om man får UVB-ljus på sig). Katter får i sig D-vitamin genom att slicka sin päls. Det finns också en vegetabilisk variant av D-vitamin, D2, som t.ex. finns i kantareller. Den behöver omvandlas i kroppen till D3 och behövs därför i mycket större doser för att få samma effekt.

Jag vill i sammanhanget tipsa om en utmärkt och faktaspäckad artikel om D-vitamin som man får del av om man blir medlem i Sveriges Konsumenter i Samverkan. Prova på-abonnemang kostar 100 kr.

2009-08-22

Graviditetsbesvär

Jag är gravid i 24:e veckan. Jag mår bra och är väldigt glad över att vänta barn. Vi har försökt få barn under flera års tid, men det var svårt eftersom jag hade mycket oregelbunden menstruation och dessutom verkade jag periodvis inte ens ha någon ägglossning, framförallt när jag åt väldigt fettsnålt.

För många som har svårt att få barn så är lågkolhydratkost effektivt, men inte alla. Den vanligaste anledningen till att kvinnor har oregelbunden mens är PCOS, en sjukdom som är kopplad till insulinresistens. Det finns gott om studier som visar att kvinnor med PCOS blir hjälpta av lågkolhydratkost.

För mig kom mensen tillbaka när jag ökade på fettet och minskade lite på kolhydraterna, men den började återigen krångla när jag minskade för mycket på kolhydraterna. Andra kvinnor har blivit av med mensen efter att de börjat med lågkolhydratkost, särskilt vanligt hos kvinnor som tidigare mått bra och haft regelbunden menstruation.

Min slutsats blir, som många gånger förr, att vi är olika och att var och en måste prova ut vad man mår bra av.


Nu är jag alltså gravid och får därför ofta frågor om hur jag mår. Särskilt vanligt i början är frågor kring huruvida man är illamående, och just illamående har jag knappt känt av alls. Givetvis kan det bero på en massa olika saker, men intressant i sammanhanget är att de vanliga kostråden antagligen förvärrar problemet - särskilt att man ska äta fettsnål mat och snabba kolhydrater i form av torra kex när man blir illamående. Det kan visserligen hjälpa för stunden, men givetvis vill man slippa återkommande illamående och då är det ingen bra idé att proppa i sig skorpor. Hormonsvängningar är kopplade till blodsockersvängningar och därför är det bättre med långsammare kolhydrater.

Dock har vissa gravida svårt för att fortsätta äta så mycket fett som de gjort tidigare. I sådana fall kan det vara bra att höja proteindelen och äta mer långsamma kolhydrater. Personligen tyckte jag att det gick utmärkt att äta fett, även om jag inte är någon extrem på området och faktiskt har jag trivts bättre med kolhydratsnål mat sedan jag blev gravid.

Tragiskt nog är många gravida rädda för fett vilket ofta leder till en väldig hunger; kött och fett är otroligt effektivt när man är så där hungrig så att det känns som ett hål i magen.

Som många andra gravida har jag periodvis varit väldigt hungrig och har därför ätit mer än vanligt, framförallt har jag ätit lite oftare. Dock har jag inte gått upp speciellt mycket i vikt, till skillnad från de som följer gällande kostråd. Fettsnål mat mättar mest för stunden och är dessutom mer fettinlagrande än kolhydratsnål mat.

Ett annat vanligt problem hos gravida är foglossning, något som inte var uppfunnet för några decennier sedan. Givetvis hade kvinnor sådana besvär förut också, men det hade ingen särskild benämning. Det verkar också som att foglossning är vanligare nuförtiden, vissa hävdar att det skulle bero på utbredd p-piller-användning. Jag vet inte om det ligger något i det, men foglossning är i alla fall kopplat till hormoner.

Jag fick känning av foglossning relativt tidigt, i vecka 16-17 - ont i ryggen och obehag när jag gick. När jag förstod att det var foglossning så ökade jag på mina tillskott med magnesium, eftersom jag läst om flera som blivit av med foglossning av relativt rikliga mängder magnesium. Själv tar jag ett piller med både kalcium och magnesium eftersom jag knappt äter några mjölkprodukter alls förutom ghi. För de som äter mycket ost kan det räcka med magnesiumtillskott. Det är bra att tänka på proportionerna mellan magnesium och kalcium eftersom de motverkar varandra i kroppen.

Dagens mjölkprodukter innehåller lägre halt magnesium än förr i tiden, så det skulle ju kunna vara en anledning till att foglossningsbesvär har blivit vanligare.

Andra besvär gravida brukar ha är hård mage och vadkramper, även mot detta brukar magnesium hjälpa. I annat fall kan det bero på vätskebrist. Vid övergång till lågkolhydratkost är det många som får nattliga vadkramper och det har att göra med att man lätt får magnesiumbrist när kroppen anpassar sig.

Magnesium gör så att musklerna slappnar av och för de som har problem med för tidiga sammandragningar så är mer magnesium att rekommendera. Magnesium kan i förlängningen förhindra för tidig födsel.

Jag har inte läst någon studie om foglossning och magnesium, men erfarenhetsmässigt så tycker jag att man ska prova att höja sitt magnesiumintag även om långt ifrån alla upplever någon förbättring - risken man tar är framförallt att man blir väldigt lös i magen, då får man minska magnesiumdosen. Prova med 400-500 mg per dag, helst magnesiumsulfat eftersom det ska ha bättre kramplösande effekt.

I sammanhanget bör man också tänka på sitt kalcium och D-vitaminintag eftersom de samverkar med magnesium. Brist på D-vitamin ökar risken för många smärttillstånd som t.ex. migrän och antagligen även foglossning.

Smärta påverkas även av en dålig fettsyrabalans och hög insulininsöndring eftersom det ökar "de onda" eikosanoiderna. Minska alltså på omega-6 och kolhydrater, särskilt de snabba och söta. Detta är rimligtvis en del av förklaringen till att vissa kvinnor som haft ihållande foglossning i åratal blivit besvärsfria efter övergång till lågkolhydratkost. Foglossning har som sagt med hormoner att göra, så troligtvis kan det förbättras även av motion.


Ett annat vanligt problem hos gravida är RLS, dvs en slags pirr i benen som gör att man har svårt för att sitta eller ligga still. Ca 30% får sådana besvär, och de uppstår framförallt på natten. Jag har på sistone fått så ibland när jag varit uppe alldeles för sent. RLS finns i många varianter, men relativt vanligt är att det har med järnbrist att göra, B12 och folsyrabrist är också vanligare hos de med RLS.

RLS är liksom många andra graviditetsbesvär hormonrelaterat. I det här fallet hjälper ofta läkemedel som höjer dopaminupptaget; därför torde ordenlig motion och högre köttintag också kunna underlätta.

Nu mår jag alltså bra förutom lite RLS och stundtals idoga toalettbesök. Ibland har jag varit ovanligt sugen på räkor respektive sura frukter och bär, men det upplever jag inte som något problem.

Jag har inte haft något problem med svullna ben eller sura uppstötningar, det är också vanligt hos gravida. Vad gäller svullna ben så tror jag att det beror på att jag inte äter så mycket kolhydrater, därutöver skulle det kunna bero på högt saltintag. Jag tror att sura uppstötningar kan ha med rikligt sockerintag att göra och i viss mån intag av mjölkprodukter.

2009-08-05

Är frukt godis?

Länge har frukt varit synonymt med nyttigt, men i samband med att lågkolhydratkoster blivit mer populära och fler studier på fruktos kommit fram så har frukten blivit mer ifrågasatt.

Vad skulle det då vara för fel på frukt? Som jag tidigare har skrivit så är den frukt som äts nuförtiden väldigt olik den ursprungliga frukt som fanns innan jordbruksrevolutionen. Sådan frukt var t.ex. inte så söt. Att frukter är söta beror dels på deras innehåll av rent fruktos och dels på socker, vilket till hälften består av fruktos och till hälften av glukos.

Studier visar att rent fruktos i större mängder är mer fettinlagrande än glukos och att sockerarten också försämrar mineralupptaget och insulinkänsligheten. Dålig insulinkänslighet kan leda till typ-2-diabetes.

Dock är det svårt att veta hur man ska överföra studieresultat på rent fruktos på frukt. Frukt innehåller trots allt inte så mycket fruktos, åtminstone inte jämfört med sockerhaltiga livsmedel - med undantag för torkad frukt, i synnerhet russin.


Fruktos är särskilt aptitstimulerande, och vissa har stora problem med att vara måttfulla med fruktosrika frukter. Visserligen innehåller frukt en del vitaminer och mineraler, men den söta smaken tenderar alltså att ge sötsug och högre aptit. För den som äter mycket sötsaker upplevs kanske inte frukt som så sött, precis som vissa tycker att vanlig mat är smaklös för att de är vana vid stora mängder salt och peppar.

I stor utsträckning så är det själva smaken av sött som ger problem och det är en förklaring till att man kan få problem med frukt om man minskar på kolhydraterna, även om man inte hade det tidigare; lägre kolhydratintag brukar nämlighen ge betydligt känsligare smaklökar. Sötmans stimulans av aptiten är, menar jag, det största problemet med frukt. Eftermiddagens fruktstund kanske ger en tillfällig mättnad, men leder i förlängningen till mer sötsug och överlag större aptit på kvällen.

Frukt är faktiskt inte så mättande, speciellt inte de fruktosrika som t.ex. gröna druvor, äpple och päron - men om man inte har problem med sötsug eller för stor aptit kan man gott äta någon frukt per dag. För vissa är det till och med en fördel, eftersom för liten aptit inte heller är bra.

En av anledningarna till att fruktos stimulerar aptiten har med ghrelin att göra. Hungerhormonet ghrelin ökas mer av fruktos än av andra kolhydrater.
Ghrelin ökar i sin tur nivån av tillväxthormon - därmed kan mycket sötsaker göra barn långa, och tvärtom. (Kortväxthet är vanligt hos barn som på grund av epilepsi äter väldigt lite kolhydrater.)

Så för att anknyta till rubriken; tycker jag att frukt är godis?

Både ja och nej faktiskt, beroende på vilken frukt det gäller och vem som äter den. Det är förstås skillnad på t.ex. en kiwi med dess höga halt av C-vitamin, och på relativt näringsfattiga äpplen. Visserligen är äpplen fiberrika men de är ovanligt fattiga på antioxidanter samtidigt som de är ovanligt rika på fruktos. Jag har dessutom fruktosmalabsorbtion så jag avstår själv helt från äpplen och päron på grund av deras höga andel fruktos. (Fruktosmalabsorbtion är väldigt vanligt, särskilt hos barn.)


Givetvis är godis och läsk ett mycket större problem än frukt, även om de alla tenderar att överstimulera aptiten. Som alltid när man funderar på vad som är nyttigt får man väga fördelar och nackdelar mot varandra. Problemet har varit att knappt någon har påtalat fruktens nackdelar förrän nyligen, men för den sakens skull ska vi inte glömma bort dess fördelar. Näringsinnehållet är lägre än för grönsaker, men frukt har åtminstone något innehåll av mineraler och antioxidanter. Tragiskt nog så är det ju många livsmedel som inte har några nyttigheter i sig alls, och givetvis är det sådant vi borde utesluta ur kosten - de flesta livsmedel har ju någon nackdel.

2009-07-02

Sug efter alkohol

DN och SVT skrev igår om att hormonet ghrelin ökar suget efter alkohol. Studier på råttor visar att de som fått en injektion med ghrelin i större utsträckning väljer alkolhol framför vatten.

Jag har skrivit om ghrelin vid ett flertal tillfällen tidigare, men här kommer i alla fall en kortfattad beskrivning. Ghrelin är ett hormon som höjer aptiten och utsöndras när magsäcken börjar bli tom, det innebär att mat som snabbt går genom magsäcken ger mer ghrelinutsöndring - till exempel flytande föda, kolhydrater, och i synnerhet söta drycker.


Fruktos ger större ökning av ghrelin än vad glukos ger, därför höjs aptiten mer av söta saker än av andra kolhydrater. Socker består till hälften av fruktos och är den klart största källan till fruktos, även äpplejuice, päronjuice och söt torkad frukt innehåller stor andel fruktos.

Många människor som har haft svårt att hålla igen på alkohol tycker att det blir mycket lättare efter en kostförändring med mindre kolhydrater och mer fett. Det kan bero på saker som bättre fettsyrabalans och mindre tillsatser, men en stor del av av förklaringen är nog också en skillnad i ghrelinutsöndring. Fett och protein går långsammare genom magsäcken än kolhydrater och då uteblir den kraftiga ghrelinhöjningen som i sin tur ger sug efter alkohol.

Många beroenden liknar varandra och jag är övertygad om att minskat kolhydratintag och framförallt minskat intag av söta saker skulle underlätta för alla som har beroendeproblem. Kopplingen till kosten finns inte alls med i DN-artikeln, däremot nämner de möjliga läkemedelsbehandlingar med ghrelinhämmare. Det brukar dock sällan bli lyckat när man blockerar ett visst hormon, ghrelin ger också pigghet och klarsynthet och väldigt lågt ghrelin kan därför ge trötthet och trögtänkthet.

Människor är olika och vissa har särskilt lätt för att fastna i beroenden. Tidigare i vår var jag på en mycket intressant föreläsningsdag anordnad av Hjärnfonden, där bland annat Bitten Jonsson pratade. Hon pratade mycket om likheten mellan olika beroenden; det är t.ex. vanligt att före detta alkoholister utevecklar ett sockerberoende. Annika Dahlström tog också upp könsskillnader gällande beroenden; kvinnor drabbas lättare av beroenden, på grund av sina högre östrogennivåer. Dessutom är de känsligare än män och får därför skador snabbare. Kvinnors drogintag är högst kring ägglossningen. Män med högt testesteron dricker mer alkohol och blir också mer aggressiva i berusat tillstånd. Östrogen å andra sidan motverkar aggressivt beteende och berusade kvinnor blir sällan aggressiva.


Tyvärr har beroenden länge varit tabubelagda; jag håller med Bitten Jonsson om att beroenden borde ses som en sjukdom - en kronisk, obotlig, svårbehandlad hjärnsjukdom som drabbar hjärnans belöningssystem. Beroendesjukdomar är kostsamma för samhället, men det satsas förhållandevis lite pengar på sådana sjukdomar. Vill man stödja forskningen om beroenden kan man göra det genom Röda fjädern.